Hon blev så glad

Trodde väl aldrig att någon skulle kunna bli så glad som min sköterska blev bara för att jag har gått upp 2 kilo sen november. Jag har känt och sett det, trodde faktiskt att det var mer. Jag rör inte alls lika mycket på mig som i höstas. Det har blivit mycket stillasittande sen jag slutade på kyrkan. Men det ska jag allt ta tag i :)

Har inte träffat Wivianne på fyra månader. Och det känns på alla de möjliga sätt. Jag retar mig på småsaker, sover illa, dalarna är djupare, lätt för att gråta och mår allmänt sämre. Vi har inte kunnat setts av olika anledningar. Hoppas verkligen att det inte dröjer allt för länge. Som det är nu så går jag på övertid. Saknar våra samtal som jag fortfarande behöver.

Härom dagen gjorde jag något som under en väldigt lång tid har funnits inom mig. Jag har inte orkat tagit tag i det tidigare, det har gjort för ont och gör fortfarande. Men kanske kan det hjälpa mig att gå vidare, finna ro och stilla mina tankar och funderingar. Jag skickade ett mail till min före detta sambo i Östersund. Vi har inte haft någon kontakt sen våren 2008, det var så jag ville ha det.

Jag visste att det har hänt mycket i dennes liv, speciellt under de senaste åren. Både positiva och negativa upplevelser. Jag ville berätta varför jag inte hört av mig. För hur det än är så kan jag känna glädje över det som har inträffat och naturligtvis även sorg. Vi delade ändå en vardag i 5 år. En tid som jag alltid kommer bära med mig i hjärtat. En tid som antagligen kommer påverka mig resten av livet.

Jag har sökt några jobb men ärligt talat hur attraktiv är man på arbetsmarknaden vid min ålder och min långa frånvaro? Jag har fått en förfrågan av en närliggande kommun om jag vill komma dit och hålla en föreläsning. De vill att jag ska berätta om hur det är att leva med bipolär sjukdom. Den är i första hand till för närstående och anhöriga till bipolära. Jag har inte bestämt mig än, det beror lite på när det ska ske.

Jag vill inget hellre för det är ju något som jag brinner för och vill hålla på med. Just nu händer det lite för mycket runtomkring mig så förhoppningsvis blir det längre fram i vår. Och andra sidan, så skulle jag klara av det eftersom det handlar om mitt liv och det är inget som jag behöver läsa på. Det kan bli upp emot 100 åhörare. Jag har aldrig talat inför så många. Men antalet har ingen betydelse för historien är densamma. Tror faktiskt att det kan vara lättare. När det är få deltagare måste man hålla ögonkontakt med alla eftersom de i regel sitter nära men är det många så är det omöjligt.

Jag har en fjärde bok på gång, mitt bokförlag har sagt ja. Den kommer ut någon gång i höst. Jag vill kasta mig över det projektet men först måste jag bli klar med fortsättningen på "Maria flörtar med sitt öde." Det blir en helt annan typ av bok. Titeln är klar och mycket av innehållet finns redan i huvudet.

Ska bli spännande och en stor utmaning :)

"En positiv attityd kanske inte löser alla dina problem, men den kommer irritera tillräckligt många människor för att göra det mödan värt."

Förenades med känslan

Igår var det ingen rolig dag. Trodde inte jag skulle kunna somna men det funkade ovanligt bra.

Har under det senaste dygnet tänkt en hel del. Jag mår väldigt dåligt när det blir som det blev igår. Jag ringde till mamma och bad om ursäkt. Förklarade varför, inte som ett försvar eller för att hon skulle få dåligt samvete mm. Jag överreagerade och då har man ansvar och skyldighet att ställa allt till rätta igen.

Jag skulle inte kunna leva med tanken och gå vidare om jag inte hade tagit ansvar och gett henne en chans att förstå. Hon måste få veta att det inte berodde på henne utan på mig. Mitt fel, mitt ansvar.

Därför kan jag inte och kommer aldrig att förstå människor som vräker ur sig saker och sedan inte städar upp efter sig. Ord som gör ont, meningar som är rent av kränkande, tänkande och tyckande som inte är förankrade, sanna, riktiga och absolut inte genomtänkta. Saker som har skett mycket tidigare kommer fram på ett spydigt sätt.

För mig är dessa människor stora egoister på gränsen till att vara omänskliga. Deras syfte är att såra, trycka ner folk och få den andra att känna sig dum och mindre värd. Hur är de funtade? Hur kan de leva med detta? Ett sådant beteende dyker inte bara upp, det finns där hela tiden. För mig är det obegripligt.

Alla har vi fel och brister. Men att inte kunna säga förlåt, be om ursäkt och erkänna att de tänkte, tyckte och gjorde fel då är man inte tillräckligt vuxen. Kan man inte inse, förstå och acceptera sina egna misstag då ser man sig själv som bättre än alla andra. Hur kan man leva i den bubblan och tron resten av livet?

Det var därför som jag tog tag i saken så fort det bara gick. Mamma blev glad och kände sig uppskattad, sedd och respekterad. Hur jävla svårt är det att säga förlåt och ta ansvar över och för sin handling?? Jag mår mycket bättre, nu när jag har gjort det alla borde göra. En gest som stärkte mammas mående. Nu behöver hon inte gå omkring och undra vad det var som hände och varför.

I början av förra sommaren försvann både kyrkklockorna och mardrömmen. Jag visste att klockorna varnade för något och att drömmarna ville få min uppmärksamhet. De hörde liksom ihop. Ännu en gång hade jag tolkat drömmen fel. Det var visserligen någon som ville dra ner mig i det stora svarta hålet. Men svaret fanns mycket närmare än vad jag då kunde se och förstå.

När jag hade rannsakat mig själv, tagit till mig, varit ärlig mot mig själv och accepterat händelsen så släppte allt. Det rann bara av mig och jag kände mig äntligen tillfreds. Jag förenades med känslan. Mardrömmen symboliserade mitt förhållande som tog slut förra våren. Det var förhållandet som frambringade det svarta hålet. Sen dess har jag inte hört några klockor eller haft några mardrömmar..

"There are some people who could hear you speak a thousand words and still not understand you. And there are others who will understand without you even speaking a word."