Ensamhetens baksida

I slutet av Maj hade min läkare M.A ordnat en sammankomst för anhöriga, vänner och familj till Bipolära. Naturligtvis var även de som har diagnosen närvarande. Ett informationsmöte där min läkare förklarade hur det är att leva med Bipolär sjukdom. För många runtomkring oss har svårt att ta till sig denna diagnos, oftast baseras det på okunskap eller ett bristande intresse. Nu hade de chansen att ställa frågor till en professionell läkare. Ibland kan det ju vara lättare att fråga en specialist inom området än att ta upp det med vederbörande. Det kan också vara frustrerande för oss som har drabbats att försöka förklara för någon, för egentligen är det väldigt få som vill sätta sig in i vår situation. Många ser bara det negativa och de problem som finns i vår värld, de ser inte bakom diagnosen att det är en människa som är sjuk. Det kan naturligtvis vara både jobbigt och svårt att ta till sig som anhörig, speciellt när sjukdomen är ärftlig. Alla pendlar vi mellan hopp och förtvivlan, men Bipolära svävar hela tiden omkring i rymden, mellan himmel och helvete. Vi bränner oss på båda dessa motpoler, de är som två stora magneter och när vi hamnar för nära något av dessa magnetfält, det är då som vi mår dåligt. Svårare än så är det inte, det är ytterligheterna som ställer till problemen. " Den som är manisk är inte plötsligt en annan människa, utan sjuk. Visa respekt. Behandla inte den sjuke med tillrättavisande tonfall som om du hade att göra med ett barn som saknar uppfostran. Den som är manisk tänker ofta snabbare än du själv, saknar inte uppfostran och låter sig inte övertygas av motargument". Jag var inte med på mötet för jag kände att jag inte hade någon att ta med mig. Jag hade ingen lust att gå dit ensam, det hade bara känts dumt att sitta där alldeles själv, medan de andra hade med sig någon eller några.

Jag träffade M.A idag för att kolla av inför sommaren hur jag mår och för att få ett nytt sjukintyg. Det är drygt ett år sedan jag träffade henne för första gången. Under detta år har det skett en hel del med mitt psyke och i min förmåga att ta till mig av allt hon sagt och säger. Jag har haft den turen, att vi ganska snabbt hittade rätt bland alla mediciner och vilken dos. Jag är oerhört tacksam för hennes hjälp och engagemang. Tack vare hennes brinnande intresse fick jag den hjälp jag behövde. Det känns så skönt, båda är vi lika glada över hur min utveckling har gått framåt. Jag sa till henne, jag är oerhört glad över att vara bipolär! Det är verkligen sant! Jag gav henne en varm sommarkram och gick nöjd därifrån. Det är inte så konstigt att jag tycker om att befinna mig innanför dessa väggar, när all personal är så underbar.

Jag börjar landa mer och mer inom mig, men trots det så tvivlar jag fortfarande på, om den känslan jag hela tiden bär på, kommer att försvinna eller bli behagligare att leva med. Jag tänker på, att jag alltid känner mig ensam. Även nu när jag har funnit mig själv, hittat tryggheten inom mig och fyllt ut det stora hålet i min själ, så finns den kvar. Den är mindre påtaglig men jag vet att den existerar. Oftast är det på kvällen som den vill påminna mig om, att jag känner mig ensam, vart jag än befinner mig. Kanske mildras den till hösten då jag kommer att vara ännu mer aktiv. Det kan ju också vara en del av min personlighet eftersom jag alltid har känt så. Jag är lite annorlunda, känsliga personer som har kontakt med sitt inre och har tillgång till alla sina sinnen, upplever omvärlden på ett specifikt sätt. Det är en positiv och fin egenskap som många inte är utrustade med, men den känns också ihålig och oändlig. Kanske är den även opåverkbar?

Sussi kom hit på min födelsedag och tog en fika med mig. Hon hade med sig ett kort där hon själv skrivit några rader. Jag blev berörd, generad och varm i hjärtat. Sussi fick se en sida hos mig som hon aldrig sett förut, jag fick tårar i ögonen. Jag tror inte ens att hon hade föreställt sig att jag är en känslig människa. Sussi har en annan bild av mig, den där tuffa idrottstjejen med ett bra självförtroende. Hon sa: - "När du kommer gående är du rakryggad, ger sken av tuffhet och självsäkerhet". Ja, kanske är det mitt sätt att hålla folk på avstånd, visa mig stark och oövervinnlig. En attityd som jag säkert har haft hela livet, för att skydda mig själv och klara av vardagens alla möjliga påfrestningar. Att hålla huvudet högt fast jag kände mig helt värdelös. Många visade mig respekt tack vare fotbollen, men för mig var den känslan både positiv och negativ. Självklart var det härligt att få en bekräftelse på att jag var duktig i något. Men tyvärr så kände jag mig aldrig hemma någon annanstans än på fotbollsplanen. Jag tror att min attityd skrämde iväg många runtomkring mig. De såg bara en tuff tjej som stod med båda fötterna på jorden, vilket jag också försökte visa utåt. Vad ingen förstod var att jag egentligen inte hade många riktiga vänner. Jag var väldigt ensam på min fritid de dagar som det inte var match eller träning. Visserligen tog fotbollen mycket av min tid, för det var då jag kände mig nyttig och i en bekant roll. När Nina hade flyttat tydde jag mig inte till någon speciell, utan idrotten blev som ett substitut för mig och det var en värld som jag älskade att befinna mig i. Jag upplevde en enorm glädje varje gång jag hade en fotboll vid mina fötter. Men jag kände mig jätte ensam i skolan och på min fritid. Det var därför som jag cyklade omkring, för att uthärda smärtan i min ensamhet.

Jag kommer nog alltid vara en orolig själ, även om jag är annorlunda idag. Det som är svårast, är när ensamheten sköljer över min kropp och tar med sig allt levande, all tro och alla förhoppningar. Jag är inte som andra, jag har sprungit som en idiot och till slut stängt in mig i ett hörn. Varje kväll kommer ångesten smygandes på mig i bomullstofflor, värst är det om jag har engagerat mig i något eller någon under dagen. När jag kommer hem inser jag hur ensamt det är. Ödslighetens vindar viner runt huset, utanför står världen stilla, det finns ingen mer än jag. Varje kväll ber jag Hobbe om ursäkt och säger förlåt, för allt som jag har ställt till med. Jag talar om att jag ångrar mig och ber honom om att hålla ut och inte lämna mig. Varje kväll gråter jag med honom tätt intill, jag önskar innerligt att man kunde spola tillbaka tiden.

Verkligheten kom ikapp mig, till slut fick jag syn på min egen ryggtavla, jag har sprungit för fort, jag har varit alltför ivrig i mitt sökande efter livet. Det känns som om jag har förstört alla mina möjligheter att komma tillbaka, jag har bränt allt krut och nu får jag betala för mitt agerande. Det känns som om mitt liv är slut, det ända jag ser är ett kalhygge, lika tomt som där orkanen Gudrun drog fram. Trädstammarna ligger huller om buller, jag befinner mig i världens största plockepinn, en utmaning som inte alls känns lockande. Vilken ska jag börja med? Just nu bygger de höga barriärer som jag måste ta mig över men jag känner mig märglös. Kvar står bara en torr gammal stubbe. Skillnaden mellan liv och död är så subtil, den är latent, men jag känner av den och vet att den är närvarande. Jag är helt övertygad om att jag dör ensam, antingen av fri vilja, sjukdom eller av ålder, utan någon som helst dignitet. Ångesten och ensamheten har fått mig att ifrågasätta varför de varje kväll, ska rasera det som jag har försökt bygga upp under dagen och hela tiden nosa mig i nacken. Jag faller men det skiter jag fullständigt i, jag orkar inte bry mig, varje kväll är en utmaning, jag mår dåligt men jag säger det inte till någon.

Ensamheten känns precis som när man får batterisyra på huden. Den fräter sönder dig utifrån och in. Den bränner stora hål som växer i omkrets för varje dag som passerar. Huden hinner inte med att reparera sig själv, även om alla celler i hela kroppen kopplas in och gör sitt bästa, sin uppgift och anfaller i gemensamma trupper. Via blodet och ryggmärgen förstör de ett organ i taget, de tar sakta men säkert över hela kroppen och bryter ner allt i små partiklar. När giftet till slut når hjärnan tar den automatiskt kontroll över allt du gör, tänker, känner, upplever, tycker, vill mm. Sakta gräver ensamheten en tom grav som är ämnad för dig och som du ska fylla. En luftbubbla som till slut spränger hela ditt interna minne i luften. Som ett virus förintar den allt liv och stänger av kommunikationen med omvärlden. Ensamheten tar kontroll över det som en gång var du. Du bestod av x och y kromosomer, men nu består du bara av nollor och ettor. Det sista organet som ger med sig är hjärtat. Det försöker införliva hopp om framtiden och tro till den mänskliga styrkan och viljan att leva vidare. Även till omgivningens agerande och närhet, människa till människa, värme och omtanke.  Men till slut slår locket igen och syret tar slut. Du kvävs sakta och förintelsen går inte att stoppa. Utanpå syns det bara små hål där ensamheten tog sig igenom din hud. Kvar finns bara hål som krympt ihop och flagar i kanterna, en liten krater utan liv, en djup vulkan utan lava, kvar finns grå gammal aska, din aska, din urna.

Det var ingen tillfällighet att Hobbes och min väg skulle korsas. Vi möttes inte av en ren slump, det fanns en mening med det hela. Jag känner och vet varför han plötsligt dök upp, varför han valde att berika mitt liv och förgylla min dag. Han har hela tiden haft ett uppdrag. Han kom till mig för att jag skulle orka med alla turer fram och tillbaka i livet. Han kom till mig för att ge mig ork och få mig att uthärda allt som hänt. Han har hela tiden skyddat mig, gett mig styrka och trygghet. Det är därför han har stått ut med mig och följt med överallt. Han visste mycket väl att jag en dag skulle bli ensam. Han kom som en ängel för att ta hand om mig och finnas vid min sida, i vått och torrt. Kanske är det så, att vi tillsammans kommer att lämna detta jordeliv. Han kom in i mitt liv av en anledning, då ska han nog också ta med mig härifrån, när tiden är kommen, ju fortare desto bättre. Då slipper jag att dö ensam, allt som sker har en orsak.

Förlåt för alla mina misstag och dåliga val. Tack för att du kom, tack för att du har stannat och tack för att du finns. Tack för din kärlek och värme. Tack för att du mildrar ensamheten när du kryper upp i min famn och vill att jag ska smeka din kropp och klia dig under hakan. Tack för att du tröstar mig varje kväll med ditt spinnande och ditt kärleksfulla sätt. Jag älskar dig du underbara katt!! Jag bara önskar att mitt dåliga samvete ska försvinna och att vi en dag befinner oss i ett nytt paradis.

Behandla mig inte som ett barn!

Jag känner ett visst obehag inför höstens aktiviteter. När jag, Wivianne, AF och Fk träffades i April, lät allt helt ok. Vi bestämde att jag skulle få studera 2 ämnen på Komvux. Samtidigt skulle jag delta i någon form av ett rehabiliteringsprogram. Jag ville engagera mig i den som Kinnekullehälsan erbjöd eftersom den inriktar sig på människor. Det står klart och tydligt att planen läggs upp efter varje individs förmåga och förutsättningar. Man kan börja med någon timme i veckan för att sedan öka succesivt beroende på hur man mår. Det lät kanon tyckte jag, en lugn start med inriktning på kropp och hälsa. Vilket jag verkligen skulle ha nytta av inför kommande studier.

Men på det sista mötet i Maj med tanten från FK, hade hon helt andra direktiv. Hon sa att det programmet som Kinnekullehälsan erbjöd, hade inte AF köpt upp inför hösten, den fanns inte längre med i deras planering. Både jag och Wivianne reagerade negativt för den sysselsättningen hade passat mig perfekt, som handen i handsken. Tanten var inte helt hundra på om hon hade missuppfattat informationen från AF, så hon skulle forska lite mer och diskutera mer ingående med min handläggare på AF. Hon började rabbla upp nya alternativ som det fanns att välja mellan. Det första förslaget ratade jag direkt, det kallas SLIM, det stället var jag och kollade in för några år sedan. Det är som att gå i en vanlig klass och läsa olika ämnen, tillsammans med andra människor som mår dåligt och befinner sig i samma sits som jag. Det passar inte mig! För mycket folk, stoj, en dag fylld av aktiviteter, en del övningar kändes bara förnedrande. Jag anser, i min ålder vill man inte åka på gemensamma utflykter med buss och ha med sig en picknick korg. Där själva målet för resan är att besöka olika ställen och platser runtomkring, som kyrkor mm. Det är inte speciellt upphetsande, jag tyckte inte ens om det som barn. Dessutom skulle inte den blandningen av individer passa mig, jag vill inte studera tillsammans med samma klientel som jag. Det skulle varken sporra eller ge mig någonting, jag vill vistas bland de som har ett mål, de som studerar för att de vill. Mitt mål är ju att utvecklas och läsa sådant som inspirerar mig, som ett delmål på min väg, ämnen som jag brinner för och leder någon vart. Jag vill verkligen inte bara sitta av tid, jag har kommit ur det stadiet, nu vill jag inte längre sitta utan ta del av det som erbjuds. Det är ju min framtid det handlar om och absolut inte riksdagens utlovade %.

Tanten gjorde ett nytt försök som bara bevisar vad hon tror, att jag är korkad och behöver börja om från början. Att jag har tappat allt mitt kunnande bara för att jag har varit sjukskriven i drygt 5 år. Mina diagnoser gjorde säkert sitt till och naturligtvis hade hon dem i åtanke och försökte på ett korkat sätt att ta hänsyn till dem. Jag tror inte ens att hon vet vad de innebär. Att jag sen har haft dem under hela mitt liv, är nog ännu svårare för henne att fatta. Behandla mig inte som ett barn! Det hon inte förstår, är att jag har arbetat sedan jag var 20 och klarat av det väldigt bra! Så varför skulle jag inte göra det nu? Ja, hela jag är i obalans, men den dagen som jag börjar arbeta igen, finns det inga problem för mig att jag ska klara av det. Jag vill byta inriktning och det är nu som jag har min chans, att få utbilda mig till något som ligger mig varmt om hjärtat. Hennes andra idiotiska förslag var att jag skulle börja på något som heter REMA. Där börjar man med lätta uppgifter, som att sortera muttrar, skruvar, bultar och brickor, dessa ska sedan läggas i olika boxar. När man har klarat av denna avancerade och uttröttande övning, är man mogen för att gå vidare till nästa steg. Det är nu den själva utmaningen tar form. Bultarna är av olika storlekar och ska paras ihop med rätt sorts mutter. Antagligen tyckte tanten att jag nu var redo för detta stora kliv och hon var nog väldigt nöjd med sitt förslag. Med förvånande ögon tittade jag först på Wivianne. Jag tänkte, är det verkligen vad tanten tror, att jag behöver starta på den nivå för att komma tillbaka? Hörde jag rätt, kunde det vara sant?

Mitt uppe i mina funderingar säger tanten att jag och Wivianne borde göra ett besök där i Augusti. Då kunde jag inte hålla mig längre. Jag upplyser henne om att jag under 25år har skruvat med bilar och jag kan mycket väl få ihop rätt bult med rätt mutter. Jag kan alla benämningar på de olika storlekar som finns, jag behöver inte först kolla att de passar tillsammans, det ser jag med blotta ögat! Jag vill ju inte säga att tanten från FK är dum eller att hissen inte går hela vägen upp, hon har bara lite otur när hon tänker.

Hade hon läst mina journaler, AF´s papper, FK´s papper och mina sjukintyg, hade hon varit insatt och upplyst i mitt ärende. Då hade hon haft kunskap om vad jag tidigare sysslat med. Bara för att jag är tjej trodde hon nog inte att jag hade någon erfarenhet inom detta område. Och därför skulle jag börja med en sådan uppgift, en bagatell. Jag bara glodde på henne, hur dum i skallen tror hon att jag är? Jag sa, visst jag kan gå dit, men jag lär vara färdig på 5 minuter, så vad ska jag göra resten av tiden? Hon förstod fortfarande inte mina pikar! Wivianne griper in och börjar förklara för henne att det alternativet inte är något för mig. Jag informerade henne om, är det enda förslaget du har i nuläge, så kan du glömma din dröm, jag går aldrig dit!

Genast börjar hon påminna oss om att jag redan från start mäste göra 10 timmar i veckan. Då tog både mitt och Wiviannes tålamod slut. Återigen påpekade vi att upplägget ska vara inviduellt och anpassas till den enskilda individen. Det hade vi kommit överens om vid förra mötet, då alla inblandade var närvarnde. Dessutom stod det i alla papper, att tiden ska trappas upp sakta så inte det blev något bakslag i personens rehabilitering. Allt för att minska risken för en långtgående problematik. Innan tanten går lovar hon att kolla efter lite mer om, vilka alternativ det finnas till hösten att välja bland.

Wivianne och jag sitter kvar en stund för att reda ut vissa begrepp och försöka förstå vilken grop tanten hade kravlat sig upp ur. Vi är besvikna över att Kinnekullehälsan kanske är borttagen för det var ju det mål som vi hade inplanerad och fokuserat oss på. Allt hade känts bra inför hösten aktiviteter, studera några ämnen i veckan och börja i lugn takt med inslag av någon timmes "praktik". Jag vet att tanten även i höst ska finnas med i mitt liv, det känns väldigt olustigt och oinspirerande. Även om hon ibland kommer med dråpliga förslag, påminner det mig om att en del har stor inkompetens i sitt yrke. Hon vill naturligtvis lyckas med sitt uppdrag och sänka siffran som cirkulerar på alla papper mellan olika instanser. Men för mig är hon en gökunge som växer upp i någon annans bo, under tiden som hon växer knuffar hon ut de svagare och snor till sig all föda som erbjuds.

Men egentligen är det inte hennes fel, hon lyder bara order från högre uppsatta personer, de förtroende valda som sprider sin galla vidare genom FK. Dessa människor borde vara utbildade i krishantering, och sluta upp med att låta bilan falla på redan utsatta individer. Det måste finnas andra sätt att reda upp den situation som råder i vårt samhälle, den sörja som de själva har ställt till med. Genom att dra in på sjukvården, missköta våra pensionärer och ta ifrån dem deras värdighet, så har regeringen misslyckats totalt. Tusentals jobb har försvunnit inom denna sektor, där det istället borde göras stora kraftansträngningar så att allt ställs till rätta igen. De stackars pensionärer som inte har någon anhörig som hälsar på, kan glömmas bort under flera dagar när de bor på hemmet, den slutliga stationen innan deras sista resa. De kan behandlas som paket, avlida i ensamhet, i sin egen avföring och bara ses som en belastning. För mig är det en stor skam att utsätta dem för detta vidriga behandlande och minimera deras möjligheter att umgås med de andra som bor inom samma väggar. Ingen av personalen har någon tid över till att sitta och prata med dem, de avverkas på ackord, en löpande lina där all mänsklighet försvunnit. Även inom psykiatrin finns det människor som inte får den hjälp de behöver och har rätt till!! Under våren, i denna lilla by, har flera stycken valt att avsluta sina liv i förtid. De såg ingen annan utväg, de orkade inte mer, vart finns det stöd som vårt samhälle stolt skryter om inför andra länder? Varför målar regeringen upp en bild som inte stämmer? Det finns inget kvar i vårt land som kan kallas för välfärds Sverige, den är lika utrotad som de stackars vargarna kommer att bli, inom en snar framtid. Det finns ord för detta förhållningssätt, två tummar i samma röv!!

Sista mötet inför sommaren

Under hela veckan efter mitt skriftliga prov har jag inte mått något vidare. Jag är otroligt besviken och irriterad på mig själv. Jag vet att vårt mål var att jag bara skulle ta mig dit, inte ta på mig en bekant roll, inte gå därifrån, inte vika flygplan, att betyget inte var det viktigaste mm. Men som vanligt har min prestationsångest och min tävlingsinstinkt kommit fram. Jag försöker övertala mig själv att det inte gör något, om jag har misslyckats på provet, jag har ju ändå uppfyllt det mål som vi hoppades på.

Jag gick upp ganska tidigt på måndagsmorgonen, tog en varm dusch och försökte mildra den ångesten som höll på att bildas i kroppen. Jag hade faktiskt inga flyktkänslor, det hade jag inte haft när jag åkte in förra måndagen heller då provet skedde. Bestämde mig för att jag skulle "chocka" min psykolog denna dag. Wivianne har bara sett mig i blåa och svarta kläder, slitna och tråkiga. Men nu har jag ju kommit överens med mig själv, att jag får använda de kläder som tillbringat många år i olika kartonger. Jag började inifrån och ut. Det lättaste var att välja strumpor och underbyxor, jag drog på mig ett par trosor av märket Börje Salming. Egentligen spelade det ingen roll, eftersom hon ändå inte skulle se dem, men för mig var det en upplevelse. Jag valde ut ett par blåa Levi´s jeans som ser ut att vara helt nya. Sen fick jag lite problem, vilken färg skulle jag ha på tröjan? Vad var ute och vad var inne, jag har ju ingen aning eftersom jag verkligen inte har hängt med i modet. Men jag kom snabbt på en lösning, jag skickade ett sms till min svägerska för att kolla av vilken färg som var ok. Jag valde en vinröd pikétröja, det blev en bra kontrast till de blåa som suttit på min kropp länge nog. För ett par veckor sedan kostade jag på mig ett par nya gymnastikskor, denna gång valde jag ett par svarta Adidas. När jag letade igenom kartongerna fann jag en ny Adidas sommarjacka, den köpte jag i Stockholm i början på 2000-talet.

När jag var nöjd med min ekipering gick jag nöjd ut till bilen. För första gången på länge kände jag mig fri, nu behöver jag inte skämmas över min kropp, nu ser den ut som den brukar göra. Jag har en sak mindre att tänka på, en sak mindre att hata och tro att alla stirrar på mig, bara för att jag vägde för mycket. Känns bra för självförtroendet och nu kan jag slappna av på ett annat sätt.

Första anhalten var på Komvux. Det var dags för att få reda på hur dåligt det hade gått på provet. Vi samlades inne i salen, läraren ville ha enskilda samtal med samtliga. Jag drog ut på mitt samtal och lät de andra gå före mig. Lutade mig mot ett skåp och kände hur oron spred sig i hela kroppen, men jag ville inte gå därifrån. Till slut blev det min tur, det fanns ingen kvar som jag kunde knuffa in. Lite vemodigt satte jag mig ner mitt emot min lärare. Hon ger mig de där äckliga pappren som jag hade slagits med förra veckan. Först tänkte jag strimla dem i bitar, men jag kunde inte riktigt med det inför hennes ögon. På sista sidan fanns mitt betyg skrivet med stora bokstäver, jag kunde inte undgå att se dem. Men jag blev verkligen positivt överraskad för det stod VG+! Jag tänkte ställa mig upp och göra vågen, dansa lite samba och svänga om som en Brasiliansk hejarklack. Eftersom jag var klar med vårens uppgifter skulle jag nu få reda på, vilket slutbetyg jag hade fått. Jag kommer att minnas hennes ord resten av livet, dessa ord gjorde mig stolt, glad och ganska mallig. Läraren säger att jag hade fått ett VG! Men hon säger också att jag var ett par millimeter från ett MVG! Hon berättade vad jag skulle göra för att få det betyget efter höstterminen, äntligen förstod jag vad hon sökte efter, hur jag skulle lägga upp min studieteknik och mina presentationer inför nästa termin.

Stolt som en tupp gick jag ut till bilen med ett leende på läpparna, som gick från öra till öra. Jag insåg, är jag bara tillräckligt inspirerad, motiverad och har en bra lärare, då kan även jag ta emot information! Vi har också lärt oss under denna tid, att jag ska försöka undvika gemensamma skrivningar.
Jag åker vidare till min psykolog, vi ska träffas en sista gång innan hon går på sin onödigt långa semester. När vi har kommit in på hennes rum säger jag, idag ska jag chocka dig ordentligt. Wivianne tittar lite förvånat på mig, det såg ut som om hon tänkte, vad har hon nu hittat på? Jag drar ner dragkedjan i jackan och likt en blottare visar jag den nya tröjan och möts av ett par ögon stora som tefat. Men hennes min förvandlades fort till ett brett leende, hon liksom ler med hela kroppen. Stolt sätter jag mig ner för att berätta om hur det gått på det sista provet, och vilket betyg jag fick. Jag talar också om hur nära det var att jag hade skrapat fram högsta vinsten. Jag ser att Wivianne blir både glad och orolig, precis som alltid när mina tankar rusar iväg. Idag får hon pressa mig ganska hårt för att jag ska komma ner på jorden igen. Idag får jag vända ut och in på allting. Direkt så uppmärksammade hon att jag sprang igen. Jag sa, har man alltid varit en tävlingsmänniska är det inte så lätt att sänka kraven på sig själv. Hennes ord löd, jo det kan vi, vi kan sänka dina krav, det är jag helt övertygad om.

Efter 2½ år kan hon fortfarande väcka nya tankar hos mig, få mig att backa tillbaka, se realistiskt på framtiden, ge mig något tillbaka, utveckla mig och utmana min knopp. För några veckor sedan försökte jag med att "vinna" ett samtal. Jag la fram mitt förslag om att jag ville studera 3 ämnen till hösten, där en av dem var på 100%, alltså på heltid. Detta ämne ingår i vårdutbildningen på Komvux, vilket innebär att de intensiv läser under endast 4 veckor. Men Wivianne gick inte på den finten. Vårt samtal drar ut på tiden som vanligt, men jag ville inte släppa henne och gå därifrån! För så fort jag kommer utanför dessa dörrar, ska jag klara mig själv under 5 veckor. Det känns faktiskt svårare inför denna sommar än vad det gjorde 2010. Jag slängde mig i hennes famn och önskade att man kunde använda en fjärrkontroll och snabbspola till den 4 juli.

Några dagar senare pratar jag med Sussi om vad Wivianne sagt om att vi ska sänka mina krav. Först försöker jag med logiska ord få Sussi på min sida, men istället börjar hon skratta som en galning. Till slut har hon återfått medvetandet och säger "hur kan du vara så dum att du säger så till henne? Det du lyckades med var bara att ge Wivianne en utmaning och en morot till att försöka. Du vet mycket väl vad hon har lyckats med hittills, du har kört bil som en tok och köpt filmer i mängder och gett bort pengar. Nu har du koll på ditt impulsiva beteende. Under hela ditt liv har du haft dessa laster, det har varit ditt levnadssätt. Men vad hände när du började gå hos Wivianne? Det tog inte så lång tid för henne att få dig till att vakna upp, sluta med att dra på dig skulder och börja köra som en normal människa. Jag är helt säker på att du aldrig hade en tanke på att sänka farten och förstå att det är fel. Men vad hände? Hon lyckades med den bedriften, så varför skulle hon inte lyckas med att du sänker dina krav? Du har inte en chans, du har ju inte lärt dig någonting, du vet att hon synar dina kort och tar hem potten varje gång"! Jag förstår mycket väl vad Sussi menar, men friskt vågat hälften vunnet? Eller, plötsligt händer det? Fast det är nog lättare att vinna på bingolotto.