Bipolär och kärlek

Envis och nyfiken har jag läst bipolär pärmen flera gånger. jag har börjat förenas med tanken att jag har bipolär sjukdom. jag har alltid haft den men för ett år sedan fick jag själva diagnosen och fortfarande förnekar jag det ibland för mig själv, fast facit säger något annat.

mina diagnoser går i varandra väldigt mycket och därför blir allt så komplex. jag har svårt att se och känna skillnad på vad jag känner, vilken diagnos som just då framträder starkast. varför känner jag mig irriterad, beror det på det bipolära, adhd, utmatt.depp eller är det en helt normal svacka?

ibland känner jag mig ganska vilse, kanske borde jag sluta upp med att fundera så mycket och inte analysera allt jag känner. för egentligen, spelar det någon roll? hur jag än vänder och vrider på alltihopa så är det ju faktiskt fortfarande jag som finns där inne i själen. jag är ju samma person som innan och jag tror inte ens att någon annan ser skillnad på mig nu och då. kanske är det dags att bara acceptera läget och gå vidare med dom förutsättningar jag har, med ell utan diagnoser. fast ibland känner jag mig som ett gående smörgåsbord, fullt av olika piller.

med hjälp av pärmens innehåll har äntligen flera av mina frågetecken raderas ut, jag har funnit svar på varför situationer har uppstått, funderingar, skuldkänslor, frustration, dåligt samvete, anklagelser, uppgivenhet mm.
den problematik jag alltid känt och burit med mig under många år, fanns det svar på i denna pärm. jag har ofta ställt mig frågan, varför kan inte jag älska utan bara bli kär?

ett kapitel i boken heter: sex och förbindelser.

" problemen kring förälskelser vid bipolär sjukdom är många. två kan vara viktiga att ta upp. för det första, hur ska man kunna avgöra om man är intensivt förälskad utan att vara manisk eller om förälskelsen är ett symptom på en manisk period?
för det andra, om man har börjat bli manisk och är förälskad, vad ska man göra då?

den första frågan är densamma som vid andra förfrågningar som kan vara ett tecken på en begynnande mani. utnyttja de spanare som finns, lyssna på andra som står dig nära.

den andra frågan är lik dem som handlar om andra emotionellt intensiva situationer. man måste försöka skjuta upp, avvakta och inte just nu ta initiativ till sådant som ökar de känslomässiga upplevelserna, med risk för att manin blir svårare. snabba beslut om att flytta ihop eller göra en resa måste undvikas. "

dessa två problem blir så uppenbara för mig, så självklara, så avslöjande, fruktansvärt riktiga och sanna. jag har kastat mig in i förhållanden utan att ens reflektera över vad jag känner, snabbt kär men lika fort har den känslan försvunnit. när manin har gått över är förälskelsen som bortblåst. jag har sugit tag i den första känslan för att snart upptäcka att kolsyran är borta och drycken är avslagen.

snabbt förvandlas allt som jag först kände, till ren avsky och gör mig illamående när jag tänker på den andra personen, rent av äcklad och alltihop står mig upp i halsen. låter säkert hemskt men den bittra sanningen brukar inte vara tilltalande eller glamorös. jag har inte gett mig tid att känna efter vad jag egentligen känner och vad jag vill. eftersom känslan pendlar i takt med hur manin kommer och går, så kan jag vara kär ena dagen men nästa dag är känslan tom och ångerfylld.

inte förrän nu så vet jag varför jag upplevt denna situation gång på gång och trott mig vara kär. för mig har det ju varit en "vardag" och levt i den tron att jag är helt hopplös som inte kan älska. dessutom är jag ju proffs på att stänga av alla känslor, bara kör på som en robot. när jag tänker på dom två senaste seriefigurerna i mitt liv, känner jag avsmak och ångest. kanske kommer jag längre fram att berätta mer ingående varför dom har satt djupa negativa spår i mig.

jag har aldrig låtit känslan växa fram inom mig. nu vet jag att känslor måste få gro i sin takt, ta sin tid att bilda starka rötter, knoppas för att till sist blomma ut när den är färdig, full av starka färger och kärlek, äkta kärlek. där två människor växer ihop och blommar ut tillsammans. slokar den ena så vattnar den andra med kärlek, förståelse, ödmjukhet, respekt och med alla sina sinnen öppna.

så tycker jag att det ska vara, fast jag vet ju att dom flesta bipolära bor ensamma.

Jag har älskat på riktigt en gång och denna dikt fick jag i början på vårt förhållande, med den vill jag säga, du finns djupt bevarad i mitt hjärta, i ett alldeles speciellt rum.

" Längtar efter dig"

i hjärtat finns ett rum
som bara är för dig
och var jag än tar plats
så finns du här hos mig

jag hör din varma röst
som inspelad musik
jag lyssnar om igen
för den är helt unik

i mörker och i ljus
ditt ansikte jag ser
ut minnet tar jag fram
de bilder där du ler

men bland allt du är för mig
finns något svårt att bära
- min längtan efter dig
när jag inte har dig nära "

Blod, svett och tårar

Då var tiden kommen för mig, att försöka minska på mina utgifter. varje räkning från olika bolag skulle bearbetas och läggas under lupp, ringa en massa jobbiga samtal, varje hundra lapp jag kunde spara var guld värd och jag hade bestämt mig nu eller aldrig, här och nu, gå vidare eller ge upp.
jag var helt inställd på att bränna så mycket krut jag bara orkade för att ändra några minus tecken till plus tecken, jag skriver några vissa insåg jag att där fanns det inget att hämta, vissa kontrakt med bindningstid kvar lägg dom åt sidan, man dunkar bara skallen blodig mot väggen.
när mörkret hade lagt sig och det var dags att krypa i säng var ångesten stor och ensamheten kändes i hela kroppen. varje kväll önskade jag, att jag inte skulle slå upp de blå nästa morgon, att det äntligen vara över.

varje dag gick det åt mycket energi men min beslutsamhet stod kvar, när jag kände av ett dipp i min koncentration fyllde jag på med svart kaffe och snus, ibland smet en godisbit ner, gärna mörk choklad. på kvällen var jag utmattad, kände mig alldeles tom med en härlig skallebank. när jag tittade ut genom fönstret stod tiden stilla precis som att hela världen blåst bort och det var bara det här huset kvar.
varje kväll lade sig Hobbe alldeles när mig hans värme och spinnande gjorde mig avslappnad och somnade ganska fort. varje kväll kände jag hur meningslös dagen hade varit, den hade försvunnit utan att jag märkt det. jag borde egentligen känna mig stolt över att jag även denna dag suttit och kämpat, lagt pannan i djupa veck och inte gett upp, allt för framtida planer.

jag kände att jag behövde en morot, något att se fram emot, något som var värt att kämpa för. precis som jag alltid behövt med min egen träning ett mål man ser framför sig, ett mål man kan klara av och uppnå, ett mål som gör en stark och underlättar koncentrations förmågan. mitt uppe i allt gick jag därför ut på sj´s hemsida för att finna en billig resa tur och retur till N. jag ville inte lägga resan för nära i tiden utan jag ville vara helt klar med min pengapung. jag ville inte mina bekymmer skulle följa med upp till norrland och infektera min lilla semester. jag bestämde att resan skulle ske i slutet på november då borde jag vara klar var mitt resonemang. då hade jag två månader på mig, det ansåg jag vara rimligt.
jag tog kontakt med N´s dotter så hon kunde spana lite i smyg om N och hennes familj hade något inplanerat dom dagar jag tänkt mig. tanken var, jag skulle åka upp utan att N hade en susning, bara dyka upp på hennes arbete och se vilken ansikts uttryck jag skulle bli bemött med. beslutet sporrade mig och fick mig att kämpa vidare. jag grät varje kväll då allt tycktes vara hopplöst, men tanken på norrland spände åter min båge och siktet var inställt, bulleyes.

undan för undan minskade det belopp jag betalar varje månad, kronor blev till hundra lappar. jag sa upp abonnemang, ändrade abonnemang, drog ner på mitt pensionssparande, bytte försäkringsbolag, fick lägre medlems avgift till facket och även till a-kassan. jag ringde runt som en galning, räknedosan gick varm likaså min hjärna. äntligen började högen med "måsten" minska. det tog mig två månader att genomföra, vissa dagar orkade jag inte göra något, vissa dagar var jag full av energi. i början av november började kroppen säga ifrån. jag hade ständig huvudvärk, ögonen sved och kliade, feber varje dag och hela tiden ont i äggstockarna, vilket gjorde att jag blödde var tredje dag. jag vaknade på nätterna av fruktansvärda bröst smärtor, oregelbunden andning och skenande hjärta. samma symtomer som för snart fem år sedan, men denna gång brydde jag mig inte alls på samma sätt. jag tänkte, är det meningen att jag ska dö nu finns ingen anledning till panik. jag kände mig inte rädd, det fanns inget obehag inför tanken fast att det värkte i hela kroppen.
jag sov allt sämre blev irriterad över det minsta, humöret sjönk och lågan var liten. jag kände mig stressad över hela situationen, hungern försvann, jag stängde av alla känslor, stannade hemma, ringde väldigt få och svarade bara när det var någon som jag verkligen ville surra med.

pengarna var inte det enda orosmolnet på himmeln. jag skulle enligt planeringen vi gjort tillsammans W, af och fk nu börja med min rehabilitering, anpassa mig tillbaka till det verkliga livet och återigen börja umgås med andra människor, huvva. det innebar att jag skulle ta kontakt med komvux för att hitta några ämnen jag kunde tänka mig att plugga till våren. jag skulle ha möte med af och fk, nu hade jag fått två nya handläggare. om jag fick min plan godkänd skulle jag gå över på en annan ersättning och på så vis spara sjukskrivningsdagar. jag skulle ta kontakt med hälsocoachen här i byn för att se om jag kunde få gå bredvid och känna på hur det yrket kändes för mig. allt bara surrade i knoppen och sömnen minskade ännu mer. strax innan min avresa till norr hade jag tid hos min läkare M.A, jag berättade hur jag mådde, hur dåligt jag sov och vaknade flera gånger under natten. vi bestämde oss för att lägga till en medicin, som precis blivit godkänd för att ingå i högkostnads skyddet, den skulle hjälpa mig med sömen och depressionen.

jag var tvungen att göra ett sista försök att dra ner kostnaderna jag hade dragit mig länge för att fatta det beslutet men nu tycktes det vara oundvikligt. jag ville försöka få ta ut mitt eget sparande till pensionen, vilket inte alls är lätt och problemfritt, skulle det visa sig. jag får inte ta ett sådant beslut inte heller min bank. man är tvungen att kontakta skatteverket för egentligen får inte dessa pengar
tas ut förrän vid 55 års ålder. jag ringde dit för att få en ansökningsblankett, hon som svarade informerade mig om att det är väldigt få som får detta beviljat varje år. som tur var hade hon humor för jag var inte direkt pussego när jag ringde. hon förklarade, trots att jag sparar dessa pengar själv har jag ingått ett avtal så fort jag skrivit under. om man får bifalles drar det 30% av besparingen....
blanketten kom redan nästa dag, snabba ryck. vid första anblicken verkade den vara alldeles för invecklad och därför hamnade den långt ner på prioriterings listan. men nu var jag redo att ta tjuren vid hornen.

ansökan ska innehålla en mängd information om varför man önskar ta ut sitt sparande i förtid. efter massa trixande och fixande med alla papper som skulle medfölja skickade jag till slut iväg mina memoarer till skatteverket. det saknades ett papper från banken så jag fick knalla dit igen för att komplettera min ansökan. två dagar innan resan till N skickade jag iväg resterande upplysningar, äntligen var brevväxlingen slut, trodde jag....
en man från skatteverket ringde mig första dagen jag var hos N, dom hade precis haft möte och kommit fram till beslutet, att de ville ha lite information om bipolär sjukdom. när jag kom hem letade jag fram sådant jag tyckte var relevant och enkelt förklarat. iväg med allt på posten igen, äntligen är det över tänkte jag....men nejdå. efter ytterligare någon vecka dök ett brev upp från skatteverket, jag tänkte direkt att nu håller jag beslutet i handen och pulsen steg. fast jag hade fel dom ville nu ha en kopia på mitt senaste läkarintyg. bad W om hjälp på vår sista träff innan alla löjliga storhelger har passerat. postade dessa samma kväll och nu kan jag inte göra någonting mer utan bara sitta och vänta på deras beslut, det förväntade avslaget.

