fredag 24 december 2010

Blod, svett och tårar

Då var tiden kommen för mig, att försöka minska på mina utgifter. varje räkning från olika bolag skulle bearbetas och läggas under lupp, ringa en massa jobbiga samtal, varje hundra lapp jag kunde spara var guld värd och jag hade bestämt mig nu eller aldrig, här och nu, gå vidare eller ge upp.
jag var helt inställd på att bränna så mycket krut jag bara orkade för att ändra några minus tecken till plus tecken, jag skriver några vissa insåg jag att där fanns det inget att hämta, vissa kontrakt med bindningstid kvar lägg dom åt sidan, man dunkar bara skallen blodig mot väggen.
när mörkret hade lagt sig och det var dags att krypa i säng var ångesten stor och ensamheten kändes i hela kroppen. varje kväll önskade jag, att jag inte skulle slå upp de blå nästa morgon, att det äntligen vara över.

varje dag gick det åt mycket energi men min beslutsamhet stod kvar, när jag kände av ett dipp i min koncentration fyllde jag på med svart kaffe och snus, ibland smet en godisbit ner, gärna mörk choklad. på kvällen var jag utmattad, kände mig alldeles tom med en härlig skallebank. när jag tittade ut genom fönstret stod tiden stilla precis som att hela världen blåst bort och det var bara det här huset kvar.
varje kväll lade sig Hobbe alldeles när mig hans värme och spinnande gjorde mig avslappnad och somnade ganska fort. varje kväll kände jag hur meningslös dagen hade varit, den hade försvunnit utan att jag märkt det. jag borde egentligen känna mig stolt över att jag även denna dag suttit och kämpat, lagt pannan i djupa veck och inte gett upp, allt för framtida planer.

jag kände att jag behövde en morot, något att se fram emot, något som var värt att kämpa för. precis som jag alltid behövt med min egen träning ett mål man ser framför sig, ett mål man kan klara av och uppnå, ett mål som gör en stark och underlättar koncentrations förmågan. mitt uppe i allt gick jag därför ut på sj´s hemsida för att finna en billig resa tur och retur till N. jag ville inte lägga resan för nära i tiden utan jag ville vara helt klar med min pengapung. jag ville inte mina bekymmer skulle följa med upp till norrland och infektera min lilla semester. jag bestämde att resan skulle ske i slutet på november då borde jag vara klar var mitt resonemang. då hade jag två månader på mig, det ansåg jag vara rimligt.
jag tog kontakt med N´s dotter så hon kunde spana lite i smyg om N och hennes familj hade något inplanerat dom dagar jag tänkt mig. tanken var, jag skulle åka upp utan att N hade en susning, bara dyka upp på hennes arbete och se vilken ansikts uttryck jag skulle bli bemött med. beslutet sporrade mig och fick mig att kämpa vidare. jag grät varje kväll då allt tycktes vara hopplöst, men tanken på norrland spände åter min båge och siktet var inställt, bulleyes.

undan för undan minskade det belopp jag betalar varje månad, kronor blev till hundra lappar. jag sa upp abonnemang, ändrade abonnemang, drog ner på mitt pensionssparande, bytte försäkringsbolag, fick lägre medlems avgift till facket och även till a-kassan. jag ringde runt som en galning, räknedosan gick varm likaså min hjärna. äntligen började högen med "måsten" minska. det tog mig två månader att genomföra, vissa dagar orkade jag inte göra något, vissa dagar var jag full av energi. i början av november började kroppen säga ifrån. jag hade ständig huvudvärk, ögonen sved och kliade, feber varje dag och hela tiden ont i äggstockarna, vilket gjorde att jag blödde var tredje dag. jag vaknade på nätterna av fruktansvärda bröst smärtor, oregelbunden andning och skenande hjärta. samma symtomer som för snart fem år sedan, men denna gång brydde jag mig inte alls på samma sätt. jag tänkte, är det meningen att jag ska dö nu finns ingen anledning till panik. jag kände mig inte rädd, det fanns inget obehag inför tanken fast att det värkte i hela kroppen.
jag sov allt sämre blev irriterad över det minsta, humöret sjönk och lågan var liten. jag kände mig stressad över hela situationen, hungern försvann, jag stängde av alla känslor, stannade hemma, ringde väldigt få och svarade bara när det var någon som jag verkligen ville surra med.

pengarna var inte det enda orosmolnet på himmeln. jag skulle enligt planeringen vi gjort tillsammans W, af och fk nu börja med min rehabilitering, anpassa mig tillbaka till det verkliga livet och återigen börja umgås med andra människor, huvva. det innebar att jag skulle ta kontakt med komvux för att hitta några ämnen jag kunde tänka mig att plugga till våren. jag skulle ha möte med af och fk, nu hade jag fått två nya handläggare. om jag fick min plan godkänd skulle jag gå över på en annan ersättning och på så vis spara sjukskrivningsdagar. jag skulle ta kontakt med hälsocoachen här i byn för att se om jag kunde få gå bredvid och känna på hur det yrket kändes för mig. allt bara surrade i knoppen och sömnen minskade ännu mer. strax innan min avresa till norr hade jag tid hos min läkare M.A, jag berättade hur jag mådde, hur dåligt jag sov och vaknade flera gånger under natten. vi bestämde oss för att lägga till en medicin, som precis blivit godkänd för att ingå i högkostnads skyddet, den skulle hjälpa mig med sömen och depressionen.

jag var tvungen att göra ett sista försök att dra ner kostnaderna jag hade dragit mig länge för att fatta det beslutet men nu tycktes det vara oundvikligt. jag ville försöka få ta ut mitt eget sparande till pensionen, vilket inte alls är lätt och problemfritt, skulle det visa sig. jag får inte ta ett sådant beslut inte heller min bank. man är tvungen att kontakta skatteverket för egentligen får inte dessa pengar
tas ut förrän vid 55 års ålder. jag ringde dit för att få en ansökningsblankett, hon som svarade informerade mig om att det är väldigt få som får detta beviljat varje år. som tur var hade hon humor för jag var inte direkt pussego när jag ringde. hon förklarade, trots att jag sparar dessa pengar själv har jag ingått ett avtal så fort jag skrivit under. om man får bifalles drar det 30% av besparingen....
blanketten kom redan nästa dag, snabba ryck. vid första anblicken verkade den vara alldeles för invecklad och därför hamnade den långt ner på prioriterings listan. men nu var jag redo att ta tjuren vid hornen.

ansökan ska innehålla en mängd information om varför man önskar ta ut sitt sparande i förtid. efter massa trixande och fixande med alla papper som skulle medfölja skickade jag till slut iväg mina memoarer till skatteverket. det saknades ett papper från banken så jag fick knalla dit igen för att komplettera min ansökan. två dagar innan resan till N skickade jag iväg resterande upplysningar, äntligen var brevväxlingen slut, trodde jag....
en man från skatteverket ringde mig första dagen jag var hos N, dom hade precis haft möte och kommit fram till beslutet, att de ville ha lite information om bipolär sjukdom. när jag kom hem letade jag fram sådant jag tyckte var relevant och enkelt förklarat. iväg med allt på posten igen, äntligen är det över tänkte jag....men nejdå. efter ytterligare någon vecka dök ett brev upp från skatteverket, jag tänkte direkt att nu håller jag beslutet i handen och pulsen steg. fast jag hade fel dom ville nu ha en kopia på mitt senaste läkarintyg. bad W om hjälp på vår sista träff innan alla löjliga storhelger har passerat. postade dessa samma kväll och nu kan jag inte göra någonting mer utan bara sitta och vänta på deras beslut, det förväntade avslaget.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar