Direkt efter dagens frukost gick jag ut och satte mig på verandan. Solen sken men blev avbruten av några regnskurar. Härligt och välbehövligt, fint regn som lättade upp den kvava luften och gav mer syre. Dagen har jag mest ägnat åt att filosofera. I solens värme började en del funderingar ta form. Medan Civil War dundrade i hörlurarna tog jag tag i de tankar som berörde gårdagen.
Efter jobbet åkte jag till mamma för att ta en fika och kolla hur hennes dagsform var. Hon var lite mindre snurrig denna dag. Vi tittade på kort. I albumet fanns det fotografier på min sambo i Östersund. Lika vacker och tilltalande som de bilder jag har på näthinnan. Det sved till i hjärtat. Gamla minnen, upplevelser och känslor kom upp till ytan. Det är över 7 år sedan som vi bröt upp men det gör fortfarande lika ont. Kanske är det så när man har förlorat sitt livs största kärlek? Det sitter nog kvar resten av livet.
När det hade gått några timmar och klockan började närma sig fyra for jag därifrån. Jag hade ett ärende till att uträtta. Jag skulle åka ut till Månsarud, Törebodas golfbana. Jag pratade med en av de ansvariga, undrade om de ville ha gratis arbetskraft. Lite försiktigt tog jag upp en del saker som några medlemmar är "missnöjda" med. De kan ju jag göra, antar att det är tråkiga sysslor. Han svarade att de inte hade några sådana problem, allt sköttes perfekt och de hade inte något arbete till mig.
Då frågade jag, hur dum kan man vara när man tackar nej till gratis hjälp? Han fann sig inte så jag gick ut till mopeden. Men jag börjar nog tappa stinget. För jag glömde bort att fråga om han hade några 7 tums spik, i så fall kunde han dra dem i dörren. Får komma ihåg det till nästa gång :)
När jag kom hem tog jag fram telefonkatalogen, gick igenom företagssidorna och skrev ner tänkbara praktikplatser. Så på måndag morgon ska jag åka runt bland de som tilltalar mig mest.
Det är väldigt sällan som jag blir besviken eller ledsen på människor. Besviken är kanske inte rätt ord men det ger ändå en vägledning om/av hur jag känner. Det är verkligen inte ofta jag ber om hjälp eller ställer en fråga som innefattar mitt liv. Jag gjorde det i april och nu i juli. Första gången bad jag om hjälp, det handlade om stöttning, värme, medmänsklighet och närvaro. Ren och helig vänskap.
Sådant man gör för vänner, om man nu verkligen är en vän..Resultatet blev en mindre kontakt i adressboken för jag har fortfarande inte fått något svar. Den andra gången ställde jag en fråga, den är också obesvarad. Det är inte så konstigt att jag vill klara mig på egen hand.
Idag betalade jag, för sista gången, räkningen på ett av kontokorten! Summan är äntligen noll, nu är det "bara" ett kvar. Planen är att den ska vara betald inom 10 månader.
Jag undrar när folk ska lära sig att inte säga dessa ord till mig: det kan du inte, det klarar du inte, det är ingen idé, det är bara att inse och acceptera. Den senaste gången handlade det om kroppen. Är man runt 50 så kan man inte ha en sådan kropp som man hade vid 20. Naturligtvis blev dessa ord en utmaning för mig. Och svaret är, jo det kan man!
Allt handlar om träning, kost, moral, vilja och ett jävlar anamma. Med hjälp av promenader och ett gummiband har jag mindre fett och större/tydligare muskler än när jag var 20. Hemligheten är, det är en livsstil och inte en temporär åtgärd. Ganska enkelt att lista ut men svårare att genomföra.
Av de fyra f:n, ful, finnig, fet och fattig återstår inte så många. Fet-nej, finnig-nej, ful-inte fulare än någon annan, fattig-ja fast mindre och på gång. Det är precis som med kontokorten, one more to go!!
fredag 26 juli 2013
tisdag 23 juli 2013
En solig och varm helg
Jag vet inte riktigt vad som händer. För några veckor sedan klippte jag bort ärmarna på några t-shirt. På ett par sekunder förvandlades de till linnen. Så fort solen är framme sätter jag mig ute i stolen. Antingen njuter jag bara av dess värme, lyssnar på musik eller så målar och ritar jag. För att kunna rita måste jag sitta på ett litet annorlunda sätt. Annars får jag solstrålarna rätt i knapparna.
På grund av att jag sitter och tittar ner på min kladd kommer inte solen åt en liten bit på halsen, där adamsäpplet huserar. Snyggt? Nä men jag ser i alla fall mycket piggare och fräschare ut. Jag har också lyckats med att få bonnabränna på fötterna. Sandalernas form syns klart och tydligt. Idag drog jag upp brallorna till knäna, vad händer? :) Jag skördar nu frukten efter/av 5 års hårt arbete, en tuff resa som jag och Wivianne har gjort tillsammans.
Jag och brorsan var en sväng till mamma i lördags. Vi fixade med tvättmaskinen, naturligtvis fattades det några artiklar. Delarna beställde jag igår så till helgen ska det vara klart! Han tyckte att mammas lite förvirrade tillstånd angående två lägenheter var ganska charmigt. Ja, det är nog så man får se det.
Det här med att hitta ett arbete är inget som jag kommer att vara något speciellt engagerad i. Tryggheten finns ju kvar i och med att jag har aktivitetsstöd. Men skulle det dyka upp något så kommer jag givetvis att tacka ja. Jag vill inget hellre än att börja jobba igen. Jag har bett min bror att hålla ögon och öron öppna i fall hans arbetsplats ska anställa folk nu i höst.
Jag ska försöka finna en ny praktikplats. Jag trivs jätte bra med gruppen men jag måste upp i tid. Som det är nu ligger jag på 25 % och det är alldeles för lite. Jag får bara vara där två dagar i veckan vilket gör mig rastlös och jag står liksom still i utvecklingen. Målet är 50 % eller kanske mer.
Härom dagen hade jag ett långt samtal med en ny funnen vän. Hon har också problem inom vissa områden. Det var intressant att höra hur hon har och haft det. En sak var vi väldigt överens om, och som jag även tog upp i min självbiografi. När man befinner sig i en kris så står man helt jävla ensam. Människor vet att man mår dåligt och har det jobbigt, men ingen orkar bry sig, ingen tar sig tid....
Vi kom fram till att det är inte många som vi skulle hjälpa om någon hamnade i samma situation. Ge och få!! Man är bra och ha när någon mår dåligt. Men när vederbörande mår bra, då finns man inte..
"Livet tar det livet ger"
På grund av att jag sitter och tittar ner på min kladd kommer inte solen åt en liten bit på halsen, där adamsäpplet huserar. Snyggt? Nä men jag ser i alla fall mycket piggare och fräschare ut. Jag har också lyckats med att få bonnabränna på fötterna. Sandalernas form syns klart och tydligt. Idag drog jag upp brallorna till knäna, vad händer? :) Jag skördar nu frukten efter/av 5 års hårt arbete, en tuff resa som jag och Wivianne har gjort tillsammans.
Jag och brorsan var en sväng till mamma i lördags. Vi fixade med tvättmaskinen, naturligtvis fattades det några artiklar. Delarna beställde jag igår så till helgen ska det vara klart! Han tyckte att mammas lite förvirrade tillstånd angående två lägenheter var ganska charmigt. Ja, det är nog så man får se det.
Det här med att hitta ett arbete är inget som jag kommer att vara något speciellt engagerad i. Tryggheten finns ju kvar i och med att jag har aktivitetsstöd. Men skulle det dyka upp något så kommer jag givetvis att tacka ja. Jag vill inget hellre än att börja jobba igen. Jag har bett min bror att hålla ögon och öron öppna i fall hans arbetsplats ska anställa folk nu i höst.
Jag ska försöka finna en ny praktikplats. Jag trivs jätte bra med gruppen men jag måste upp i tid. Som det är nu ligger jag på 25 % och det är alldeles för lite. Jag får bara vara där två dagar i veckan vilket gör mig rastlös och jag står liksom still i utvecklingen. Målet är 50 % eller kanske mer.
Härom dagen hade jag ett långt samtal med en ny funnen vän. Hon har också problem inom vissa områden. Det var intressant att höra hur hon har och haft det. En sak var vi väldigt överens om, och som jag även tog upp i min självbiografi. När man befinner sig i en kris så står man helt jävla ensam. Människor vet att man mår dåligt och har det jobbigt, men ingen orkar bry sig, ingen tar sig tid....
Vi kom fram till att det är inte många som vi skulle hjälpa om någon hamnade i samma situation. Ge och få!! Man är bra och ha när någon mår dåligt. Men när vederbörande mår bra, då finns man inte..
"Livet tar det livet ger"
fredag 19 juli 2013
En bra vecka
Förra torsdagen pratade jag med min läkare. Det var ett uppföljningssamtal angående höjningen av kvällsmedicinen. Det känns faktiskt bättre, den inre stressen har avtagit och det dåliga samvetet har helt klart reducerats. Det tog någon vecka innan den började verka men så är det ju med mediciner.
Träffade Wivianne i tisdags. Ett mycket givande samtal, som alltid. Det mesta handlade om mamma. Vi beslöt att jag skulle ta kontakt med kommunens anhörigsamordnare. För att få lite råd och stöd, kanske gå med i en anhöriggrupp. Det är ingen dum idé. Kan vara skönt att träffa andra som är ungefär i samma situation.
Jag behöver inte längre få svar eller förklaringar. Det är nog som flera vänner säger, även mina kontakter på vuxenpsyk. Allt kan inte ha berott på pengar, något mer måste ligga bakom. Vad skulle komma härnäst? Antagligen en följetong. Jag behöver inte förstå allt.
Det har varit en bra vecka. Jag känner mig mer avslappnad, stabil och trygg. Jag har mått bra, jag mår bra. Visserligen är det jobbigt med mamma men jag försöker se det ur andra vinklar. Hon svamlar fortfarande om två boenden, att hemvården hämtar henne och att de vill ha in henne på ett hem. Att de ska ta ifrån mamma lägenheten. Jag får förklara och försäkra att det inte kommer att ske eftersom det är något som de inte kan bestämma.
Jag följer med mamma lite smidigare i hennes tankar och upplevelser. Huvudsaken är att hon inte känner sig dum, ifrågasatt eller förbisedd. Mammas frågor och huvudbry rör sig nästan alltid om samma saker. Ibland blir hon sur när jag inte förstår vad hon menar. Men det är inte så lätt att hänga med i svängarna när hon har fått för sig händelser mm.
I förrgår var problemet att det rörde sig så mycket folk både i och utanför huset. Mamma undrade varför alla håller på att flytta därifrån. De hann knappt flytta ut innan de nya hyresgästerna flyttade in. Grannen hade hela sin släkt där så vi var tvungna att vara tysta eftersom barnen sov. Jag har fått en del pikar men jag visste att de för eller senare skulle dyka upp. Att det är ett led i utvecklingen, eller avvecklingen. Men som tur är vet man inte hur starka de blir, hur mycket mammas humör och tillstånd kommer att förändras.
Jag får fortfarande gråt attacker, ångest mm för och över mamma. Men nu lyssnar jag bättre på min kropp, vilka signaler den förmedlar. Jag lyckas allt oftare bemöta den tidigare, acceptera att den kommer och förstår varför den dyker upp. Den kommer aldrig att försvinna. Men den kommer att bli mindre och svagare.
Igår var jag på Borås djurpark. Vi var 6 stycken som åkte dit, alla med en gemensam nämnare, mötesplatsen Kom in. Det är där som jag praktiserar. En underbar dag! Kalas väder, trevligt sällskap, god mat och mycket skratt. En dag som fyllde på energin. Timmar av kvalités tid. Inga måsten, inga krav, inget dåligt samvete utan bara positiva känslor. Skönt att komma bort en stund. Bara få vara.
Wivianne och jag har bestämt att det äntligen är dags för mig att börja söka efter ett arbete :) Antingen på 25 eller 50 %. Jag får anpassa mig efter hur arbetsmarknaden ser ut. Vem vet, kanske kommer jag en dag klara av att jobba 75 %, men det är inte mitt mål just nu. Nu vill jag ut och arbeta! Tjäna pengar, träffa människor och känna sig nyttig, behövd. Då kommer min eftermiddagsångest minska i styrka :)
Om jag jobbar 50 % kommer jag att få sjukersättning med 50 % osv. Då kan jag ansöka om bostadstillägg :) Spelar ingen roll vilket arbete det blir för det viktigaste av allt är, alltid, arbetskamraterna. En bra stämning, ge och få, ta ansvar och hänsyn. Man måste trivas med varandra annars funkar det inte.
"Ingen natt är så lång att den inte följs av en gryning"
Träffade Wivianne i tisdags. Ett mycket givande samtal, som alltid. Det mesta handlade om mamma. Vi beslöt att jag skulle ta kontakt med kommunens anhörigsamordnare. För att få lite råd och stöd, kanske gå med i en anhöriggrupp. Det är ingen dum idé. Kan vara skönt att träffa andra som är ungefär i samma situation.
Jag behöver inte längre få svar eller förklaringar. Det är nog som flera vänner säger, även mina kontakter på vuxenpsyk. Allt kan inte ha berott på pengar, något mer måste ligga bakom. Vad skulle komma härnäst? Antagligen en följetong. Jag behöver inte förstå allt.
Det har varit en bra vecka. Jag känner mig mer avslappnad, stabil och trygg. Jag har mått bra, jag mår bra. Visserligen är det jobbigt med mamma men jag försöker se det ur andra vinklar. Hon svamlar fortfarande om två boenden, att hemvården hämtar henne och att de vill ha in henne på ett hem. Att de ska ta ifrån mamma lägenheten. Jag får förklara och försäkra att det inte kommer att ske eftersom det är något som de inte kan bestämma.
Jag följer med mamma lite smidigare i hennes tankar och upplevelser. Huvudsaken är att hon inte känner sig dum, ifrågasatt eller förbisedd. Mammas frågor och huvudbry rör sig nästan alltid om samma saker. Ibland blir hon sur när jag inte förstår vad hon menar. Men det är inte så lätt att hänga med i svängarna när hon har fått för sig händelser mm.
I förrgår var problemet att det rörde sig så mycket folk både i och utanför huset. Mamma undrade varför alla håller på att flytta därifrån. De hann knappt flytta ut innan de nya hyresgästerna flyttade in. Grannen hade hela sin släkt där så vi var tvungna att vara tysta eftersom barnen sov. Jag har fått en del pikar men jag visste att de för eller senare skulle dyka upp. Att det är ett led i utvecklingen, eller avvecklingen. Men som tur är vet man inte hur starka de blir, hur mycket mammas humör och tillstånd kommer att förändras.
Jag får fortfarande gråt attacker, ångest mm för och över mamma. Men nu lyssnar jag bättre på min kropp, vilka signaler den förmedlar. Jag lyckas allt oftare bemöta den tidigare, acceptera att den kommer och förstår varför den dyker upp. Den kommer aldrig att försvinna. Men den kommer att bli mindre och svagare.
Igår var jag på Borås djurpark. Vi var 6 stycken som åkte dit, alla med en gemensam nämnare, mötesplatsen Kom in. Det är där som jag praktiserar. En underbar dag! Kalas väder, trevligt sällskap, god mat och mycket skratt. En dag som fyllde på energin. Timmar av kvalités tid. Inga måsten, inga krav, inget dåligt samvete utan bara positiva känslor. Skönt att komma bort en stund. Bara få vara.
Wivianne och jag har bestämt att det äntligen är dags för mig att börja söka efter ett arbete :) Antingen på 25 eller 50 %. Jag får anpassa mig efter hur arbetsmarknaden ser ut. Vem vet, kanske kommer jag en dag klara av att jobba 75 %, men det är inte mitt mål just nu. Nu vill jag ut och arbeta! Tjäna pengar, träffa människor och känna sig nyttig, behövd. Då kommer min eftermiddagsångest minska i styrka :)
Om jag jobbar 50 % kommer jag att få sjukersättning med 50 % osv. Då kan jag ansöka om bostadstillägg :) Spelar ingen roll vilket arbete det blir för det viktigaste av allt är, alltid, arbetskamraterna. En bra stämning, ge och få, ta ansvar och hänsyn. Man måste trivas med varandra annars funkar det inte.
"Ingen natt är så lång att den inte följs av en gryning"
onsdag 10 juli 2013
Inget roligt
När jag skulle åka till jobbet idag fick jag syn på den äckliga skabbräven. Eftersom Hobbe var ute ville jag skrämma iväg den. Hoppar i badtofflorna, öppnar dörren och smack så satt vänster stortå i dörrkarmen. Kände att det gjorde ont men räven var viktigare. När jag kom in igen såg jag att nageln hade rest sig på sig och blodet rann. Fort upp med foten i handfatet och på med kallt vatten. Klantskalle :)
Efter jobbet skulle jag följa med min bror och hans sambo in till Mariestad. Mamma behövde vissa saker till tvättmaskinen mm. Jag åkte till mamma för att ställa mopeden på deras parkering. När jag kom upp till henne berättade jag att vi var på väg till stan. Hon frågar, men ska jag bo kvar här? Klart att du ska, varför frågar du? Jag vet ju inte vad som är på gång, allt är så konstigt.
Jag ger henne en kram, talar om att jag snart är tillbaka.
När jag har anlänt till hennes lägenhet efter den lilla utflykten frågar hon, vem är det som städar här? Här inne menar du? Ja och hela huset, vem är det som sköter om allt? Vem är det som har polerat mitt golv? Med gråten i halsen säger jag, men mamma, det är ju du som har gjort det så fint. Men någon har polerat golvet. När skulle de ha kunnat gjort det? Jag vet inte, någon sköter väl om det. Kanske är det hemvården?
Jag försöker förklara för henne att den tjänsten har vi inte beställt. Det har väl inte varit någon här? De kan ju inte komma in eftersom du har dörren låst. Hon ser förvirrad ut. Jag riktigt känner hur paniken sprider sig i kroppen. Ingen rolig upplevelse, hela jag skriker av smärta, vad händer med min mamma?!!?
Jag ville stanna en stund hos henne så jag gjorde i ordning lite fika. När vi sitter på balkongen frågar mamma, har inte balkongen blivit mindre? Jag tittar på henne, jag ser hur liten mamma ser ut, hur orolig hon är inombords. Även mamma märker av förändringarna. Jag ville inte fortsätta med den diskussionen. Istället säger jag, vad fin du är, du är solbränd och ditt hår har blivit mycket ljusare.
Mamma ler. Vi pratar lite om ditt och datt. Men jag måste ge mig iväg. Jag håller på att explodera av sorg och förtvivlan. Återigen kramar jag om henne och säger, jag kommer i morgon efter jobbet så går jag och handlar åt oss. Vad snäll du är, jag uppskattar det jätte mycket. Det är inga problem mamma. Redan i trappen kommer tårarna. Tur att jag har hjälmen på mig ifall jag möter någon av hennes grannar.
Det här är jobbigt. Jag vet vad eller hur jag ska göra eller bete mig. Jag känner mig så ensam i allt som händer och sker med mamma. Det är en smärtsam upplevelse, en mardröm. Jag gråter floder. Hon betyder så mycket för mig men jag inser att mamma, kanske, är på väg bort ifrån mig! Jag hoppas att förloppet går sakta, jag vill ha henne hos mig, jag vill ha en bil så vi kan ut och åka, fika och se oss omkring. För tänk om detta är den sista sommaren som mamma kan njuta av kanalen, blommor och båtar.
Jag vill inte tänka på det, jag klarar inte av det. Älskade mamma, jag älskar dig!! Lämna mig inte, vi ska ta oss igenom det tillsammans. Jag tänker inte ta ifrån dig din lägenhet så länge det bara går. Du ska få bo hemma! Jag kan inte ens tänka mig att du är någon annanstans.
Hjärtat skriker av sorg, frustration och ångest. Fy fan vilken jävla hemsk mardröm! Jag vill inte vara med om det, men tyvärr är verkligheten en annan. Jag ska åka dit så ofta jag kan. Jag ska verkligen njuta av varje sekund vi har tillsammans. Mamma behöver mig och en massa kärlek. Jag kommer att finnas för dig, vara stark inför dig. Men hemma kommer jag att vara i upplösningstillstånd.
Jag älskar dig och det ska jag säga till dig varje gång vi ses!! Men snälla, stanna kvar hos mig!!
Efter jobbet skulle jag följa med min bror och hans sambo in till Mariestad. Mamma behövde vissa saker till tvättmaskinen mm. Jag åkte till mamma för att ställa mopeden på deras parkering. När jag kom upp till henne berättade jag att vi var på väg till stan. Hon frågar, men ska jag bo kvar här? Klart att du ska, varför frågar du? Jag vet ju inte vad som är på gång, allt är så konstigt.
Jag ger henne en kram, talar om att jag snart är tillbaka.
När jag har anlänt till hennes lägenhet efter den lilla utflykten frågar hon, vem är det som städar här? Här inne menar du? Ja och hela huset, vem är det som sköter om allt? Vem är det som har polerat mitt golv? Med gråten i halsen säger jag, men mamma, det är ju du som har gjort det så fint. Men någon har polerat golvet. När skulle de ha kunnat gjort det? Jag vet inte, någon sköter väl om det. Kanske är det hemvården?
Jag försöker förklara för henne att den tjänsten har vi inte beställt. Det har väl inte varit någon här? De kan ju inte komma in eftersom du har dörren låst. Hon ser förvirrad ut. Jag riktigt känner hur paniken sprider sig i kroppen. Ingen rolig upplevelse, hela jag skriker av smärta, vad händer med min mamma?!!?
Jag ville stanna en stund hos henne så jag gjorde i ordning lite fika. När vi sitter på balkongen frågar mamma, har inte balkongen blivit mindre? Jag tittar på henne, jag ser hur liten mamma ser ut, hur orolig hon är inombords. Även mamma märker av förändringarna. Jag ville inte fortsätta med den diskussionen. Istället säger jag, vad fin du är, du är solbränd och ditt hår har blivit mycket ljusare.
Mamma ler. Vi pratar lite om ditt och datt. Men jag måste ge mig iväg. Jag håller på att explodera av sorg och förtvivlan. Återigen kramar jag om henne och säger, jag kommer i morgon efter jobbet så går jag och handlar åt oss. Vad snäll du är, jag uppskattar det jätte mycket. Det är inga problem mamma. Redan i trappen kommer tårarna. Tur att jag har hjälmen på mig ifall jag möter någon av hennes grannar.
Det här är jobbigt. Jag vet vad eller hur jag ska göra eller bete mig. Jag känner mig så ensam i allt som händer och sker med mamma. Det är en smärtsam upplevelse, en mardröm. Jag gråter floder. Hon betyder så mycket för mig men jag inser att mamma, kanske, är på väg bort ifrån mig! Jag hoppas att förloppet går sakta, jag vill ha henne hos mig, jag vill ha en bil så vi kan ut och åka, fika och se oss omkring. För tänk om detta är den sista sommaren som mamma kan njuta av kanalen, blommor och båtar.
Jag vill inte tänka på det, jag klarar inte av det. Älskade mamma, jag älskar dig!! Lämna mig inte, vi ska ta oss igenom det tillsammans. Jag tänker inte ta ifrån dig din lägenhet så länge det bara går. Du ska få bo hemma! Jag kan inte ens tänka mig att du är någon annanstans.
Hjärtat skriker av sorg, frustration och ångest. Fy fan vilken jävla hemsk mardröm! Jag vill inte vara med om det, men tyvärr är verkligheten en annan. Jag ska åka dit så ofta jag kan. Jag ska verkligen njuta av varje sekund vi har tillsammans. Mamma behöver mig och en massa kärlek. Jag kommer att finnas för dig, vara stark inför dig. Men hemma kommer jag att vara i upplösningstillstånd.
Jag älskar dig och det ska jag säga till dig varje gång vi ses!! Men snälla, stanna kvar hos mig!!
måndag 8 juli 2013
Smärta hjärta
Startade dagen med att sitta ute i solen och rita. Jag har hållit på med samma ritning i drygt en månad. Jag har gjort om den ca 10 gånger utan att bli nöjd, när ska jag ge mig eller ska jag fortsätta? Bipolär?
Vid lunchdags åkte jag ner till mamma. Jag kollade igenom hennes kylskåp och frys för att se vad jag skulle handla. Innan jag gick sa mamma, då kokar jag kaffe under tiden så kan vi fika när du är tillbaka. Det blir bra det.
Som vanligt står hon på balkongen och tittar både när jag går och kommer. Jag bär in påsarna, packar upp varorna och lägger dem där de ska vara. Har du inte fixat något kaffe? Nej, jag glömde tala om att kaffet är slut. Ok, jag springer till affären igen.
Efter den andra rundan bland hyllorna travar jag hem igen. Jag gör i ordning bryggaren, plockar fram paj och vaniljsås. Jag säger åt mamma att hon ska gå och sätta sig på balkongen. Jag får syn på en bricka där det står sju kaffe muggar, sju tallrikar och lika många skedar. Varför har du tagit fram så många? Jag vet ju inte hur många vi blir säger mamma. Men det är ju bara du och jag. Ja jag visste inte. Det kanske kommer några fler. Vem då? Jag vet inte.
Resten av tiden försöker jag prata om sådant som gör henne lugn och trygg. Jag vill inte att hon ska känna sig dum, jag vill att mamma ska få hitta ord och meningar i sin takt. Det blir inga mer konstiga tankar från henne. Hon är klar och tydlig. Det sista hon säger är, kan du inte sova över, du kan väl be din granne att passa Hobbe? Jag vet inte varför hon frågar det. Mamma har ställt den frågan flera gånger. Det spelar ingen roll hur länge jag stannar. Mamma säger ändå samma sak, måste du redan gå? Det känns inget vidare att gå därifrån. Jag räcker inte till, älskade mamma, men jag gör så gott jag kan..
