jag blev förvånad över vad jag kom att tänka på under hemfärden. det blev en helt annan vändning, jag var ju beredd på andra funderingar men nu ville några andra ha uppmärksamhet.
jag började istället tänka på kärlek, detta svåra ord, lätt att säga men svårt att leva upp till med allt vad det innebär och nu tänker jag på kärlek till en partner. kärlek till djur är väldigt mycket enkare och mer rofyllt. tänker automatiskt på Hobbe denna underbara katt som följt mig i alla slags väder kors o tvärs genom Sverige. han har stannat vid min sida hela tiden och accepterat nya hem varenda gång. det är lätt att älska ett djur förbehållslöst, utan våra husdjur vore livet mycket tommare.
mina funderingar handlade om kärlek mellan människor. naturlivtvis var det mig jag tänkte på under denna resa eftersom hela skallen var full av allt som just nu höll på att hända. hur ska någon vilja och kunna leva med mig? vem skulle orka och vem kan förstå allt? jag menar, OM jag skulle mot all förmodan träffa någon, hur och när berättar jag om mina diagnoser? min erfarenhet sen jag fick en diagnos i november är att folk drar öronen åt sig, fast att jag alltid har varit sådan här. ingen har sett mig annorlunda och jag är precis likadan idag. medicinen ska ju bara hjälpa mig att få lugn och frid inombords, för min skull. allt jag gör NU är för att jag ska må bättre i framtiden. att jag ska kunna komma ner i varv, finna ro och kanske en dag kunna somna utan en massa mediciner, att min hjärna äntligen kan få jobba i en normal takt. jag är densamma idag som jag var innan diagnosen och det kommer jag oxå att vara i mitt bemötande med andra människor. jag är jag, nu och för alltid.
alla tål vi olika mycket psykisk påfrestning, tyvärr tål jag ganska mycket och det är negativt i längden. jag har nu fått chansen till att få ett mer drägligare liv men först måste jag ändra attityden till mig själv, se mig själv med andra ögon och känna att jag duger, med ell utan diagnos. kampen mot mig själv är värst och det krävs mycket arbete av mig. men tanken på att inte bli accepterad av andra är motbjudande och jag tror inte att jag orkar ta den fajten. inte här och nu....
det är ett stort nederlag att ha oförmågan att hantera livet, att ta emot kärlek, att ge kärlek, att vara lycklig och att kunna leva som alla andra. jag vill lära mig att leva, undra ofta varför jag aldrig gjort det medans alla andra tycks klara av det och veta hur man gör. jag måste ha missat den lektionen i skolan. jag vill oxå lära mig konsten att vara lycklig, känns som det mest primära just nu, det och att landa inombords. jag vet att ingen människa är lycklig hela tiden, men känslan av att vara mer positiv än negativ måste vara härligt.
W säger att människan är ett flockdjur, jag vet att W har rätt men kanske jag inte är det? lever man ensam behöver man inte vara rädd för att såra någon eller göra fel. rädslan över att göra fel är mycket starkare än att lita till min egen förmåga, att känna tilltro till mig själv och tro på att jag kan. finns det verkligen någon som skulle acceptera mig för den jag är, med fel och brister men även mina psykiska handikapp?? alla vill väl leva med en okomplicerad partner? kanske är kärlek en illusion? kommer jag någonsin få förmågan att älska? idag är jag ganska kall när det gäller fysisk beröring, svårt att ge och svårt att ta emot. jag vet bara att jag inte kommer att leta efter någon, det där med en partner, jag tor jag droppar det. för den stackaren skulle tyvärr få det alldeles för tufft.
jag tänker ofta på G´s begravning, hur otroligt vacker den var, hur många människor som kom för att hedra hans minne. hur allt var planerat och arrangerat. G´s fru visste exakt vilken musik hon skulle välja som präglade G´s personlighet, vilka låtar han älskade. automatiskt tänker jag på vilken musik jag vill ska spelas på min sista färd. ingen vet vilka låtar som ligger mig närmast hjärtat, ingen känner mig så pass. när jag kommer hem skriver jag ner tre låtar som jag vill ha med mig i graven. jag ställer listan mellan två burkar på bänken i köket....pest eller kolera?
Vakna upp och stärk det som finns kvar och som var nära att dö..../uppenbarelseboken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar