Under tre dagar har jag varit ute i trädgården. Det har aldrig sett bättre ut, jag riktigt njuter. Jag har forskat lite under tiden, hur det kan vara att leva med en person som har bipolär sjukdom och adhd. Det skulle jag gärna vilja göra, men vänta lite, det gör jag ju! :)
Visst det tar lite tid men resultatet slår det mesta. Alldeles raka kanter och linjer, allt ogräs försvinner, det som görs blir enastående :) Jag stressar verkligen inte men jag är otroligt noggrann. Att fuska är inte riktigt min grej. Nu har jag gjort grovgörat vilket kommer att underlätta inför nästa omgång. Jag erkänner, jag är väldigt pedantisk. Och den egenskapen har jag haft nytta av hela livet. Jag har inte bråttom när jag grejar men det blir ordentligt gjort.
Vad jag inte riktigt begriper är varför människor ska envisas med att lägga stora stenar runt en rabatt. Det skapar ju bara mer arbete. Jag plockade bort dem, stora som små. För att göra det lite roligare övade jag på att stöta kula. De gamla takterna sitter i :) Jag har mått bra under dessa dagar. Jag har känt mig fri, som en individ ska göra. En härlig känsla som man ska njuta av och ta tillvara på. Allvarligt talat så fattar jag faktiskt inte, vad problemet är? Varför retar man sig på mitt sätt att vara? För mig är det en klar fördel. Det gäller bara att utnyttja resurserna på bästa sätt!
Nästa projekt är inomhus, alla historiska fingeravtryck ska torkas bort. Men det får bli när vädret blir sämre, så länge det är sol och varmt tänker jag vistas ute, antingen i trädgården eller på altanen. För denna sommar ska jag leva mitt liv, göra sådant som gör mig glad och fyller på mina depåer.
Det är som Wivianne säger. Ingen annan än du kan ta åt sig av allt du gör. För vem har tagit sig igenom allt på egen hand? Du har kämpat och slagits mot allt som har hänt och händer. Därför kan ingen ta åt sig av äran. Alla steg har du tagit alldeles själv, det som händer nu är en följd och ett resultat på allt arbete som vi har lagt ner tillsammans. Vem kan du tack för dessa framsteg?
Svaret blev. Jag kan tacka den personen som hela tiden har funnits vid min sida. Det spelar ingen roll hur jag mår eller mådde, hon finns ändå kvar. Hon stannar / stannade även när jag gör / gjorde mina felsteg, misstag. Och vem är det sa Wivianne och smålog. Det är ju hon, en väldigt trevlig och glad prick, en tjej som är berikad med en enorm envishet, vilja, kämpaglöd och kamplust, enbart hon. Wivianne ler med hela ansiktet, så där som bara hon kan göra. Ja säger hon, det är precis sådan hon är. Ingen är som du och det vet du! Ja, utan min vilja hade jag inte suttit här idag, viljan och Wivianne har fått mig att överleva!
Jag har haft fem stycken i mitt liv som har gjort allt för att ändra på mig. Förut var jag av den uppfattningen att det finns två sätt att ta över en annan människas psyke. Verbalt och tigande. Men det finns ytterligare ett sätt har jag fått erfara. En kombination av dessa är min senaste erfarenhet. För att spetsa till det lite lägger de till några yttringar. Sura miner, gester, kroppsspråk, blickar och suckar. Vill man förstärka sin ståndpunkt, sitt missnöje kan de lägga till ytterligare några komponenter. Som ältande, upprepande, ifrågasättande mm. Jag har träffat dessa tre typer.
Jag har höjt andra till höjder som inte är normala eller sanna. Jag har fått dem att framstå i bättre dager. Jag har tagit på mig en alldeles för stor skuld. Men det är slut på det nu! För vem har rätt till att försöka göra om någon så att den individen förlorar sig själv bara för att man ska passa in bättre i deras liv och omgivning? Deras gloria har hamnat på snedden, nej glorian har trillat av och försvunnit!
Jag känner mig som en ny människa. Borta är känslorna, nu har det äkta kommit fram och gett mig den sanna bilden, sanningen. Hur jävligt den må vara och har varit så har jag bestämt mig för att kämpa på, kämpa vidare. En ny glöd har tänts, jag tänker fanimej inte ge upp, ingen ska få påverka mina val och möjligheter! Back on track!! När räkningen till Recito är betald då ska jag börja leva ett nytt liv. Mitt liv! Det ser faktiskt ljusare ut. I augusti är jag äntligen av med en skuld. Räkningen påverkar mig, visserligen, men på ett eller annat sätt ska jag lyckas.
"Livet går inte i repris, du är i direktsändning varje minut. Lev ditt liv, lev här, lev nu"
"Fyll inte livet med dagar, fyll dagarna med liv"
"Gårdagen är inte ett bevis för hur morgondagen kommer att se ut"
måndag 27 maj 2013
lördag 25 maj 2013
En solig härlig lördag
Denna lördag har verkligen varit härlig. Den har gett mig väldigt mycket på alla möjliga sätt. Gick upp tidigt för äntligen kunde jag ta ut min sömn medicin. Den tog slut i måndags eftersom jag har flera gånger tagit dubbel dos. Under fyra nätter har jag mer eller mindre varit vaken. Det känns gott att de ligger i skåpet och förhoppningsvis får jag sova som en gnu i natt.
När blåsten hade lugnat ner sig lite satte jag mig ute på altanen. Jag hade en längtan efter att få rita så jag bar ut allt som behövs. Gjorde i ordning en termos med kaffe och slog mig ner. För första gången på väldigt länge kände jag ingen stress, orolighet, dåligt samvete eller ångest. Jag bara satt där och njöt av solen, blommor och fåglar. Hobbe låg på sin favorit sten och det såg ut som han tänkte, äntligen morsan börjar du slappna av och njuta.
Lite senare på eftermiddagen dök hyresvärden upp med gräsklipparen. Det blev så fint, borta var det långa gräset. Men oj då, där klippte han visst en av rabatterna. Men spela roll, en mindre att rensa på ogräs. När han hade åkt for jag ut i trädgården och började klippa kanter, runt träd, stenar, rabatter och utmed hus grunden. Jag blev mycket nöjd, tänk vilken skillnad det blir av så lite.
I full harmoni har jag låtit tankarna komma och gå. Låtit dem ta sin plats, tid och låtit dem komma och gå utan att försöka fånga någon. Återigen dök det upp tankar från mitt senaste möte med Wivianne. Jag sa, det låter som jag skönmålar mig själv, att jag skyller ifrån mig. Nej säger hon. Hade du haft en sådan sida, hade du inte suttit här. Där du sitter, i den stolen, har det aldrig och det kommer aldrig att sitta någon som gör det. De som trampar på andra, tar sig fram på olika sätt, de hamnar aldrig här. Det är de som har blivit utsatta som behöver min hjälp, offren.
"Gråt aldrig över en person som sårar dig..bara le och säg..tack för att du ger mig chansen..att träffa någon som är bättre än du"
"Uppriktighet är inte att säga allt man tänker, utan att mena allt man säger"
"När du har kontroll över dig själv..och har inget behov att styra andra..då är du fri!"
"Att vara lycklig betyder inte att allt är perfekt. Det betyder att du har valt att se bortom bristerna"
När blåsten hade lugnat ner sig lite satte jag mig ute på altanen. Jag hade en längtan efter att få rita så jag bar ut allt som behövs. Gjorde i ordning en termos med kaffe och slog mig ner. För första gången på väldigt länge kände jag ingen stress, orolighet, dåligt samvete eller ångest. Jag bara satt där och njöt av solen, blommor och fåglar. Hobbe låg på sin favorit sten och det såg ut som han tänkte, äntligen morsan börjar du slappna av och njuta.
Lite senare på eftermiddagen dök hyresvärden upp med gräsklipparen. Det blev så fint, borta var det långa gräset. Men oj då, där klippte han visst en av rabatterna. Men spela roll, en mindre att rensa på ogräs. När han hade åkt for jag ut i trädgården och började klippa kanter, runt träd, stenar, rabatter och utmed hus grunden. Jag blev mycket nöjd, tänk vilken skillnad det blir av så lite.
I full harmoni har jag låtit tankarna komma och gå. Låtit dem ta sin plats, tid och låtit dem komma och gå utan att försöka fånga någon. Återigen dök det upp tankar från mitt senaste möte med Wivianne. Jag sa, det låter som jag skönmålar mig själv, att jag skyller ifrån mig. Nej säger hon. Hade du haft en sådan sida, hade du inte suttit här. Där du sitter, i den stolen, har det aldrig och det kommer aldrig att sitta någon som gör det. De som trampar på andra, tar sig fram på olika sätt, de hamnar aldrig här. Det är de som har blivit utsatta som behöver min hjälp, offren.
"Gråt aldrig över en person som sårar dig..bara le och säg..tack för att du ger mig chansen..att träffa någon som är bättre än du"
"Uppriktighet är inte att säga allt man tänker, utan att mena allt man säger"
"När du har kontroll över dig själv..och har inget behov att styra andra..då är du fri!"
"Att vara lycklig betyder inte att allt är perfekt. Det betyder att du har valt att se bortom bristerna"
onsdag 22 maj 2013
En rastlös själ
Den 29:e april var jag på vårdcentralen och lämnade blod som skulle analyseras. Redan dagen efter fick vi svar. De flesta var bra, det fanns tre stycken med lite sämre resultat. Blodvärde, blodsocker och ett av värdena på levern. Blodvärdet låg på 120 och registret sträcker sig från 117-153. Sockret låg på 6,6 men det kan bero på att jag åt frukost innan jag åkte. Lever värdet ligger lite under vad det ska, men det hade jag även förra gången och det är bättre med för lågt än för högt.
Dagen efter mötet med Wivianne tog hon upp mitt ärende på deras team-möte. Hon var mycket orolig och ville att jag skulle göra dessa prover, en ordentlig koll. Det var min adhd sköterska som ringde och förmedlade resultatet. Vi bestämde att jag skulle träffa henne den 22 maj. Under ett sådant möte pratar vi och går igenom hur jag mår, medicinerna mm. Sen tar hon blodtryck, puls och jag ställer mig snällt på vågen..
I måndags fick jag ett brev från vuxenpsyk. Min läkare ville att jag skulle ta ytterligare några prover i ämnet blodsocker. Jag var där idag och ska dit på fredag igen. Efter det tog jag bussen in till Mariestad. Blodtrycket var bra, pulsen alldeles för hög, 92 slag och vikten låg på 55,4 med skor och kläder....När jag vägde mig hos Yvonne i december var vikten 57,8. Jag ska träffa henne igen den 19:e juni och min läkare den 3:e juni. På tisdag ska jag träffa Wivianne och hon kommer inte alls att vara glad på mig....
April: Det var en tuff månad. Jag utsatte mitt psyke för stora påfrestningar. Kroppen började säga nej på ett skarpare sätt, varning kod röd. Det fanns givetvis ljusa och positiva stunder. Min mamma gick med på att vi skulle ta hjälp av hemvården. I några inlägg har jag beskrivit det mesta och därför vill jag inte upprepa mig alldeles för mycket.
Trots att jag och min sambo i Östersund separerade i slutet på december 2005, väcker den 24:e april minnen och känslor. Det datumet är årsdagen då vi förlovade oss 2002. Tydligen så kommer det alltid att påverka mig och leva kvar. Men det är nog inte så konstigt, det var en väldigt speciell dag, upplevelse och flödande kärlek.
När man kommer ut från vuxenpsyk ligger det ett hus tvärs över gatan där två av mina gamla fotbolls vänner har varsitt företag. En av dem är bara där på onsdagar. Jag brukar aldrig vara i Mariestad den veckodagen. Men idag beslöt jag mig för att besöka dem efter mötet med Yvonne. Min buss gick inte förrän om en timme och då ville jag passa på att träffa dessa goa tjejer. De är syskon och även deras lilla syrra spelade fotboll med mig.
Vi fick inte så lång tid tillsammans eftersom båda hade kunder som väntade. Alla tre hade läst min bok, alla hade gråtit....Monica berättade för mig, när hon läste boken fick hon många aha upplevelser, många bitar föll på plats. Hon berättade också att hennes pappa alltid hade sagt, Ullis bär på en rastlös själ..Han såg det redan då..
På grund av allt som har skett har jag inte orkat engagera mig i försäljningen av boken. Därför har jag sänkt priset, ganska rejält. Det smartaste är att köpa den på litenupplaga.se, där är den billigast. Räkningen från Recito är på 16000kr..Jag fick uppskov till den 16:e juni. Jag har lyckats skrapa ihop 9000kr genom att be min hyresvärd om en betalningsfri månad och betala ikapp den under de kommande månaderna. Jag får 6300kr tillbaka på skatten. Jag hoppas bidraget från försäkringskassan kan ge mig ytterligare 1000kr. Sen vet jag inte hur jag ska göra....Ett alternativ är att försöka höja krediten på ett av kontokorten. Tråkigt :P Men pengarna måste ju in, räkningen ska betalas.
Jag har bett Recito om att de ska fortsätta sälja min bok, förhoppningsvis kommer det att komma in lite pengar undan för undan. Men just nu hjälper det inte. Det kommer att bli många sömnlösa nätter, ångest attacker, tårar och panik känslor. Kan jag på ett smidigt sätt lösa det ser framtiden mer positiv ut..jag längtar dit! Jag har haft det så här i ca 10 år och nu börjar det verkligen kännas av, orken tryter liksom viljan. Dum som jag är fortsätter jag att kämpa på och hoppas att det till slut ska lösa sig.
Jag sätter handen över ljuset som tillhör april och släcker dess låga.
"Det lönar sig inte att springa om man är på fel väg"
"Tålamod är inte förmågan att kunna vänta, utan förmågan att hålla en bra attityd medan man väntar"
"Ibland måste man släppa taget, så att det finns utrymme för bättre saker att träda in i ditt liv"
Dagen efter mötet med Wivianne tog hon upp mitt ärende på deras team-möte. Hon var mycket orolig och ville att jag skulle göra dessa prover, en ordentlig koll. Det var min adhd sköterska som ringde och förmedlade resultatet. Vi bestämde att jag skulle träffa henne den 22 maj. Under ett sådant möte pratar vi och går igenom hur jag mår, medicinerna mm. Sen tar hon blodtryck, puls och jag ställer mig snällt på vågen..
I måndags fick jag ett brev från vuxenpsyk. Min läkare ville att jag skulle ta ytterligare några prover i ämnet blodsocker. Jag var där idag och ska dit på fredag igen. Efter det tog jag bussen in till Mariestad. Blodtrycket var bra, pulsen alldeles för hög, 92 slag och vikten låg på 55,4 med skor och kläder....När jag vägde mig hos Yvonne i december var vikten 57,8. Jag ska träffa henne igen den 19:e juni och min läkare den 3:e juni. På tisdag ska jag träffa Wivianne och hon kommer inte alls att vara glad på mig....
April: Det var en tuff månad. Jag utsatte mitt psyke för stora påfrestningar. Kroppen började säga nej på ett skarpare sätt, varning kod röd. Det fanns givetvis ljusa och positiva stunder. Min mamma gick med på att vi skulle ta hjälp av hemvården. I några inlägg har jag beskrivit det mesta och därför vill jag inte upprepa mig alldeles för mycket.
Trots att jag och min sambo i Östersund separerade i slutet på december 2005, väcker den 24:e april minnen och känslor. Det datumet är årsdagen då vi förlovade oss 2002. Tydligen så kommer det alltid att påverka mig och leva kvar. Men det är nog inte så konstigt, det var en väldigt speciell dag, upplevelse och flödande kärlek.
När man kommer ut från vuxenpsyk ligger det ett hus tvärs över gatan där två av mina gamla fotbolls vänner har varsitt företag. En av dem är bara där på onsdagar. Jag brukar aldrig vara i Mariestad den veckodagen. Men idag beslöt jag mig för att besöka dem efter mötet med Yvonne. Min buss gick inte förrän om en timme och då ville jag passa på att träffa dessa goa tjejer. De är syskon och även deras lilla syrra spelade fotboll med mig.
Vi fick inte så lång tid tillsammans eftersom båda hade kunder som väntade. Alla tre hade läst min bok, alla hade gråtit....Monica berättade för mig, när hon läste boken fick hon många aha upplevelser, många bitar föll på plats. Hon berättade också att hennes pappa alltid hade sagt, Ullis bär på en rastlös själ..Han såg det redan då..
På grund av allt som har skett har jag inte orkat engagera mig i försäljningen av boken. Därför har jag sänkt priset, ganska rejält. Det smartaste är att köpa den på litenupplaga.se, där är den billigast. Räkningen från Recito är på 16000kr..Jag fick uppskov till den 16:e juni. Jag har lyckats skrapa ihop 9000kr genom att be min hyresvärd om en betalningsfri månad och betala ikapp den under de kommande månaderna. Jag får 6300kr tillbaka på skatten. Jag hoppas bidraget från försäkringskassan kan ge mig ytterligare 1000kr. Sen vet jag inte hur jag ska göra....Ett alternativ är att försöka höja krediten på ett av kontokorten. Tråkigt :P Men pengarna måste ju in, räkningen ska betalas.
Jag har bett Recito om att de ska fortsätta sälja min bok, förhoppningsvis kommer det att komma in lite pengar undan för undan. Men just nu hjälper det inte. Det kommer att bli många sömnlösa nätter, ångest attacker, tårar och panik känslor. Kan jag på ett smidigt sätt lösa det ser framtiden mer positiv ut..jag längtar dit! Jag har haft det så här i ca 10 år och nu börjar det verkligen kännas av, orken tryter liksom viljan. Dum som jag är fortsätter jag att kämpa på och hoppas att det till slut ska lösa sig.
Jag sätter handen över ljuset som tillhör april och släcker dess låga.
"Det lönar sig inte att springa om man är på fel väg"
"Tålamod är inte förmågan att kunna vänta, utan förmågan att hålla en bra attityd medan man väntar"
"Ibland måste man släppa taget, så att det finns utrymme för bättre saker att träda in i ditt liv"
tisdag 21 maj 2013
Tvättmaskin
Mamma är alldeles lyrisk. Hon har lyckats spara ihop pengar till en tvättmaskin. Jag har beställt den och den anländer om några dagar. Jag riktigt längtar säger hon var och varannan dag. I söndags var den årliga marknaden. Vi gick dit. Min bror bor mitt emot där marknaden finns så vi passade på att ta en fika med honom och hans familj. Lika kul att träffa dem varje gång :)
När vi kom hem till mamma igen sa hon, om jag dör nu så vill och önskar jag att din bror tar hand om dig.. Jag började gråta. Du ger fan i att dö nu, inte på bra många är!!
Jag har skrivit rätt många inlägg i mars månad. Det mest positiva var att jag började rita istället för att skriva. Då kunde jag slappna av, glömma omvärlden, bara vara jag i min värld. Det blir inga bra teckningar men väldigt annorlunda. De är mycket detaljerade men så blir det när man är bipolär. Huvudsaken är att jag gör något bara för min egen skull.
En jobbig månad som aldrig verkade ta slut. Därför får även det ljuset sluta att brinna.
"Förlåt inte människor för att du är svag. Förlåt dem för att du är stark nog att inse att människor begår misstag"
"Om du inte gillar stigen du vandrar på, börja trampa upp en ny"
"Ibland låtsas jag vara normal. Men så TRÅKIGT det är....Så jag går tillbaka till att vara mig själv istället"
När vi kom hem till mamma igen sa hon, om jag dör nu så vill och önskar jag att din bror tar hand om dig.. Jag började gråta. Du ger fan i att dö nu, inte på bra många är!!
Jag har skrivit rätt många inlägg i mars månad. Det mest positiva var att jag började rita istället för att skriva. Då kunde jag slappna av, glömma omvärlden, bara vara jag i min värld. Det blir inga bra teckningar men väldigt annorlunda. De är mycket detaljerade men så blir det när man är bipolär. Huvudsaken är att jag gör något bara för min egen skull.
En jobbig månad som aldrig verkade ta slut. Därför får även det ljuset sluta att brinna.
"Förlåt inte människor för att du är svag. Förlåt dem för att du är stark nog att inse att människor begår misstag"
"Om du inte gillar stigen du vandrar på, börja trampa upp en ny"
"Ibland låtsas jag vara normal. Men så TRÅKIGT det är....Så jag går tillbaka till att vara mig själv istället"
lördag 18 maj 2013
Eftermiddags ångest
Igår när jag kom till mamma grät hon. Jag rusar fram och frågar vad som har hänt. Hon säger, jag får be om ursäkt men jag blir så glad när jag ser dig! Jag tar henne i min famn, håller och kramar. Jag säger, det var väldigt skönt att få höra, det var ett tag sedan som jag fick höra sådana ord. Det vore hemskt om du kände att det var jobbigt när jag kommer :) Jag blir också glad! Varje gång jag åker därifrån står mamma och vinkar på balkongen, jag vet att hon gråter. Jag kan inte titta i backspegeln för då ser jag hennes saknad, smärta och ensamhet.