Sommaren 2010

Behovet att skriva av mig har återvänt, lusten är tillbaka och det första jag vill reflektera över är sommaren som passerat.
För mig var det den bästa sommaren på flera decennier. jag talar om mitt psykiska tillstånd, hur jag mådde och kände. naturligtvis ingår även den sociala biten men mest hur jag upplevde mig själv.
jag har aldrig känt mig så lugn och harmonisk. jag hade ett underbart tålamod, blev inte irriterad, var inte rastlös, inte nedstämd eller hade dåligt samvete.
jag vaknade pigg och på gott humör varje dag, jag njöt av att leva och just då kändes mina problem ganska avlägsna. det fanns inga krav jag skulle uppfylla, jag behövde inte göra någon till lags utan jag kunde i fullo koncentrera mig på mitt liv och välmående. jag gjorde precis vad jag ville, kände för allt var på mina egna villkor. inget tassande på tå, inga energitjuvar eller sagofigurer. denna sommar var jag fri som en fågel!!

när jag, A-S, Alex och bror spelade krocket blev jag inte ens irriterad eller arg över att jag kom sist. den som känner mig vet hur dålig förlorare jag alltid har varit. visserligen högg det till i hjärtat när jag hade världens chans att skjuta bror på pinn, hans klot låg ca 1m ifrån..och jag total missade.. resten av kvällen tillbringade vi i deras trädgård pratade, skrattade och fikade. tiden rann iväg så strax före tolvslaget for jag hem. jag mådde bra i hela kroppen, dessa timmar var guld värda för mig, riktig kvalité tid.
jag uppskattade mina besök hos morsan speciellt när vi kunde sitta ute på hennes balkong och blicka ut över kanalen. and mammorna flöt fram på vattnet med en hel karavan av ungar efter sig. när det kom båtar sökte dom skydd vid kanten bland stenar och vegetation var dom utan fara. mamma och jag hade många givande samtal, eftersom jag var på ett strålande humör in fanns det många skratt och glädje. ibland for vi ut till wassbacken för att njuta av miljön, vädret och kaffe med dopp. mitt paradis med många minnen och upplevelser. genom åren har idyllen förändrats nu finns det restaurang, camping och vandrarhem här. några nya hus har byggts och flera av de gamla har fått en ny skepnad.
vårt gamla hus är numera gult, borta är dom små runda fönstren på gavlarna och hela trädgården är skövlad, bara en platt gräsmatta, förstörd och tråkig.

inte ens när toaletten totalt ballade ur fick mig på dåligt humör. den fyllde inte på vatten i behållaren så jag kunde inte spola på det normala sättet, som annars är brukligt. jag fick istället fylla en hink med vatten i duschen och spola manuellt. just då spelade det ingen roll, just då stod jag ut och accepterade det faktum att toastolen gett upp. just då....
äntligen ringde jag en kille som kom och hämtade mina två skrotbilar i trädgården. dom satt ordentligt fast i bromsarna och gräset hade vuxit rejält runt dom. nu var jag av med det problemet, äntligen skulle tjatet upphöra. jag sa återigen till ägaren att toan var totalt död.
jag betalade räkningarna i tid, tömde brevlådan varannan dag vilket post gubben säkert uppskattade. jag hade bestämt mig att njuta så mycket jag bara kunde denna sommar. samla ork, kraft och energi för att i slutet av augusti återigen arbeta med att få ner mina utgifter.

jag kände mig psykiskt stark fast att jag inte skulle träffa W på dryga fyra veckor men jag hade siktet inställt på den 17 augusti, då jag skulle träffa min trygga hand igen, fram tills dess var jag tvungen att klara mig själv. hjälp....

i mitten på augusti kände jag hur allvaret smög sig på, för varje dag som gick kom jag allt närmare det löfte jag gett mig själv. då all tid skulle läggas på min ekonomi vilket jag ville eller inte. även om det såg natt svart ut måste jag sporra mig själv att fortsätta, dessa jävla förbannade pengar!!
äntligen stod det 17:e augusti i kalendern och jag skulle få träffa W, som även denna sommar envisats med att ta semester :) jag mådde fortfarande bra och båda var vi glada över hur jag mått hela sommaren, för jag hade mått bättre än väntat hela tiden och även nu när augusti pockade på. en bamse kram fick W när jag skulle gå, jag viskade i W´s öra, jag förstår att du vill ha semester men sker det en gång till blir jag arg och irriterad, jag fick ett härligt skratt till svar.

jag började ta fram alla lånehandlingar, vanliga månadsräkningar och räknedosan, hela bordet i vardagsrummet täcktes av papper, pärmar och kaffe muggar. jag sov fortfarande på madrasser i stora rummet, allt eftersom dagarna gick började rummet mer och mer likna en knarkarkvart. jag orkade inte bry mig om hur det såg ut för räkningarna fick all min vakna tid, all uppmärksamhet brände jag där och sket i om någon såg hur det såg ut. jag hängde upp lakan i fönstren i fall det kom några fönster tittare eller någon jag absolut inte ville träffa. jag fortsatte att tömma lådan varannan dag, det är nog bara jag och W som förstår vilket framsteg det innebär för mig. små steg tillbaka till livet, små steg som blir till rutin, små steg som säger att jag är på rätt väg, små steg för er men stora för mig.

jag börjar ta ansvar över mitt eget liv och utökar därmed mina möjligheter och chanser att komma tillbaka. det spelar ingen roll vart vinden för mig, vad jag arbetar med eller hur jag bor. jag vill känna att jag lever, det är det enda jag vill.

W sa följande mening den 17:e augusti:

" Från en obstinat tonåring
till en mogen kvinna "

Kapitel 77

Återigen vill jag citera denna fantastiska man, Stefan Einhorn, boken heter: Konsten att vara snäll.

för mig är en snäll människa en individ som lever med etiken i sitt hjärta. den snälla människan är minst av allt dum, utan tvärtom mycket klok. för hon har verkligen förstått vad det faktiskt handlar om, det vi gör mot andra gör vi oxå för oss själva. den som är snäll är inne på en väg mot framgång. att vara snäll på ett äkta, positivt och gott sätt, är verkligen en konst.

begreppet etik kan definieras på olika sätt. etik handlar alltid om relationer till andra människor, etik handlar om att ta ett ansvar för dessa relationer. empati handlar inte om att göra gott direkt utan innebär en förmåga att förstå hur andra reagerar och tänker. sympati handlar om att känna med en människa, medans empati innebär att vi känner in en annan människa. snällhet kopplas ofta ihop med begrepp som dumhet, mesighet och svaghet. snällhet innebär något som är gott och därtill är en form av intelligens

falsk snällhet innebär egenskaper som komponenter av ointelligent, svaghet, manipulation och brist på integritet. aggression är en del av människans personlighet som vi inte kan bortse ifrån. våran uppgift är att kontrollera och kanalisera våra aggressioner på ett konstruktivt sätt. det är aldrig så att vi kan bli skyldiga till att ha en känsla, däremot kan vi bli skyldiga till att ha agerat ut den. snällhet är en egenskap som måste förvaltas med en stor portion omdöme. det är inte förenligt med snällhet att vara ryggraslös och låta sig utnyttjas av andra ell att ställa upp och göra saker som bär en emot, att vara snäll innebär inte alltid låta andra få sin vilja igenom. det finns inga perfekta människor och vi ska akta oss för dom som tror att de saknar fel och brister. den dag vi tror att vi är våra ideal är det dags att börja om från början.

äkta snällhet är att ha modet att stå upp för det som är rätt och säga emot när något är fel ell ont. äkta snällhet är en vilja att göra gott och omsätta denna vilja i handling. det finns alltid något vi kan göra för en annan individ. kan vi inte bota kan vi lindra, kan vi inte lindra kan vi trösta, kan vi inte trösta kan vi finnas där. att vara generös innebär att man utför en handling utan att begära att få något tillbaka. genorisitet är en envägskommunikation utan förväntad motprestaion. att se en annan människa är en form av snällhet.

konflikter är i regel destruktiva. konflikter när människor blir arga på varandra förstör mer än de bygger upp. därför finns det i regel bara förlorare i konflikter. det enda vi kan lära oss av konflikter är hur vi undviker dem i framtiden. ofta närmar vi oss en konflikt med en önskan att den andra ska ändra sig i sina åsikter och i sitt sätt att vara.

känslor av bitterhet, sårad stolthet och ilska är ingenting vi njuter av att ha. vi bär alla med oss en barlast av gamla oförrätter ibland har dessa händelser ägt rum många år tillbaka i tiden, men bitterheten finns ändå kvar. bitterhet och aggressivitet blir en börda som vi släpar på genom livet, om vi inte gör upp med dessa känslor. det finns en stor kraft fastlåst i dessa gamla konflikter. om vi bestämmer oss för att göra upp med dom, frigörs denna kraft, som kan läggas på andra och viktigare saker. om vi försonas med det som skett, växer vi som individer.

vi vill alla bli bemötta med omtanke och respekt, och därför är det så viktigt att vi bemöter vår omgivning på samma sätt. empati är en förmåga som vi kan lära oss, om vi bestämmer oss för att bli mer empatiska. det är en stor uppgift att vara medmänniska. till slut är det den inre motiveringen som driver oss framåt, att göra den där riktigt goda insattsen ell fatta det viktiga beslutet. om vi vill att saker ska bli annorlunda i vårt liv, är det vi själva som måste ta ansvaret, för ingen kan göra det åt oss. nån annanismen är en farlig motkraft, eftersom den får som konsekvens att människor agerar som om de har mindre ansvar än andra människor. vi har alla ett ansvar att vara medmänniskor och finnas till för vår nästa. om vi inte inser detta kan det resultera i att ingen tar det ansvar som hade kunnat rädda en medmänniska.

vi vill alla leva som vi lär, men vi måste vara medvetna människor för att kunna göra det. vi kan inte kräva uppmärksamhet av vår omgivning. den enda möjligheten som står oss till buds är att ge uppmärksamhet. det enda krav vi kan ställa är på oss själva, se och lyssna till andra individer. när någon i kärlek och omtanke om vår utveckling ger oss kritik och feedback ska vi ta emot den med tacksamhet, hur svårt det än är att höra, att vi inte är perfekta.

det finns människor med ljusa själar, de existerar, de borde fridlysas, människosläktet behöver dom!!

" livet är så vist inrättat att ingen på allvar kan försöka hjälpa en annan utan att hjälpa sig själva" / Ralph Waldo Emerson

" sträva efter att göra gott och du kommer att upptäcka att lyckan jagar efter dig"
/ James Freeman Clarke

Kapitel 76

Jag skriver inte denna blogg för att underhålla eller roa någon. hade det varit min avsikt, hade jag ägnat mig åt att göra en serietidning. den är inte heller till för att ge någon dåligt samvete. jag skriver den mest för min egen skull men oxå för att försöka öka på kunskapen hos människor. kanske kan jag hjälpa någon som är i ungefär samma situation som jag eller håller på att bli. det är ingen klubb för inbördes beundran, utan information hur ett liv kan bli, om man slutar ta hänsyn till sig själv. om jag inte skulle orka längre vill jag att det ska finnas en sann förklaring. jag försöker undvika ett falskt rykte som vandrar från mun till mun, då sanningen snart är helt förvrängd.

alla människor har en bakgrund och för att förstå den måste vi veta dom rätta orsakerna, till varför deras liv blev helt annorlunda och inte efter normen. vet man inte det ska man inte heller ha en åsikt som byggs på skvaller, förutfattade meningar och påhittade historier som vandrar runt. har man inte hört historien från vederbörande, vet man inte ett smack. döm inte någon individ, det finns alltid en förklaring. hjälp inte till att förbättra eller förvärra ryktet med egna pålagor så de blir ännu smaskigare. sprid inte lögnen vidare, utan stäva efter den äkta sanningen, förstå och bilda er egen uppfattning. men det ni får reda på behöver man inte alltid ventileras med någon annan. använd ert omdöme för det kan göra stor skada för den som blir utsatt. alla borde kunna bevara en hemlighet och använda sitt sunda förnuft. tänk på att varje människa har ett hjärta. vill jag få i mig en portion skvaller och sagor läser jag Hänt i veckan hos mamma.

"var aldrig rädd för att gå för långt,
för där ligger sanningen" / Marcel Proust

jag har nu förstått vilken stor social inrättning facebook är. där pratar man om allt eller inget. det blir ett beroende för många, ett sätt att mötas på och hålla kontakt, lite som att ingå i en VIP klubb. somliga håller alltid en positiv klang i vad de delar med sig av, en del är negativa och vissa håller en liten lägre profil. det finns oxå dom som bara flucktar som en fönster tittare, och på så sätt håller sig uppdaterad med vad som sker och har skett. jag tröttnade och har tagit en time out och därmed försvann en del av den sociala gemenskapen. jag gjorde det valet själv och visste mycket väl vilka konsekvenser det skulle medföra.

jag vet inte riktigt varför jag tröttnade för jag har goa vänner där. till er som skickar meddelanden till mig i facebook, jag läser dom via min mail. jag menar absolut inget illa när jag inte svarar, jag ska försöka hitta en rutin när jag ska logga in där. jag tänker på er och vet att ni finns där, in real life och på fb. ibland ångrar jag mitt val att sluta vara fodervärd till Prisa. tyvärr hade jag inget annat val, min ekonomi tillät det inte, jag ville oxå att Prisa skulle bli riden regelbundet eftersom hon älskar den biten och bli mer ompysslad än vad jag kunde ge.

men för det sociala var det bra, gemenskapen var mysig och det var mest därför jag hade häst. ja, jag är ledsen idag, känner mig oxå lite ensam. jag blir ledsen när jag tänker på hur mycket som har förändrats under det sista halvåret. det finns naturligtvis förklaringar till varför. det mesta har jag ställt till med själv. jag slutade med att ha häst, slutade visa mig på fb, jag är dålig på att höra av mig och hålla kontakt, jag fick diagnoser och jag började blogga. jag började oxå säga nej, ja jag krympte min egen värld. emellanåt ångrar jag denna blogg, att jag talade om vad den hette utan istället bara varit en i mängden där ingen hade vetat min identitet ell känt mig, bara varit helt anonym för det är så här, syns man inte finns man inte.

Nej, jag är inte bitter varken över livet ell på vänner. Nej, jag tycker inte synd om mig själv. Nej, jag vill inte ha något medlidande. Ja, jag ångrar en hel del. jag ångrar att jag inte sökte hjälp tidigare så min familj inte hade blivit drabbad av mitt humör och inte heller den enda jag älskat. jag ångrar att jag inte har tillbringat mer tid med min mamma och mina syskon. jag ångrar hela min personlighet, med allt vad det innebär.

det enda jag vill är att finna en väg, en strand där jag kan sätta ner mina fötter i den varma sanden. där jag ser ut över havet och skymtar horisonten. en himmel full av stjärnor som leder mig mot mitt mål. precis som alla andra vill jag hitta en våg som bär mig genom livet, livets våg.

jag ska nog inte skriva mer idag. blir ledsen, förtvivlad och sentimental. jag har blivit så gråtmild, vart tog mitt håriga bröst vägen....


jag kommer inte att blogga på ett tag, jag blir alldeles för påverkad och det drar ner mitt psyke. jag lever kvar alldeles för länge i varje kapitel och det vill jag inte. förut lämnade jag det bakom mig så fort jag skrivit klart. jag lever inte i min blogg, inte genom den, men med den. jag tar inte med den ut på byn, den stannar inom dessa väggar. jag är jag, jag är inte min blogg.

Kapitel 75

Valde att lägga mig relativt tidigt igår. ögonen var alldeles röd sprängda och skallen kokade. tog min kvälls medicin medans jag väntade på att den skulle göra mig trött, satte jag mig i soffan och formulerade ett sms till T. jag förklarade läget att pengarna inte räckt till hyran och att jag sökt hjälp men fått avslag på alla mina nödrop. undrade än en gång om jag kunde få hjälp. orden var helt annorlunda än de jag brukar använda, T ringde upp direkt fullt medveten om att det var allvarligare denna gång. för första gången kommer det tårar när jag pratar med T. jag får snabbt frågan om vilken summa det rör sig om, hyran svarar jag, jag sätter in dom på lunchen i morgon säger T. återigen räddar denna fantastiska vän mig, den tacksamhet jag känner går inte att förklara i ord, det går inte att beskriva hur skönt det är när denna jätte sten lossnar från magen. hur många kilon lättare jag känner mig, man måste ha varit i samma situation för att ha en hymn om hur befriande det är i hela kroppen. kaoset löste sig även denna gång, bördan jag burit på släppte äntligen sitt grepp. med frid i sinnet somnade jag omgående efter vårt samtal. sover som en stock hela natten och vaknar inte förrän 9,30 då Hobbe jamar som om det gällde liv ell död. satte mig rätt upp som en fjäder men insåg snabbt vad det rörde sig om, det fanns ingen mat kvar i hans skål, stackars liten.

idag funderar jag på hur många det är som verkligen läser och förstår innehållet i min blogg och inte bara läser den rätt upp och ner. som kan se ett steg längre och kan läsa mellan raderna. ( jag ifrågasätter ingens intelligens ). kanske tror en del att jag hittar på allt och innehåller mest lögner, att jag förstorar och förvränger sanningen. varje ord jag skriver är väl genom tänkta, varje ord betyder något och fyller sin mening. varje kapitel redigeras 2 gånger innan jag lägger ut den offentligt. jag vet att flera av mina följeslagare blir ledsna och berörda av det jag delar med mig av. det känns egentligen inget bra för mig, jag blir påverkad och sorgsen för deras skull, att de blir påverkade av både mig och sina egna känslor. tyvärr är detta min vardag, allt som jag ställt till med får jag nu betala ett högt pris för. jag skulle givetvis kunna undanhålla många saker men jag har ju lovat att vara helt ärlig, för att ni ska kunna komma innanför min dörr och åka med på min resa genom livet.

Nicolas Jacquemot ägnar ett kapitel i sin bok som rör oss alla.

"Släpp loss drömmandet! ställ dig frågan hur dina innersta önskningar ser ut. vad handlar dom om? kärlek, fritidsintressen, ditt jobb, din hälsa ell personlig utveckling? ge dig hän åt dina drömmar. skriv ner allt du skulle vilja uppnå och göra. censuera inte dig själv. känn efter, vad av det här tycker jag är viktigt? vad känner jag riktigt starkt för? det är dom sakerna du ska formulera mål kring. tänk på att målet ska vara njutbart och roligt. "

det är kanske inte bara är jag som ska ta sig en funderare över dessa frågor? mångas drömmar stannar nog vid fantasier, drömmar som aldrig blir verklighet. drömmar som kunnat förgyllt våra liv och gett oss mer glädje.

jag har aldrig kunnat säga nej och jag vet att det finns en uppsjö av oss som ingår i denna grupp. jag har funderat ett otal gånger och har nu funnit min formulering på dess betydelse och innehåll, vad det betyder för mig men oxå mot andra individer.

jag lever nu i den tron att vi alltid har rätt att säga nej. ett nej ska aldrig behöva förklaras, försvaras eller ifrågasättas. vi behöver inte alltid ställa upp på vad någon ber oss om. även om vi brukar säga ja så kan ingen förvänta ell förutsätta att svaret även denna gång blir positivt, för den som frågar. kan du just då inte avgöra vilket beslut du ska ta, säg att du återkommer för att du vill tänka efter. och känns det inte ok, då har du all rätt till att säga nej. vi har en förmåga att alltid ställa upp och göra det omgivningen förväntar sig av oss. vi säger ja innan vi hunnit tänkt efter, av gammal inövad vana och för att inte drabbas av dåligt samvete. vi behöver inte alltid finnas till hands, vara till lags för det får inte gå ut över vår egen hälsa. lyssna till ditt inre, din magkänsla och ditt förnuft, var väldigt lyhörd till dessa känslor för det är sällan ens magkänsla har fel.

vi ska alltid vara bra och goda medmänniskor men jag tycker att det finns tydliga gränser. det gäller att kunna se skillnaden på när vi ska hjälpa till och när det spelar mindre roll. för mig är alltid ett nej ett nej. vill man inte förklara varför man svarat så behöver man inte det heller. den som får ett nej ska respektera det beslut man tagit. fortsätter den individen ifrågasätta och försöker övertala dig, uppträder han/hon fruktansvärt respektlöst. trampa inte på någon annans gräns utan acceptera det svar du får, utan att ge en sur min eller kalla ögon. utelämna oxå ord som pust, stön eller men. eller anklagande meningar, jag hade ju räknat med dig hur ska jag nu lösa detta.

det är en styrka att kunna säga nej och finna ro i det svaret. dessa ord är inget facit utan mina åsikter, baserat på mina erfarenheter som jag ser i min backspegel.

"mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves"
/ Freidrich Schiller

Kapitel 74

Sover fortfarande inte bra, vaknar tidigt även denna morgon och inte blev sömnen bättre av alla avslag i går. lakanet ligger som en boaorm runt benen, kudden har farit ner på golvet. denna natt har jag bitit ett rejält jack i tungan, käkarna ömmar efter att ha tryckts ihop hela natten. pulsen slår i tinningen känns som blodådern ska brista vilken sekund som helst. innanför ögonlocken far räkningar fram och tillbaka som korta film snuttar. ögonen snurrar som flipper kulor. Hobbe sover inte hos mig längre, han hinner väl inte med i alla tvära kast. han ligger i soffan en bit bort och tittar på mig med sina stora runda ögon. stackarn han fattar inte vad som händer, han vet att något händer, han känner mig alltför väl, när jag är jätte ledsen ell extra orolig är han alltid mycke mera go än vanligt och försöker trösta. han är mycket klokare än vad människan är. till slut sätter jag mig upp, drar upp benen mot mig och lägger armarna runt dom. jag ber innerligt att det bara var en dröm. ja det var en dröm tänker jag, men det var en vulgär mardröm som tyvärr är alldeles sann och verklig.

tårarna väller fram, trycker ner pannan mot knäna och låter dem flöda fritt. jag vet vid detta laget att tårar inte hjälper mot allt, dom tar inte bort smärta, ångest ell självmordstankar. dom lättar på trycket vid sorg och där är de nödvändiga för rehabilitering, men sen fyller dom ingen funktion, inte för mig. ännu en vidrig natt har passerat nu är det en lika vidrig dag att genom lida. kliver upp, startar vattenkokaren och ser att Hobbe protesterar vid sin matskål, den är sopren. under min gourmé frukost funderar jag på dessa avslag. är inte lån till för att hjälpa folk? eller är dom bara till för människor med god ekonomi? som vill ha sig en sprillans ny lyxbil, ett större flottare hus, en paradlägenhet i centrum ell en vräkig motorbåt? de är inte till för folk som är lika misslyckade som jag i vårt samhälle. jag vet att den enda orsaken till detta nej beror på, att jag inte har en fast anställning i botten, ett jobb att gå tillbaka till. känner hur fruktansvärt irriterad jag börjar bli. mitt liv hade sett helt annorlunda ut om jag fått hjälp, ett mer drägligt liv och mitt största bekymmer skulle vara borta. jag vet att min marginal var tillräcklig stor för att få ett lån men blir straffad för att jag sa upp mig, från ett arbete jag hatade.

nu är jag riktigt arg efter mina funderingar och har lust att ta ut mina aggressioner på döda ting i mitt hem. en fot i tv:n skulle sitta fint ell att kasta ut micron genom det stängda fönstret, kanske ska jag gå lös med hammaren på en av skrotbilarna? det stannar vid en tanke som vanligt, jag har den spärren att inte göra något sådant. jag skulle inte ens klara av att avfyra en ordentlig salva mot någon, även om det vore berättigat. vem berättar man detta för, vem delger man sin smärta och erkänner sin ångest? jag utsätter ingen annan med min ångest, jag ringer ingen när livet är en pina, jag behåller min livsleda för mig själv. dessa två ingredienser, ångest o pengar, är tabubelagt både hos mig och i det övriga samhället. två saker jag skäms för, två saker jag måste fixa själv även om det blir min död. det är bara att inse, livet är inte till för alla, sjuka och gamla passar inte in i något mönster, dessa två grupper är en belastning för samhället, för välfärds Sverige.

helst ska alla människor dö samma dag de får pension, då kostar dom inget. sjukskrivna ska fort som fan ut på arbetsmarknaden igen, så regeringens statistik ser bättre ut på alla rapporter. så deras lovade % blir uppfyllt, kolla vad vi lyckades med! de kan klappa sig på bröstet och tänker lova en ännu bättre siffra nästa gång det är val, allt för att få fler röster. spelar ingen roll vilket parti som sitter vid makten, alla dessa regeringsmän och politiker är precis som loggan på ett klädesplagg från Lacoste, inga öron men stora i käften.

alla människor som avviker från deras normer, som tillhör ett skikt ingen vill erkänna eller hjälpa, ska saneras bort och helst ligga två meter under jord. pensionärer som arbetat hela sitt liv för Sverige med blod, svett och tårar. vi som inte pallade trycket ska tas ifrån våran värdighet, jobba annars får du inte åka med. det gäller andra grupper oxå, uteliggare, psykiskt sjuka, handikappade, ensamstående föräldrar mm, alla vi som sliter för vår överlevnad, mot alla odds. vi som inte är som alla andra, vi obekväma människor med lågt värde, vi som kostar samhället alldeles för mycket pengar, vi som fallit ur alla ramar och fack varje människa ska ingå i, annars är vi inte till nytta. vi är försöks personer, vi ingår i ett experiment där det forskas i hur mycket ett människopsyke klarar av, innan vi ger upp, slänger in handduken och fyller våra kyrkogårdar.

det är bara pengar som styr och räknas, de rikas samhälle, de maktburna. det är bara att kolla på vården idag, där dras det ner för att sparas in men för vilka? inte är det för dom som har pengar, de kan betala för sig och gå förbi alla köer, köpa sin hälsa på något privatägt sjukhem. vi andra får stå i kö flera månader fast smärtan är olidlig.

jag förvånar mig själv att jag fortfarande står upp trots att jag blir knockad gång på gång. vad är det som hela tiden driver mig framåt, som får mig att tro och hoppas, fast motgångarna avlöser varandra? för mig är det en gåta, som jag ännu inte löst och hittat svaret på. hur dum är jag egentligen som fortsätter att kämpa? kanske är det som Ann Heberlein skriver i sin bok " jag vill inte dö, jag vill bara inte leva"? fast snaran runt min hals dras åt efter varje nederlag, vill jag inte ge upp men jag bävar för morgondagen, för framtiden. jag ser ju ingen lösning inget stopp på skiten, inget som visar på en förändring. det finns inga mediciner som kan ändra på mönstret bara förhala det hela. jag bär ständigt på en skam och stor skuld. jag ser drömmen om att bli hälsocoach flyga iväg som en fis i rymden. undrar vad jag är rädd för, själva handlingen ell det avgörande beslutet? envishet ell dumdristighet?? Fy fan vad livet är vackert och härligt att leva!!