Vid lunchdags åkte jag ner till mamma. Jag kollade igenom hennes kylskåp och frys för att se vad jag skulle handla. Innan jag gick sa mamma, då kokar jag kaffe under tiden så kan vi fika när du är tillbaka. Det blir bra det.
Som vanligt står hon på balkongen och tittar både när jag går och kommer. Jag bär in påsarna, packar upp varorna och lägger dem där de ska vara. Har du inte fixat något kaffe? Nej, jag glömde tala om att kaffet är slut. Ok, jag springer till affären igen.
Efter den andra rundan bland hyllorna travar jag hem igen. Jag gör i ordning bryggaren, plockar fram paj och vaniljsås. Jag säger åt mamma att hon ska gå och sätta sig på balkongen. Jag får syn på en bricka där det står sju kaffe muggar, sju tallrikar och lika många skedar. Varför har du tagit fram så många? Jag vet ju inte hur många vi blir säger mamma. Men det är ju bara du och jag. Ja jag visste inte. Det kanske kommer några fler. Vem då? Jag vet inte.
Resten av tiden försöker jag prata om sådant som gör henne lugn och trygg. Jag vill inte att hon ska känna sig dum, jag vill att mamma ska få hitta ord och meningar i sin takt. Det blir inga mer konstiga tankar från henne. Hon är klar och tydlig. Det sista hon säger är, kan du inte sova över, du kan väl be din granne att passa Hobbe? Jag vet inte varför hon frågar det. Mamma har ställt den frågan flera gånger. Det spelar ingen roll hur länge jag stannar. Mamma säger ändå samma sak, måste du redan gå? Det känns inget vidare att gå därifrån. Jag räcker inte till, älskade mamma, men jag gör så gott jag kan..
lördag 6 juli 2013
Har besämt mig
Igår fattade jag följande beslut. Jag har bestämt mig för att ta ett halvår i taget. Det hade varit mycket enklare om jag sagt nej till livet. Men jag kan inte göra det, jag kan inte lämna och överge henne.
Mamma är i en fas som är otroligt jobbig. Medicineringen fungerar tack vare hemvården så det är inte det som är problemet. Hon har, mer än förut, fått för sig att hon har två olika boenden. Ett flertal gånger när jag kommer dit, har det stått en påse på golvet i hallen. I den ligger några av hennes tillhörigheter. Jag frågar varför hon har stoppat ner dessa i påsen. Mamma svarar, de kommer ju och hämtar mig snart. Jag ska sova i den andra lägenheten i natt. Ibland brukar de köra hem mig redan på morgonen.
Jag vet inte om jag gör rätt men jag försöker förklara för henne att hon har en lägenhet, den bästa lägenheten man kan ha. Jag får inte in det i min skalle säger hon och börjar gråta. Jag tar henne i famnen och säger, det gör inget, alla rör vi ihop det ibland. Jag får verkligen koncentrera mig på hennes tillstånd för jag vill inte gråta i hennes närvaro. Efter en stund kommer samma mening igen, de kommer snart och hämtar mig..Härom dagen hade hon följt med en utav vårdarna till dennes bror. Han bodde i det hus som hon har sitt andra hem. Han bor under mig, jag har inte tittat på namnskylten på hans dörr.
Rätt som det är säger mamma, undrar om inte Ullis kommer idag? Jag är ju här! Ja visst ja. Men var bor du då, långt härifrån? Jag säger, jag bor ju på den stora bondgården du vet, ute på landet med Hobbe. Jag undrar vad de andra gör. Vilka andra? Just då minns hon inte, eller kommer på, deras namn, utan pekar på några kort som hänger på väggen. Det är min bror och hans son mamma menar. Jag säger, de är nog ute och spelar golf, det är ju en fin och solig dag. Ja säger hon, det skulle bara vara roligt att veta.
I nästa sekund säger mamma, du vet han som är äldre, jag kommer inte på vad han heter. Du menar min äldsta bror, G? Ja, han brukade ha hand om mitt kontokort....