Varje eftermiddag drabbas jag av ångest, den brukar hålla i sig tills jag går och lägger mig. Många kanske tror och tycker att det är bra med en sådan sida, att det är en bra egenskap. Detta med att kunna känna av/hur en annan människa mår, det spelar ingen roll om jag är i närheten av denne eller befinner mig på någon annan plats. Men det är inte en tillgång. Det tär på energi, jag blir ledsen och det påverkar min vardag. Jag vill inte ha den mer. Önskar att den försvann. Jag blir alldeles för påverkad, och det är då som jag undrar, varför är det ingen mer som känner likadant??
Jag fick bara ut, denna månad, ca 500kr. Angående det och annonsen har jag redan skrivit om så det tar jag inte upp igen. Hobbe fick återigen problem med sina öron, mopeden började strula, mamma blev mer och mer förvirrad. Mitt mående påverkades. För varje dag som gick sjönk jag längre ner. Jag kände hur allt började komma tillbaka.
Månadens värmeljus släcks.
Fortsättning följer....
Varje eftermiddag drabbas jag av ångest, den brukar hålla i sig tills jag går och lägger mig. Många kanske tror och tycker att det är bra med en sådan sida, att det är en bra egenskap. Detta med att kunna känna av/hur en annan människa mår, det spelar ingen roll om jag är i närheten av denne eller befinner mig på någon annan plats. Men det är inte en tillgång. Det tär på energi, jag blir ledsen och det påverkar min vardag. Jag vill inte ha den mer. Önskar att den försvann. Jag blir alldeles för påverkad, och det är då som jag undrar, varför är det ingen mer som känner likadant??
Jag fick bara ut, denna månad, ca 500kr. Angående det och annonsen har jag redan skrivit om så det tar jag inte upp igen. Hobbe fick återigen problem med sina öron, mopeden började strula, mamma blev mer och mer förvirrad. Mitt mående påverkades. För varje dag som gick sjönk jag längre ner. Jag kände hur allt började komma tillbaka.
Månadens värmeljus släcks.
Fortsättning följer....
tisdag 14 maj 2013
Sammanfattning
Först av allt vill jag berätta att Hobbe har kommit hem. Jag tror han ville få mig att vakna, stanna upp och njuta av det vi har idag. Och inte tänka då mycket på det förflutna, på vad jag har gjort och inte gjort. Under de kommande dagarna varvade jag ner och njöt av Hobbes närvaro. Vi gosade, vilade och myste. Tack gode gud för att han kom hem!! Jag var ute i trädgården, lekte hårfrisör när jag ansade olika buskar. Jag plockade blommor i trädgården och gav dem till mamma. Men jag fick ingen ro till att rita, det har jag inte haft på dryga veckan. Men Hobbe är hemma och det betyder allt för mig!
Några dagar innan den oundvikliga dagen inträder tänker jag nu göra en sammanfattning. Den handlar om vad som har hänt under årets första 5 månader. På bordet framför mig har jag gjort i ordning två val. Till vänster står allt jag behöver för att blanda till en cocktail, en riktig smäll karamell. Till höger ligger kontraktet från bokförlaget som talar om att den 16:e maj ska betala alla osålda böcker. Jag har tänt 5 st värmeljus, ett ljus för varje månad. Om månaden har varit mer positiv än negativ kommer jag inte att släcka lågan.
Mamma började förändras. Hon såg, hörde och inbillade sig saker. Hennes tankar och samtal hängde inte riktigt ihop. Jag fick flera gånger upprepa samma mening. Jag hittade hennes adressbok i skåpet där kastrullerna står. Hon tappade bort hyreslapparna men mamma fick för sig att någon hade tagit dem ur hennes brevlåda. Mamma mindes inte längre koden till sitt bankkort, vilket förde med sig att jag tog över den sysslan, plockade ut pengar till henne. Någon satte på hennes tv under natten.
Jag började promenera för att rensa skallen, få frisk luft och försöka mildra alla de ångestattacker som hela tiden dök upp. Jag glömde bort att äta, jag var inte hungrig och ibland struntade jag i det, jag var ändå inte värd någon mat. Det var så mycket som hände runtomkring vilket resulterade i viktnedgång. Jag såg att boken knappt såldes. Mardrömmarna kom tillbaka, sömnen påverkades, jag grät varje dag och fick psykbryt i varierande storlekar.
Jag träffade Wivianne för den näst sista gången, var det tänkt och inplanerat....
Det räcker så, ljuset för januari blåser jag ut.
Fortsättning följer....
Några dagar innan den oundvikliga dagen inträder tänker jag nu göra en sammanfattning. Den handlar om vad som har hänt under årets första 5 månader. På bordet framför mig har jag gjort i ordning två val. Till vänster står allt jag behöver för att blanda till en cocktail, en riktig smäll karamell. Till höger ligger kontraktet från bokförlaget som talar om att den 16:e maj ska betala alla osålda böcker. Jag har tänt 5 st värmeljus, ett ljus för varje månad. Om månaden har varit mer positiv än negativ kommer jag inte att släcka lågan.
Mamma började förändras. Hon såg, hörde och inbillade sig saker. Hennes tankar och samtal hängde inte riktigt ihop. Jag fick flera gånger upprepa samma mening. Jag hittade hennes adressbok i skåpet där kastrullerna står. Hon tappade bort hyreslapparna men mamma fick för sig att någon hade tagit dem ur hennes brevlåda. Mamma mindes inte längre koden till sitt bankkort, vilket förde med sig att jag tog över den sysslan, plockade ut pengar till henne. Någon satte på hennes tv under natten.
Jag började promenera för att rensa skallen, få frisk luft och försöka mildra alla de ångestattacker som hela tiden dök upp. Jag glömde bort att äta, jag var inte hungrig och ibland struntade jag i det, jag var ändå inte värd någon mat. Det var så mycket som hände runtomkring vilket resulterade i viktnedgång. Jag såg att boken knappt såldes. Mardrömmarna kom tillbaka, sömnen påverkades, jag grät varje dag och fick psykbryt i varierande storlekar.
Jag träffade Wivianne för den näst sista gången, var det tänkt och inplanerat....
Det räcker så, ljuset för januari blåser jag ut.
Fortsättning följer....
onsdag 8 maj 2013
Fyfan för livet!!
Det värsta som kan och kunde hända mig har nog fanimej inträffat!! Jävla helvetes skit! Hobbe har inte varit hemma sen tidigt igår morse.
Han skulle aldrig gå ifrån mig. Hobbe har aldrig varit borta så länge. När han har ont, är skadad eller mår dåligt brukar han alltid ty sig till mig och vill ha närkontakt. Vi ligger då och gosar, kelar och umgås i soffan.
Så jag vet, det alternativet finns inte! Antagligen har räv jäveln fått tag i honom. Hobbe har inga korsband i bakbenen och är på så vis utsatt eftersom han inte kan ta sig fram tillräckligt fort. Om det har inträffat kan jag känna hans rädsla, panik, ångest och smärta i hela jävla mig. Vilken fruktansvärd tanke. Vad rädd han måste ha varit, slagits för sitt liv och dö på ett sätt som måste ha gjort något så in i helvete ont! Och jag var inte där!!
Jag vill inte att det har skett på det sättet, inte så!! Inte nu!!!! Vi skulle ju lämna detta jävla liv tillsammans, det lovade han mig, han skulle ta mig med!! Fattar inte hur jag ska överleva utan honom! Vilken jävla mardröm!!
Jag har letat och ropat efter Hobbe. Jag vet inte vad som är värst. Inte veta vad som har hänt eller hitta någon del av honom när jag letar. Vi har levt ihop i snart 16 år, hur ska jag klara av det?? Jag har en sådan jävla djup panik ångest. Det är inget som hjälper, en promenad är helt uteslutet.
Vart är han? Snälla Hobbe kom hem, jag älskar dig så otroligt mycket!! Det är ju han och jag mot världen, varför tog han inte med mig?? Honom kunde/kan jag lita på till 100%. Han är min bästa vän, en vän som alltid står ut med mig. Kom hem!!
Nu skiter jag i vad som händer, hela jävla livet, världen och universum kan fara åt helvete!! Jag hade stått ut med vad som helst, men inte detta, ta honom inte ifrån mig, snälla!! Inte Hobbe!! Allt som har hänt i mitt liv är bagateller om man jämför med detta. Allt annat är luft, men denna smärta och sorg är så jävla svår att utstå. Hur ska jag kunna ta bort hans saker, leva vidare och klara mig utan Hobbe??
Allt påminner mig om honom. Vilken grym ångest jag har!! Möjligheterna att överleva har drastiskt minskat. För vad ska jag leva för och varför?
Snälla, gör så att Hobbe kommer hem!! Jag önskar inget annat, jag lever gärna utan pengar mm men inte utan hans kärlek och närvaro!!
Hobbe!! Kom!! Det är ju du och jag mot världen, så var det då och så är det nu!! Jag älskar dig mer än livet!!
Han skulle aldrig gå ifrån mig. Hobbe har aldrig varit borta så länge. När han har ont, är skadad eller mår dåligt brukar han alltid ty sig till mig och vill ha närkontakt. Vi ligger då och gosar, kelar och umgås i soffan.
Så jag vet, det alternativet finns inte! Antagligen har räv jäveln fått tag i honom. Hobbe har inga korsband i bakbenen och är på så vis utsatt eftersom han inte kan ta sig fram tillräckligt fort. Om det har inträffat kan jag känna hans rädsla, panik, ångest och smärta i hela jävla mig. Vilken fruktansvärd tanke. Vad rädd han måste ha varit, slagits för sitt liv och dö på ett sätt som måste ha gjort något så in i helvete ont! Och jag var inte där!!
Jag vill inte att det har skett på det sättet, inte så!! Inte nu!!!! Vi skulle ju lämna detta jävla liv tillsammans, det lovade han mig, han skulle ta mig med!! Fattar inte hur jag ska överleva utan honom! Vilken jävla mardröm!!
Jag har letat och ropat efter Hobbe. Jag vet inte vad som är värst. Inte veta vad som har hänt eller hitta någon del av honom när jag letar. Vi har levt ihop i snart 16 år, hur ska jag klara av det?? Jag har en sådan jävla djup panik ångest. Det är inget som hjälper, en promenad är helt uteslutet.
Vart är han? Snälla Hobbe kom hem, jag älskar dig så otroligt mycket!! Det är ju han och jag mot världen, varför tog han inte med mig?? Honom kunde/kan jag lita på till 100%. Han är min bästa vän, en vän som alltid står ut med mig. Kom hem!!
Nu skiter jag i vad som händer, hela jävla livet, världen och universum kan fara åt helvete!! Jag hade stått ut med vad som helst, men inte detta, ta honom inte ifrån mig, snälla!! Inte Hobbe!! Allt som har hänt i mitt liv är bagateller om man jämför med detta. Allt annat är luft, men denna smärta och sorg är så jävla svår att utstå. Hur ska jag kunna ta bort hans saker, leva vidare och klara mig utan Hobbe??
Allt påminner mig om honom. Vilken grym ångest jag har!! Möjligheterna att överleva har drastiskt minskat. För vad ska jag leva för och varför?
Snälla, gör så att Hobbe kommer hem!! Jag önskar inget annat, jag lever gärna utan pengar mm men inte utan hans kärlek och närvaro!!
Hobbe!! Kom!! Det är ju du och jag mot världen, så var det då och så är det nu!! Jag älskar dig mer än livet!!
tisdag 7 maj 2013
Orolig och stressad själ
I söndags gick jag till golfbanan för att umgås lite med brorsan. Det tog nog bara 30 minuter innan jag sa, nä nu ska jag gå hem. Han svarade, varför det? Det är ju så sa jag. Men han fick mig att tänka efter. Två enkla ord som gjorde att jag stannade kvar. Han hade helt rätt, varför skulle jag gå? Solen värmde, naturen bjöd på skådespel och jag var med min bror. Det är inte så ofta som vi har sådana timmar tillsammans. Jag följde med honom runt på några hål. Trevliga och underbara timmar. Det var första gången på länge som min inre stress gav med sig.
För hela tiden känner jag mig stressad, har dåligt samvete, orolig i hela själen och jag är alltid på väg. Ångesten och paniken är numera latent. Är jag hemma vill jag bort, är jag borta vill jag hem. När jag åker hem från mamma känns det bra men väl hemma kommer samma fråga, varför var jag tvungen att dra därifrån så snabbt? Hela kroppen i obalans, jag är inte i harmoni utan det är ett fullständigt kaos inombords. Det är mycket som jag går och oroar mig över. Många problem och olösta gåtor påverkar hela mitt dygn. Men han fick mig att stanna upp med dessa två enkla ord. Kvällen flöt på utan några större attacker. Nästa morgon hade jag till och med lust att städa. Hela badrummet fick sig en omgång medan stereon gick på högtryck.
Under några dagar har jag, helt i onödan, tänkt på olika kommentarer, meningar, åsikter, händelser, ord och dess betydelse. Allt handlar om Trollhättan. Jag ville inte ha dessa funderingar men jag kände, de måste få komma fram, ta sin plats och redas ut så jag kan gå vidare, släppa allt och bli ett med tanken. Jag är nu i fas fyra. Då man börjar se allt ur ett annat perspektiv. Då allt blir neutralt, man förenas med det som har hänt. Jag är redo att lägga allt bakom mig, låta det tillhöra historien.
Jag ska tänka på det som Wivianne sa, du lät dig förändras, du höll på att förlora dig själv, du gjorde det, igen!
Idag kom min morbror hit från Stockholm. Jag såg och kände att han tittade på mig. Jag frågade, tycker du att jag har gått ner i vikt? Ja sa han. Som vanligt skyllde jag på medicinen. Mamma frågade om jag ville ha mat för de skulle precis äta lunch. Helt automatiskt svarade jag nej tack, jag har redan ätit. Mamma blev lite ledsen för hon trodde att vi skulle äta tillsammans. Just då tänkte jag inte mer på det. Jag knallade iväg till affären för att handla lite. När jag kom tillbaka frågade morbror mig, lagar du någon mat? Jag förstod direkt att de hade pratat om min vikt medan jag var borta.
Jag ljög dem rätt i ansiktet, eller rättare sagt, jag undvek en fortsatt diskussion genom att säga, det gör jag allt. Jag kunde inte ens se dem i ögonen. Jag vet att mamma är orolig men hon vågar inte fråga, därför gjorde han det. På vägen hem drabbades jag av ångest. Hur svårt hade det varit att sätta sig ner och äta? Tårarna rann, tankarna var inte speciellt positiva. Jag tänkte, du är patetisk. Du klarar inte av att sköta om dig själv, Hobbe, hemmet eller din mamma.
Men hur ska jag kunna berätta för henne att den 16 maj så måste jag betala alla osålda böcker? Det rör sig om ca 15 papp. Jag kan inte, jag vill inte göra henne orolig och nervös. Jag kan inte säga henne att jag har tre alternativ. Självmord, personlig konkurs eller gömma mig inne i skogen. Jag ser och hör hur hon sakta förändras och jag kan inte göra någonting! Mamma har fått för sig vissa saker, hon har svårt att fokusera, lyssna på vad jag har att säga, minnet hoppar hit och dit. Igår skulle hon hämta lite fikabröd till mig. Mamma styrde stegen mot hallen och säger, men bullarna ligger ju inte på rullatorn.
Ibland förstår jag inte vad hon menar vilket får henne att bli lite irriterad. Hon säger, är jag inte här när du kommer så är jag i min andra lägenhet. Eller så har jag följt med någon från hemvården till deras ställe. Det hade hon gjort igår, men efter ett tag körde de hem henne eftersom mammas socker värde var för lågt. Jag får och har panik, hon har aldrig varit med dem någonstans, hon har bara ett hem. Jag vet att det bara kan gå åt ett håll men jag vill inte att det ska ske, inte än, inte nu!!
Jag försöker stilla mitt dåliga samvete och mina negativa tankar genom att ge mamma nyplockade blommor, fotoalbum, uppfylla saker som hon länge har önskat sig mm men det hjälper inte. Det blir bara värre för varje dag som går. Jag håller på att explodera, tappa kontrollen, jag kommer snart inte klara av att hålla tårarna tillbaka när vi ses. Jag vill berätta för henne hur jag mår och har det men hennes hälsa är viktigare än min och mitt liv.
För när varken mamma eller Hobbe finns så är det inte längre någon som håller mig vid liv..
För hela tiden känner jag mig stressad, har dåligt samvete, orolig i hela själen och jag är alltid på väg. Ångesten och paniken är numera latent. Är jag hemma vill jag bort, är jag borta vill jag hem. När jag åker hem från mamma känns det bra men väl hemma kommer samma fråga, varför var jag tvungen att dra därifrån så snabbt? Hela kroppen i obalans, jag är inte i harmoni utan det är ett fullständigt kaos inombords. Det är mycket som jag går och oroar mig över. Många problem och olösta gåtor påverkar hela mitt dygn. Men han fick mig att stanna upp med dessa två enkla ord. Kvällen flöt på utan några större attacker. Nästa morgon hade jag till och med lust att städa. Hela badrummet fick sig en omgång medan stereon gick på högtryck.
Under några dagar har jag, helt i onödan, tänkt på olika kommentarer, meningar, åsikter, händelser, ord och dess betydelse. Allt handlar om Trollhättan. Jag ville inte ha dessa funderingar men jag kände, de måste få komma fram, ta sin plats och redas ut så jag kan gå vidare, släppa allt och bli ett med tanken. Jag är nu i fas fyra. Då man börjar se allt ur ett annat perspektiv. Då allt blir neutralt, man förenas med det som har hänt. Jag är redo att lägga allt bakom mig, låta det tillhöra historien.
Jag ska tänka på det som Wivianne sa, du lät dig förändras, du höll på att förlora dig själv, du gjorde det, igen!
Idag kom min morbror hit från Stockholm. Jag såg och kände att han tittade på mig. Jag frågade, tycker du att jag har gått ner i vikt? Ja sa han. Som vanligt skyllde jag på medicinen. Mamma frågade om jag ville ha mat för de skulle precis äta lunch. Helt automatiskt svarade jag nej tack, jag har redan ätit. Mamma blev lite ledsen för hon trodde att vi skulle äta tillsammans. Just då tänkte jag inte mer på det. Jag knallade iväg till affären för att handla lite. När jag kom tillbaka frågade morbror mig, lagar du någon mat? Jag förstod direkt att de hade pratat om min vikt medan jag var borta.
Jag ljög dem rätt i ansiktet, eller rättare sagt, jag undvek en fortsatt diskussion genom att säga, det gör jag allt. Jag kunde inte ens se dem i ögonen. Jag vet att mamma är orolig men hon vågar inte fråga, därför gjorde han det. På vägen hem drabbades jag av ångest. Hur svårt hade det varit att sätta sig ner och äta? Tårarna rann, tankarna var inte speciellt positiva. Jag tänkte, du är patetisk. Du klarar inte av att sköta om dig själv, Hobbe, hemmet eller din mamma.
Men hur ska jag kunna berätta för henne att den 16 maj så måste jag betala alla osålda böcker? Det rör sig om ca 15 papp. Jag kan inte, jag vill inte göra henne orolig och nervös. Jag kan inte säga henne att jag har tre alternativ. Självmord, personlig konkurs eller gömma mig inne i skogen. Jag ser och hör hur hon sakta förändras och jag kan inte göra någonting! Mamma har fått för sig vissa saker, hon har svårt att fokusera, lyssna på vad jag har att säga, minnet hoppar hit och dit. Igår skulle hon hämta lite fikabröd till mig. Mamma styrde stegen mot hallen och säger, men bullarna ligger ju inte på rullatorn.
Ibland förstår jag inte vad hon menar vilket får henne att bli lite irriterad. Hon säger, är jag inte här när du kommer så är jag i min andra lägenhet. Eller så har jag följt med någon från hemvården till deras ställe. Det hade hon gjort igår, men efter ett tag körde de hem henne eftersom mammas socker värde var för lågt. Jag får och har panik, hon har aldrig varit med dem någonstans, hon har bara ett hem. Jag vet att det bara kan gå åt ett håll men jag vill inte att det ska ske, inte än, inte nu!!
Jag försöker stilla mitt dåliga samvete och mina negativa tankar genom att ge mamma nyplockade blommor, fotoalbum, uppfylla saker som hon länge har önskat sig mm men det hjälper inte. Det blir bara värre för varje dag som går. Jag håller på att explodera, tappa kontrollen, jag kommer snart inte klara av att hålla tårarna tillbaka när vi ses. Jag vill berätta för henne hur jag mår och har det men hennes hälsa är viktigare än min och mitt liv.
För när varken mamma eller Hobbe finns så är det inte längre någon som håller mig vid liv..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)