Det tar ca 10 månader innan jag blir kallad till vuxenpsyk, under tiden jag väntar går jag kvar hos denna tomma kurator. jag säger det som förväntas av mig, min spelförmåga infann sig även om jag mådde asdåligt. ville bara gå därifrån men att säga ifrån fanns inte än hos mig. jag skulle naturligtvis krävt en annan att prata med men fann mig i att gå dit.
jag intervjuas länge o allt jag säger skirvs ner. det bestäms att jag ska få gå där o träffa en psykolog, äntligen tänkte jag, en utbildad psykolog som visste mer om hur hjärnan fungerar och jag hoppades av hela mig att jag skulle ha sådan tur, att det var en psykolog som jag trivdes med, annars tänkte jag gå, jag orkade inte öppna mig lagom igen utan nu ville jag prata ut ordentligt, få ur allt ur jag hade i hjärnan o rensa upp i min ryggsäck.
änligen blev det min tur, jag fick träffa psykolog W. vi träffas för att se om vi passar ihop se om kemin stämmer, och att det naturligtvis finns en ömsesidig respekt. jag kände direkt samhörighet, tillit, förtroende och respekt. kände att W gav samma tillbaka. jag kände äntligen mig fri, trygg o harmonisk. jag berättade direkt saker o händelser i mitt liv som jag inte har sagt till någon annan, varken dessa kuratorer jag träffat ell mina vänner. jag berättade personligt "intima" saker om mig själv, som jag alltid gömt hos mig själv o tagit eget ansvar över. jag känner att W vet och kan det W pratar om, äntligen en som inte satt med armarna i kors o inte fattade ett dugg, här satt det en människa som ändligen hade skinn på näsan, som inte satt o höll med. som inte nickade med huvudet och gav tomma svar ell åsikter. nu blev det äntligen en öppen kommunikation med raka puckar o jag blev tvungen att sätta ord på mina känslor, på hur jag mådde och hur jag kände. W engagerade sig med hela kroppen o höll en ständig ögon kontakt. jag hade då väldigt svårt att se någon direkt i ögonen utan tittade helst ner ell på något annat.
W gav mig en fast hand, någon jag kunde lita på i alla väder o sinnesomställningar. här fick jag vara ledsen, arg, irriterad o fundersam. jag fick utlopp för alla mina känslor, det tog ett tag men sakta o säkert tog W över mer o mer. hade egna åsikter och gav mig en fight, något jag sökt så länge. någon som klarade av att hänga med mitt huvud att ge mig respons på tankar o funderingar. lärde mig att se på saker på ett annat sätt o försöka få mig, att känna respekt mot mig själv. vi träffas en ggn i veckan, men därimellan skickade jag mail, eller ringde o bad W höra av sig. jag kunde fortfarande inte sova, jag var trött både psykiskt o fysiska av att inte få vila skallen någongång. W frågade mig på första mötet, om jag kunde lova att inte ta livet av mig under dessa 6 månader som vi hade framför oss, jag svarade nej. jag kunde inte ljuga för W, för första ggn i mitt liv ville jag inte driva med någon ell gömma mig i lögner. jag hade ju tänkt ut exakt hur det skulle gå till, det fanns en plan. W frågade mig då, om jag kunde lova att ringa W innan och be om hjälp, jag svarade ja.
jag kan med säkerhet säga att utan W hade jag INTE suttit här idag, jag har W att tacka för att jag fortfarande orkar kämpa på, att jag blivit bättre o gjort enorma framsteg. jag älskar när vi munhuggs, jag behöver den stimulansen för att hjärnan ska få sitt. jag behöver ett mål att sträva efter, ett mål som är logiskt för mig. små små steg att ta, att lära känna mina begränsningar, få bort att jag måste vara bäst, någon som bromsar mig kraftigt med väl motiverade ord. W sa till mig, nej nu går det för fort igen. W fick mig att tänka på ett annat sätt, att jag först o främst skulle ta hänsyn till mina egna känslor, att jag inte alltid måste finnas tillhands för andra. jag sa, detta kommer att bli en jävla resa....
jag fick oxå en underbar läkare, som intresserade sig för mig....jag var inte längre en patient i högen som skulle avverkas så fort som möjligt för att ge plats för andra. helt plötsligt låg det tid för mig, mina problem. K.H förstod vad jag gick igenom, mötte mig med respekt o lyssnade mycket väl på vad jag sa, hur jag mådde o ville ha hjälp med. K.H tar genast bort den medicin som jag gick upp i vikt av, byter oxå ut mina puckopiller mot en annan sort, jag hade ju gått flera år på dom andra men inte blivit hjälpt som jag hoppades. jag fick en insomningstablett så skulle göra det lättare för mig att somna. tyvärr snurrade min hjärna fortfarande i 200 km, så oftast var jag varken på nätterna i alla fall.
jag har alltid levt under de fyra F:n.... ful, fet, fattig o finnig....så såg jag på mig själv, äcklades av att se mig naken eller i spegeln. jag hatade mitt inre, min hjärna som svek mig hela tiden. jag var inte normal, jag var en individ som jag absolut inte ville umgås med. jag valde ensamheten, det kändes bättre för jag ansåg mig själv vara korkad. att jag varken kunde något ell förstod något heller. jag har alltid ansett mig vara dummare än andra, mindre intelligent o annorlunda, knäpp. tyckte att jag hade fruktasvärt lågt IQ, jag fattade inte vad jag skulle lära mig ell jag försod inte vad som sas, min självkänsla var under all kritik. kanske berodde det på min barndom då jag aldrig fick höra något positivt. jag var mindre värd en andra, en sopa....en mindre värd människa. jag såg inte mina tillgångar, min kunskap. jag hade ju så svårt att lära mig nya saker och gjorde jag något så tävlade jag alltid mot mig själv och blev fruktansvärt irriterad om jag inte klarade uppgiften med en gång. då blev jag besviken o väldigt förbannad på mig själv, man ska vara bäst, snabbast o duktig....rapp i skallen. vad var jag av dessa ingredienser?
jag hade blivit någon annan, min personlighet hade för länge sedan suddats ut, jag blev någon som jag inte trivdes med, någon som anpassade sig för att just passa den andra människans behov att forma mig till något som dög. min vilja och tankar styrdes av någon annan. nu skulle jag börja hitta det som var jag....W blev min trygga hand en fast punkt som jag kunde ty mig till. däremellan var jag rastlös, sökande och ångestfylld individ. jag ville så gärna bli som andra, men W ville jag skulle upptäcka mig själv och utvecklas till en självständig människa, hemska tanke!
fredag 30 april 2010
Kapitel 16
Vid denna tidpunkt hade jag förlorat förmågan att ta hand om mig själv. jag kunde inte samla kraft till att göra vardagliga saken, städa, diska, laga mat, tvätta kläder, handla o sköta om mig själv. alla dessa normala händelser under dagen fanns inte ens i mina tankar inte heller i förnuftet. jag kunde inte, jag orkade inte, jag sket i det, det fanns andra saker som var betydligt viktigare för mig. att orka en dag till....
jag hade ingen känsla för att vilja leva, att se framåt, jag levde bara för stunden. T kom ner var tredje vecka för att hjälpa mig med dessa vardagliga sysslor. T fyllde frysen med micro mat så att det skulle bli lättare för mig att få föda i magen. T diskade all disk som använts under dessa veckor, mest kaffe muggar, T fick ställa disken i hinkar i duschen så matresterna skulle ha en chans att lösas upp. T tog oxå med mig ut, vi for ofta till Wassbacken o tog oss en kaffe. sen satt vi där o lapade i oss sol o värme. bara att vara....något som är så svårt att lära sig.
jag struntade totalt i hur jag såg ut, drog en keps ell mössa över skallen, för att ta sig dagligen in i duschen orkade jag inte. detta är tufft att erkänna att jag gjorde avkall på mitt eget utseende, det gör väldigt ont att erkänna, förnedrande o skamligt. för hur svårt är det att ställa sig i duschen? men min kraft gick åt till att sköta Linum, han var beroende av mig mycke mer än vad jag var av mig själv. när jag var klar i stallet fanns det ingen energi kvar till annat. jag bara längtade på att mörkret skulle ta över dagen, då jag kände mig lugnare o kunde finna tröst i bekanta ljud i huset, höra hur bilar o lastbilar köra förbi på vägen utanför. vid detta dagset ber jag folk att sluta höra utav sig. jag ville inte o orkade absolut inte med att spela glad o trevlig. jag ville inte någon skulle höra hur illa det var o jag ville inte ta på mig den där jävliga roliga masken. jag ville inte lasta över min egen smärta på någon annan, jag ville inte att någon skulle få axla det ok jag bar. eller dela den sorg o vrede jag hade inom mig, vem hade allvarligt talat orkat med det? vem ville....
jag sökte istället min tröst hos Linum, han blev min trygga punkt, han var lika beroende av mig som jag av honom. Linum hade alltid blåa dagar, full av liv o alltid glad. han värmde upp min sargade kropp o stimulerade min hjärna.
min kropp vägrade att stressa även om jag ville och försökte. kroppen jobbade emot mig och blev på så sätt min egen fiende. den hade alltid gjort det jag krävde, nu svek den mig. många gav mig pikar för att jag mockade långsamt, de fattade absolut ingenting, att jag inte kunde snabbare. dessutom malde orden inom mig, ska du göra något ska du göra det ordentligt annars kan du lika gärna låta bli....
jag gick upp väldigt mycke av medicinen vilket gjorde att jag höll mig mer o mer undan. känner man inte igen insidan är det fruktansvärt jobbigt o irriterande, men att oxå inte känna igen utsidan blev bara för mycket, svårt att acceptera o mitt självförtroende naggades ytterligare. otaliga är dom timmar jag tillbringade framför datorn, jag var uppe hela nätter och gömde mig i en fantasivärld. jag brukar säga, att jag satt i två år. jag såg livet pågå därute men jag kunde inte deltaga.
när jag mötte någon jag kände drog jag upp kragen på jackan så mycket jag kunde, drog kepsen ell mössan långt ner över öronen. tog på mig min mask och la all energi på att verka normal, jag ville inte vara annorlunda!! att inte passa in ell vara till besvär. jag kunde inte leva på något annat sätt, jag var oförmögen att fungera socialt och vara som andra, att uppfylla deras behov att höra mig vara glad o skratta. ångest o självmordstankar var min vardag, medans andra hade både jobb o en rik fritid. hemma upplevde jag helvetet åter o åter igen. jag ville bara dö!! vad hade jag att leva för vad var värt att leva för?? var jag värd att få leva? för vad bidrog jag till egentligen? jag hade förlorat mina intressen för länge sedan, kunde inte känna någon glädje inför vardagliga händelser, såg dem inte ens fast solen sken o gav liv, näring o en natur full av blommor o små kryp. jag såg inte hur de olika årstiderna bytte färg o utseende, jag hade ingen vilja o inga egna tankar. att vara så död inombords, psyket är helt under isen, kroppen vill bara sitta eller ligga i en hög någonstans, varje steg man tar är en utmaning varje andetag gör ont.
hjärna focuserar på att överleva, går in i dvala. tankarna slåss emot varandra o det blir en kamp att överleva till nästa dag. jag visste ju att den inte skulle bli bättre men jag önskade innerligt att den skulle bära med sig, glädje o harmoni. att jag såg o kände hur livet kom tillbaka, att blodet rusade i mina ådror av upphetsning över att utforksa en ny dag med allt det den kan innehålla.
hösten 2007 föreslår min läkare igen att jag ska föras över till vuxenpsyk. denna ggn säger jag ja. jag fann inget förtroende för honom och jag var trött på att ställs på olika mediciner. dessutom hade jag varit tvungen att ta bort min ända vän, Linum. livet rasade ännu mer, min älskade Linum fanns inte mer, jag skulle aldrig mer få känna hans doft, se hans glädje över att leva, inte se honom ell höra hans gnägg. aldrig mer....
vad hade jag att förlora? jag hatade mig själv och min kritik mot mig själv var inte nådig, ett fruktansvärt hat växte för varje dag som gick. jag kunde inte erkänna för mig själv, att jag hade en sjukdom, att jag behövde hjälp för att komma ur skiten. jag var så van med att få attacker, dumma tankar o tomma ord från andra. jag orkade inte möta andras falska leende, för jag vet, att ingen människa har bra dagar varje dag året om. några försökte förstå men jag kände att det var ett falskt spel. frågorna var inte ärligt menade av kärlek ell omtanke. jag fick en negativ bild av hur männsikan fungerar, där ytliga saker är lättare att tala om. jag får idag inte ut ett skit av dessa människor. att umgås ytligt utan känslor o inlevelse ger mig ingenting. glättja o falskhet kan fara åt helvete. ge mig respekt o uppträd naturligt ödmjuk så som jag alltid har försökt att leva gentemot andra. ge o få....
jag ville inte ge längre och många reagerade starkt på detta. jag var ingen som stöttade längre, någon som sporrade o gav ljus o hopp i deras liv. jag orkade inte höra på andras eläde o klagomål, orkade inte med att höra hur trötta alla var, hur mycket de arbetade ell la tid på sin häst. allt detta är för mig självorsakat. jag arbetade för att få en rik fritid. alla har det jobbigt ibland absolut, men lägg inte över det på mig för jag finns inte längre för dig. jag måste inrikta mig själv på att vilja gå vidare, jag vill inte höra erat klagande för det ger mig ingenting, det suger bara energi på mig o jag ger bara till dom som jag bryr mig om som jag känner att vi har ett utbud av varandra. där samtalet inte bara handlar om dig utan ren äkta jävla vänskap vill jag ha. där ärlighet, respekt, ödmjukhet, där ens gränser inte tas på allvar, jag vill inte umgås med självömkande människor, tala sanning o jag lyssnar, ge av dig själv så som jag för med mig, kärlek mellan vänner ska man vårda lika mycket som kärlek till sin älskade....för vad har man annars kvar om det tar slut med sin sambo....vännerna har tröttnat för länge sedan och man står där ensam o med rumpan bar....
jag hade ingen känsla för att vilja leva, att se framåt, jag levde bara för stunden. T kom ner var tredje vecka för att hjälpa mig med dessa vardagliga sysslor. T fyllde frysen med micro mat så att det skulle bli lättare för mig att få föda i magen. T diskade all disk som använts under dessa veckor, mest kaffe muggar, T fick ställa disken i hinkar i duschen så matresterna skulle ha en chans att lösas upp. T tog oxå med mig ut, vi for ofta till Wassbacken o tog oss en kaffe. sen satt vi där o lapade i oss sol o värme. bara att vara....något som är så svårt att lära sig.
jag struntade totalt i hur jag såg ut, drog en keps ell mössa över skallen, för att ta sig dagligen in i duschen orkade jag inte. detta är tufft att erkänna att jag gjorde avkall på mitt eget utseende, det gör väldigt ont att erkänna, förnedrande o skamligt. för hur svårt är det att ställa sig i duschen? men min kraft gick åt till att sköta Linum, han var beroende av mig mycke mer än vad jag var av mig själv. när jag var klar i stallet fanns det ingen energi kvar till annat. jag bara längtade på att mörkret skulle ta över dagen, då jag kände mig lugnare o kunde finna tröst i bekanta ljud i huset, höra hur bilar o lastbilar köra förbi på vägen utanför. vid detta dagset ber jag folk att sluta höra utav sig. jag ville inte o orkade absolut inte med att spela glad o trevlig. jag ville inte någon skulle höra hur illa det var o jag ville inte ta på mig den där jävliga roliga masken. jag ville inte lasta över min egen smärta på någon annan, jag ville inte att någon skulle få axla det ok jag bar. eller dela den sorg o vrede jag hade inom mig, vem hade allvarligt talat orkat med det? vem ville....
jag sökte istället min tröst hos Linum, han blev min trygga punkt, han var lika beroende av mig som jag av honom. Linum hade alltid blåa dagar, full av liv o alltid glad. han värmde upp min sargade kropp o stimulerade min hjärna.
min kropp vägrade att stressa även om jag ville och försökte. kroppen jobbade emot mig och blev på så sätt min egen fiende. den hade alltid gjort det jag krävde, nu svek den mig. många gav mig pikar för att jag mockade långsamt, de fattade absolut ingenting, att jag inte kunde snabbare. dessutom malde orden inom mig, ska du göra något ska du göra det ordentligt annars kan du lika gärna låta bli....
jag gick upp väldigt mycke av medicinen vilket gjorde att jag höll mig mer o mer undan. känner man inte igen insidan är det fruktansvärt jobbigt o irriterande, men att oxå inte känna igen utsidan blev bara för mycket, svårt att acceptera o mitt självförtroende naggades ytterligare. otaliga är dom timmar jag tillbringade framför datorn, jag var uppe hela nätter och gömde mig i en fantasivärld. jag brukar säga, att jag satt i två år. jag såg livet pågå därute men jag kunde inte deltaga.
när jag mötte någon jag kände drog jag upp kragen på jackan så mycket jag kunde, drog kepsen ell mössan långt ner över öronen. tog på mig min mask och la all energi på att verka normal, jag ville inte vara annorlunda!! att inte passa in ell vara till besvär. jag kunde inte leva på något annat sätt, jag var oförmögen att fungera socialt och vara som andra, att uppfylla deras behov att höra mig vara glad o skratta. ångest o självmordstankar var min vardag, medans andra hade både jobb o en rik fritid. hemma upplevde jag helvetet åter o åter igen. jag ville bara dö!! vad hade jag att leva för vad var värt att leva för?? var jag värd att få leva? för vad bidrog jag till egentligen? jag hade förlorat mina intressen för länge sedan, kunde inte känna någon glädje inför vardagliga händelser, såg dem inte ens fast solen sken o gav liv, näring o en natur full av blommor o små kryp. jag såg inte hur de olika årstiderna bytte färg o utseende, jag hade ingen vilja o inga egna tankar. att vara så död inombords, psyket är helt under isen, kroppen vill bara sitta eller ligga i en hög någonstans, varje steg man tar är en utmaning varje andetag gör ont.
hjärna focuserar på att överleva, går in i dvala. tankarna slåss emot varandra o det blir en kamp att överleva till nästa dag. jag visste ju att den inte skulle bli bättre men jag önskade innerligt att den skulle bära med sig, glädje o harmoni. att jag såg o kände hur livet kom tillbaka, att blodet rusade i mina ådror av upphetsning över att utforksa en ny dag med allt det den kan innehålla.
hösten 2007 föreslår min läkare igen att jag ska föras över till vuxenpsyk. denna ggn säger jag ja. jag fann inget förtroende för honom och jag var trött på att ställs på olika mediciner. dessutom hade jag varit tvungen att ta bort min ända vän, Linum. livet rasade ännu mer, min älskade Linum fanns inte mer, jag skulle aldrig mer få känna hans doft, se hans glädje över att leva, inte se honom ell höra hans gnägg. aldrig mer....
vad hade jag att förlora? jag hatade mig själv och min kritik mot mig själv var inte nådig, ett fruktansvärt hat växte för varje dag som gick. jag kunde inte erkänna för mig själv, att jag hade en sjukdom, att jag behövde hjälp för att komma ur skiten. jag var så van med att få attacker, dumma tankar o tomma ord från andra. jag orkade inte möta andras falska leende, för jag vet, att ingen människa har bra dagar varje dag året om. några försökte förstå men jag kände att det var ett falskt spel. frågorna var inte ärligt menade av kärlek ell omtanke. jag fick en negativ bild av hur männsikan fungerar, där ytliga saker är lättare att tala om. jag får idag inte ut ett skit av dessa människor. att umgås ytligt utan känslor o inlevelse ger mig ingenting. glättja o falskhet kan fara åt helvete. ge mig respekt o uppträd naturligt ödmjuk så som jag alltid har försökt att leva gentemot andra. ge o få....
jag ville inte ge längre och många reagerade starkt på detta. jag var ingen som stöttade längre, någon som sporrade o gav ljus o hopp i deras liv. jag orkade inte höra på andras eläde o klagomål, orkade inte med att höra hur trötta alla var, hur mycket de arbetade ell la tid på sin häst. allt detta är för mig självorsakat. jag arbetade för att få en rik fritid. alla har det jobbigt ibland absolut, men lägg inte över det på mig för jag finns inte längre för dig. jag måste inrikta mig själv på att vilja gå vidare, jag vill inte höra erat klagande för det ger mig ingenting, det suger bara energi på mig o jag ger bara till dom som jag bryr mig om som jag känner att vi har ett utbud av varandra. där samtalet inte bara handlar om dig utan ren äkta jävla vänskap vill jag ha. där ärlighet, respekt, ödmjukhet, där ens gränser inte tas på allvar, jag vill inte umgås med självömkande människor, tala sanning o jag lyssnar, ge av dig själv så som jag för med mig, kärlek mellan vänner ska man vårda lika mycket som kärlek till sin älskade....för vad har man annars kvar om det tar slut med sin sambo....vännerna har tröttnat för länge sedan och man står där ensam o med rumpan bar....
torsdag 29 april 2010
Kapitel 15
I april hittar vi ett litet hus som jag kan hyra, på samma grusväg som stallet ligger på, så jag får väldigt nära till Linum. x bygger möbler som passar till dessa små rum mest för att döva sitt dåliga samvete över, att det tog slut. ingen är perfekt varken jag ell något annan, alltså inte x heller naturligtvis. jag tar med mig det som känns viktigast för att jag ska trivas. detta var den jobbigaste flytten jag varit med om, att det skulle ta slut mellan mig o x fanns inte på kartan. men x ville så mycket mer än vad jag kunde ge o självklart var jag tvungen att ge x den chansen. alla har rätt i att försöka hitta sitt liv, en ny kärlek ell en utbildning. som människa har man ingen rätt att bita sig kvar i någon annan även om hjärtat blöder o hjärnan skriker. jag gav upp x och tog av mig ringen, den som vi köpt tillsammans på en guldsmeds affär i uppsala. The show must go on....
jag trivs bra i detta pyttelilla hus, under dessa omständigheter finner jag en liten fristad, där jag får må hur dåligt jag vill o göra vad jag vill utan att behöva ta hänsyn till någon annan. här gör jag ingen ledsen o ger ingen dåligt samvete, här är det bara jag o mitt monster, utmattningsdeppresionen som ska umgås, fast inte som vänner....
på nätterna sitter jag upp o kollar på film, njuter av mörkret, avstängd telefon o kaffe, alldeles ensam med regnet slående mot rutan, fy vad det skänkte mig ett lugn inombords. jag gick o la mig alltid med en fruktansvärtd stor ångest, för jag ville inte det skulle bli morgon igen för då ökar kraven att man ska vara aktiv o göra en massa saker. jag tog hand om Linum varja dag, hos honom fann jag tröst, värme o kärlek. helt klart min fasta punkt i livet, den som jag kunde lita på att han skulle älska mig oavsett hur jag såg ut, hur jag mådde, om jag hade duschat ell jag grät. han var alltid lika glad när jag kom, vi kelade många ensamma timmar, bara att sitta inne i hans box o höra hur han tuggade sitt hö o drack vatten, det är så himla rofyllt. här behövde jag ingen mask inför Linum var jag mig själv, med honom var jag trygg han skulle aldrig gå, ge upp ell skaffa en annan. han var min bästa vän och jag älskade honom gränslöst, han var min överlevnads mål. jag var tvungen att ta mig till honom varje dag hur jag än mådde, han skulle ha mat o rent i boxen. det kunde ta flera timmar innan jag var klar eftersom stress klarade jag inte av längre. under denna tid lär vi känna varandra väldigt bra, jag bara visste, skulle jag flytta härifrån ska han följa med!!
i maj säger jag upp mig från jobbet, visserligen med hjälp av chefen men jag hade aldrig gått tillbaka. jag gråter i min ensamhet, sover väldigt lite både kropp o hjärna går på högvarv. springa springa springa....
jag känner att jag måste bort från östersund, det finns för många minnen som gör ont o jag blev påmind om dem varje dag. dessutom var mina känslor för x fortfarande väldigt starka. det tog mig tre år innan dessa känslor blev acceptabla att leva med, idag älskar jag x för det vi hade, kommer aldrig att glömma dessa år vi fick ihop men det är oxå mitt livs största sorg. men jag skulle inte välja den vägen igen även om den fanns....
jag pratar med min bror J, han talar om att det finns ett litet rött hus ledigt precis där J sambo A-S har sin häst, det finns även plats för Linum i stallet. jag åker ner o tittar på huset o stallet, T är med o kör för det klarade jag inte av. huset är underbart och jag bestämmer mig för att packa mina saker igen o flytta ner till den by jag bodde i som tonåring, nämligen Töreboda. jag tar bara med mig en del av mitt bohag, jag orkade inte bry mig, materiella saker går alltid att ersätta tänkte jag återigen. T hjälpte mig att flytta, städa huset o bära in alla saker. huset är verkligen äckligt, de som bott där innan kan aldrig ha städat, vi gnider huset med rengöringsmedel från topp till golv. när min svägerska kommer in säger hon, har du målat om redan? nä säger jag, jag har tvättat väggarna med såpa!!
jag stålsätter mig för att klara allt med flytten, egentligen vill jag bara vara ensam o ta hand om mig själv. men jag klarade ju inte detta ensam, så jag tog på mig masken igen för att överleva dessa dagar. efter någon vecka kommer T ner igen, denna gång har han med sig min trogna följeslagare nämligen Hobbe. Min fd svärmor kommer ner med Linum, ny är hela familjen samlad o jag kunde börja slappna av, känner hur det far i hela kroppen av stress o panik. detta är i slutet på augusti 2006.
i början när jag äntligen var ensam, kunde jag fortfarande finna tröst i natten. då kände jag mig odödlig, ensam mot världen men njöt dessa svarta härliga timmar. då ingenting förväntas att göra men jag kände oxå att jag var tvungen att sysselsätta båda hjärnan o mina händer, som inte fått göra något vettigt på väldigt länge. på nätterna målar jag om i alla rum, spelar musik o det bubblar av glädje inom mig. jag är nöjd med det jag åstakommer o huset blir trivsamt o varmt. när jag väl kunde somna framåt morgon kvisten, vaknade jag snart av att vara genomsvettig, underlakanet såg som en skruv runt min kropp, alla muskler krampar, huvudvärken slår i pannbenet av att man bitit ihop käkarna stenhårt under de mardrömmar man upplevt. jag hade bitit mig i både kinder o i tungan, det var mycket som skulle ut o bearbetas. många många hemska mardrömmar har jag haft, om precis samma saker återkommer de med jämna mellanrum. antingen har man händerna hårt knutna ell så ligger armarna runt en precis som om man kramar sig själv. alltid i fosterställning med benen högt uppdragna mot bröstet. pulsen slår så jag känner av den i både hals o bröstkorg, ögonen bara stirrar i tomme rätt in i en vägg, jag är oförmögen att röra på mig under flera timmar. sakta men säkert löses knutarna upp, jag kan dra ner benen o musklerna släpper sitt krampliknande tillstånd. jag pratar om ren jävla panik ångest när döden känns som ens bästa vän. det hat man känner mot sig själv, är så fruktansvärt starkt, man ser inga möjligheter utan man tänker bara, nu gör jag det, nu orkar jag fanimej inte längre. att tänka på döden blir lika naturligt som att gå på toa. en trygg tanke att ha, man tänker, orkar jag inte mer så kan jag göra slut på det när jag vill, när jag inte orkar mer ell vill helt enkelt inte fortsätta detta ruttna sketna liv.
Döden blir ens bästa vän, den sviker inte o den är alltid med. även de stunder då man känner en viss berusning av att leva, finns tanken där hela tiden. jag kan stå o prata med någon, glad o trevlig samtidigt som jag står o tänker på självmord. bisarrt men sant. den känslan är såå stark så man kan inte knuffa undan den, döden håller en i handen genom allt skit, som en trygg sista utväg. en utväg som är lockande o skön, slippa dessa tillstånd som man absolut inte vill känna o framför allt att ingen annan ska varken se ell känna av. spelet utspelar sig varje dag i stallet eftersom jag var tvungen att sköta Linum varje dag. oftast gick jag ut när ingen annan var där för jag orkade oftast inte möta någon. jag ville inte prata med någon jätte rädd att tårar skulle trilla o att jag skulle bli avslöjad. varje gång efter att ha varit i stallet rasade jag ihop som ett korthus när jag kom innanför mina egna dörrar igen. jag hade återigen lyckats lura någon....
jag får en ny läkare på vårdcentralen o naturligtvis en kurator att prata med. läkaren säger med en ggn att utmattningsdepression har han ingen kunskap i o vill att jag ska föras över till vuxenpsyk i Mariestad. jag ville inte, jag behövde väl itne gå till psyk!! jag var ju lite dålig bara men det skulle snart vända, så han börjar forska med nya mediciner. kuratorn är återigen en mesig tant, som inte förstår ett jävla dugg, men är jätte bra på att hålla med, grrrr jag vill ha mothugg!! jag spelar ett spel med henne allt för att hon ska vara nöjd orkar inte bry mig längre, har gett upp hoppet om att det finns någon som kan hjälpa på det sätt som jag önskar o vill. jag ville ha någon som visste vad hon pratade om, någon som kunde se o känna vad jag gick igenom. någon som fick mig att tänka i andra banor. någon som blev en stöttespelare o inte bara en seriefigur i min skalle. jag förlitade mig helt på medicinen, hur många ggr har man inte hört, utan lyckopiller hade jag aldrig klarat av det....jag levde i den tron, har det hjälpt andra så naturligtvis hjälper de mig. jag sov fortfarande nästan ingenting, var uppe hela nätterna satt vid datorn med musik ell spelade spel. vid 6 tiden på morgonen var jag äntligen så trött att jag kunde lägga mig för att vila o vakna på samma sätt varje morgon, full panik o hatisk. varför fick jag alltid då höra, vad gör du hela dagarna....jag svarade oftast, jag försöker att överleva....konstiga blickar fick jag för ingen fattade ett jävla dugg. ingen ville fatta heller, allt är så ytligt, ingen vill ta del av en annans människas katastrof. jag hade ju inte cancer så hur skulle de förstå att jag mådde apa o var långt ner i dyngan. jag stod ju upp o då kunde jag väl lika gärna hjälpa till. jag sa, kunde jag hjälpa till skulle jag lika gärna gå o jobba....jag ville inte vara sjuk!!!! men folk tror att man fejkar, att man är lat o inte vill jobba. kom o byt med mig så inser du kanske vad jag talar om, jag skulle inget hellre än att gå till ett arbete....kan du förstå något av vad jag skriver....tror inte det, bara dom som varit i samma sits kan dela min upplevelse o känna igen smärtan i sig själva....man står ensam mot sitt eget monster utan livlinor, ändå ser o hör man hur andra tycker, vad fan e hon hemma för?? det är vänner det....
jag trivs bra i detta pyttelilla hus, under dessa omständigheter finner jag en liten fristad, där jag får må hur dåligt jag vill o göra vad jag vill utan att behöva ta hänsyn till någon annan. här gör jag ingen ledsen o ger ingen dåligt samvete, här är det bara jag o mitt monster, utmattningsdeppresionen som ska umgås, fast inte som vänner....
på nätterna sitter jag upp o kollar på film, njuter av mörkret, avstängd telefon o kaffe, alldeles ensam med regnet slående mot rutan, fy vad det skänkte mig ett lugn inombords. jag gick o la mig alltid med en fruktansvärtd stor ångest, för jag ville inte det skulle bli morgon igen för då ökar kraven att man ska vara aktiv o göra en massa saker. jag tog hand om Linum varja dag, hos honom fann jag tröst, värme o kärlek. helt klart min fasta punkt i livet, den som jag kunde lita på att han skulle älska mig oavsett hur jag såg ut, hur jag mådde, om jag hade duschat ell jag grät. han var alltid lika glad när jag kom, vi kelade många ensamma timmar, bara att sitta inne i hans box o höra hur han tuggade sitt hö o drack vatten, det är så himla rofyllt. här behövde jag ingen mask inför Linum var jag mig själv, med honom var jag trygg han skulle aldrig gå, ge upp ell skaffa en annan. han var min bästa vän och jag älskade honom gränslöst, han var min överlevnads mål. jag var tvungen att ta mig till honom varje dag hur jag än mådde, han skulle ha mat o rent i boxen. det kunde ta flera timmar innan jag var klar eftersom stress klarade jag inte av längre. under denna tid lär vi känna varandra väldigt bra, jag bara visste, skulle jag flytta härifrån ska han följa med!!
i maj säger jag upp mig från jobbet, visserligen med hjälp av chefen men jag hade aldrig gått tillbaka. jag gråter i min ensamhet, sover väldigt lite både kropp o hjärna går på högvarv. springa springa springa....
jag känner att jag måste bort från östersund, det finns för många minnen som gör ont o jag blev påmind om dem varje dag. dessutom var mina känslor för x fortfarande väldigt starka. det tog mig tre år innan dessa känslor blev acceptabla att leva med, idag älskar jag x för det vi hade, kommer aldrig att glömma dessa år vi fick ihop men det är oxå mitt livs största sorg. men jag skulle inte välja den vägen igen även om den fanns....
jag pratar med min bror J, han talar om att det finns ett litet rött hus ledigt precis där J sambo A-S har sin häst, det finns även plats för Linum i stallet. jag åker ner o tittar på huset o stallet, T är med o kör för det klarade jag inte av. huset är underbart och jag bestämmer mig för att packa mina saker igen o flytta ner till den by jag bodde i som tonåring, nämligen Töreboda. jag tar bara med mig en del av mitt bohag, jag orkade inte bry mig, materiella saker går alltid att ersätta tänkte jag återigen. T hjälpte mig att flytta, städa huset o bära in alla saker. huset är verkligen äckligt, de som bott där innan kan aldrig ha städat, vi gnider huset med rengöringsmedel från topp till golv. när min svägerska kommer in säger hon, har du målat om redan? nä säger jag, jag har tvättat väggarna med såpa!!
jag stålsätter mig för att klara allt med flytten, egentligen vill jag bara vara ensam o ta hand om mig själv. men jag klarade ju inte detta ensam, så jag tog på mig masken igen för att överleva dessa dagar. efter någon vecka kommer T ner igen, denna gång har han med sig min trogna följeslagare nämligen Hobbe. Min fd svärmor kommer ner med Linum, ny är hela familjen samlad o jag kunde börja slappna av, känner hur det far i hela kroppen av stress o panik. detta är i slutet på augusti 2006.
i början när jag äntligen var ensam, kunde jag fortfarande finna tröst i natten. då kände jag mig odödlig, ensam mot världen men njöt dessa svarta härliga timmar. då ingenting förväntas att göra men jag kände oxå att jag var tvungen att sysselsätta båda hjärnan o mina händer, som inte fått göra något vettigt på väldigt länge. på nätterna målar jag om i alla rum, spelar musik o det bubblar av glädje inom mig. jag är nöjd med det jag åstakommer o huset blir trivsamt o varmt. när jag väl kunde somna framåt morgon kvisten, vaknade jag snart av att vara genomsvettig, underlakanet såg som en skruv runt min kropp, alla muskler krampar, huvudvärken slår i pannbenet av att man bitit ihop käkarna stenhårt under de mardrömmar man upplevt. jag hade bitit mig i både kinder o i tungan, det var mycket som skulle ut o bearbetas. många många hemska mardrömmar har jag haft, om precis samma saker återkommer de med jämna mellanrum. antingen har man händerna hårt knutna ell så ligger armarna runt en precis som om man kramar sig själv. alltid i fosterställning med benen högt uppdragna mot bröstet. pulsen slår så jag känner av den i både hals o bröstkorg, ögonen bara stirrar i tomme rätt in i en vägg, jag är oförmögen att röra på mig under flera timmar. sakta men säkert löses knutarna upp, jag kan dra ner benen o musklerna släpper sitt krampliknande tillstånd. jag pratar om ren jävla panik ångest när döden känns som ens bästa vän. det hat man känner mot sig själv, är så fruktansvärt starkt, man ser inga möjligheter utan man tänker bara, nu gör jag det, nu orkar jag fanimej inte längre. att tänka på döden blir lika naturligt som att gå på toa. en trygg tanke att ha, man tänker, orkar jag inte mer så kan jag göra slut på det när jag vill, när jag inte orkar mer ell vill helt enkelt inte fortsätta detta ruttna sketna liv.
Döden blir ens bästa vän, den sviker inte o den är alltid med. även de stunder då man känner en viss berusning av att leva, finns tanken där hela tiden. jag kan stå o prata med någon, glad o trevlig samtidigt som jag står o tänker på självmord. bisarrt men sant. den känslan är såå stark så man kan inte knuffa undan den, döden håller en i handen genom allt skit, som en trygg sista utväg. en utväg som är lockande o skön, slippa dessa tillstånd som man absolut inte vill känna o framför allt att ingen annan ska varken se ell känna av. spelet utspelar sig varje dag i stallet eftersom jag var tvungen att sköta Linum varje dag. oftast gick jag ut när ingen annan var där för jag orkade oftast inte möta någon. jag ville inte prata med någon jätte rädd att tårar skulle trilla o att jag skulle bli avslöjad. varje gång efter att ha varit i stallet rasade jag ihop som ett korthus när jag kom innanför mina egna dörrar igen. jag hade återigen lyckats lura någon....
jag får en ny läkare på vårdcentralen o naturligtvis en kurator att prata med. läkaren säger med en ggn att utmattningsdepression har han ingen kunskap i o vill att jag ska föras över till vuxenpsyk i Mariestad. jag ville inte, jag behövde väl itne gå till psyk!! jag var ju lite dålig bara men det skulle snart vända, så han börjar forska med nya mediciner. kuratorn är återigen en mesig tant, som inte förstår ett jävla dugg, men är jätte bra på att hålla med, grrrr jag vill ha mothugg!! jag spelar ett spel med henne allt för att hon ska vara nöjd orkar inte bry mig längre, har gett upp hoppet om att det finns någon som kan hjälpa på det sätt som jag önskar o vill. jag ville ha någon som visste vad hon pratade om, någon som kunde se o känna vad jag gick igenom. någon som fick mig att tänka i andra banor. någon som blev en stöttespelare o inte bara en seriefigur i min skalle. jag förlitade mig helt på medicinen, hur många ggr har man inte hört, utan lyckopiller hade jag aldrig klarat av det....jag levde i den tron, har det hjälpt andra så naturligtvis hjälper de mig. jag sov fortfarande nästan ingenting, var uppe hela nätterna satt vid datorn med musik ell spelade spel. vid 6 tiden på morgonen var jag äntligen så trött att jag kunde lägga mig för att vila o vakna på samma sätt varje morgon, full panik o hatisk. varför fick jag alltid då höra, vad gör du hela dagarna....jag svarade oftast, jag försöker att överleva....konstiga blickar fick jag för ingen fattade ett jävla dugg. ingen ville fatta heller, allt är så ytligt, ingen vill ta del av en annans människas katastrof. jag hade ju inte cancer så hur skulle de förstå att jag mådde apa o var långt ner i dyngan. jag stod ju upp o då kunde jag väl lika gärna hjälpa till. jag sa, kunde jag hjälpa till skulle jag lika gärna gå o jobba....jag ville inte vara sjuk!!!! men folk tror att man fejkar, att man är lat o inte vill jobba. kom o byt med mig så inser du kanske vad jag talar om, jag skulle inget hellre än att gå till ett arbete....kan du förstå något av vad jag skriver....tror inte det, bara dom som varit i samma sits kan dela min upplevelse o känna igen smärtan i sig själva....man står ensam mot sitt eget monster utan livlinor, ändå ser o hör man hur andra tycker, vad fan e hon hemma för?? det är vänner det....
onsdag 28 april 2010
Kapitel 14
En dag i januari tar det tvärstopp, jag kan knappt gå uppför trappan på jobbet, det värker i hela bröstet o det strålar ut smärta i vänster arm. jag ber x att hämta mig för jag skulle inte klara av att transportera mig till akuten på egen hand. hinner nästan inte ens säga hur jag kände mig förrän jag låg på en brits med dropp o en ekg maskin kopplades in via plattor över hela bröstkorgen. det konstateras att det inte är något fel på mitt hjärta, utan att min smärta kommer psykiskt. jag har alla indikationer på utmattnings depression, läkaren ber mig att jag ska åka hem o sjukskriva mig. x kör mig hem o jag gör som läkaren sagt. men det är för sent, jag är för långt ner, överkörd av ett tåg o hjärnceller som strejkar, jag faller likt en tegelsten, hårt o går itu.
jag o x bor fortfarande tillsammans, vi skulle hitta ett bra läge o det dröjde ett tag innan vi fann en hemstad för mig. att bo ihop under dessa promisser är inte bra för varken psyket ell kroppen. att leva uppe i varann fast att det var slut var slitsamt både för mig o x. att dessutom ville vi inte säga det till någon utan vi fortsatte spela ett par inför andra. detta berodde nog mest på att vi bodde fortfarande under samma tak, men oxå på, att vi visste att en del skulle bli ledsna medans andra inte skulle fatta ett smack. vi som var så lyckliga....
efter min veckas sjukskrivning kontaktar jag chefen för scania o förklarar läget. han tar det på allvar o ser till att jag kommer in på företags hälsovården direkt. där träffar jag en läkare som förklarar vad denna symptom handlar om, va?? inte ens då ville jag förstå att detta var en sjukdom något som måste botas med hjälp av medicin o samtal med både läkare o kurator. jaja tänkte jag, det tar väl någon månad så e jag fit for fight igen.
allt kommer på en gång, allt som jag sparat till, att det tar jag senare, rann över, alla känslor skrek efter uppmärksamhet. adrenalinet pumpade i mina ådror o pulsen skenade. panik bland för mycket folk, minnet svek, hittade inte dit jag skulle, förlorade ord o hur man stavar. det är saker som jag fortfarande har väldiga problem med så därför är det säkert mycke som är felstavat. men jag har valt att inte välja " kontrollera stavning ", för jag vill se om det blir bättre, jag sätter ihop meningar fel o har svårt att finna ord.
minns en ggn då jag skulle åka och handla, x var på jobbet så jag tänkte fixa det. när jag kom in på affären o såg alla människor, alla röster o ljudet i högtalarna brast det totalt. jag såg människor stressa o packa sina varor snabbt som bara den, alla ville väl hem o laga mat o umgås med nära o kära. jag kände hur paniken spred sig i kroppen, svetten bara rann utmed ryggen, hjärtat slog dubbla slag, luften räckte inte till för att fylla mina lungor med luft så mina kroppsdelar fick syre. jag hittade inte det jag skulle handla, fast att jag hade en lapp med vad som skulle inhandlas. jag bara satte mig på golvet, som en ursketen banan. darrandes i hela kroppen satt jag där tryckt mot en hylla fylld av varor. tårarna rann nedför mina kinder, hjärnan arbetade frenetiskt för att komma ur detta att finna en lösning på hur jag skulle ta mig ut ur affären o köra hem. efter ett bra gick jag dubbelvikt ut, trevade mig fram till min bil o satte mig bakom ratten. jag försökte finna något som gjorde mig trygg, något som fick min kropp att lossa sitt hjärngrepp över min förmåga att tänka klart. allt bara snurrar jag ser dimmigt o fattar inte hur jag ska ta mig ur denna situation. jag hade en panik känsla i hela kroppen, jag kommer att dö om jag inte kommer hem, hem till det trygga o välkända.
jag blir sjukskriven i 5 månader, går hos kurator en ggn i veckan o sätts på medicinering mot depression. kuratorn o jag går inte alls ihop, hon är för mesig o behandlar mig som mindre vetande, sitter o håller med o inte ger mig något tillbaka, vad fan, jag ville inte ha medhåll jag ville ha en strategi o kunskap i hur vi får bukt med detta fruktansvärda tillstånd. jag ville veta vad ska jag göra för att bli frisk, en plan så jag ser ett mål annars funkar jag inte. jag måste ha något att sträva efter så jag vet hur landet ligger. jag vill både se o känna, japp nu har vi koll, nu gör vi så här. jag kände ingen trygghet i denna människa som satt mitt emot mig o hur skulle jag då kunna öppna mig för henne? vad kunde hon ge mig för att jag skulle känna tillit o värme? jag tyckte att hon pratade strunt men visste ju inte riktigt heller hur det skulle vara, jag hade ju aldrig gått hos en puckotant förut..
jag hade ingen aning om vad jag skulle gå igenom inte heller att det tar tid att läka, att kroppen måste få återhämta sig i sin takt. man kan inte skynda på det hela o jag som vill springa hela tiden, springa för att hitta något som jag itne vet vad det är, något tryggt o varmt, där själen får ro och sinnet frid. helt plötsligt skulle jag inte göra något mer än att ta hand om mig själv, jag som aldrig umgåtts med det som är jag, där inne mitt i alltihopa, det som är vi. bara det gav mig ångest för hur skulle jag veta, om jag gjorde det för min skull ell någon annan?
Dom ord jag levt efter är, spring fort, var duktig, var bäst o snabbast, bry dig om andra mer än vad du gör till dig själv, ställ alltid upp vad det än gäller. har alltid sett allt i svart ell vitt, död ell levande....en orubbad oro växte sig allt starkare i mig. att respektera sig själv, att ta hänsyn till sig själv, att stå upp för sig själv, att man får vara den man är o få göra det man vill, är jätte svårt för mig att förstå, att mitt liv är lika mycket värt som någon annans...att säga nej jag vill inte ell nej jag kan inte har aldrig funnits i min värld. jag anser att det är upp till andra att inte utnyttja någons snällhet, att inte dra nytta av det bara för egen vinning.
alla utsätts vi för olika val här i livet. en del människor gör vad som helst för att få igenom sin vilja även om de behöver gå över lik o göra människor illa. jag har varit för snäll men jag tycker att det oxå ligger på den andras ansvar att inte gå förbi mina värderingar o min respekt. att ta ner en människa i skiten bara för att du själv ska må bra, är så lågt, så fruktansvärt fult o omoget. den enes död den andres bröd är så sant. livet formar oss till den vi är idag, sätter sina spår i själen o sår i hjärtat som kanske aldrig läker. en sorg som många av oss får leva med resten av våra liv. att bära den bördan ensam är frustrerande o nedtryckandes för sin egen del. man sätter sina egna gränser o begränsningar fast man kanske inte egentligen är så puckad som man tror? varför undergräver vi oss mot andra människor? varför ger vi upp allt man har inom sig o ger sig hän till någon annan? om man inte ger ska man inte heller ha rätten till att få....
jag o x bor fortfarande tillsammans, vi skulle hitta ett bra läge o det dröjde ett tag innan vi fann en hemstad för mig. att bo ihop under dessa promisser är inte bra för varken psyket ell kroppen. att leva uppe i varann fast att det var slut var slitsamt både för mig o x. att dessutom ville vi inte säga det till någon utan vi fortsatte spela ett par inför andra. detta berodde nog mest på att vi bodde fortfarande under samma tak, men oxå på, att vi visste att en del skulle bli ledsna medans andra inte skulle fatta ett smack. vi som var så lyckliga....
efter min veckas sjukskrivning kontaktar jag chefen för scania o förklarar läget. han tar det på allvar o ser till att jag kommer in på företags hälsovården direkt. där träffar jag en läkare som förklarar vad denna symptom handlar om, va?? inte ens då ville jag förstå att detta var en sjukdom något som måste botas med hjälp av medicin o samtal med både läkare o kurator. jaja tänkte jag, det tar väl någon månad så e jag fit for fight igen.
allt kommer på en gång, allt som jag sparat till, att det tar jag senare, rann över, alla känslor skrek efter uppmärksamhet. adrenalinet pumpade i mina ådror o pulsen skenade. panik bland för mycket folk, minnet svek, hittade inte dit jag skulle, förlorade ord o hur man stavar. det är saker som jag fortfarande har väldiga problem med så därför är det säkert mycke som är felstavat. men jag har valt att inte välja " kontrollera stavning ", för jag vill se om det blir bättre, jag sätter ihop meningar fel o har svårt att finna ord.
minns en ggn då jag skulle åka och handla, x var på jobbet så jag tänkte fixa det. när jag kom in på affären o såg alla människor, alla röster o ljudet i högtalarna brast det totalt. jag såg människor stressa o packa sina varor snabbt som bara den, alla ville väl hem o laga mat o umgås med nära o kära. jag kände hur paniken spred sig i kroppen, svetten bara rann utmed ryggen, hjärtat slog dubbla slag, luften räckte inte till för att fylla mina lungor med luft så mina kroppsdelar fick syre. jag hittade inte det jag skulle handla, fast att jag hade en lapp med vad som skulle inhandlas. jag bara satte mig på golvet, som en ursketen banan. darrandes i hela kroppen satt jag där tryckt mot en hylla fylld av varor. tårarna rann nedför mina kinder, hjärnan arbetade frenetiskt för att komma ur detta att finna en lösning på hur jag skulle ta mig ut ur affären o köra hem. efter ett bra gick jag dubbelvikt ut, trevade mig fram till min bil o satte mig bakom ratten. jag försökte finna något som gjorde mig trygg, något som fick min kropp att lossa sitt hjärngrepp över min förmåga att tänka klart. allt bara snurrar jag ser dimmigt o fattar inte hur jag ska ta mig ur denna situation. jag hade en panik känsla i hela kroppen, jag kommer att dö om jag inte kommer hem, hem till det trygga o välkända.
jag blir sjukskriven i 5 månader, går hos kurator en ggn i veckan o sätts på medicinering mot depression. kuratorn o jag går inte alls ihop, hon är för mesig o behandlar mig som mindre vetande, sitter o håller med o inte ger mig något tillbaka, vad fan, jag ville inte ha medhåll jag ville ha en strategi o kunskap i hur vi får bukt med detta fruktansvärda tillstånd. jag ville veta vad ska jag göra för att bli frisk, en plan så jag ser ett mål annars funkar jag inte. jag måste ha något att sträva efter så jag vet hur landet ligger. jag vill både se o känna, japp nu har vi koll, nu gör vi så här. jag kände ingen trygghet i denna människa som satt mitt emot mig o hur skulle jag då kunna öppna mig för henne? vad kunde hon ge mig för att jag skulle känna tillit o värme? jag tyckte att hon pratade strunt men visste ju inte riktigt heller hur det skulle vara, jag hade ju aldrig gått hos en puckotant förut..
jag hade ingen aning om vad jag skulle gå igenom inte heller att det tar tid att läka, att kroppen måste få återhämta sig i sin takt. man kan inte skynda på det hela o jag som vill springa hela tiden, springa för att hitta något som jag itne vet vad det är, något tryggt o varmt, där själen får ro och sinnet frid. helt plötsligt skulle jag inte göra något mer än att ta hand om mig själv, jag som aldrig umgåtts med det som är jag, där inne mitt i alltihopa, det som är vi. bara det gav mig ångest för hur skulle jag veta, om jag gjorde det för min skull ell någon annan?
Dom ord jag levt efter är, spring fort, var duktig, var bäst o snabbast, bry dig om andra mer än vad du gör till dig själv, ställ alltid upp vad det än gäller. har alltid sett allt i svart ell vitt, död ell levande....en orubbad oro växte sig allt starkare i mig. att respektera sig själv, att ta hänsyn till sig själv, att stå upp för sig själv, att man får vara den man är o få göra det man vill, är jätte svårt för mig att förstå, att mitt liv är lika mycket värt som någon annans...att säga nej jag vill inte ell nej jag kan inte har aldrig funnits i min värld. jag anser att det är upp till andra att inte utnyttja någons snällhet, att inte dra nytta av det bara för egen vinning.
alla utsätts vi för olika val här i livet. en del människor gör vad som helst för att få igenom sin vilja även om de behöver gå över lik o göra människor illa. jag har varit för snäll men jag tycker att det oxå ligger på den andras ansvar att inte gå förbi mina värderingar o min respekt. att ta ner en människa i skiten bara för att du själv ska må bra, är så lågt, så fruktansvärt fult o omoget. den enes död den andres bröd är så sant. livet formar oss till den vi är idag, sätter sina spår i själen o sår i hjärtat som kanske aldrig läker. en sorg som många av oss får leva med resten av våra liv. att bära den bördan ensam är frustrerande o nedtryckandes för sin egen del. man sätter sina egna gränser o begränsningar fast man kanske inte egentligen är så puckad som man tror? varför undergräver vi oss mot andra människor? varför ger vi upp allt man har inom sig o ger sig hän till någon annan? om man inte ger ska man inte heller ha rätten till att få....
Kapitel 13
I samma veva som vi satt o funderade på hur vi skulle göra, stanna kvar ell flytta tillbaka till östersund ringer G.L från Scania och berättar att det finns en tjänst ledig som reservdelsman, alltså samma jobb jag hade förut. nu var min och x ekonomiska situation ohållbar så vi bestämmer att jag ska ta jobbet, fast jag visste att jag inte skulle trivas såg vi det som enda utväg. nu betalade af flytten eftersom jag fått arbete på annan ort. vi slapp att packa, det gjorde flyttfirman så vi tog det vi behövde i bilen o drog uppåt Sverige igen. jag, x, hund o katt.
Jag försöker att ändra inställning till jobbet, att nu ska jag försöka göra det till en bättre arbetsplats, bättre miljö och säga vad jag tycker. jag börjar att gå till vd:n för tunga fordon. jag talar om att viss personal missköter sig genom att aldrig komma i tid ell dyka upp överhuvudtaget. han lovade att ta tag i problemet o jag gick nöjd därifrån. men hände något?? nej, samma personal fortsätter att göra som dom vill, många ggr var det bara jag och G.L som dök upp, vi skulle sköta kunder vid disk, kunder från verkstaden o kunder via telefon, skicka gods o även packa upp alla reservdelar som kom varje morgon från scania i södertälje ell från en annan leverantör. vi skulle oxå hinna med att beställa delar inför morgondagen o betala räkningar via datorn. jag var förbannad o besviken, gick in en ggn till o pratade med vd:n, för mig är det ofattbart att inte göra sitt bästa, vi har ett service yrke o ska alltid finnas till hands. detta att inte komma i tid retar gallfeber på mig, det är både oansvarligt o respektlös mot de andra på avdelningen.
kraften tar allt mer o mer slut, jag såg ingen ände på eländet, det blev aldrig bättre hur vi än försökte få ledningen att fatta. detta gjorde ju inte att jag fick mindre söndagsågren, jag var väldigt arg o ledsen när jag kom hem, uppgiven o stressad inombords. jag mår inte alls bra, x och mitt förhållande började verkligen knaka i fogarna, jag var inte go när jag kom hem, trött o grinig o utan lust att göra någonting alls. jag var nog inte så rolig att leva med o plötsligt sa jag ingenting, jag var tyst långt inne i min bubbla.
som en sista utväg på jobbet ber M.S mig att bli skyddsombud, och på så sätt få större inflytande o delaktighet i vad som hände. jag såg det som ett tillfälle att förbättra arbetsmiljön o få chefer att ändra sin dåliga attityd till personalen. jag utbildar mig, går på flera kurser i både örnsköldsvik o sollefteå. när jag kom hem från dessa kurser var man full av idéer o trodde att nu jävlar blir det andra bullar. men hur vi än stred och slet, jobbade arbetsledningen emot oss. vi blev de svarta fåren som var obekväma att ha och göra med. det var som att gräva sin egen grav. mitt fysiska o psykiska tillstånd förvärrades drastiskt, ryggsäcken var överproppad o detta som hände under detta år på scania blev det som gjorde, att alla åren kom ikapp mig till slut rinner bägaren över o man tror det beror på den sista händelsen. men det är bara toppen på isberget, den lilla pusselbiten som fattades innan det var helt kört. ryggsäcken sprängdes med en otrolig kraft. jag blev anfådd i trappor, kroppen sa att jag tänker o vill inte gå fortare. jag kunde inte stressa utan att få ont i bröstkorgen. jag sov inget, hade ingen matlust o tappade kontrollen helt hemma. x rann ur mina händer utan att jag orkade göra något, ell kanske inte jag ville se ell förstå, att det är slut....över, 5 år hade vi levt tillsammans och nu var det på väg att upphöra. jag kände det i hela mig o jag visste vad x ville innerstinne. x och jag gör slut 19 december, fruktansvärd smärta o jag ville inte acceptera att den enda jag hade älskat skulle försvinna ur mitt liv. jag fick full panik, det trygga o goda försvann på en sekund när jag ställde frågan till x....x ville flytta isär o bygga upp ett nytt liv....
idag förstår jag det beslutet, känslorna finns kvar hos mig men de har blivit lättare att leva med. jag var ingen bra sambo det året jag jobbade på scania. jag försökte hjälpa andra medan mitt eget förhållande flöt bort mer o mer för varje dag.
jag missade chansen, jag sumpade allt o det förlåter jag mig aldrig för. jag gjorde vad jag kunde just då men jag orkade inte mer, psyket var för fullt för att jag skulle kunna bry mig hemma. jag hade vid detta laget flyttat Linum till ett annat stall, där jag slapp in o utsläpp. det låg dessutom på vägen hem från stan så det var väldigt smidigt. att slippa köra hem hö, havre, ensilage, spån o alla tillbehör Linum behövde. visserligen fick vi fortfarande köra dit hö och spån men inte alls samma tid gick åt som förut.
det är nu resan börjar, då menar jag det riktiga helvetet med kamp mot psyket o kroppen. viljan att överleva är stor, men att ge upp är oxå stor. bara få slippa vara med längre, slippa alla resor inom en, slippa se skiten som växer runt. slippa att hata sig själv för det är värst, att man riktigt önskar livet ur en själv. man är inte värd att få leva, man är helt enkelt en störd människa som borde dö ell sitta på en psykisk avdelning för likasinnade. att acceptera för sig själv, jag har ångest var det svåraste. ordet klingar illa i mina öron, vad ska det då inte göra i andras. depressionen blir en fiende man ska ta död på, att överleva till nästa dag känns fruktansvärt långt bort, jag ville verkligen inte finnas till. jag hade misslyckats i allt hela livet o nu stod jag där ensam. en resa som tog många år och är inte klar än. jag kände mig väldigt ensam o utsatt, vart ska man ta vägen? det var en ständig strid inombords, slet o drog i alla inre organ, hjärnan kokar bokstavligen, den har slått över till läge dö o inte leva. kroppen vägrar att röra på sig mer än nödvändigt, inget slös på energi. jag visste inget om depression, hade bara hört människor säga, att han ell hon har gått in i väggen. då tänker man, jaha dom har jobbat alldeles för hårt o mycke övertid. men så var det inte i mitt fall utan mitt psyke var helt enkelt slut o det är många med mig som har det så. men det är mycket svårare för utomstående att begripa. att man kan ta slut psykiskt utan att ha jobbat ihjäl sig.
sally brampton skriver i sin bok : att föra krig mot depression är att slåss mot sig själv. om man ser på det intensiva självhat som man upplever under depression så är det sant.
jag kände mig väldigt annorlunda o gör det än idag, jag är inte som andra....jag är knäpp för min hjärna fungerar inte längre som den ska o gjorde. jag har inget värde i mina ögon o självföraktet är väldigt stort. självförtroendet är helt borta, tillit har jag svårt att känna o den nära kontakten som finns mellan människor, den fysiska beröringen från vänner, en klapp ell en kram, har jag väldigt svårt att ta emot. jag tänker vad vill hon ell han, hur ska jag kunna lita på att den andra människan inte vill mig illa, hur vet jag....att hon inte går....min hjärna säger, stanna kvar i bubblan där är du osårbar o odödlig. jag är inte som andra, inte heller som folk har trott. jag har spelat en väldigt bra teater med en stenhård mask där glädje o pajas funnits men inombords har jag varit trasig o ensam, att alltid känna sig ensam....
Jag försöker att ändra inställning till jobbet, att nu ska jag försöka göra det till en bättre arbetsplats, bättre miljö och säga vad jag tycker. jag börjar att gå till vd:n för tunga fordon. jag talar om att viss personal missköter sig genom att aldrig komma i tid ell dyka upp överhuvudtaget. han lovade att ta tag i problemet o jag gick nöjd därifrån. men hände något?? nej, samma personal fortsätter att göra som dom vill, många ggr var det bara jag och G.L som dök upp, vi skulle sköta kunder vid disk, kunder från verkstaden o kunder via telefon, skicka gods o även packa upp alla reservdelar som kom varje morgon från scania i södertälje ell från en annan leverantör. vi skulle oxå hinna med att beställa delar inför morgondagen o betala räkningar via datorn. jag var förbannad o besviken, gick in en ggn till o pratade med vd:n, för mig är det ofattbart att inte göra sitt bästa, vi har ett service yrke o ska alltid finnas till hands. detta att inte komma i tid retar gallfeber på mig, det är både oansvarligt o respektlös mot de andra på avdelningen.
kraften tar allt mer o mer slut, jag såg ingen ände på eländet, det blev aldrig bättre hur vi än försökte få ledningen att fatta. detta gjorde ju inte att jag fick mindre söndagsågren, jag var väldigt arg o ledsen när jag kom hem, uppgiven o stressad inombords. jag mår inte alls bra, x och mitt förhållande började verkligen knaka i fogarna, jag var inte go när jag kom hem, trött o grinig o utan lust att göra någonting alls. jag var nog inte så rolig att leva med o plötsligt sa jag ingenting, jag var tyst långt inne i min bubbla.
som en sista utväg på jobbet ber M.S mig att bli skyddsombud, och på så sätt få större inflytande o delaktighet i vad som hände. jag såg det som ett tillfälle att förbättra arbetsmiljön o få chefer att ändra sin dåliga attityd till personalen. jag utbildar mig, går på flera kurser i både örnsköldsvik o sollefteå. när jag kom hem från dessa kurser var man full av idéer o trodde att nu jävlar blir det andra bullar. men hur vi än stred och slet, jobbade arbetsledningen emot oss. vi blev de svarta fåren som var obekväma att ha och göra med. det var som att gräva sin egen grav. mitt fysiska o psykiska tillstånd förvärrades drastiskt, ryggsäcken var överproppad o detta som hände under detta år på scania blev det som gjorde, att alla åren kom ikapp mig till slut rinner bägaren över o man tror det beror på den sista händelsen. men det är bara toppen på isberget, den lilla pusselbiten som fattades innan det var helt kört. ryggsäcken sprängdes med en otrolig kraft. jag blev anfådd i trappor, kroppen sa att jag tänker o vill inte gå fortare. jag kunde inte stressa utan att få ont i bröstkorgen. jag sov inget, hade ingen matlust o tappade kontrollen helt hemma. x rann ur mina händer utan att jag orkade göra något, ell kanske inte jag ville se ell förstå, att det är slut....över, 5 år hade vi levt tillsammans och nu var det på väg att upphöra. jag kände det i hela mig o jag visste vad x ville innerstinne. x och jag gör slut 19 december, fruktansvärd smärta o jag ville inte acceptera att den enda jag hade älskat skulle försvinna ur mitt liv. jag fick full panik, det trygga o goda försvann på en sekund när jag ställde frågan till x....x ville flytta isär o bygga upp ett nytt liv....
idag förstår jag det beslutet, känslorna finns kvar hos mig men de har blivit lättare att leva med. jag var ingen bra sambo det året jag jobbade på scania. jag försökte hjälpa andra medan mitt eget förhållande flöt bort mer o mer för varje dag.
jag missade chansen, jag sumpade allt o det förlåter jag mig aldrig för. jag gjorde vad jag kunde just då men jag orkade inte mer, psyket var för fullt för att jag skulle kunna bry mig hemma. jag hade vid detta laget flyttat Linum till ett annat stall, där jag slapp in o utsläpp. det låg dessutom på vägen hem från stan så det var väldigt smidigt. att slippa köra hem hö, havre, ensilage, spån o alla tillbehör Linum behövde. visserligen fick vi fortfarande köra dit hö och spån men inte alls samma tid gick åt som förut.
det är nu resan börjar, då menar jag det riktiga helvetet med kamp mot psyket o kroppen. viljan att överleva är stor, men att ge upp är oxå stor. bara få slippa vara med längre, slippa alla resor inom en, slippa se skiten som växer runt. slippa att hata sig själv för det är värst, att man riktigt önskar livet ur en själv. man är inte värd att få leva, man är helt enkelt en störd människa som borde dö ell sitta på en psykisk avdelning för likasinnade. att acceptera för sig själv, jag har ångest var det svåraste. ordet klingar illa i mina öron, vad ska det då inte göra i andras. depressionen blir en fiende man ska ta död på, att överleva till nästa dag känns fruktansvärt långt bort, jag ville verkligen inte finnas till. jag hade misslyckats i allt hela livet o nu stod jag där ensam. en resa som tog många år och är inte klar än. jag kände mig väldigt ensam o utsatt, vart ska man ta vägen? det var en ständig strid inombords, slet o drog i alla inre organ, hjärnan kokar bokstavligen, den har slått över till läge dö o inte leva. kroppen vägrar att röra på sig mer än nödvändigt, inget slös på energi. jag visste inget om depression, hade bara hört människor säga, att han ell hon har gått in i väggen. då tänker man, jaha dom har jobbat alldeles för hårt o mycke övertid. men så var det inte i mitt fall utan mitt psyke var helt enkelt slut o det är många med mig som har det så. men det är mycket svårare för utomstående att begripa. att man kan ta slut psykiskt utan att ha jobbat ihjäl sig.
sally brampton skriver i sin bok : att föra krig mot depression är att slåss mot sig själv. om man ser på det intensiva självhat som man upplever under depression så är det sant.
jag kände mig väldigt annorlunda o gör det än idag, jag är inte som andra....jag är knäpp för min hjärna fungerar inte längre som den ska o gjorde. jag har inget värde i mina ögon o självföraktet är väldigt stort. självförtroendet är helt borta, tillit har jag svårt att känna o den nära kontakten som finns mellan människor, den fysiska beröringen från vänner, en klapp ell en kram, har jag väldigt svårt att ta emot. jag tänker vad vill hon ell han, hur ska jag kunna lita på att den andra människan inte vill mig illa, hur vet jag....att hon inte går....min hjärna säger, stanna kvar i bubblan där är du osårbar o odödlig. jag är inte som andra, inte heller som folk har trott. jag har spelat en väldigt bra teater med en stenhård mask där glädje o pajas funnits men inombords har jag varit trasig o ensam, att alltid känna sig ensam....
tisdag 27 april 2010
Kapitel 12
Jag sålde min motorcykel för att ha råd att åka upp ganska ofta till Östersund, bensin behövdes o även de ggr jag sov på hotell. ville inte gärna sova i bilen när det var minus grader.
Så blev det till slut vi, jag o x. vi bestämde att jag skulle sälja mitt hus i Trollhättan o skaffa oss ett första gemensamma hus. vi pratar om vart vi kan tänkas bo o x vill gärna bo nära sin syster som bodde i Strömsholm. halva vägen till trollhättan blir finnerödja ungefär. mitt hus blev sålt med em ggn av de första som var o tittade. vi får lite bråttom att hitta något men bestämmer oss i alla fall för ett väldigt trevligt hus o ett underbart läge. vi packar alla mina saker, kör flera gånger med släp en del saker lämnar jag kvar, då var det inte så viktigt men för varje flytt man gör, får man mindre o mindre grejer kvar som är ens egna. det var meningen att jag skulle pendla till Saab varje dag, enkel resa 17 mil, dömt att misslyckas redan från början. jag orkade 14 dagar sen bad jag min chef S.L att få sluta.
Första dagen vi bor i vårt hem, fulla av liv o glädje, får jag ett sms från L.W, där stod det : kom o lämna tillbaka det som är mitt....alltså jag, hennes personliga ägodel....
denna sommar blir den bästa i hela mitt liv, vi bodde ihop o vad kunde vara bättre? vi hittade massor med fel på huset som vi köpte av en gammal gubbe, han hade ljugit oss rakt i ansiktet men vi tänkte, det fixar vi i alla fall. vi hade ju vinsten på mitt hus att ta av. det fanns ingen toa där så det var det första vi tog tag i, la avlopp o renoverade hela rummet. det blev jätte vackert o mycket hemtrevligt med klinkersgolv, trätak o våtrumstapet. x gjorde skåp o bänkar alldeles själv och det blev våran prägel. vi hade klarat av helvetet så vad kunde hända nu? ingenting trodde vi, vi hade nått vårat mål, stått ut med allt runtomkring o lyckats hitta ett hem vi trivdes i. nu skulle vi få vara tillsammans 24 timmar om dygnet, ta igen all förlorad tid. men till slut med alla problem bl a fick vi borra efter vatten, bryta upp vissa delar i golvet i köket, avloppet läckte som ett såll. skorstenen var inte åtgärdad fast gubben visade papper....vi blev mer o mer förbannade över hur en människa kan ljuga en rakt i ansiktet, så vi ordnade jätte brasan arne o eldade upp allt som gubben hade lämnat. jäklar vad skönt det var, se en svart pelare som slingrade sig enda upp till vår herre. vi trodde brandkåren skulle komma.
efter att vi lagat alla fel var vinsten borta, vi hade inget arbete någon av oss, vi bara levde för stunden med tanken, det ordnar sig alltid. sommaren börjar gå mot sitt slut o vi inser att detta funkar inte, det finns inga jobb på en sådan liten ort, så vi överväger våra möjligheter. det naturliga valet blev att vi flyttar till östersund, till x hus. japp, vi packar igen, kör några lass med släp men vi tar absolut inte med oss allt utan lämnar väldigt mycke. men vi ville bara bort, inte se skiten mer även om vi hade haft det hur bra som helst, 3 månader av både lycka o fasa. men tiden sprang ikapp oss o vi var tvungna att göra detta drag. eftersom vi båda var arbetslösa ville jag i första hand ha något att göra. så vi bygger ett stall inne i verkstan. det blir två stora härliga boxar med högt i tak. vi tar dit två av x mammas hästar, en 1 åring o ett gammalt sto, som egentligen ägdes av x syster. livet leker o vi har det hur bra som helst, vänner kommer på besök o vi hjälper x mamma så mycke vi kan med hennes hästar, hon har egen uppfödning. det blev mycke häst, mycke besök av en viss gubbe som jag kallar tannalösahasse. han hängde hos oss mer ell mindre varje dag. det blev oxå mycket jobb hos andra, hjälpa till med både det ena o det andra. både x och jag känner att vi inte får egentid med varann o vi lever inte vårat liv. det blev jobbigt till slut med allt vi skulle göra o tiden bara rann iväg, men vi är otroligt lyckliga.
efter ett år hemma dyker det äntligen upp ett jobb jag känner för, nämligen som reservdelsman på Scania lastbilar. jag söker o får det. vi detta daxet börjar mitt humör att förändras, jag blir mer o mer inbunden i mig själv, jag som annars var den som pratade o spelade pajas. arbetsklimatet på Scania blev snabbt kännbart, en fruktansvärd behandling av personalen ( vissa e klart, inte dom som slickade röv ), från cheferna. de kunde stå o skälla på en anställd ute i butiken fast att det var kunder där. de skälldes o skreks, vissa blev rent av mobbade och fick utstå mycket psykisk smärta. jag drogs alltmer in i mig själv, mådde fruktansvärt dåligt av miljön på jobbet o kände ingen glädje alls. jag orkade ett år sen ville jag sluta, hade fått söndagsågren, och det var helt nytt för mig, eftersom jag aldrig upplevde det på Saab kom det som en smärre chock. jag hade aldrig varit med om att man bävade för att gå till sitt arbete, men nu skrek det i hela mig så fort söndagen kom. det fanns oxå personal som inte tog sitt ansvar, vilket för mig var helt ofattbart. vi jobbade för ett företag som anställda och att inte sköta sitt jobb var helt främmande för mig. vissa kom aldrig i tid, en del försvann några timmar och någon sjukskrev sig väldigt mycket. jag trivdes inte, jag går ner mig mer o mer, yttre påverkan av jobb o dessutom väldigt lite tid tillsammans jag o x. jag stoppar ännu mera i ryggsäcken, jag är för svag för att ta hand om problemen, försöka att ändra både miljö och arbets situation kändes som ett för stort lass att ta.
jag vill bort o båda två ville byta miljö, leva vårt liv o ta hand om varandra. men vart skulle vi ta vägen, flytta igen ell försöka reda ut problemen på hemma plan? så vi packar våra saker igen, drar till ett hus i Enköping som x mammas kompis äger. vi hyr undervåningen medans tanten bor kvar uppe på. vi tar med oss 2 hästar, Unica o Linum, som jag "fått" av en vän till familjen. vi hade oxå skaffat oss en hund, en svart långhårig schäfer, helt underbar o x stora intresse. x ville nog aldrig ha häst o naturlivtvis skulle vi inte ha skaffat några heller, vi förlorade vår tid för hästar tar tid, eftersom vi hade dem hemma så var ju både morgon o kväll uppbokade, varje dag....varje vecka.... varje månad osv....vi var tvungna att vara hemma o vi blev inlåsta i vårt eget hem. för första ggn blir vi osams, över en småsak, men det gjorde jätte ont o vi var tvungna att börja tänka på, trivdes vi här eftersom bådas humör ändrades, vi brukade prata oss igenom saker men nu gick vi tysta o fanns i våra egna världar, så ville vi inte ha det samtidigt som vi trodde att vi trivdes här, men det tog oerhört mycket på vårat förhållande. ingen jobbade utan nu vart det tvärtom, nästan inget besök alls utan bara hästar o hund, jag o x. återigen blir vi tvungna att tänka över, skulle vi stanna kvar ell skulle vi återigen flytta till östersund??
Så blev det till slut vi, jag o x. vi bestämde att jag skulle sälja mitt hus i Trollhättan o skaffa oss ett första gemensamma hus. vi pratar om vart vi kan tänkas bo o x vill gärna bo nära sin syster som bodde i Strömsholm. halva vägen till trollhättan blir finnerödja ungefär. mitt hus blev sålt med em ggn av de första som var o tittade. vi får lite bråttom att hitta något men bestämmer oss i alla fall för ett väldigt trevligt hus o ett underbart läge. vi packar alla mina saker, kör flera gånger med släp en del saker lämnar jag kvar, då var det inte så viktigt men för varje flytt man gör, får man mindre o mindre grejer kvar som är ens egna. det var meningen att jag skulle pendla till Saab varje dag, enkel resa 17 mil, dömt att misslyckas redan från början. jag orkade 14 dagar sen bad jag min chef S.L att få sluta.
Första dagen vi bor i vårt hem, fulla av liv o glädje, får jag ett sms från L.W, där stod det : kom o lämna tillbaka det som är mitt....alltså jag, hennes personliga ägodel....
denna sommar blir den bästa i hela mitt liv, vi bodde ihop o vad kunde vara bättre? vi hittade massor med fel på huset som vi köpte av en gammal gubbe, han hade ljugit oss rakt i ansiktet men vi tänkte, det fixar vi i alla fall. vi hade ju vinsten på mitt hus att ta av. det fanns ingen toa där så det var det första vi tog tag i, la avlopp o renoverade hela rummet. det blev jätte vackert o mycket hemtrevligt med klinkersgolv, trätak o våtrumstapet. x gjorde skåp o bänkar alldeles själv och det blev våran prägel. vi hade klarat av helvetet så vad kunde hända nu? ingenting trodde vi, vi hade nått vårat mål, stått ut med allt runtomkring o lyckats hitta ett hem vi trivdes i. nu skulle vi få vara tillsammans 24 timmar om dygnet, ta igen all förlorad tid. men till slut med alla problem bl a fick vi borra efter vatten, bryta upp vissa delar i golvet i köket, avloppet läckte som ett såll. skorstenen var inte åtgärdad fast gubben visade papper....vi blev mer o mer förbannade över hur en människa kan ljuga en rakt i ansiktet, så vi ordnade jätte brasan arne o eldade upp allt som gubben hade lämnat. jäklar vad skönt det var, se en svart pelare som slingrade sig enda upp till vår herre. vi trodde brandkåren skulle komma.
efter att vi lagat alla fel var vinsten borta, vi hade inget arbete någon av oss, vi bara levde för stunden med tanken, det ordnar sig alltid. sommaren börjar gå mot sitt slut o vi inser att detta funkar inte, det finns inga jobb på en sådan liten ort, så vi överväger våra möjligheter. det naturliga valet blev att vi flyttar till östersund, till x hus. japp, vi packar igen, kör några lass med släp men vi tar absolut inte med oss allt utan lämnar väldigt mycke. men vi ville bara bort, inte se skiten mer även om vi hade haft det hur bra som helst, 3 månader av både lycka o fasa. men tiden sprang ikapp oss o vi var tvungna att göra detta drag. eftersom vi båda var arbetslösa ville jag i första hand ha något att göra. så vi bygger ett stall inne i verkstan. det blir två stora härliga boxar med högt i tak. vi tar dit två av x mammas hästar, en 1 åring o ett gammalt sto, som egentligen ägdes av x syster. livet leker o vi har det hur bra som helst, vänner kommer på besök o vi hjälper x mamma så mycke vi kan med hennes hästar, hon har egen uppfödning. det blev mycke häst, mycke besök av en viss gubbe som jag kallar tannalösahasse. han hängde hos oss mer ell mindre varje dag. det blev oxå mycket jobb hos andra, hjälpa till med både det ena o det andra. både x och jag känner att vi inte får egentid med varann o vi lever inte vårat liv. det blev jobbigt till slut med allt vi skulle göra o tiden bara rann iväg, men vi är otroligt lyckliga.
efter ett år hemma dyker det äntligen upp ett jobb jag känner för, nämligen som reservdelsman på Scania lastbilar. jag söker o får det. vi detta daxet börjar mitt humör att förändras, jag blir mer o mer inbunden i mig själv, jag som annars var den som pratade o spelade pajas. arbetsklimatet på Scania blev snabbt kännbart, en fruktansvärd behandling av personalen ( vissa e klart, inte dom som slickade röv ), från cheferna. de kunde stå o skälla på en anställd ute i butiken fast att det var kunder där. de skälldes o skreks, vissa blev rent av mobbade och fick utstå mycket psykisk smärta. jag drogs alltmer in i mig själv, mådde fruktansvärt dåligt av miljön på jobbet o kände ingen glädje alls. jag orkade ett år sen ville jag sluta, hade fått söndagsågren, och det var helt nytt för mig, eftersom jag aldrig upplevde det på Saab kom det som en smärre chock. jag hade aldrig varit med om att man bävade för att gå till sitt arbete, men nu skrek det i hela mig så fort söndagen kom. det fanns oxå personal som inte tog sitt ansvar, vilket för mig var helt ofattbart. vi jobbade för ett företag som anställda och att inte sköta sitt jobb var helt främmande för mig. vissa kom aldrig i tid, en del försvann några timmar och någon sjukskrev sig väldigt mycket. jag trivdes inte, jag går ner mig mer o mer, yttre påverkan av jobb o dessutom väldigt lite tid tillsammans jag o x. jag stoppar ännu mera i ryggsäcken, jag är för svag för att ta hand om problemen, försöka att ändra både miljö och arbets situation kändes som ett för stort lass att ta.
jag vill bort o båda två ville byta miljö, leva vårt liv o ta hand om varandra. men vart skulle vi ta vägen, flytta igen ell försöka reda ut problemen på hemma plan? så vi packar våra saker igen, drar till ett hus i Enköping som x mammas kompis äger. vi hyr undervåningen medans tanten bor kvar uppe på. vi tar med oss 2 hästar, Unica o Linum, som jag "fått" av en vän till familjen. vi hade oxå skaffat oss en hund, en svart långhårig schäfer, helt underbar o x stora intresse. x ville nog aldrig ha häst o naturlivtvis skulle vi inte ha skaffat några heller, vi förlorade vår tid för hästar tar tid, eftersom vi hade dem hemma så var ju både morgon o kväll uppbokade, varje dag....varje vecka.... varje månad osv....vi var tvungna att vara hemma o vi blev inlåsta i vårt eget hem. för första ggn blir vi osams, över en småsak, men det gjorde jätte ont o vi var tvungna att börja tänka på, trivdes vi här eftersom bådas humör ändrades, vi brukade prata oss igenom saker men nu gick vi tysta o fanns i våra egna världar, så ville vi inte ha det samtidigt som vi trodde att vi trivdes här, men det tog oerhört mycket på vårat förhållande. ingen jobbade utan nu vart det tvärtom, nästan inget besök alls utan bara hästar o hund, jag o x. återigen blir vi tvungna att tänka över, skulle vi stanna kvar ell skulle vi återigen flytta till östersund??
måndag 26 april 2010
Kapitel 11
Jag fortsätter att renovera mitt hem, mamma är ofta nere hos mig o kvällarna avnjuter vi på altanen, nöjda över dagen o denna härliga värme på kvällen, satt vi där och drack kaffe, såg på utsikten ja bara hade det hur bra som helst. Men jag hade fortfarande problem med mitt humör, det kunde svänga på en sekund, sur o otrevlig och mamma var den som fick ta det, hon blev den jag avreagerade mig på för jag visste, hon skulle aldrig gå ifrån mig. inför henne släppte jag fram alla mina känslor utom tårar naturligtvis. jag berättade inte vad jag varit med om, var inte säker på att hon skulle förstå ens orka ta till sig allt och hur skulle jag börja berätta? hur skulle hon kunna förstå när jag själv absolut inte begrep vad som hänt eller hände. att visa sig svag har aldrig varit min grej, gråta o visa sig sårbar, jag som alltid var tuff o hade hår på bröstet....
jag o x pratar under denna tid mycket i telefon, det var både jobbigt men jag såg fram emot dessa samtal för väntan emellan var värst. att gå och vänta på att telefonen ska ringa, kanske inte på flera dagar, jag var redan här kass på att ringa till någon. har alltid känt en olust i att höra av mig till någon. år 2000 träffas vi äntligen o det visar sig att x också har känslor för mig, men detta var en ovanlig o jobbig situation. x hade sällskap. jag var villig att vänta på att det skulle bli vi, var det något jag var van med så var det väntan. fast jag hade ingen aning om hur det skulle bli, hur ont det skulle göra. hur kan man längta efter någon så mycket att man förlorar intresse för allting annat? jag hade inte lust att göra någonting, kunde inte ta för mig något mer än att lyssna på musik, längta tills nästa telefonsamtal. ofta lyfter jag luren för att se att den fungerar.... allt blev drabbat, hus o hem men senare också mitt arbete. det var ju inte så lätt för oss att träffas, det är 72 mil mellan Östersund o Trollhättan, dessutom var ju x i lag med en annan.
jag vet inte hur många ggr jag åkte dessa 72 mil på nätterna. jag gjorde det kanske bara för att få träffa x någon timme, sen åkte jag hem igen. vägen hem var fruktansvärt jobbig och väldigt lång. dit gick det hur bra som helst, då var jag på väg mot mitt mål men hemåt så försvann målet allt mer för varje meter jag åkte, att titta i backspegeln gick inte. under detta år som det skulle ta innan x blev min, åkte jag många gånger till olika platser i Sverige bara för att få träffa x, vi tältade o grillade, bara njöt av varann o vi hade det hur bra som helst men det var alltid lika svårt att skiljas. den sommaren tillbringade jag många dagar i min bil, åt o sov där bara för att finnas i x närhet även om vi inte kunde ses speciellt mycket. jag fick absolut inte ringa, inte skicka sms, allt för att ingen skulle förstå att vi älskade varann. detta tärde fruktansvärt mycke på oss båda naturligtvis, både psykiskt o fysiskt. men varje ggn jag åkte från trollhättan kl 22 på kvällen, försökte jag alltid slå hastighetsrekord. tänkte aldrig på vad som kunde hända i under färden, i mörkret. jag var fri som en fågel o körde som en galning. det kunde ha gått illa kan jag tänka nu, älg ell rådjur....det var bara fullt ös som gällde, min längtan efter x och denna starka kärlek jag kände gjorde mig odödlig. det varade ett år innan det blir så att x gör slut med sin sambo.
detta år var ett helevete, att sitta o bara vänta på ett samtal ell sms så jag visste att allt var bra med x, att vi var ok o ingenting hade förändrats. jag var hela tiden rädd för att x inte skulle orka göra slag i saken medans jag upphörde att existera. många gånger under detta år ville jag bara dö, jag var så slut psykiskt över att inget veta o jag fick gå på tå, alltid vara glad när samtalet till slut kom. jag började missköta mitt älskade arbete, kom sent o sjukskrev mig ofta, för hur skulle jag orka med att jobba om jag åkt tur o retur östersund under natten.... jag höll på att ge upp många ggr men insåg att om jag gjorde det skulle hatet vuxit mot mig själv, ångra att jag gav upp o aldrig förlåtit mig själv så båda två kämpade på även om x gjorde slut med mig flera ggr. jag stod inte ut med tanken utan försökte gång på gång att x skulle orka, allt var så rörigt så oerhört vacklande att jag visste inte vad jag skulle tänka. jag älskade för första gången i mitt liv, skulle jag då bara gå? den som stöttade mig under denna tid var K.L, en arbetskamrat från Saab. K.L var den som visste vad som pågick, den enda jag berättade vissa delar för o otal är de gånger som K.L ringde mig på kvällarna för att se om jag levde ell söp mig full för att få glömma ett tag, för att bygga upp styrka för att orka några dagar till. otal är dom band jag pratade in till x, där jag försökte berätta hur jag kände o få x att inte ge upp. jag var alltid tvungen att vara glad o stark när vi talade i telefonen annars visste jag att x skulle bryta o det var det sista jag ville. att ge upp har inte varit min bästa sida.
under detta år ska jag dessutom utbilda mig inom bilkåren. jag ville bli motorinstruktör på lastbilar. innan hade jag gått de två föregående kurserna, FIK o UGL, förberedande instruktörskurs o utbildning grupp o ledare. På FIK´n träffar jag A.R som är en underbar vän fortfarande till mig. På UGL´n träffar jag C.S som jag oxå tog till mig hjärt o är en vän oxå idag. båda dom två visste vad jag till en viss del gick igenom både av egna erfarenheter men oxå naturligtvis av att jag berättade. jag går mina motorinstruktörs utbildningar i Östersund. jag klarar båda kurserna för att gå vidare till den sista som skulle hållas augusti 2002. att jag överhuvud klarade dessa två kurser är jag förvånad över än idag. jag hade bara x i tankarna men skulle lära mig alla system på en lastbil, ha lektioner o utsättas för en mängd olika prov o tester. men viljan är stark om man verkligen vill något o att finnas i samma stad som x under flera veckor var en väldigt stor sporre. även om vi bara kunde ses sporadiskt gjorde det att jag orkade lite till....lite till.... den människa som aldrig har älskat på riktigt vet inte hur det är, att totalt ge sig hän till en människa. hur längtan kan få livet att rasa men likaså se framåt mot ett mål o mål behöver jag alltid ha, ett syfte att kämpa för.
efter detta år är jag helt enkelt slut, det är tomt i mina batterier, tomt på ork o psyket var verkligen i botten. jag gick ner 15 kg, såg ut som ett skelett. orkade inte göra någonting, satt hemma o bara väntade....väntade....åt inget utan levde på kaffe. ville dö och jag sov nästan aldrig. skallen snurrade som en torktumlare, flera tankar rör sig samtidigt. kroppen skriker efter mat huvudet efter lugn o ro. allt var slut resurserna som jag hade haft bara försvann mer o mer för varje dag. jag var för blindad av kärlek så jag såg inte detta själv men min vän M.J såg o försökte förklara, att jag måste gå vidare jag måste börja äta o bara tänka på mig själv men jag kunde inte. hur skulle jag kunna gå vidare utan x?? det var helt omöjligt för mig, att ge upp när målet kunde vara nära, att vi skulle bli tillsammans på riktigt. känslorna drog o slet i min kropp, jag åkte direkt hem från jobbet o bara satte mig i soffan, lyssnade på musik. ringde inte till någon ell åkte för att hälsa på någon mer än M.J. de tjejfester vi hade deltog jag i, visade mig stark o tog på mig min mask för att sedan hemma totalt bryta ihop. skakningar, tårar i mängder, spyor o ångest som tynger ner dig totalt, man ligger i fosterställning o det krampar i varje muskel. man är som en fiolsträng i hela kroppen medans hjärtat jobbar för högtryck o hjärnan lägger av att fungera logiskt, den tar all sin kraft för att inrikta sig på att överleva. jag får järnbrist o blir inte piggare av det, jag får problem med magen o får äta medicin för den. jag söker inte hjälp!! jag förstår inte att detta är något som jag kommer att få betala dyrt för i framtiden. jag lägger detta i ryggsäcken o tänker, det tar jag sen....som jag var van med, det tar jag sen. egentligen tror man inte att det ska komma ikapp, att det växer man ifrån bara det ordnar upp sig i privatlivet, så överlever man men till vilket pris??
driften att leva vidare tack vare kärlek, är fruktansvärt stor o man är villig att betala ett högt pris. man offrar både kropp o själ, förståndet minskar man tänker inte klart o logiskt. alla attacker av ångest blir en vana, något man lär sig att leva med. det blir helt naturligt....bara man har ett mål....
jag o x pratar under denna tid mycket i telefon, det var både jobbigt men jag såg fram emot dessa samtal för väntan emellan var värst. att gå och vänta på att telefonen ska ringa, kanske inte på flera dagar, jag var redan här kass på att ringa till någon. har alltid känt en olust i att höra av mig till någon. år 2000 träffas vi äntligen o det visar sig att x också har känslor för mig, men detta var en ovanlig o jobbig situation. x hade sällskap. jag var villig att vänta på att det skulle bli vi, var det något jag var van med så var det väntan. fast jag hade ingen aning om hur det skulle bli, hur ont det skulle göra. hur kan man längta efter någon så mycket att man förlorar intresse för allting annat? jag hade inte lust att göra någonting, kunde inte ta för mig något mer än att lyssna på musik, längta tills nästa telefonsamtal. ofta lyfter jag luren för att se att den fungerar.... allt blev drabbat, hus o hem men senare också mitt arbete. det var ju inte så lätt för oss att träffas, det är 72 mil mellan Östersund o Trollhättan, dessutom var ju x i lag med en annan.
jag vet inte hur många ggr jag åkte dessa 72 mil på nätterna. jag gjorde det kanske bara för att få träffa x någon timme, sen åkte jag hem igen. vägen hem var fruktansvärt jobbig och väldigt lång. dit gick det hur bra som helst, då var jag på väg mot mitt mål men hemåt så försvann målet allt mer för varje meter jag åkte, att titta i backspegeln gick inte. under detta år som det skulle ta innan x blev min, åkte jag många gånger till olika platser i Sverige bara för att få träffa x, vi tältade o grillade, bara njöt av varann o vi hade det hur bra som helst men det var alltid lika svårt att skiljas. den sommaren tillbringade jag många dagar i min bil, åt o sov där bara för att finnas i x närhet även om vi inte kunde ses speciellt mycket. jag fick absolut inte ringa, inte skicka sms, allt för att ingen skulle förstå att vi älskade varann. detta tärde fruktansvärt mycke på oss båda naturligtvis, både psykiskt o fysiskt. men varje ggn jag åkte från trollhättan kl 22 på kvällen, försökte jag alltid slå hastighetsrekord. tänkte aldrig på vad som kunde hända i under färden, i mörkret. jag var fri som en fågel o körde som en galning. det kunde ha gått illa kan jag tänka nu, älg ell rådjur....det var bara fullt ös som gällde, min längtan efter x och denna starka kärlek jag kände gjorde mig odödlig. det varade ett år innan det blir så att x gör slut med sin sambo.
detta år var ett helevete, att sitta o bara vänta på ett samtal ell sms så jag visste att allt var bra med x, att vi var ok o ingenting hade förändrats. jag var hela tiden rädd för att x inte skulle orka göra slag i saken medans jag upphörde att existera. många gånger under detta år ville jag bara dö, jag var så slut psykiskt över att inget veta o jag fick gå på tå, alltid vara glad när samtalet till slut kom. jag började missköta mitt älskade arbete, kom sent o sjukskrev mig ofta, för hur skulle jag orka med att jobba om jag åkt tur o retur östersund under natten.... jag höll på att ge upp många ggr men insåg att om jag gjorde det skulle hatet vuxit mot mig själv, ångra att jag gav upp o aldrig förlåtit mig själv så båda två kämpade på även om x gjorde slut med mig flera ggr. jag stod inte ut med tanken utan försökte gång på gång att x skulle orka, allt var så rörigt så oerhört vacklande att jag visste inte vad jag skulle tänka. jag älskade för första gången i mitt liv, skulle jag då bara gå? den som stöttade mig under denna tid var K.L, en arbetskamrat från Saab. K.L var den som visste vad som pågick, den enda jag berättade vissa delar för o otal är de gånger som K.L ringde mig på kvällarna för att se om jag levde ell söp mig full för att få glömma ett tag, för att bygga upp styrka för att orka några dagar till. otal är dom band jag pratade in till x, där jag försökte berätta hur jag kände o få x att inte ge upp. jag var alltid tvungen att vara glad o stark när vi talade i telefonen annars visste jag att x skulle bryta o det var det sista jag ville. att ge upp har inte varit min bästa sida.
under detta år ska jag dessutom utbilda mig inom bilkåren. jag ville bli motorinstruktör på lastbilar. innan hade jag gått de två föregående kurserna, FIK o UGL, förberedande instruktörskurs o utbildning grupp o ledare. På FIK´n träffar jag A.R som är en underbar vän fortfarande till mig. På UGL´n träffar jag C.S som jag oxå tog till mig hjärt o är en vän oxå idag. båda dom två visste vad jag till en viss del gick igenom både av egna erfarenheter men oxå naturligtvis av att jag berättade. jag går mina motorinstruktörs utbildningar i Östersund. jag klarar båda kurserna för att gå vidare till den sista som skulle hållas augusti 2002. att jag överhuvud klarade dessa två kurser är jag förvånad över än idag. jag hade bara x i tankarna men skulle lära mig alla system på en lastbil, ha lektioner o utsättas för en mängd olika prov o tester. men viljan är stark om man verkligen vill något o att finnas i samma stad som x under flera veckor var en väldigt stor sporre. även om vi bara kunde ses sporadiskt gjorde det att jag orkade lite till....lite till.... den människa som aldrig har älskat på riktigt vet inte hur det är, att totalt ge sig hän till en människa. hur längtan kan få livet att rasa men likaså se framåt mot ett mål o mål behöver jag alltid ha, ett syfte att kämpa för.
efter detta år är jag helt enkelt slut, det är tomt i mina batterier, tomt på ork o psyket var verkligen i botten. jag gick ner 15 kg, såg ut som ett skelett. orkade inte göra någonting, satt hemma o bara väntade....väntade....åt inget utan levde på kaffe. ville dö och jag sov nästan aldrig. skallen snurrade som en torktumlare, flera tankar rör sig samtidigt. kroppen skriker efter mat huvudet efter lugn o ro. allt var slut resurserna som jag hade haft bara försvann mer o mer för varje dag. jag var för blindad av kärlek så jag såg inte detta själv men min vän M.J såg o försökte förklara, att jag måste gå vidare jag måste börja äta o bara tänka på mig själv men jag kunde inte. hur skulle jag kunna gå vidare utan x?? det var helt omöjligt för mig, att ge upp när målet kunde vara nära, att vi skulle bli tillsammans på riktigt. känslorna drog o slet i min kropp, jag åkte direkt hem från jobbet o bara satte mig i soffan, lyssnade på musik. ringde inte till någon ell åkte för att hälsa på någon mer än M.J. de tjejfester vi hade deltog jag i, visade mig stark o tog på mig min mask för att sedan hemma totalt bryta ihop. skakningar, tårar i mängder, spyor o ångest som tynger ner dig totalt, man ligger i fosterställning o det krampar i varje muskel. man är som en fiolsträng i hela kroppen medans hjärtat jobbar för högtryck o hjärnan lägger av att fungera logiskt, den tar all sin kraft för att inrikta sig på att överleva. jag får järnbrist o blir inte piggare av det, jag får problem med magen o får äta medicin för den. jag söker inte hjälp!! jag förstår inte att detta är något som jag kommer att få betala dyrt för i framtiden. jag lägger detta i ryggsäcken o tänker, det tar jag sen....som jag var van med, det tar jag sen. egentligen tror man inte att det ska komma ikapp, att det växer man ifrån bara det ordnar upp sig i privatlivet, så överlever man men till vilket pris??
driften att leva vidare tack vare kärlek, är fruktansvärt stor o man är villig att betala ett högt pris. man offrar både kropp o själ, förståndet minskar man tänker inte klart o logiskt. alla attacker av ångest blir en vana, något man lär sig att leva med. det blir helt naturligt....bara man har ett mål....
onsdag 21 april 2010
Kapitel 10
Skriver ett kapitel till idag för jag vill bli klar med drakens tid i min berättelse och berätta om andra o annat.
1997 köper jag mig ett eget hus. tyvärr bara 5km från L.W men det var ett hus jag älskade från första stund, ett litet hus men med oanade utrymmen. att äntligen ha ett eget hem där jag gjorde precis som jag ville utan att fråga någon om lov. det fanns massor att göra o det var så jag ville ha det, ha något att sysselsätta mina händer med, skapa ett mysigt o trevligt hem. vad jag än renoverade var det för min skull, tanken tilltalade mig enormt mycket och jag minns än idag, hur fri jag kände mig första natten jag sov där, underbart!! Detta var mitt hus, bara mitt!!
men tyvärr försvann inte L.W ut ur mitt liv så lätt. jag var fortfarande styrd och jag hade ofta besök av draken....jag ville måla mitt hus rött o vitt, något som jag alltid velat ha, men draken fick igenom sitt beslut, det blev gult o vitt....
jag älskar att måla, uteväggar ell inne i huset. det är egentid för mig, då kan ingen komma o störa. då får jag ha mina tankar i fred, då är jag totalt i min glasbubbla, långt bort från verkligheten, i gamla minnen ell framtiden.
den sommaren blir jag med katt, hittade honom inne på Saabs område. någon kall människa hade dumpat honom där, han kunde vara mellan 5-6 veckor o ursöt. jag tog hem honom, nu började jag o dela mitt liv med Hobbe som fortfarande finns med mig, en trogen vän som aldrig sviker.
1998 skulle bli en vändpunkt i mitt liv, en positiv frigörelse från det som sög av mig, äntligen var draken på väg o ge upp, och till slut har draken förlorat sin eld.
jag åker på en kurs i Östersund för kvinnliga bilkåren, ska ta lastbilskörkort under 3 veckor och även läsa in en massa om det militära. mamma bor i mitt hus o sköter om allt, passar på Hobbe ell kanske det är Hobbe som passar på henne.
Den 2:a augusti 1998 träffar jag mitt livs kärlek. det slog ner som en bomb o jag blev förälskad med en ggn. det var det vackraste jag skådat, så naturlig o gudomligt fin på alla sätt. Givetvis säger jag ingenting, men detta var första gången som mitt hjärta o min hjärna var överens. hade ingen aning om hur starka känslorna kunde bli av bara en blick....
jag åker hem efter tre veckor och jag är verkligen i en annan värld. jag var kär och det gjorde naturligtvis ont, men för första ggn i mitt liv visste jag hur kärlek skulle kännas, från topp till tå. jag kommer inte att ens skriva denna underbara människas initialier, av hänsyn och stor respekt, beundran o det bästa som hänt mig. jag kommer att kalla denna underbara varelse för X. det är nu som jag gör mig mer o mer självständig från draken, jag hade blivit både starkare dessa veckor o kär, en farlig kombination. jag berättade för L.W att jag var kär o ville egentligen bara åka tillbaka till Östersund. sen den dagen då jag sa dessa ord, har inte draken pratat med mig, L.W´s kontroll behov naggades i kanten o kände väl hur annorlunda jag var. L.W kunde inte acceptera detta att jag hade känslor för någon annan. jag såg den minen L.W gav mig, uppgiven, ledsen o hela luftslottet sprängdes, JAG VAR ÄNTLIGEN FRI!!!! kommer aldrig att glömma denna dag, den dagen som gjorde mig till en självständig människa, med egna tankar o idéer. jag fick äntligen åka o handla vilken dag jag ville, springa när jag ville o städa när jag ville, fy fan vilken underbar känsla. och det var första ggn på mycke länge som jag gav fan i att fjäska o krypa för L.W. satt i klorna på draken över 10 år, men nu var de avklippta, elden var slut o draken förlorade sin fight. L.W´s slav hade äntligen tagit kontrollen över sitt liv o vad jag njöt. stora sviter satt kvar givetvis men de skulle i alla fall inte bli större nu när jag fick vara ensam. jag ville försöka hitta mig själv igen, lära känna det som en ggn var jag men som hade dött om o om igen. fanns det någon chans att jag skulle det? kan en psykiskt nedtryckt människa bli hel igen? kan man finna sin styrka och vilja på egen hand? kan man kasta bort allt i ryggsäcken bara för att man är fri? eller har allt satt för djupa spår? svaret är hur enkelt som helst. NEJ du kan inte göra upp med dig själv, du kan aldrig bli stark igen om du inte tar itu med ryggsäcken ditt förgångna. allt finns ju kvar, alla sår som inte läker av sig själv, alla mardrömmar slutar inte att besöka dig på nätterna, ditt eget värde dyker inte fram helt plötsligt. du ska återigen försöka forma dig till den du vill vara, den du är ämnad att vara. men när allt är skadat, inga egna viljor inga visioner finns, ingen kraft o livslust. man är helt körd i botten o kroppen skriker sätt dig ner för fan annars lägger jag av att fungera! att ge sig tid, att sluta att springa, jaga efter något som man inte känner till, eller igen.
