Några händelser

Glömde att berätta om några händelser som jag vill dela med mig av, innan jag gör ett uppehåll i skrivandet.

För några veckor sedan fick jag och de andra på jobbet uppleva något riktigt hemskt. En kund, som även är en vän till dem som jobbar där, blev hastigt sjuk. När hon skulle gå följde några av personalen med henne ut. När de står där och pratar säger hon, nu händer det något med mig. Tack vare dessa ord hann de att fånga upp henne innan hon for i asfalten.

Jag är kvar i lokalen för att dammsuga. Helt plötsligt slits dörren upp och in kommer en utav handledarna. Hon skriker, kan du ringa efter en ambulans för "kunden" har svimmat. Jag letar upp telefonen, slår 112, tycker att det tar en evighet innan de svarar. Samtidigt som jag pratar med larmcentralen går jag upp till platsen där de övriga befinner sig. Jag tänker inte berätta om händelseförloppet, vad som hände mm. Senare fick vi reda på att hon hade fått en massiv hjärnblödning, propp. Hon opererades och sövdes ner.

Efteråt var alla skärrade, stressade, oroliga och ingen av oss mådde speciellt bra. Vi pratade mycket om det som skett, vilket är viktigt. Alla hade sin känsla och upplevelse. Tänk om de inte hade följt med henne ut, vad hade då hänt? Ur mina ögon så räddade de livet på henne. Där ser man hur fort det kan gå. Innan det skedde var hon precis som vanligt. En fruktansvärd erfarenhet. Något som jag inte vill uppleva igen.

Förra fredagen var jag på grillfest hos min bror och hans sambo. Vi tillbringade många timmar tillsammans. Under hela tiden kunde jag slappna av och njuta av varje sekund. Alla som var där har den effekten på mig. De känner mig, har inga förväntningar och jag får vara mig själv. Det blev många skratt. En kväll som gav energi. En kväll gjord av guld, timmar fulla av kvalité. Det var en underbar upplevelse. Något jag bär med mig i hjärtat, vart jag än befinner mig eller hur jag mår.

På måndag ska jag lämna blod. På onsdag ska jag till min adhd sköterska. Ja, vägning ingår. Får äta som en gnu eller stoppa några tunga saker i fickorna. Men jag måste ut och gå. Den inre stressen är olidlig. Nu återstår det 3000kr innan räkningen är komplett. Som tur var fick mor tillbaka på skatten..:P Jag har sålt diverse prylar. Nu finns det inte så mycket kvar. Jag kan sälja mopeden, det är ju skönt att gå..Stereon är också kvar likaså datorn. Räkningen ska egentligen vara betald, men jag har ingen aning om hur jag ska fixa fram den resterande summan. Jävla förbannade dåliga val!! Målsnöret, igen!

"Vår väg är inte bara mjukt gräs, den är en bergstig med massor av vassa stenar. Men den går uppåt, framåt, mot solen" / Ruth Westheimer 
"Vi har alla våra tidsmaskiner, en del tar oss bakåt, dom kallas minnen, några tar oss framåt, dom kallas drömmar.."

Ångest utöver det vanliga

Det är torsdags kväll, klockan närmar sig 21. Jag fick min eftermiddags ångest flera timmar senare idag. När den väl kom gjorde den det med dunder och brak. Sen 18-tiden har jag kämpat mot att inte gå och lägga mig. Stoppa i mig en högre dos av all kvälls medicin, sova som en stock och förhoppningsvis få vakna upp till en blå och bättre dag.

Dagen började bra. Vi hade några roliga och glada timmar tillsammans på jobbet. Vi slängde käft, retades och skrattade. Efter jobbet gick jag till sömmerskan för att hämta mina jeans. Äntligen var de klara, detta par som nu är 19 år :) Finns inga skönare byxor och det ska bli skönt att dra dem på mig.

När jag kom hem satte jag mig i solen ute på verandan. Först ville jag rita men beslöt mig för att bara sitta där och njuta. Efter 2 timmar började hela kroppen skaka, jag visste vad som var på gång. Det tog inte lång stund innan ångesten fyllde min kropp. Tårarna rann, det spelade ingen roll vad jag än försökte tänka på. Ibland smyger den sig på mig men denna gång small det bara till.

Jag bad Hobbe följa med mig in och mysa lite i soffan. Kanske skulle hans värme och närvaro mildra utgången. Han kom till mig och lade sig på bröstet. Hela livet passerade. Tanken som var mest frenetisk är den samma, den som jag säger till honom, vad har jag gjort och ställt till med? Han slickade bort mina tårar. Efter ett somnade han. Jag kände och hörde hans andetag, och såg hur benen rörde sig när han drömde.

Under våren började självmordstankarna komma tillbaka med en som gör att jag nästan tuppar av. Jag gråter, hatar mig själv. Det är inte bara rädslan över att gå upp i vikt som gör att jag inte äter som jag borde. Det är också en sorts bestraffning, jag skiter i det, för det spelar ingen roll i alla fall. Just nu bryr jag mig inte om vikten dalar.