Detta är bara ett ax plock av vad som händer, sägs och sker. Det är en psykisk påfrestning som heter duga. När jag kommer hem bryter jag ihop. Jag ber om att det snart ska gå över, att mamma blir lite klarare i knoppen igen. Fast jag kanske borde vara glad, det är boendet som rör till det mesta för mamma. Dagar och datum är en annan del. Jag kan inte sova, det spelar ingen roll om jag tar tre dubbla doser av medicinen. Jag är så trött, så jävla trött!!
Njuter inte av de vackra kvällarna, önskar bara att det ska bli morgon igen. Lägger mig redan vid halv nio tiden, fast jag vet, att jag inte kan somna. Men varför ska jag vara uppe? Hobbe ligger alldeles intill, han känner hur jag mår. Att jag bara vill bort, jag säger till honom, du måste ta mig med!! Just då och kanske hela tiden, känner jag mig som världens ensammaste människa.
För två veckor sedan träffade jag Wivianne. Då sa jag att jag mår ganska hyggligt. Men nu har det vänt, kanske skulle jag höra av mig till henne. Jag ska dit nästa gång den 16:e juli. Jag går ner mig psykiskt, jag går ner i vikt men vem orkar bry sig? Det skiter jag fullständigt i!
Mamma är i en fas som är otroligt jobbig. Medicineringen fungerar tack vare hemvården så det är inte det som är problemet. Hon har, mer än förut, fått för sig att hon har två olika boenden. Ett flertal gånger när jag kommer dit, har det stått en påse på golvet i hallen. I den ligger några av hennes tillhörigheter. Jag frågar varför hon har stoppat ner dessa i påsen. Mamma svarar, de kommer ju och hämtar mig snart. Jag ska sova i den andra lägenheten i natt. Ibland brukar de köra hem mig redan på morgonen.
Jag vet inte om jag gör rätt men jag försöker förklara för henne att hon har en lägenhet, den bästa lägenheten man kan ha. Jag får inte in det i min skalle säger hon och börjar gråta. Jag tar henne i famnen och säger, det gör inget, alla rör vi ihop det ibland. Jag får verkligen koncentrera mig på hennes tillstånd för jag vill inte gråta i hennes närvaro. Efter en stund kommer samma mening igen, de kommer snart och hämtar mig..Härom dagen hade hon följt med en utav vårdarna till dennes bror. Han bodde i det hus som hon har sitt andra hem. Han bor under mig, jag har inte tittat på namnskylten på hans dörr.
Rätt som det är säger mamma, undrar om inte Ullis kommer idag? Jag är ju här! Ja visst ja. Men var bor du då, långt härifrån? Jag säger, jag bor ju på den stora bondgården du vet, ute på landet med Hobbe. Jag undrar vad de andra gör. Vilka andra? Just då minns hon inte, eller kommer på, deras namn, utan pekar på några kort som hänger på väggen. Det är min bror och hans son mamma menar. Jag säger, de är nog ute och spelar golf, det är ju en fin och solig dag. Ja säger hon, det skulle bara vara roligt att veta.
I nästa sekund säger mamma, du vet han som är äldre, jag kommer inte på vad han heter. Du menar min äldsta bror, G? Ja, han brukade ha hand om mitt kontokort....
Detta är bara ett ax plock av vad som händer, sägs och sker. Det är en psykisk påfrestning som heter duga. När jag kommer hem bryter jag ihop. Jag ber om att det snart ska gå över, att mamma blir lite klarare i knoppen igen. Fast jag kanske borde vara glad, det är boendet som rör till det mesta för mamma. Dagar och datum är en annan del. Jag kan inte sova, det spelar ingen roll om jag tar tre dubbla doser av medicinen. Jag är så trött, så jävla trött!!
Njuter inte av de vackra kvällarna, önskar bara att det ska bli morgon igen. Lägger mig redan vid halv nio tiden, fast jag vet, att jag inte kan somna. Men varför ska jag vara uppe? Hobbe ligger alldeles intill, han känner hur jag mår. Att jag bara vill bort, jag säger till honom, du måste ta mig med!! Just då och kanske hela tiden, känner jag mig som världens ensammaste människa.
För två veckor sedan träffade jag Wivianne. Då sa jag att jag mår ganska hyggligt. Men nu har det vänt, kanske skulle jag höra av mig till henne. Jag ska dit nästa gång den 16:e juli. Jag går ner mig psykiskt, jag går ner i vikt men vem orkar bry sig? Det skiter jag fullständigt i!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)