" ta livet av sig - varför det?
det leder ju ingenstans.
det är just det.
det leder ingenstans.
och dit vill jag" / Hertha Kräftner

Kapitel 73

Detta kapitel är inte upplyftande och fyllt av glädje, inte nästa heller, so jump over it!

det är onsdagen den 7 juli. innan jag far till Mariestad för att träffa min adhd sjuksköterska Y.B kl 11, fick jag en känsla av att jag skulle tömma brevlådan fast att det bara var i början på månaden. där låg det ett kuvert, jag öppnade och i fanns ett kort från A-C. jag blev glad i hjärtat av både det som stod på kortet och det A-C hade skrivit. det känns skönt att A-C bryr sig och förstår min situation. jag börjar släppa in mer spelare på planen som får ta på sig min match tröja. säkra kort som jag litar på.

hos Y.B ställer jag en massa frågor, jag ville veta mer om adhd medicinen, hur den fungerar, hur den hjälper mig mer detaljerat och vilka instanser i hjärnan den fokuserar på, dessutom vilka ämnen den tillför. som tur är har Y.B bra tålamod och gör allt för att jag ska förstå och få bra svar på mina funderingar. man märker att Y.B är väldigt mån om hur jag mår och hur intressant detta jobb är. vi bestämmer oss för att gå upp ytterligare 18mg. blodtrycket är fortfarande bra, 120/75, pulsen har ökat i takt till 78 men den påverkades säkert av den feber jag bar på. Y.B ringer mig om en vecka för att stämma av läget innan semestern börjar. efter alla dessa möten jag har med W, M.A och Y.B har jag massor av information som jag måste beartbeta och fundera över vilket sysselsätter min hjärna i timmar, även under de kommande dagarna kan de ploppa upp och då brukar det vara mest sådant jag inte kommit ihåg tidigare.

när jag åkte därifrån kände jag ett hopp inom mig, kanske skulle jag ge livet en ny chans? känslan fanns där att jag ville vända denna negativa trend, jag kände mig stark, glad, optimistisk och det fanns livsglädje i kroppen. dessutom hade jag veckan innan ägnat många timmar åt att skriva till olika "bolag", jag ville försöka få låna pengar så jag kunde lösa alla dessa kontokortskulder. för jag vill verkligen bli av med dom, det tär alldeles för mycket på mitt psyke och släcker den låga jag försöker hålla vid liv. jag hatar dom och vill finna en lösning så jag kan ta mig ur denna vidervärdiga situation. jag skrev brev och förklarade exakt hur det låg till, hur mycket pengar det rörde sig om och hur mycket det skulle sänka min månadsutgift. ja jag slickade nästan deras fötter, förnedrade mig totalt men tänkte att det är det värt om jag kan få hjälp och äntligen få se en lösning. jag hade inget annat val, skiten står mig upp i halsen. under flera dagar har jag levt på hoppet för tänk vad mycket enklare allt skulle bli, jag skulle t.o.m ha råd att äta varje dag o klara av mina räkningar alldeles själv.

den livsglädje och hopp jag hade fått denna dag, försvann på en sekund, när jag satt mig framför datorn och öppnat mina mail. där fanns avslag på avslag på mina ansökningar hur kunde jag egentligen trott något annat?? jag ska tydligen aldrig få komma tillbaka till livet, klara mig själv, känna en enorm lättnad och att vara fri, fri från detta helvete!! jag kommer aldrig att vinna denna brottningsmatch, jag har förlorat på fall för länge sedan.

denna psykiska press är ohållbar, den släcker min låga så fort den börjar tändas, den för mig tre steg bakåt så fort jag lyckats kliva fram ett. jag har bara dessa alternativ kvar, börja jobba? göra mig av med alla andra utgifter och sälja av allt jag har och bosätta mig i tält? eller nyttja bilen en sista gång? jag pallar snart inte trycket. detta förbannat jävliga jobbiga liv!! far åt helvete!!

leave me alone i wanna go home....

" but suicides have a special language.
like carpenters they want to know which
tools. they never ask why build" / Anne Sexton, live or die.

Kapitel 72

Ikväll är det dags att ta itu med den värsta sysslan som finns. jag tror, att jag är en självplågare, för varför betalar jag inte dessa räkningar så fort den lilla summan från Fk dyker upp på mitt konto. istället drar jag ut på det och späder på min ångest, går och våndas under flera onödiga dagar inför denna svettiga stund. jag önskar att någon skötte denna procedur åt mig.

var hos mamma tidigare idag, vi firade vår gemensamma namnsdag, vädret var kalas så vi intog varsin stol på balkongen. när jag satt där kom det ett mms och utan att tänka mig för öppnade jag meddelandet. jag kände inte igen numret men när jag såg bilden förstod jag genast vem det var ifrån. det var M.H från Örekelljunga som ville gratta mig o skickade en bild på barnen. det kändes inge bra alls, kände riktigt hur jag omedelbart dippade i humöret. gamla minnen och händelser väcktes till liv, vi hade ju bestämt att aldrig mer ha någon kontakt, ett ord är ett ord. jag raderade det fort för jag ville inte lära mig M.H´s nummer utantill. jag blev irriterad och besviken, men jag ville inte detta skulle påverka och förstöra vår fikastund, mammas glädje över att jag var hos henne. jag bestämde mig för att detta mms bara skulle passera, utan någon eftertanke, det var inte värt att bränna något krut på. för vad hade jag bestämt och lovat mig själv, jo ut med gamla fingeravtryck och in med nya.

jag funderar på att döpa om min blogg. jag är rädd för att någon ell några av mina fd facebook vänner, rapporterar till A.B vad jag skriver här, kanske oxå gett ut mitt bloggnamn. jag vill INTE att den människan har någon som helst insyn i mitt liv, även om det inte är så, har jag en olust känsla inom mig, jag vill kunna känna mig trygg i det jag skriver här o delar med mig av. för A.B skulle lätt kunna skriva en bok med titeln: konsten att vara elak o bitter.

härom veckan fick jag ett varmt sms av A-C, det stod: jag har förstått att du haft personer som utnyttjat dig när du så totalt tappat tron på dig själv. men när du börjar omge dig med människor som uppskattar dig, kommer du att inse att det ALDRIG varit något fel på dig. du är bara en person som varit otroligt snäll och träffat för många på din väg genom livet, som utnyttjat det. det känns som om du börjar inse det. det kommer göra att du mår successivt bättre. Tack A-C för dom raderna, de värmde mitt inre och gjorde mig glad i själen. men jag fällde oxå tårar, jag blev rörd och jag vet att du har helt rätt. jag inser och förstår att jag mött riktiga rötägg på min stig, som dragit ner mig psykiskt och totalt eliminerat mitt självförtroende. jag har stigit av vid fel hållplats många gånger men jag har även klivit av på rätt hållplats.

genom jobb, skolor, kurser, utbildningar, fotboll mm har jag träffat många underbara människor. på varje hållplats har dessa speciella individer funnits o tagit sig in i mitt hjärta. även om jag inte idag har kontakt med flera av dom, förgyller de fortfarande mitt liv, med minnen och härlig vänskap. jag minns många practical jokes vi utsatte varandra för, då vi har skrattat så tarmarna nästan kommit upp. jag brukar aldrig ta "hänsyn" till hur länge jag känt den människan som jag gör detta emot. jag känner ganska fort om det finns någon humor hos vederbörande ell om det är torrt som i öknen. eller hur M.J, visst var jag duktig på att stenografera?? jag har blivit beskylld för många jag faktiskt inte har gjort, konstigt nog, än idag förstår jag inte varför, att dom ens tänke den tanken....jag har oxå haft tur, jag har bara mött en riktig bitter människa och blev av med denna enorma energitjuv. för jag har en vän som dagligen blir utsatt för det och påhoppad på alla de sätt av sitt x, fast att de tog ut skilsmässa för flera år sedan. tyvärr ser det ut att bli en never ending story.

fick mig ett gott skratt när jag o T besökte Wassbackens cafeteria, där står vår gamla vedbod, den är K-märkt och flyttades dit när de nya ägarna inte ville ha den i sin trädgård. vedboden har stått där i många år men jag har aldrig gått fram för att titta på den, lite smärta lever kvar. men nu ville jag göra det så jag stängde dörren för jag ville kolla om alla bevis fanns kvar. japp det gjorde dom, hela framsidan inklusive dörren var perforerad av våra gamla pilkast. antagligen är de flesta efter mig för jag träffade inte så ofta. vi förbrukade många dart tavlor under alla år som vi bodde där. jag kan fortfarande se hur arg jag blev efter varje miss och hur jag slängde dessa pilar vilt omkring mig. hett temperament? nej inte jag, jag var redan då lugn o sansad, för jag har väl aldrig varit en tävlings människa, eller hur? fast jag tror inte att mina bröder var speciellt mycket bättre....

jag har många härliga och underbara minnen från denna tid, allt var absolut inte bara svart och jobbigt. annars skulle inte Wassbacken fortfarande vara mitt paradis på jorden och finnas långt in i mitt hjärta. tyvärr har jag inte så många minnen av G, men desto fler av J. han kunde bara inte låta bli att cykla ikapp och förbi alla gamla gubbar som passerade vårt hus på moped. sen stannade han en bit framför dom och gav dom ett hånfullt leende. jag klarade aldrig av den bedriften, jag försökte visserligen bara en gång, men minnet av mjölksyran som sprutade ur mina öron ville jag inte uppleva igen. cykeln har aldrig tillhört min vänkrets.

Ja N, du var otroligt söt när du hade fyllt din bikini överdel med makadam :)

Kapitel 71

Stefan Einhorn kommer med sina kloka ord fylla detta kapitel. han är en underbar författare och har otroliga kunskaper om människan. i hans böcker finner jag inspiration och försöker ta till mig det han berättar. boken heter: vägar till visdom.

Att resa genom livet med ett öppet sinne är inte lätt, men det är samtidigt en utmaning värd att anta om man vill utvecklas och växa.
det finns bland oss många exempel på bristande förmåga till öppenhet och flexibilitet. det är lättare att ha bestämda uppfattningar. kunskap är stolt att ha lärt sig mycket, visdom är ödmjukhet inför det faktum att man inte vet. den visa människan upprätthåller en balans där hon lever i en realistisk tro på sin egen förmåga.

vi värnar om vårt eget liv, vi vill inte erkänna våra misstag. vi vill vara stolta varelser och blir därmed allt dummare. att släppa på prestigen är alltid ett klokt beslut. vi har alla ett ansvar, för oss själva men oxå för de medmänniskor vi möter. vi måste ha förmågan att förstå en annan individs inre värld, alltså vår kapacitet för empati. när människor agerar ont kan de vara smarta, beräknande, intelligenta och listiga, men de är inte visa och det beror på att en central insikt saknas. innan man nått fram till insikten att godhet lönar sig, förblir man en ovis människa.

ibland ser vi ett problem men fattar ändå beslutet att inte göra något. trots att vi kan göra något stort för en medmänniska, väljer vi att förbli passiva, eftersom vi inte tror att problemet är vårt. en annan anledning till brist på visa handlingar är att vi helt enkelt inte bryr oss, eftersom vi är helt fokuserade på oss själva och lever våra liv utan förståelse för andra individers behov. när självupptagenheten tar sig uttryck i bristande hänsyn till andra, kan man i sanning tala om dumhet, överdriven stolthet är en förbannelse.

att utveckla sin visdom är ingen enkel uppgift. den kräver tid, eftertanke, flexibilitet, ödmjukhet, inre utveckling och kanske viktigast av allt, en stark vilja att växa och bli en bättre människa. att lyssna på en annan individ innebär inte bara att man finns där och hör vad individen säger, det är mer än så. att i grunden lyssna till sin nästa handlar om att finnas närvarande i samtalet med sin kropp och själ.

det är mycket begärt att vi rakt av ska släppa på vårt behov av att bekräfta oss själva. men ju mer man lyckas dessto större chans blir våra möjligheter, att växa i visdom. att tona ner vårt ego är onekligen ett ideal att sträva mot, inte bara för att växa i visdom.

äkta godhet handlar om större utmaningar. det handlar om integritet och omdöme. godhet är en sida av vår personlighet som vi kan utveckla under livets gång, t.ex genom att bli mer generösa, uppmuntrade, hjälpsamma och ta vårt ansvar för medmänniskan, se och lyssna på vår nästa. att inte uppträda respektlöst, utan istället utveckla vår empatiska förmåga och genom att leva som ett föredöme.

en människa som i hög grad kan sammanlänka kunskap, erfarenheter samt logiskt och inuitivt tänkande och omsätta detta i optimala lösningar, skulle därmed kunna definieras som vis. för att hantera ett dilemma kräver lyhördhet, kommunikationsförmåga, diplomati, ödmjukhet, omdöme, konsekvenstänkande samt erfarenhet och kunskap, allt detta förknippas med begreppet visdom.

oförmågan att känna av var andra individer befinner sig och hur deras behov gestaltar sig innebär ett oöverstigligt hinder mot visdom. det spelar ingen roll hur hög IQ vi har, om förmågan till empati saknas kan vi aldrig vara visa människor. godhet behöver inte leda till visdom, men utan godhet finns det ingen visdom.

närma dig visdomen med stor respekt och ödmjukhet.

" för att vara vis måste man veta vad man vet,
veta vad man inte vet, veta vad som kan bli vetbart,
och vad som inte kan bli vetbart vid en given
tidpunkt eller plats " / Robert J Stenberg

Kapitel 70

Äntligen är det den fredag då jag ska träffa W. har inte kunnat sova ordentligt de senaste nätterna trots medicinen, så jag känner mig spak, ledsen och har en gnutta ångest. tar mig en kall dusch, tömmer lådan för jag vet att brevet från B.H har kommit. jag tar med mig det men öppnar inte kuveret förran jag parkerat bilen utanför vuxenpsyk. brevet innehåller två papper som beskriver mig som person, vad jag är bra på och mina svaga sidor. ett omdöme i ord utan staplar, diagram och %. det står om mina framtids utsikter, min personlighet och psykiska hälsa. efter att jag läst igenom allt flera gånger känner jag mig missnöjd med en del av informationen som stod där. mitt humör sjönk ordentligt av alla dessa rader. besviken går jag in för att träffa w.

jag berättar vad som hänt under de två veckor vi inte har setts, att dom grå dagarna är betydligt fler än de blå. att jag ofta är irriterad, besviken o arg, men även att jag har lätt till tårar. du ser trött ut säger W, jag informerar om min dåliga sömn. jag lämnar över pappren till W och berättar om den muntliga genomgång jag haft i Göteborg med L.A. W hör på mitt tonläge att jag inte alls är nöjd med vissa delar i omdömet. W läser igenom allt, när W är klar får jag genast frågan, varför? jag försöker förklara vad jag hakar upp mig på, vad som inte känns bra. jag borde ha kunnat räkna ut att jag inte skulle få något medhåll. som vanligt ser W det ur andra vinklar och naturligtvis på ett mer positivt sätt. W vänder o vrider på det jag är missnöjd med. du måste tänka på att detta gäller ditt dagsläge, säger W. ja jag försöker tänka så men jag är inte nöjd med vissa formuleringar. bl.a så står det inte någonstans att detta är mitt nuvarnade tillstånd. sant fick jag tillsvar, men att det står att ditt arbetsminne är skadat är bra. att du är så här snabb nu, hur var du inte då innan? W tycker att omdömet egentligen inte säger så mycket.

jag kunde inte förklara vad vissa förkortningar betydde, jag visste att L.A hade informerat mig om det men nu mindes jag inte. W ber att få låna alla papper för att fråga någon annan inom dessa väggar. jag var besviken att L.A inte hade ringt och pratat med W, då hade L.A kunnat förklara vad allt betydde. det står inget om det ev bipolära men lite om ev adhd. hela tiden fick jag kämpa och verkligen koncentrera mig på, att inte börja gråta. väldigt dumt jag vet. men just denna dag orkade jag inte visa hur jävla dåligt jag egentligen mådde. jag ville inte släppa alla känslor fria vilket jag borde ha gjort, för hur ska annars W veta och kunna hjälpa mig? men det där med tårar är svårt, jag har en otrolig stor spärr inom mig som säger, att gråta är ett svaghets tecken. så därför åkte jag hem med ännu flera besvikelser som alla var riktade mot mig själv.

hade lovat mamma komma förbi o ta en fika, äta ännu mera jordgubbar. fast mamma hade oxå fixat mat, potatissallad, lax, rostbiff och skinka, underbart gott!! vi kommer in på G, vilket vi gör ganska ofta. denna gång pratade vi vart vi ville tillbrina vår sista vila. precis som jag vill mamma absolut inte "ligga" här i Töreboda. hon vill brännas och att hennes aska sprids ut över hennes pappas grav i Vendel. jag sa, jag vill vara där G är, jag vill att min urna grävs ner alldeles intill hans. jag vill att du oxå gör det säger jag, att vi alla tre befinner oss nära varandra. mamma tänker en stund, ja säger hon, det vore ju inte helt fel. bra svarar jag henne, då kan vi ligga där och tjata med varandra för all framtid. automatiskt börjar vi gråta båda två. Vi saknar dig älskade G!!

" längtan, tänk om du kände min längtan
tänk om du hörde dom ord
av längtan till dig
jag aldrig sagt högt
som vilar hos mig " / nordman

jag känner mig däven och låg när jag sätter mig i bilen för att åka hem, fast att jag och mamma återigen haft några underbara timmar tillsammans. vid 21-tiden får jag ett sms av N, där det står, hur är det? har en känsla av att allt inte är ok, rätt? än en gång har N´s magkänsla talat. ja du har rätt skriver jag till svar. direkt kommer ett nytt sms, men berätta hur. jag försöker förklara hur jag mår och känner, att jag helt enkelt mår piss. efter en stund ringer N och säger, jag vill inte prata om detta via sms utan jag vill verkligen höra hur du mår, vad du menar med att du mår piss, försök sätta ord på alla dina känslor. jag kan inte för jag gråter o rösten sviker mig. berätta något för mig får jag fram. ok säger N. det tar över en timma innan jag börjar klara av att sätta ord på hur jag mår och känner. N blir väldigt orolig när hon hör vad jag berättar. Det är inte så här jag känner dig, du låter så loj. jag berättar att jag inte har sagt allt till W och mådde dåligt över det. jag lovar N att under denna helg skriva ett mail till W och förklara hur jag verkligen mår, rena rama bistra sanningen.

båda vet att jag bara ska träffa W en gång till innan semestern börjar. W måste få veta säger N, för så här kan du bara inte må. du måste oxå någon gång få känna att livet är ok, du har mått dåligt under så många år nu. du ska inte behöva att varje morgon försöka hitta en enda anledning till, varför du ska kliva ur sängen denna dag. det är ditt liv och nu måste dom hjälpa dig ännu mer och hitta rätt bland dina mediciner. ja svarar jag, snart slutar jag att ta dem, för då får jag i alla fall dagar ell t.o.m någon vecka då jag svävar i det blå. efter två timmars prat börjar det bli dags att avsluta vårt samtal. N påpekar igen, du vet att jag alltid finns för dig 24 timmar om dygnet, även om klockan är tre på natten och du behöver prata så ringer du. jag kommer alltid att svara, för dig finns inga begränsningar i min närvaro. jag är verkligen orolig över dig och nu tänker jag hålla stenkoll på hur du mår. Älskade N!

Du är den vän jag alltid saknat....

Kapitel 69

Ambitioner, alla har vi väl det, jag har i alla fall fast de är väldigt små än så länge. oftast figurerar dom i min skalle på kvällen precis när jag lagt mig för att sova. det finns ingen annan tid på dygnet då min hjärna är så aktiv. den föreslår olika aktiviteter som jag ska ägna mig åt nästa dag. då är den väldigt på hittig och staplar upp mål inför morgondagen. just då känns dom inte alls orealistiska, utan jag tänker, det där ska jag bannemej göra när jag vaknar. men på morgonen är ambitionerna som bortblåsta, det finns ingen ork ell lust. istället ser jag allt som jag borde göra, städa, motionera, göra service på bilen, gå utanför dörren och njuta av sommaren. jag kommer inte ens få en bonnabränna i år.

ibland önskar jag, att jag hade en sambo som sparkade mig där bak och såg till att jag kom ut. ibland funderar jag på, om jag mått bättre av att ha någon att dela vardagen med. om sanningen ska fram så känns det så i emellanåt, då kan jag känna en viss sorg att det inte är så. jag ska försöka att inte pussa på en padda nästa gång utan på en snäll och go groda.

det är tisdagen 29 juni. B.H från arbetslivsresurs har precis ringt och berättat att utvärderingen, testresultat och omdöme om mig har kommit från L.A. B.H är en underbar människa med mycket humor men besitter oxå ett djup som jag gillar och värdesätter högt. i pappren står det förklarat hur L.A bedömmer mina chanser o möjligheter att bli helt frisk och klara av mitt framtida liv. jag frågar B.H, nu när du har resultaten i din hand, ser du då mig som helt rökt? nej svarar B.H, du är lite bränd men absolut inte rökt. vi fick oss båda ett gott skratt, åt det uttrycket. B.H frågar om jag oxå har fått dessa papper, nej blir mitt svar. då skickar jag en kopia till dig så du får läsa igenom det innan jag överlämnar dom till af. okidoki säger jag, för jag vill visa dem för W på fredag.

B.H säger, du ligger exakt till så som jag trodde och väntade mig. du får inte glömma bort att L.A inte ser några hinder ell problem för dig i dina kommande studier. det var skönt att få höra det från ytterligare en kunnig människa, som vet vad jag gått igenom och går igenom. som förstår sig på både utmatt.depp och mina ev diagnoser, som besitter en stor erfarenhet genom arbete och utbildning, som ser mig som en vanlig människa med samma rättigheter som alla andra. som inte ser några begränsningar i vad jag kan åstadkomma, det satt som ett plåster på ryggen.

B.H avslutar samtalet med att säga, det är så roligt att prata med dig för du låter alltid glad och positiv, fast att det ser mörkt ut ibland. ja vissa människor lockar fram dom sidorna hos mig. jag svarade, jag skulle aldrig kunna vara sur och otrevlig mot någon som vill mig väl. jag vet att allt du gör ingår i ditt jobb, men med det engagemang och stöd, du både ger och gör, hur du hela tiden följer upp det som händer och sker med min framtid, det gör mig väldigt varm i hjärtat.

tänk vad ett telefon samtal kan göra gott i både kropp och knopp. hur ett humör kan skifta färg av ett givande och intressant samtal, men oxå av humor och skratt. trots att det vi talade om var allvarligt och innehöll fakta, bjöd vi varandra på en glad och trevlig ton, en varm röst och en glad ömsesidig respekt.

jag bestämde mig för att resten av dagen ägna mig åt telefon hygien som W kallar det. idag skulle jag bara svara i telefonen, om den som ringde ger mig energi och inte ger mig en dålig smak i munnen och får mig på dåligt humör. idag skulle jag med gott samvete sitta framför datorn, lyssna på musik, snusa och dricka kaffe. idag skulle jag vilja ringa till någon och dela med mig av min glädje och inte bara uppleva den själv. för idag tändes en liten låga på det första ljuset i adventljusstaken.

" endast i den utsträckning en människa fullföljer
en mening ute i världen fullföljer hon sig själv.
men om hon går in för att förverkliga sig själv
snarare än för att fullfölja en mening,
förlorar självförverkligandet ögonblickligen
sitt berättigande " / Viktor Frankl

Kapitel 68

Jag vill försöka förklara hur panikångest känns och uttrycker sig, jag gör det med en jämförelse som jag tror alla förstår.

när den kommer känns det ungefär som att få en stenhård fotboll i mellangärdet, man viker sig dubbel, tappar luften och frenetiskt kippar man efter luft. att leva med depression är som att göra självmål på sig själv, om o om igen. de bra dagarna är som att sätta en frispark rätt upp i krysset, eller lura skjortan av motståndarna. men alltför ofta stångar man sitt huvud blodigt mot en av målstolparna. man är inte lika hungrig på att göra mål, försvaret fungerar inte och det läcker in mål. bollen är inte rund längre, den rullar inte ens väg utan börjar tappa luft. i bästa fall får man i väg en tåfjutt som av vindens hjälp förs långt bort från det mål man sett och kämpat för.

till slut blir man utbytt o får lämna planen, ersatt av någon som är bättre i form, man platsar inte längre. ensam sitter man där i omklädningsrummet med blå märken över hela kroppen och skador som förhoppningsvis läker någon gång. flaskan på energidryck är tom, svetten rinner från hela kroppen och kramperna avlöser av varandra. lagkamraterna försvinner en efter en, man passar inte in längre. inte nu när man inte kan leverera de briljanta passningarna. nu när man inte orkar peppa dom andra med beröm o uppmuntran, så de presterar över sin förmåga. man blir utvisad, utbuad och får gå hem ensam, med skammen klistrad under dubbarna. borta är glädjen, lagkänslan likaså dunkningarna på ryggen. man har ingenting mer att ge, ingenting mer att erbjuda.

borta är denna härliga lagidrott, helt plötsligt får man ägna sig åt en inviduell sport ell gren. likt en orienterare utan kompass virrar man omkring på nätterna, genom tät och mörk skog, utan pannlampa. kontrollerna är borta och man är stämplad för livet. det finns ingen given karta att följa, man halkar efter i både styrka och kondition.

det här är min beskrivning på utmatt.depp. inte riktad mot någon annan än mig själv, automatiskt blir det så att man stänger in sig mer o mer från omvärlden. många av dom som är drabbade har säkert inte samma åsikter, erfarenheter ell liknelser. dom kanske fann sin lagledare och instruktör långt innan än vad jag gjorde. någon som tidigt försöke hjälpa och styra upp det hela. kanske var dom bättre på att söka hjälp och stå upp för sina rättigheter. dom kanske förstod tidigare än vad jag gjorde vad som var fel, varför dom mådde dåligt, att de förstod att detta går inte över av sig själv.

men det finns även dom som har det mycket värre, där aldrig livet är vackert, aldrig går i dur utan bara i moll. jag har ju i alla fall funnit min stöttespelare, vilket många aldrig gör ell får chansen till. dom springer fortfarande 110m häck och river vart enda ett.

jag har äntligen en medspelare, som bollar med mig hela tiden, ger mig underbara passningar och ibland träffar jag krysset då och då, med sträckt vrist och kraft. men gör jag inte det utan får iväg en lös stänkare, har jag en trygg och duktig målvakt bakom mig som klistrar alla dessa lösa skott mellan sina händer. både snabb i vändningarna och kan slänga sig åt båda hållen, min flaska med energidryck fylls ständigt på och jag blir omplåstrad. jag möter hela tid motstånd, får en varning ibland men aldrig utvisad.

vi har samma färg på match tröjorna, för vi spelar i samma lag, W och jag.

Kapitel 67

Dagen efter midsommar afton har mamma och jag vårt eget lilla firande. vi sitter på hennes balkong och intar sill o färskpotatis. det var från början inte meningen att jag skulle stanna på middag, utan bara ta mig en kopp kaffe. jag kände mig alldeles för rastlös och orolig inombords, mitt humör var inte speciellt bra. jag åkte mest dit för att jag hade dåligt samvete, över att jag inte varit hos henne igår utan lät henne sitta ensam, hon hade uppskattat det väldigt mycke om jag dygt upp. när jag öppnade dörren till mammas lägenhet möttes jag av en varm kram, från en av mammas granntanter. vanligtvis brukar hon och jag ägna oss åt en härlig munhuggning, rått men hjärtligt, för denna dam kan verkligen ge svar på tal och tillfredsställer mitt behov av en ordfight. men just denna dag gav hon mig en kram som jag gärna tog emot med glädje, denna dag behövde jag den verkligen.

dom hade precis fikat så jag bryggde mig en kopp och som vanligt en extra skvätt, till G. mamma frågar om jag stannar o äter med henne. min mor har diabetes därför måste hon försöka äta vid samma tid varje dag o ta sin spruta. jag säger som det är, att jag har en hel myrstack inuti mig o därför vet jag inte. vi sätter oss på balkongen som vätter ut mot Göta kanal, solen skiner o vinden är varm. morsan är på ett strålande humör och genast börjar min inre oro lägga sig undan för undan. efter ett tag säger jag, att jag gärna stannar på mat, jag hade ju egentligen ingen brådska hem. det var bara trevligt med lite sällskap, dessutom gjorde mamma mig glad o fick mig att må bättre. hon har den senaste tiden haft den effekten på mig och jag vill njuta av henne så mycket jag kan, för vem vet när nästa tragedi kommer. vi har fått en mycket bättre relation sen G gick bort, men även för att jag berättade om min diagnos. vi har knutit ett band mellan oss som vi tyvärr inte haft på väldigt många år, pga av mig. Min älskade mamma!!

mamma hämtar ett gäng kort i svartvitt som hon fått av sin väninna Birgitta som bor i Strängnäs. dom har känt varandra länge, långt innan jag föddes. alla korten är på min familj tagna i början på 70-talet. på dom kort jag är med på ler jag inte. jag står där rätt upp o ner, stel som en pinne med ett helt neutralt ansikte, blicken är tom. jag blir lite ledsen i hjärtat och det svider till i magen, för ska inte en 7 åring se glad ut? jag ser genom längden på mitt hår och dom kläder jag bär, att de är tagna på den semestern då gubbjäveln startade resan med, att ge min mamma den där vidriga örfilen.

mamma vet mycke väl att jag inte vill prata om min sk far. men hon ville berätta något som funnits i hennes tankar sen jag berättade om min diagnos. hon säger, din "pappa" hade problem med nerverna och åt valiuum för det. jag bad henne att försöka förklara vad hon menade med, problem med nerverna. mamma kunde inte det, men sa att farmor hade haft samma problem. tänkte för mig själv, kanske är det ett gammalt uttryck för en psykisk åkomma, för då hade man inte alls samma kunskaper som man har idag. faan att jag inte fått reda på detta tidigare, jag hade ju flera gånger fått den frågan från olika personer på vuxenpsyk. jag har alltid svarat, nej det finns ingen i min släkt som varken har eller har haft några psykiska problem. jag ska ta upp detta med W nästa gång vi ses och fråga vad som menas med, att ha problem med nerverna.

efter fyra timmar åkte jag ganska glad hem från mamma. men den informationen jag fått om både "pappa" och farmor malde i mitt huvud hela tiden. helt plötsligt när jag senare på kvällen satt framför datorn, drabbades jag av dödslängtan. den där jävla tunna tråden mellan hopp och förtvivlan är så himla tunn och skör. ibland är den nästan osynlig som spindelväv, ibland är den lika tjock o stark som en bogserlina. denna förändring sker blixtsnabbt, man hinner inte reagera förrän det är för sent och även om man hann, skulle man inte klara av att vända den i alla fall.

jag är så trött, så oerhört trött på att färdas i denna hiss hela tiden, upp och ner, mellan källare o högsta våning. jag har så många gånger tryckt på nödknappen men den är alltid ur funktion. detta eviga pendlande i humör påverkar mig otroligt mycket hela tiden. jag orkar snart inte med mig själv, jag vet inte hur länge till jag orkar kämpa, inte ens om jag vill. jag försöker denna kväll finna en enda anledning till, varför jag inte ska stoppa blodet från att rinna i mina ådror, mamma, Hobbe??

kanske, börjar den dagen närma sig då jag ska återförenas med G, säga godnatt jord, it´s time to say goodbye....

Kapitel 66

Ja, igår var jag väldigt förbannad, irriterad, besviken och upprörd men oxå ledsen, frustrerad, uppgiven och nedstämd. jag blev oerhört påverkad och bestört av den artikeln jag skrev om igår. då menar jag den statistik som redovisades där. folks reaktioner på människor med psykisk ohälsa får mig att må dåligt, denna okunskap som finns i vårt samhälle. jag förstår att många tar sitt liv. för borta är hoppet på mänskligheten, man vet, att man inte är accepterad ens status är lika med noll. det finns ingen känsla för gemenskap, förståelse ell stöttning. man väljer att inte säga som det är, hur illa det kan vara för man vet, hur det kommer att tas emot, man vill inte belasta någon annan med sina problem. sakta men säkert rinner livsgnistan ur, man dör inombords, självförtroendet försvinner och framtiden ser bara mörk ut. spelar ingen roll om vi är framgångsrika i livet ell har det bra socialt med allt vad det innebär. vi skäms fast att vi inte valt denna situation, något som man inte kan påverka ell hindra. till slut ser en massa människor ingen annan utväg än att ingå i dessa 1500. jag tror att många fortfarande är vid liv tack vare mediciner.

jag lovar, att alla dessa olika psykiska sjukdomar finns i alla kategorier av människor, det spelar ingen roll vilket skikt vi tillhör, psykisk ohälsa tar inte hänsyn till sådant. hur många vet att dom som är bipolära oftast är väldigt kreativa? många besitter en stor talang inom något område. flera av dom största och bästa konstnärerna, poeterna, författarna, kompositörerna o idrottsutövarna, ofta har ell hade bipolär sjukdom. där deras kreativa skapande förmåga är och var enorm. bandyspelaren peter fosshaug är ett levande exempel på detta. tyvärr fick han oxå likt mig reda på sin diagnos först efter 40 års ålder. egentligen är det inget fel på våra hjärnor, den kan bara inte för egen maskin producera ett ell flera ämnen. men med hjälp av mediciner tillförs dessa ämnen och blir så normal den bara kan. jag tror, att ingen av er jag mött i det verkliga livet, har sett ell listat ut att jag har en ell flera diagnoser, inte ens jag har gjort det. jag har alltid varit jag, min personlighet har alltid varit densamma och kommer alltid att vara så även i framtiden.

att jag både kan ljuga som en borstbindare och spela en roll har jag aldrig förnekat och behållt för mig själv. jag skrev det redan i början av min blogg. jag har ofta spelat den förstående människan, den som man kan ösa på sina egna besvikelser, problem och situation. fast att jag egentligen inte ville ell orkade. jag har tagit hand om andra genom att alltid finnas, vara till lags och stötta. jag har då hela tiden ljugit för mig själv. dessa människor har sugit på mig och totalt dränerat mig på energi. som jag istället, om jag lyssnat på mig själv, kunna lagt på något viktigare. bl.a på mig själv och dom människor jag bryr mig om, de som både ger o tar. som gett mig något i utbyte, där jag inte hade behövt spela denna förbannat slitsamma roll och bära denna tunga mask. jag skulle ha tytt mig till människor med ett stort hjärta, som kan se skillnad på det onda o goda. förhoppningsvis har jag lärt mig att både se och känna igen iglar. och i fortsättningen välja mina vänner o eventuell partner med större omsorg.

jag ljuger absolut inte i min blogg. här skriver jag rena rama sanningen, fast att det ibland känns jobbigt och genant. men det känns oxå skönt att skriva av mig och få ut alla mina funderingar, rensa hjärnan och förklara hur ett liv kan gestalta sig. här bestämmer jag själv om och när jag vill dela med mig. här behöver jag inte tänka på hur jag formulerar mig, ge avkall på mina åsikter och det är ingen som avbryter mig. jag är precis som alla ni andra, jag kan vara förbannad, irriterad, upprörd och ledsen. men alla dessa "tråkiga" känsloyttringar visar jag ingen annan, jag tar inte ut dem på någon annan. jag kan behärska mig till skillnad från många andra. jag har alltid varit rädd och respektfull för ordets makt i skrift och verbalt. i dessa situationer anser jag att formuleringar är viktiga, hur vi nyttjar och använder språkets styrka.

ett förlupet ord kan såra en individ otroligt mycket och påverka oss väldigt länge. men vi kan oxå såra någon annan med vårt kroppspråk, våra blickar och gester, dessutom på hur vi betonar orden vi säger. ett par svarta ögon visar ofta på hat eller förakt, vi vill verkligen trycka ner den andre i skorna och få han ell henne att både må dåligt o känna sig mindre värd. det ligger mycket i uttrycket "om en blick kunde döda". ett leende har motsatt effekt, det gör oss glada och kärleksfulla. så tänk efter nästa gång du är på väg att såra någon eller vill någon illa. för "en blick säger mer än tusen ord".

Kapitel 65

Härom veckan fick jag en tidningsartikel av N. den handlar om en ung tjej som fått diagnosen bipolär sjukdom. hon heter Rebecca och säger "jag vägrar att se mig själv som ett offer, jag är inte sjukdomen, jag är Rebecca och har bipolär sjukdom" Rebecca åker runt och föreläser om bipolär. Hon fortsätter "jag gör det för att skingra fördomar, många har en ensidig bild av psykiska sjukdomar. jag har bestämt mig för att leva, förut kunde jag inte lova mig själv det".

i slutet på artikeln kommer den mest skrämmande fakta jag läst på länge, men samtidigt bekräftas mina misstankar, mina egna erfarenheter och mina egna förutfattade meningar som jag hade innan jag själv hamnade där. Marjet Gustavsson berättar om en undersökning som gjorts, där man frågade 2000 svenskar och där det visade sig, att många är negativa till människor med psykisk ohälsa.

