Äntligen är allt arbete med pocketboken klart..
Nu kan man förhandsbeställa boken på, http://litenupplaga.se/1095
Jag bestämde mig till slut att ge ut den på egen hand precis som med min första bok, "Att alltid känna sig ensam."
Men denna gång valde jag inte samma tryckeri eftersom de inte uppfyller mina krav och förväntningar. Bland annat svarar de inte på e-mail, betalar ut min vinst alldeles för sent och nonchalerar mitt krav på att dom ska sänka priset på min förra bok. Ett år på samma pris känns varken rimligt eller normalt. Gml måste ha missuppfattat sin roll. Jag är kund och betalar för deras tjänst.
Jag anlitade istället Recito som förlag. Och det ångrar jag inte för de har verkligen gjort ett fantastiskt arbete och tillgodosett alla mina önskningar.
Så snart har jag alltså den första boken i handen och det ska bli spännande. När den kommer från tryckeriet tar det ca en vecka innan man kan beställa den i vilken nätbokhandel som helst. Även på en vanlig bokhandel.
"Maria flörtar med sitt öde" har följande ISBN-nummer: 978-91-7517-282-8.
Romanen om Maria kommer att bestå av flera böcker. Just nu ser det ut som att det blir en till som tar vid där "Maria flörtar med sitt öde slutar." Min tanke och förhoppning är att jag ska bli klar med den andra boken till våren. Jag har skrivit 15 kapitel.
Under den sista månaden har jag varit stressad och mitt humör har inte varit på topp. Att ge ut en bok kräver mycket av både kropp och knopp. Jag stänger inne mig, får tunnelseende och fokuserar enbart på allt som en utgivning för med sig. Efteråt är man helt slut psykiskt och fysiskt. Det är en urladdning som heter duga.
Nu ska jag återhämta mig några veckor innan jag sätter mig ner och skriver igen.
måndag 5 november 2012
söndag 21 oktober 2012
onsdag 8 augusti 2012
Ny information
Nu är det väldigt länge sedan som jag skrev något här. Men jag har just blivit klar med min andra bok :)
Mer information finns på min hemsida: ulricamolen.n.nu
Mer information finns på min hemsida: ulricamolen.n.nu
torsdag 9 februari 2012
Blandad kompott
Wivianne säger att jag har tvångstankar men just nu vill jag absolut inte lyssna på det örat. Fast mina % är mycket lägre än hennes när det gäller att ha rätt. Vi har bara diskuterat det en gång, jag har inte tagit upp det igen. Jag vet inte hur vi kom in på det ämnet men antagligen sa jag något i ett svagt ögonblick, och genast förstod hon mer än det som jag berättade. Jag har sugit på den karamellen i några månader nu och aktar mig för att ge henne någon ny information. Men inte är det väl några tvångstankar?
Under de senaste månaderna har det hänt en hel del, både positivt och negativt. Jag har under hösten läst ett ämne på komvux. Jag följde upp vårens psykologi A med psykologi B. Som tur var hade jag samma lärare även på denna kursen. Proven och inlämningsuppgifterna var nu mycket djupare och mera invecklat. De två sista av dem var fördjupningsarbete som ungefär kan jämföras med det man läser på Universitetet. För mig var det otroligt intressant, verkligen något som engagerade mig totalt. Precis som i våras "överarbetade" jag uppgifterna, men så blir det när man är så noga och ska vara så duktig jämt. Målet var det samma som vårens. Att jag bara skulle vänja mig, åka dit, se om jag kunde ta till mig information mm. Fast det glömmer jag så lätt, prestationsångest, nej inte jag..Men det var värt varenda sekund av slit när jag fick reda på mitt slutbetyg, mvg!!
Läraren ville träffa mig en extra gång trots att terminen var slut. Någon vecka innan avslut gav jag henne ett exemplar av min bok. Det var ett samtal som fick mig att växa, må bra, generad och hoppfull. Jag lyckades ganska bra med att ta till mig hennes ord. Vi började att prata om mitt betyg som hon var väldigt nöjd över. Dessutom frågade hon mig om hon fick använda alla mina inlämningsuppgifter som underlag för kommande adepter. Givetvis svarade jag ja! Jag gav henne också tillstånd till att få ha mitt namn synligt på dessa. Vilken ära! Sedan pratade vi om mitt föredrag som jag hade inför Rotary. Jag överösters med beröm, de som var där och lyssnade hade efteråt varit mycket positiva. Mona sa, jag är mycket positivt överraskad över det du presterade den dagen. Du bara ställde dig upp och berättade rätt ut i ungefär en halvtimme. Du uppträdde inte ens nervöst, man hörde ingen tvekan alls i din röst. Du pratade lugnt och sansat, svepte blicken hela tiden runt i lokalen och du trollband dem som satt där. Vi avslutade samtalet med att Mona säger, ett stor tack för förmånen att få ta del av ditt engagerande sätt att förmedla livets olika skeenden i bokform och in live!