När jag var hos Marguerite i måndags pratade vi om dessa svarta tankar. Jag sa att de är närvarande, ibland kraftiga och ibland mer humana. Jag kan vara helt lyrisk men i nästa sekund sitter jag på kanten till helvetet. Allvarligt talat så känslan mycket starkare än vad den har varit på länge. Material till handlingen finns det gott om. 

På söndag, kanske måndag, är det kört. Och jag kommer inte att klara av det, inte en chans. Igår gjorde jag något som jag aldrig trodde mig göra. Jag gjorde något som Wivianne har bett mig göra i flera år. Har inte fått något svar än. Jag orkar inte bry mig. Låt hela skiten gå åt skogen.

Under denna helg ska jag ta mig en djup och allvarlig funderare. Jag kommer inte att skriva på ett tag för det svara tar över mer och mer. Det gör mig arg, frustrerad, ledsen, nere och orolig. Jag är helt slut i både knopp och kropp, vilket Marguerite frågade om. Hon såg att hela jag börjar ge upp. Om du går upp några kilo kommer du att se friskare ut. För du är helt slutkörd. Jag vet, men till vilken nytta?

Jag vet inte om det rör sig om dagar, veckor eller månader innan jag leker författare igen. Men jag lovar att berätta vilket beslut jag tar. Antingen kamp eller dödens trygga famn. Jag vet inte hur länge till jag orkar hålla emot, vad jag är kapabel till. Jag vet bara, så här orkar jag inte ha det, då är det inte värt att leva. Tiden rusar iväg. Jag ser det men hur blir man delaktig i livet mer än några dagar hit och dit?

Bonnabränna

I slutet av maj blev jag ordinerad av min läkare att ta ytterligare två prover. Hon ville dubbel kolla mitt socker värde eftersom det låg lite för högt när jag lämnade blod den 29:e april. Denna gång tog jag dem på fastande mage. Jag gjorde dessa på både onsdagen och fredagen under samma vecka. Glädjande nog var de nu helt normala.

Den 28:e maj träffade jag Wivianne. Jag mådde då bättre än förra gången. Jag behöver inte nämna så mycket vad vi pratade om. Den mesta fokusen låg på min vikt, mat, att jag ska först och främst se till att jag mår och har det bra. Även denna gång blev det ett långt samtal. Nästa besök är den 25:e juni. Innan jag gick gav jag henne en utav mina teckningar ( mer kladd kanske.. ). Wivianne är den första som fått se en i verkligheten. Ett bra val eftersom hon är min psykolog och då kan hon inte säga att den är dålig. Då skulle jag ju bryta ihop :)

Trots att maj var riktigt jobbig och jävlig, med tårar, ångest, dåligt samvete, psykbryt mm så låter jag faktiskt månadens ljus fortsätta att brinna. Det beror på att jag fortfarande står upp och kämpar på. Det har varit många sömnlösa nätter och dubbla doser av vissa mediciner. Men jag vill, önskar och hoppas att det snart vänder. Jag måste tro på det, jag måste klara av det ännu en gång. Jag tänker i alla fall ge det en match, med tufft motstånd, svett och tårar.

Idag har jag varit hos min läkare på vuxenpsyk. Vi gick mer noggrant igenom provsvaren. Hon bestämde sig för att jag ska ytterligare några prover. Dessutom ville hon att jag skulle göra en somatisk genomsökning. Det resultatet ville inte Marguerite vänta på därför utförde hon den själv, med en gång. Vi avslutade kontrollen med vägning, 55,5 kg. Där ser du sa jag, jag har gått upp 100 gram sen den 22:a maj! Jag fick ett leende till svar. Tror inte att Marguerite såg det på samma sätt som jag :)

Jag berättade att jag kände mig stressad inombords. Att det dåliga samvetet och ångesten dyker upp varje eftermiddag. Att jag går och lägger mig mellan 18-20 bara för att slippa den och få vakna upp till en ny dag. Från morgonen till ca 16 är allt lugnt men sen smäller det till med negativa tankar och hopplösa känslor. Vi beslöt oss för att höja dosen på den tabletten jag tar 19.30. Men jag har blivit av med kyrkklockorna som dundrade i hela skallen. Jag har också slutat upp med att skaka på huvudet :)

Marguerite kollade även mitt BMI. Jag är 170 cm, väger 55,5 och har ett BMI på 18,5. Det "normala" värdet för mina siffror är mellan 20-25. Marguerite vill och tycker att jag ska gå upp 5-6 kg. Där har vi inte samma uppfattning..

Jag mår relativt bra. Orosmomentet angående räkningen lever och finns kvar. Den 16:e ska den vara betald. Av 16500 kr återstår 7500 kr att betala.... :P

Jag vistas numera ute i solen. Bonnabrännan är tillbaka, den har inte prytt min kropp på åtta år :) Lysande Sickan!!

"Det är bara att köra på som förut och inte vända eller se sig om.." / Pugh Rogefeldt