26% tyckte att psykisk verksamhet inte borde förläggas till bostadsområden. 25% kunde inte tänka sig att arbeta ihop med någon som har en psykisk sjukdom. 61% ansåg att den som någon gång legat inne på en psykiatrisk klinik, inte var en pålitlig barnvakt.

jag vet att en av fyra har någon form av psykisk ohälsa, som komplicerar deras tillvaro på ett eller annat sätt. jag blir både förbannad och besviken när jag läser detta. jag har aldrig legat inne på någon klinik, men jag har ändå träffat en av dessa som ingår i den högs siffran 61%. det gjorde jag genom mitt möte med A.B, som helt plötsligt, pga min eventuella diagnos inte var kapabel att ta hand om A.B´s barn....

jag tycker att det är starkt gjort av Rebecca att gå ut med denna information om sig själv i media. det krävs en massa mod och styrka att göra det. tyvärr tror jag inte att det hjälper, jo kanske tillfälligt men inte i det långa loppet. allt som rör vår hjärnas tillstånd är så hårt inpräntat i allas huvud. vi är uppvuxna med en negativ klang och syn på dessa människor. de flesta har sin klara åsikt om dessa individer och tillstånd fast att dom egentligen inte har en susning om, vad det hela innebär eller ens betyder. den förutfattade meningen är mycket enklare att hålla fast vid, än att söka kunskap, finna förståelse och bilda sig en egen uppfattning. vi kan inte ändra på andra men vi kan ändra på oss själva. fråga o lär, lyssna o förstå, sök sanningen o fakta är mina råd.

jag läser Ann Heberleins bok. där det står något som genast griper tag i mitt hjärta. "varje år dör det ca 1500 svenskar för egen hand". jag vet genom mitt arbete på Saab att det nästan är 1000 fler, än dom som dör i trafikolyckor. ändå satsas det mer på att konstruera krocksäkra bilar än att ta hand om trasiga människor.
jag förstår att jag inte gör någon glad med min blogg idag, men det är inte därför jag skriver o berättar, till er o för er men främst för min egen skull. många likt mig, för en daglig kamp för att inte det mörka ska ta överhand och vinna denna strid. denna faijt som hela tiden gör sig påmind, som hela jävla tiden pågår i vårt inre. för när alla val tycks vara uttömda, när flyktvägarna från oss själva är stängda, då stjärnorna slocknat på himlen och när mjölken har surnat, då är det fanimej inget roligt att finnas till o man förbannar den dag man föddes.

jag har denna dag bestämt, att jag endast i denna blogg berättar hur jag mår, vilket läge jag befinner mig i, mina tankar o funderingar. till gemeneman kommer jag i fortsättningen säga att jag mår bra, att allt är ok. jag vill inte vara någons börda, inte någons dåliga samvete, inte att någon ska behöva oroa sig. ja jag tänker nyttja lögnens kraft, som jag genom åren blivit en mästare på. lika enkelt som Carl Lewis vann 100m i OS 1984 i LA, lika enkelt behärskar jag lögnens konst. för det är verkligen en konst, lika stor som Michelangelos fantastiska målningar. jag besitter alla knep, jag kan spela ett spel som befinner sig på en hög nivå. jag har hela livet ljugit för mig själv och andra, har någon mer än jag förstått det, insett och sett igenom allt?? har du räknat ut att jag ljuger när jag sitter framför dig och håller med i allt du säger? uppmärksammar du då att jag är falsk, att jag gör det enkelt för dig, för att du ska känna dig mer värd än vad du egentligen är i mina ögon?

nej, jag ljuger inte alltid och framför allt inte till dom människor jag respekterar och anser vara mina vänner. men jag kan absolut dra en lögn inför min mamma, för att hon inte ska behöva vara orolig eller nervös för hur jag mår o har det. när jag vill att hon ska få sova tryggt på natten o inte sitta uppe, och längta till nästa dag då hon kan ringa mig o få reda på att inget har hänt.

"and yet, I still am half in love with pain, whit what is imperfect,
with both tears and mirth, whit things that have an end, with life
and earth, and this moon that leaves me dark whitin the door". / Edward Thomson

Kapitel 64

När det nu har gått några dagar sen mitt möte i G-borg med L.A kommer jag ihåg flera saker som L.A sagt. information jag trängt undan tills nu. dialogen började negativt men avslutades positivt. L.A sa, du har svårt att ta till dig långa instruktioner, du minns inte vad som sagts och då fallerar din koncentrationsförmåga. du har svårt att behålla din uppmärksamhet om du anser uppgiften vara ointressant ell om ämnet inte intresserar dig. detta kan indikera på adhd, men det finns oxå saker som talar emot det. bl.a för hur lätt du har att se vad som fattas i en bild, hur du ser att nästa steg ska se ut och din snabbhet. jag ser inga som helst problem i att du ska klara av att studera. om bara du får bli frisk i din takt, efter den plan som du och din psykolog har arbetat fram. hälsocoach är dessutom ett bra val för dig. men, först måste du lära dig, att ta hand om dig själv innan du tar hand om andra. att du ska börja studera hösten 2011 ser jag som ett realistiskt mål. och jag hoppas att du får behålla W hela vägen dit, för det kommer du att behöva. L.A avslutar det hela med, jag skulle absolut inte ha några problem med att rekommendera dig för en anställning. där ser man, efter regn kommer sol.

min sjuksköterska Y.B ringer denna dag. jag berättar att jag mått lite bättre sen vi höjde dosen till 54mg. vi bestämmer att jag ska stanna där fram till dess att vi ses igen, den 7:e juli. men Y.B säger att jag måste höra av mig om jag börjar må sämre.
Lite senare på dagen åker jag till affären. hela butiken var full av förvirrade människor som alla skulle handla inför midsommar. det spred sig en stank som gjorde att jag fick kväljningar. det luktade svett, solbränt skinn och gammal fylla. dessutom såg dom ut som skära grisar.

du härliga midsommar som ger vuxna chansen att ta sig en ordentlig fylla, hångla med någon bekants äkta hälft, hustru misshandel och dåligt rykte. ja, jag vet, jag är pessimistisk inför högtider. men hittills har de bara lämnat en dålig smak i munnen. i mina ögon ser jag barn dansa runt midsommarstången fulla av liv och glädje. men i min värld existerar bara minnen av vuxna fulla människor, som släpper på alla hämningar och uppträder som svin. tänk om jag hade fått hoppa en enda gång iställer för att höra, håll käften ungar ni är alldeles för högljudda. jag erkänner gärna att jag är allergisk mot fulla vuxna, där vettet rinner ur lika snabbt som spriten rinner ner. varför är aldrig lagom bäst? sen får man dessutom efteråt höra hur fulla dom varit med en klang av stolthet i rösten. då har min mage för länge sedan vänt sig ut och in, min respekt är borta, bortblåst med vinden.

L.A sa oxå vid vårat möte, du kliver undan och låter istället andra ta plats och synas, du står tillbaka. så är det svarar jag, på alla mina utbildningar i bilkåren är det alltid där som jag fått det lägsta betyget av mina instruktörer. dom har ofta försökt sporrat mig till att ta två steg framåt, dra nytta av mina kunskaper, min personlighet och mina ledartalanger, istället för att bli en i mängden. men min känsla inför människor som hela tiden måste höras och synas har alltid satt käppar i hjulet för mig. jag har aldrig gillat folk som alltid måste framföra sin åsikt, som konstant söker uppmärksamhet. jag ser det som ren omognad. att prata vitt o brett hela tiden även inom områden där den totala okunskaper skiner igenom. det är en mindre attraktiv sida hos folk, tycker jag.

att älska sin röst, veta bäst och alltid ha en åsikt och vara totalt oförmögen att ta till sig andras åsikter och kunskap, det ger mig ingenting. jag får ståpäls över hela kroppen av obehag. då slår jag dövörat till. ja L.A du har rätt, ointressanta människor, ytliga individer med ett stort självego, det dom säger rinner rakt igenom mig, in genom ena örat och omedelbart ut genom det andra. jag tar ingen notis längre av vad de säger, jag ser att deras läppar rör sig, men dom har för länge sedan förlorat min uppmärksamhet....

" en människa förblir vis så länge som
hon söker visheten, när hon tror sig ha
funnit den, blir hon en narr" / Talmud

Kapitel 63 forts.kap.62

Min tredje dipp handlade om hur dålig jag är på att ta kontakt och höra utav mig, bl.a till folk i min närhet. L.A säger, det här gör mig förvånad, du har social kompetens, du är öppen och kan mycket väl föra en konversation. men du sitter hellre ensam istället för att vistas bland folk ell gå på olika tillställningar. jag förklarade detta med, att det bl.a blivit så under L.W´s svarta vingar, svartsjuka och kontrollnehov. att jag alltid känner mig obekväm när jag ska ta kontakt med någon vän ell bekant. mycket av rädslan ligger i att jag stör, att jag ringer olämpligt ell att dom bara svarar men har egentligen ingen lust alls att prata just då. många säger, du kan ringa mig precis när som helst ell komma förbi och ta en fika. för mig är det tomma fraser, något folk slänger ur sig av ren vana men dom menar ingenting med det. jag berättar oxå att jag alltid känt mig ensam inuti mig. det där stora hålet som jag inte vet vad jag ska fylla med, lika stort som en fotboll, vad det är som saknas.

jag säger L.A, jag kommer att vidarbefodra alla dessa uppgifter och testresultat till din psykolog. jag kommer att ringa W så ni båda två vet vad ni ska jobba ännu mera med. min första tanke var, precis som om inte W vet det redan. min andra tanke löd, fan vad ett sådant här test kan träffa så rätt o avslöja sanningen. allt som stod o sas, visste jag ju att det var sant. jag kände mycket väl igen mig, jobbigt men oxå intressant att det fungerar i praktiken. jag hade alltså klarat av att svara ärligt både i formulären och på de muntliga frågorna. L.A tog till orda igen, det visar oxå på att du numera skiter i vad folk säger, du bryr dig inte o du engagerar dig inte i andra. du bryr dig bara om dom som du anser vara dina vänner. jag funderade ett bra tag på vad L.A hade sagt, L.A tittade på mig o förväntade sig ett svar. till slut fick jag fram, mmmm och sant. slut på diskutionen. jävla diagram och frågor, avslöjad in på bara kroppen, men mycket har ju sina förklaringar.

på resan hem var mina tankar enbart koncentrerade på hur jag var i min personlighet. jag försökte finna svar på hur jag blivit sådan och jag fann flera anledningar. yttre och inre påverkan av diverse människor jag mött och händelser som har inträffat, under hela mitt liv. jag kände mig dyster, ledsen, kass, tom och vemodig hela vägen hem. jobbigt att inse fakta, jobbigt att bearbeta allt som sagts. jag måste verkligen jobba mycket mera med mig själv, min syn på mig själv som person. jag kan varken tycka om någon annan eller acceptera andra individer, förrän jag känner så mot/till mig själv. kanske är det så att jag är en ensamvarg i alla fall? eller har jag blivit det under resans gång?

jag visste att resultaten och fakta skulle påverka mig under flera dagar framöver. hjärnan skulle jobba på högvarv och försöka se det ur andra perspektiv och vinklar. jag skulle vända ut och in på mig själv många gånger, för att försöka reda ut det nystan som trasslat till sig rejält. att det skulle bli någon bra sömn de närmaste nätterna kunde jag bara glömma. önskade innerligt att jag skulle träffa W denna veckas fredag. men det skulle jag inte pga av denna jävla midsommarafton, som får mig att må dåligt och känna spyan klumpa sig i halsen. hellre en fredag med W än färskpotatis, sill och nubbe. det kändes otroligt långt till nästa fredag.

när jag kom hem hade fotografiet bleknat och blivit suddigt, ramen hade inte längre samma lyster.

Egna ord:

" om du kan vidröra vid min själ, nudda vid mitt inre, lämna ett positivt bestående fingeravtryck på mitt hjärta, om du kan få mitt blod att bubbla som champange, då är du min vän. om du dessutom älskar mig för den jag är, då får du stanna kvar. men vill du förändra mig till någon jag inte är, då får du gå. "

Kapitel 62 forts.kap.61

L.A tar fram några papper, där det står i siffror o % hur bl.a mitt verbala ordföråd är, min prestationsförmåga, verbal förståelse, ordningssinne, arbetsminne och snabbhet. jag ser direkt att det som är mest skadat är mitt arbetsminne, men det visste jag redan. de bästa resultaten hade jag i min förmåga att lösa problem och uppgifter, logiskt tänkande. ännu bättre var jag i snabbhet, den reaktionstid det tar för min hjärna att sända signaler till mina händer, från tanke till handling. vilket kan vara på både gott och ont, jag reagerar blixtsnabbt och kan därav utsätta mig för fara, impulsivitet. men naturligtvis oxå positivt, jag är snabb i både hjärna och händer, bra i många lägen. jag kanske är lite för snabb ibland, bl.a när jag sitter vid datorn och den hänger inte med i mitt tempo. då får tangentbordet ta emot min irritation och får sig ett par smällar. eller när folk inte snabbt nog hänger med i det jag gör, i det jag förklarar och i hur jag tänker.

jag var oxå bra på siffror, bokstäver och symboler i olika former. jag kunde rabbla dem ur minnet både när jag hörde en kombination framlänges och baklänges. även då jag fick siffror och bokstäver blandat med varandra och sen återge dom i alfabetisk ordning och sätta den lägsta siffran först för att sedan gå upp i storleksordning. L.A hade läst upp dem huller om buller men endå lyckades jag med att minnas det mesta av vad L.A hade sagt. det tackar jag mitt underbara sifferminne för! det som sket sig var en del av matematiken, där jag skulle räkna ut hastigheter, längder och volymer. jag hade inga uppgifter på papper utan fick höra talen av L.A. men där sa min hjärna stopp, jag kunde inte koncentrera mig och använda mitt logiska tänkande. men det hade jag redan "räknat" ut.

den verbala förståelsen gick det oxå lite sämre med. jag visste mycket väl vad orden betydde men hade svårt att ge andra ord som alternativ. nu talar vi inte om de ord som vi använder vardagligen. där la min hjärna av igen och låste sig ordentligt. jag fann inte ersättningsorden tillräckligt snabbt. men i det stora hela är jag nöjd med den första halvleken. totalt hade jag ett skalpoäng på 110 där medel ligger mellan 95-103, jag som har en utbränd hjärna och flera diagnoser!

men inget av det positiva tänkte jag på under min resa hem. dom hade jag redan glömt, jag mindes dem inte ens just då. istället riktade sig mina tankar på den andra halvleken. där det förklarades hur jag var som människa, mina värderingar, synen på mig själv, tillit till andra människor och hur jag ser på andra individer. om jag är bra på att ta kontakt med mina vänner, familj och bekanta, eller hållar jag mig helst för mig själv. om jag har förtroende för andra osv. hela min personlighet just nu.... detta grundade sig i dom 240 frågor jag besvarat i ett frågeformulär, dom svar jag gett muntligt och det vi diskuterat, det jag berättat och det jag tagit upp för dialog. jag låg ganska "normalt" till i de flesta kategorier. men det dalade rejält på synen av mig själv, ur mina ögon, självförtroendet.

L.A sa direkt, vad ska vi göra för att ändra på detta?? L.A´s min och röst sa mig både det ena och det andra. jag svarade att mitt självförtroende hade varit mycket bättre när jag spelade fotboll och när jag arbetade på Saab. där hade jag varit duktig, där kunde ingen slå mig på fingrarna, där var jag trygg i min vetskap om att jag var bra. men utanför dessa områden har jag aldrig haft en enda positiv tanke om mig själv och absolut inte nu efter drygt fyra års sjukskrivning.
L.A frågade, har du någonsin fått beröm för något du gjort? jag kunde inte svara på den frågan.. L.A fortsatte, har du någonsin fått höra att du duger precis som du är, att du är en bra människa? jag kunde inte svara på den frågan heller....

sen kom min andra svaghet, min syn på andra människor, tillit och förtroende. jag tittade länge på diagrammet som såg ut som en katastrofal dag på börsen.
återigen ställde L.A en fråga, känner du överhuvudtaget tillit till någon? Hmmm svarade jag, ja till min psykolog. bra sa L.A, bra och underbart att du känner så inför din psykolog. jag frågade, det bygger väl på dom erfarenheter man har, på det man har med sig i bagaget? absolut fick jag till svar.

Kapitel 61

jaha, då var den här, den oundvikliga dagen då det ska pratas om mitt nuvarande tillstånd, hur jag är som människa, min människosyn, hur skadad min hjärna har blivit, positiva o negativa aspekter, svart på vitt både i siffror o diagram. jag har en klump i magen inför detta men jag ser oxå fram emot att få veta hur jag just nu ligger till, jag vill veta inför framtiden. ångest, nervositet o optimism blandas med varandra, de snurrar runt som tre elektroder i min hjärna, med hög hastighet som vanligt och det luktar lite bränt.

jag är förvånadsvärt glad när jag far ner till järnvägsstationen. äntligen är det snart över, snart är jag fri från denna spänning jag levt med under x antal veckor. det jag funderar mest på är, har jag gjort så gott jag kan? har jag svarat så ärligt jag bara kunnat på alla frågor som ställts? har jag fått med allt det väsentliga? jag vet redan vad som bl.a kommer att sägas om mig, jag vet att efteråt kommer jag bara att komma ihåg det negativa som sägs. jag önskar jag bett någon att följa med mig och lyssnat, för jag kommer absolut inte att minnas allt....

på tåget ner lyssnar jag på hårdrock i mina hörlurar. hög musik dånar i mina öron, jag hör inte när de kommande stationerna ropas ut i högtalarna men det gör inget, jag ska åka hela vägen enda tills tåget stannar o vi är framme i Göteborg. L.A ringer och vi bestämmer en plats där vi ska ses eftersom jag ska bli hämtad, jag kunde inte riktigt se mig själv hitta i denna stad, jag skulle säkert komma fel o irra runt som en vilsen myra, vilket skulle få mig att gripas av panik. jag hinner gå en sväng i pocketaffären på stationen. ser flera böcker som jag vill ha men har ingen lust att betala 75 spänn när jag kan beställa dem för 40 kr på nätet. L.A hämtar mig och vi far till Arbetslivsresurs lokaler vid järntorget, erkänner för mig själv att Göteborg är lite större än Töreboda, men vi har oxå en färja!

vi tar oss varsin mugg kaffe o kaka när vi kommer fram, innan vi knallar bort till L.A´s kontor. rättegångsalen utan vittnen men med en klipsk domare, förhöret har redan varit och nu väntar bara domen, skyldig ell frikänd? vad behöver jag ändra på för att bli en bättre människa? vad behöver jag ändra på för att bättre passa in i samhället? hur ska jag kunna ändra min syn på mig själv och komma ut ur detta låsta fängelse? där jag inte ser mina begränsningar utan istället se mina möjligheter? välja det goda istället för det onda? både hos mig själv och andra....

L.A börjar direkt att förklara att testerna är gjorda för helt " normala " människor, som varken har en utmattningsdepression eller olika diagnoser. just då kändes det inte bra att höra dessa ord, det kändes som om L.A förberedde mig på en stor fet smäll. skulle jag bli knockad direkt och utslagen redan i första ronden, skulle jag redan nu slänga in handduken? eller bara ta en timeout? jaja, en del blåmärken får man räkna med, men visst skulle jag oxå få in en eller fler högerkrokar? för jag ville inte bli golvad, jag kunde inte be om en returmatch, kanske kunde jag vinna på poäng? jag bestämde mig för att inte lämna ringen, inte förrän gonggongen ljuder i alla fall. jag skulle ställa mig i min ringhalva, in med tandskyddet och på med handskarna, upp med garden och vara beredd på anfall men oxå på ett starkt försvar. och inte enbart se mig själv som en förlorare, utan även som en vinnare som tagit mig enda hit. ok domare, blås igång matchen, jag är redo o förberedd så mycket jag bara kan inför denna match o utmaning. hoppas vi är i samma viktklass bara eller skulle det bli en ojämn fight mellan en flugviktare och en tungviktare?

Kapitel 60

N är orolig över hur jag ska må och reagera under dessa dagar med T. N skickar flera sms om dagen och frågar hur det går. kom ihåg skriver N, att jag har dygnet runt jour för dig, jag finns här och lova mig, att du hör av dig om du börjar falla. Du underbara N, tänk om alla vore som du, då skulle hela befolkningen bara ha blåa dagar!

T och jag river ur allt jag vill ha från mina två skrotbilar, de ska snart köras iväg till sin sista vila och jag ville spara alla elektroniksaker. vi sätter in en kattlucka till Hobbe, äntligen kan jag alltid ha båda dörrarna låsta dygnet runt! vi äter mat ute varje dag, T frågar mig varför jag äter så lite. jag säger att medicinen tar bort min hunger, min magsäck har blivit mindre därför att jag inte har råd att äta varje dag. T skrattar först till, sen ser T blicken i mina ögon, där gick det nog upp ett ljus....T åker hem på söndagsmorgon, tidigare än vad det var tänkt denna dag men T har fått in vatten i sin källare och kunde inte riktigt koppla bort det o for i tidig otta. visst var jag trött men inte alls på det sätt jag trodde innan. jag orkade hela vägen utan att ta för mycket av min energi, snarare fyllde T på den.

det som var jobbigast var faktiskt när X ringde till T för att gratulera på födelsedagen. jag hörde X röst eftersom vi satt i bilen och T hade hög volym på och T höll ut mobilen en bit från örat. Det är 2½ år sedan jag hörde den rösten, jag blev påmind om den tid vi hade tillsammans och det gjorde ont som bara den. jag insåg att X är den enda som jag har älskat, så där med ren äkta innerlig sann jävla stark härlig kärlek! en kärlek som inte många får uppleva i sitt liv. absolut det bästa som hänt mig, mitt livs kärlek men oxå mitt livs sorg. X rann som sand genom mina fingrar o jag upptäckte det för sent. sen det telefonsamtalet har det varit tungt i hjärtat, fast att det gått 4½ år sedan våra vägar gick åt varsitt håll. jag trodde att jag vid detta laget kommit över X men det kommer jag aldrig att göra. och vem ska kunna ta den platsen....

"att älska är att ge det man har till någon som inte vill ha det"/ Lacan

söndagen o måndagen efter T´s besök gör jag inte mycket. försöker ladda inför min resa till Göteborg som sker på tisdagen. jag ska ta tåget ner, ha möte och sen tåget hem igen. jag sitter vid datorn o jag vet vad som finns på väggen bakom min rygg. men jag kan inte titta, för jag kan fortfarande inte titta på G´s fotografi. jag sänker blicken varje gång jag går förbi. jag har ännu väldigt svårt att både förstå och acceptera att han är borta för alltid. jag tänker på hans fru och barn som förlorade honom på en sekund mitt framför deras ansikten. barn som blir berövade sin pappa, en fru som förlorade sin livskamrat, en mor som miste sin son och syskon som helt plötsligt var två istället för tre. Nicolas Jacquemot skriver:" ibland måste sorg, nedstämdhet och negativa känslor få ta sin plats och de måste få ta sin tid. t.ex när man mist en anhörig ell gått igenom en svår separation. man kan inte tvinga bort känslorna i sådana situationer". kanske är det helt enkelt känslorna som ska bli klara med oss, innan vi är klara med dem?

jag vet av erfarenhet att känslor alltid kommer ikapp, förr eller senare. det är bättre att bearbeta dem direkt, så fort som möjligt. att inte ta tag i dem gör bara att vi skjuter dem framför oss och sen poppar de upp när vi minst anar det. i dom mest konstiga situationer och i den vanliga vardagen kan de kräva sin uppmärksamhet. dessa trauman kommer alltid att finnas kvar inom mig, jag måste bara lära mig att leva med dom och acceptera att de kommer göra sig påminda genom hela mitt liv. den saknaden går inte att fylla med något annat ell någon annan. att bara tro, att det går att ersätta en kärlek med en annan är som att försöka släcka en eld med tändvätska. att gå från famn till famn bara för att få bekräftelse på att man duger och därav både lura sig själv och den man försöker fylla det tomrum med, gör man inte om man älskat på riktigt.

mina tankar går oxå till N som förlorade tre av sina familje medlemmar under en kort tid. jag tänker även på A-C som förlorade sin bror, han var alldeles för ung och dog på ett fruktansvärt sätt. kan man någonsin hämta sig riktigt efter såndana smällar? smärtan finns kvar inom en och såret är alldeles för djupt för att det ska bildas en skorpa, som hindrar känslorna o smärtan från att läka. undrar varför jag tänker på döden denna soliga härliga dag? tror att det beror på att i morgon ska jag få reda på resultatet från mina tester. känns lite som en dödsdom....

" att mista själens hem och vandra långt
och intet annat kunna hitta sen,
och finna att man glömt vad sanning är,
och tycka att man är gjord av bara lögn
och vämjas vid sig själv och hata sig
ja det är lätt, jag det är ganska lätt
sorgen är lätt, men glädjen stolt och svår,
ty glädjen är det enklaste av allt" / Karin Boye