Jag har äntligen accepterat att förnedra mig själv, igen. Jag har skrivit till kronofogden och bett om att få hjälp med skuldsanering. Jag har ingenting kvar att sälja. Jag lever hellre i tio år på existensminimum än att ha det så här. Tiden är egentligen fem år. Just nu känner jag ett litet hopp. Så fort jag ser en ljusstrimma av hopp greppar jag den omedelbart. Fattar inte varför, jag borde faktiskt gett upp vid detta laget, men nej då. Kanske är det därför som jag hela tiden kämpar vidare. Jag griper efter det lilla halmstrået för detta är verkligen sista chansen.
När jag och Wivianne sågs sist förde hon smidigt över samtalet till min viktnedgång. Hon var orolig för att jag hade tappat kontrollen över mitt beteende angående mat. Hon varnade mig flera gånger hur lätt det kan vara att allt går över styr. Wivianne hade och har flera sådana patienter där deras viktnedgång blir en sjukdom. Jag förnekade att jag hade sådana problem, jag visste vad jag höll på med. Jag såg att Wivianne inte delade den åsikten. I mina tankar fanns inte den möjligheten för det var ju inga problem alls. Jag har inget sjukt förhållningssätt till mat sa jag. Det gäller ju bara några kilon. Jag hade flera förklaringar och förnekelser. Wivianne säger, dom som oftast hamnar i den situationen är väldigt vältalande och resonerar helt logiskt när man för ett samtal med dem. Wivianne sådde ett litet frö. Hon visste mycket väl att under de kommande dagarna skulle jag rannsaka mig själv. Jag försökte att gå riktigt på djupet hur jag egentligen beteende mig och försökte se med klara, neutrala och opartiska ögon. Jag var tvungen att på ett ärligt sätt söka den äkta och avklädda sanningen.
Några dagar senare skickade jag ett mail till Wivianne. Det var en lång förklaring som mestadels handlade om min syn på mat, vikt och utseende. Jag skrev bland annat, du vet hur man tänker, det händer aldrig mig.
Den kvällen blev jag uppmärksammad på ett beteende jag utfört så länge, utan att ens tänkt på det. Innan jag klär av mig inför natten så skyndar jag mig att släcka sänglampan. Jag vägrar att se min kropp, jag vill inte ens få en skymt av den. Varje kväll blir jag påmind om hur mycket jag hatar mig själv som väsen. Fortfarande ekar de fyra f:n i skallen på mig, du är ful, fet, fattig och finnig. Finnig har jag faktiskt plockat bort så nu är det tre som återstår att besegra....
Kanske har Wivianne rätt, kanske balanserar jag på strecket till att få en ny diagnos. Jag är livrädd över att gå upp i vikt igen. Jag pallar inte för det en tredje gång på fem år. Naturligtvis hör det ihop med min ekonomiska sits. Jag har helt enkelt inte råd att äta utan livnär mig mest på kaffe. Svårt att säga till någon, men så är mitt liv..Ska jag lyckas ändra mitt beteende angående mat eller är jag på väg, att drabbas av anorexia?
Under de senaste månaderna har det hänt en hel del, både positivt och negativt. Jag har under hösten läst ett ämne på komvux. Jag följde upp vårens psykologi A med psykologi B. Som tur var hade jag samma lärare även på denna kursen. Proven och inlämningsuppgifterna var nu mycket djupare och mera invecklat. De två sista av dem var fördjupningsarbete som ungefär kan jämföras med det man läser på Universitetet. För mig var det otroligt intressant, verkligen något som engagerade mig totalt. Precis som i våras "överarbetade" jag uppgifterna, men så blir det när man är så noga och ska vara så duktig jämt. Målet var det samma som vårens. Att jag bara skulle vänja mig, åka dit, se om jag kunde ta till mig information mm. Fast det glömmer jag så lätt, prestationsångest, nej inte jag..Men det var värt varenda sekund av slit när jag fick reda på mitt slutbetyg, mvg!!
Läraren ville träffa mig en extra gång trots att terminen var slut. Någon vecka innan avslut gav jag henne ett exemplar av min bok. Det var ett samtal som fick mig att växa, må bra, generad och hoppfull. Jag lyckades ganska bra med att ta till mig hennes ord. Vi började att prata om mitt betyg som hon var väldigt nöjd över. Dessutom frågade hon mig om hon fick använda alla mina inlämningsuppgifter som underlag för kommande adepter. Givetvis svarade jag ja! Jag gav henne också tillstånd till att få ha mitt namn synligt på dessa. Vilken ära! Sedan pratade vi om mitt föredrag som jag hade inför Rotary. Jag överösters med beröm, de som var där och lyssnade hade efteråt varit mycket positiva. Mona sa, jag är mycket positivt överraskad över det du presterade den dagen. Du bara ställde dig upp och berättade rätt ut i ungefär en halvtimme. Du uppträdde inte ens nervöst, man hörde ingen tvekan alls i din röst. Du pratade lugnt och sansat, svepte blicken hela tiden runt i lokalen och du trollband dem som satt där. Vi avslutade samtalet med att Mona säger, ett stor tack för förmånen att få ta del av ditt engagerande sätt att förmedla livets olika skeenden i bokform och in live!
Jag har äntligen accepterat att förnedra mig själv, igen. Jag har skrivit till kronofogden och bett om att få hjälp med skuldsanering. Jag har ingenting kvar att sälja. Jag lever hellre i tio år på existensminimum än att ha det så här. Tiden är egentligen fem år. Just nu känner jag ett litet hopp. Så fort jag ser en ljusstrimma av hopp greppar jag den omedelbart. Fattar inte varför, jag borde faktiskt gett upp vid detta laget, men nej då. Kanske är det därför som jag hela tiden kämpar vidare. Jag griper efter det lilla halmstrået för detta är verkligen sista chansen.
När jag och Wivianne sågs sist förde hon smidigt över samtalet till min viktnedgång. Hon var orolig för att jag hade tappat kontrollen över mitt beteende angående mat. Hon varnade mig flera gånger hur lätt det kan vara att allt går över styr. Wivianne hade och har flera sådana patienter där deras viktnedgång blir en sjukdom. Jag förnekade att jag hade sådana problem, jag visste vad jag höll på med. Jag såg att Wivianne inte delade den åsikten. I mina tankar fanns inte den möjligheten för det var ju inga problem alls. Jag har inget sjukt förhållningssätt till mat sa jag. Det gäller ju bara några kilon. Jag hade flera förklaringar och förnekelser. Wivianne säger, dom som oftast hamnar i den situationen är väldigt vältalande och resonerar helt logiskt när man för ett samtal med dem. Wivianne sådde ett litet frö. Hon visste mycket väl att under de kommande dagarna skulle jag rannsaka mig själv. Jag försökte att gå riktigt på djupet hur jag egentligen beteende mig och försökte se med klara, neutrala och opartiska ögon. Jag var tvungen att på ett ärligt sätt söka den äkta och avklädda sanningen.
Några dagar senare skickade jag ett mail till Wivianne. Det var en lång förklaring som mestadels handlade om min syn på mat, vikt och utseende. Jag skrev bland annat, du vet hur man tänker, det händer aldrig mig.
Den kvällen blev jag uppmärksammad på ett beteende jag utfört så länge, utan att ens tänkt på det. Innan jag klär av mig inför natten så skyndar jag mig att släcka sänglampan. Jag vägrar att se min kropp, jag vill inte ens få en skymt av den. Varje kväll blir jag påmind om hur mycket jag hatar mig själv som väsen. Fortfarande ekar de fyra f:n i skallen på mig, du är ful, fet, fattig och finnig. Finnig har jag faktiskt plockat bort så nu är det tre som återstår att besegra....
Kanske har Wivianne rätt, kanske balanserar jag på strecket till att få en ny diagnos. Jag är livrädd över att gå upp i vikt igen. Jag pallar inte för det en tredje gång på fem år. Naturligtvis hör det ihop med min ekonomiska sits. Jag har helt enkelt inte råd att äta utan livnär mig mest på kaffe. Svårt att säga till någon, men så är mitt liv..Ska jag lyckas ändra mitt beteende angående mat eller är jag på väg, att drabbas av anorexia?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)