Nu efteråt så vet jag allt detta, men förstod det inte då. för vem vill erkänna att man är helt körd psykiskt? vem ska man berätta det för? en vän? det gör man inte, den tanken finns inte ens. man önskar att någon ser o förstår. men samtidigt vill man inte det, alla vill vi ju vara normala. men vad är normalt? det finns inte en människa på denna jord som är 100 % "frisk" psykiskt.
jag skulle ha sökt hjälp men trodde att nu när draken var borta skulle allt bli som vanligt, vadå vanligt....jag visste ju inte ens vem jag var...vad jag ville ell vart jag skulle. jag hade ingen grund att stå på, jag hade ju levt någon annans liv så himla länge o sviterna sitter i hur länge som helst. utan att man vet om det gör man saker, som man tror att man valt själv. men tittar man efter o tillbaka, gör man omedvetet saker som man lärt sig av energitjuvarna. de lämnar ett stort blodigt sår efter sig, där de suttit o sugit i sig näring. när man väl har fått bort igeln då finns ingenting kvar, inget man känner igen o inget man vill vara.
men det skulle dröja många år till innan jag tar hjälp, innan jag begriper att min kropp är helt slut. då hjärtat säger ifrån och man tror en hjärtinfarkt har drabbat en, först då, begriper man att allt är kört om inte en förändring sker. vi kommer till detta längre fram i min berättelse. när livet försvinner på en sekund o helvetet bryter ut ordentligt, för tyvärr är detta bara början, ryggsäcken skulle matas på ytterligare av energitjuvar, jag gjorde om det igen o igen....
1997 köper jag mig ett eget hus. tyvärr bara 5km från L.W men det var ett hus jag älskade från första stund, ett litet hus men med oanade utrymmen. att äntligen ha ett eget hem där jag gjorde precis som jag ville utan att fråga någon om lov. det fanns massor att göra o det var så jag ville ha det, ha något att sysselsätta mina händer med, skapa ett mysigt o trevligt hem. vad jag än renoverade var det för min skull, tanken tilltalade mig enormt mycket och jag minns än idag, hur fri jag kände mig första natten jag sov där, underbart!! Detta var mitt hus, bara mitt!!
men tyvärr försvann inte L.W ut ur mitt liv så lätt. jag var fortfarande styrd och jag hade ofta besök av draken....jag ville måla mitt hus rött o vitt, något som jag alltid velat ha, men draken fick igenom sitt beslut, det blev gult o vitt....
jag älskar att måla, uteväggar ell inne i huset. det är egentid för mig, då kan ingen komma o störa. då får jag ha mina tankar i fred, då är jag totalt i min glasbubbla, långt bort från verkligheten, i gamla minnen ell framtiden.
den sommaren blir jag med katt, hittade honom inne på Saabs område. någon kall människa hade dumpat honom där, han kunde vara mellan 5-6 veckor o ursöt. jag tog hem honom, nu började jag o dela mitt liv med Hobbe som fortfarande finns med mig, en trogen vän som aldrig sviker.
1998 skulle bli en vändpunkt i mitt liv, en positiv frigörelse från det som sög av mig, äntligen var draken på väg o ge upp, och till slut har draken förlorat sin eld.
jag åker på en kurs i Östersund för kvinnliga bilkåren, ska ta lastbilskörkort under 3 veckor och även läsa in en massa om det militära. mamma bor i mitt hus o sköter om allt, passar på Hobbe ell kanske det är Hobbe som passar på henne.
Den 2:a augusti 1998 träffar jag mitt livs kärlek. det slog ner som en bomb o jag blev förälskad med en ggn. det var det vackraste jag skådat, så naturlig o gudomligt fin på alla sätt. Givetvis säger jag ingenting, men detta var första gången som mitt hjärta o min hjärna var överens. hade ingen aning om hur starka känslorna kunde bli av bara en blick....
jag åker hem efter tre veckor och jag är verkligen i en annan värld. jag var kär och det gjorde naturligtvis ont, men för första ggn i mitt liv visste jag hur kärlek skulle kännas, från topp till tå. jag kommer inte att ens skriva denna underbara människas initialier, av hänsyn och stor respekt, beundran o det bästa som hänt mig. jag kommer att kalla denna underbara varelse för X. det är nu som jag gör mig mer o mer självständig från draken, jag hade blivit både starkare dessa veckor o kär, en farlig kombination. jag berättade för L.W att jag var kär o ville egentligen bara åka tillbaka till Östersund. sen den dagen då jag sa dessa ord, har inte draken pratat med mig, L.W´s kontroll behov naggades i kanten o kände väl hur annorlunda jag var. L.W kunde inte acceptera detta att jag hade känslor för någon annan. jag såg den minen L.W gav mig, uppgiven, ledsen o hela luftslottet sprängdes, JAG VAR ÄNTLIGEN FRI!!!! kommer aldrig att glömma denna dag, den dagen som gjorde mig till en självständig människa, med egna tankar o idéer. jag fick äntligen åka o handla vilken dag jag ville, springa när jag ville o städa när jag ville, fy fan vilken underbar känsla. och det var första ggn på mycke länge som jag gav fan i att fjäska o krypa för L.W. satt i klorna på draken över 10 år, men nu var de avklippta, elden var slut o draken förlorade sin fight. L.W´s slav hade äntligen tagit kontrollen över sitt liv o vad jag njöt. stora sviter satt kvar givetvis men de skulle i alla fall inte bli större nu när jag fick vara ensam. jag ville försöka hitta mig själv igen, lära känna det som en ggn var jag men som hade dött om o om igen. fanns det någon chans att jag skulle det? kan en psykiskt nedtryckt människa bli hel igen? kan man finna sin styrka och vilja på egen hand? kan man kasta bort allt i ryggsäcken bara för att man är fri? eller har allt satt för djupa spår? svaret är hur enkelt som helst. NEJ du kan inte göra upp med dig själv, du kan aldrig bli stark igen om du inte tar itu med ryggsäcken ditt förgångna. allt finns ju kvar, alla sår som inte läker av sig själv, alla mardrömmar slutar inte att besöka dig på nätterna, ditt eget värde dyker inte fram helt plötsligt. du ska återigen försöka forma dig till den du vill vara, den du är ämnad att vara. men när allt är skadat, inga egna viljor inga visioner finns, ingen kraft o livslust. man är helt körd i botten o kroppen skriker sätt dig ner för fan annars lägger jag av att fungera! att ge sig tid, att sluta att springa, jaga efter något som man inte känner till, eller igen.
Nu efteråt så vet jag allt detta, men förstod det inte då. för vem vill erkänna att man är helt körd psykiskt? vem ska man berätta det för? en vän? det gör man inte, den tanken finns inte ens. man önskar att någon ser o förstår. men samtidigt vill man inte det, alla vill vi ju vara normala. men vad är normalt? det finns inte en människa på denna jord som är 100 % "frisk" psykiskt.
jag skulle ha sökt hjälp men trodde att nu när draken var borta skulle allt bli som vanligt, vadå vanligt....jag visste ju inte ens vem jag var...vad jag ville ell vart jag skulle. jag hade ingen grund att stå på, jag hade ju levt någon annans liv så himla länge o sviterna sitter i hur länge som helst. utan att man vet om det gör man saker, som man tror att man valt själv. men tittar man efter o tillbaka, gör man omedvetet saker som man lärt sig av energitjuvarna. de lämnar ett stort blodigt sår efter sig, där de suttit o sugit i sig näring. när man väl har fått bort igeln då finns ingenting kvar, inget man känner igen o inget man vill vara.
men det skulle dröja många år till innan jag tar hjälp, innan jag begriper att min kropp är helt slut. då hjärtat säger ifrån och man tror en hjärtinfarkt har drabbat en, först då, begriper man att allt är kört om inte en förändring sker. vi kommer till detta längre fram i min berättelse. när livet försvinner på en sekund o helvetet bryter ut ordentligt, för tyvärr är detta bara början, ryggsäcken skulle matas på ytterligare av energitjuvar, jag gjorde om det igen o igen....
Kapitel 9
Tyvärr ingår draken i kommande text oxå, det tog så många år innan jag blir fri o kunde lämna detta bakom mig.
L.W var fruktansvärt svartsjuk fast att vi inte längre var tillsammmans. jag fick inte umgås med någon förutom med L.W´s släkt.träffade jag en kompis i smyg, låg genast mina kläder på golvet i hallen, så vad göra?, ställa in mig i ledet igen, ta på mig min mask och bli undergiven igen. jag började bli känslokall, levde mer o mer i min glassbubbla och är än idag förvånad att ingen såg vad som hände, hur jag förändrades, ell spelade jag så pass bra att ingen märkte? jo det var en tjej som såg igenom alltihopa, nämligen M.J, som oxå jobbade på tekniska fast på förrådet där all prov material till prototyperna som byggdes. M.J försökte många ggr förklara hur L.W styrde mig, att makten o svartsjukan syntes lång väg. jag ursäktade mig o kom alltid med en förklaring, ett försvar mot allt M.J sa, vågade inte säga vad som pågick, fast att det var uppenbart. jag visste mycke väl hur sjukt det var o skulle ha lyssnat o tagit hjälp av M.J, pratat av mig o få känna att jag inte var värdelös.
L.W´s favorit uttryck var att säga på söndagskvällen när vi slitit som djur hela helgen med både det ena o andra, klockan kunde vara 8 då sa LW att nu tar vi helg....
här lärde jag mig oxå ett annat yttryck, ska man göra någonting ska man göra det ordentligt annars ska man låta bli. M.J är än idag fortfarande en av mina närmaste vänner.
jag har gjort allt som en mindre värd människa kan göra, undergräva sig själv, förinta sig, backa tillbaka o ge sig. jag fick inte snusa, det var äckligt så jag slutade o höll upp i fem år. till slut började jag i alla fall men jag smög med det. jag köpte en dosa, satt i bilen vid järnvägsstationen o bara njöt. jag gjorde något förbjudet o det kändes i hela kroppen, livrädd för att bli avslöjad men underbart att göra något jag ville. jag smög med snuset, såg alltid till att jag var sist i säng, då kunde jag sitta ifred i soffan med min snusdosa, det blev min trygghet, något som jag tyckte om. smög oxå med det på jobbet för jag visste aldrig när L.W skulle komma o kontrollera vad jag gjorde ell behövde hjälp. när L.W överrumplade mig fick jag panik o var tvungen att få ut prillan utan att L.W såg, visste exakt vad det skulle bli för reaktion. jag var en mes, fruktansvärt dålig på att ställa upp för mig själv och säga ifrån. jag tillät denna kontroll, denna psykiska behandling för jag visste inget annat. jag hade levt i det så länge att jag tappat fotfästet. hur kan en människa vara så elak, bara göra saker för egen vinning, såra en människa och ha kontroll enda ut i fingertopparna. varför sökte jag inte hjälp, varför tillät jag inte mig själv att bryta ihop? jag har massor av frågor men inga svar mer än att jag misst min själ o fått ett stort hål i hjärtat.
min räddning blir att L.W blir kär i en annan så det blev som naturligt att jag skulle flytta. jag fick hjälp av en arbetskamrat att hitta ett litet hus att hyra, så långt bort jag kunde från draken utan att det blev för långt att pendla till Saab. jag brukar säga att jag missade hela mitt 20-tal, alltså åren mellan 23-30.
jag älskade mitt egna hem, njöt av ensamheten och känslan var underbar över att kunna göra vad jag ville på min fritid. men det var oxå svårt och komplicerat, då jag ej kom ihåg hur man levde, vad man gjorde på sin fritid, att göra ingenting på ledig tid var så främmande. jag blev otroligt rastlös, skämdes för att jag inte tog tag i något o istället bara sitta där o njuta av musik. jag kunde inte det, jag var på högvarv hela tiden, sprang, fort fort, hur ska man tillåta sig egentid när man har levt så länge för någon annan o sprungit i 200km för att bli godkänd o slippa sura miner. jag har alltid älskat natten o det blev min trygga punkt nu ännu mera. för då visste jag att det var för mörkt ute, att göra något kreativt, min fritid blev plötsligt tom o svår att uthärda. vilade gör man ju i graven....detta har jag fortfarande jätte svårt med, att tillåta sig själv att sitta ner. jag kan inte titta på en film när det är ljust ute, det ger mig dåligt samvete o det kör i hela kroppen, nä nu gör jag inget vettigt....jag kan inte vid denna tid bara stanna upp o leva just den sekunden. se hur fåglarna flög, fjärillarna besökte blommor mm mm, att det är ok att bara vara, men man ska ju vara så duktig jämt.
jag trivdes verkligen på jobbet, hade härliga kompisar de flesta killar ell gubbar. raka puckar utan sura miner o styrande. men tyvärr fortsatte L.W att styra mig, kontrollera min hjärna o göra mig liten. fortfarande krävde L.W att jag skulle vara glad, var jag tyst vid frukosten blev det inga glada skratt ell historier från min sida och det mottogs inte alls, jag var tråkig o oftast gick L.W väldigt fort ifrån bordet. vilket var skönt men samtidigt gav det sig på mitt dåliga samvete och vad gör jag....det vet ni behöver inte skriva det en ggn till.
jag får diskbråck vilket innebar att jag var sjukskriven 6 månader. behövde rehabilitering så jag blev tvungen att flytta ifrån huset o sätta mig i en lägenhet igen. jag fick absolut inte sitta. i januari när jag är så gott som återställd fick jag frågan om jag ville sluta som mekaniker o ta ett jobb som materialsamordnare. det skulle bli lättare för mig eftersom mekaniker jobbet innebar konstiga arbetsställningar o ett tufft jobb med mycke tunga lyft. jag sa ja. fortfarande fick jag åka på en massa prov med prototyperna. men även till österrike för att kolla in mina artiklar som jag ansvarade för, på den nya 900 cabben, det tråkigaste på dessa resor var att L.W alltid var med därför L.W jobbade som materialsamordnare på chassi medans jag jobbade på kaross påbyggnad. makten fanns kvar över mig och jag kände mig mer död än levande. jag älskade mitt nya arbete, det bästa som finns i hela världen, men att umgås med L.W ännu mera på jobbet, gjorde mig nervös o jag kröp allt längre in i min glasbubbla, masken höll på att glida av, jag hade snart inget skydd kvar av den utan nu blev jag mer o mer blottad samtidigt som jag sjönk ännu längre nedåt, både psykiskt o fysiskt. kroppen ville smita medans skallen sa, du orkar lite till, bit ihop. vad gör en människa så elak, bakgrund? egna misslyckanden? outrädd ryggsäck? energitjuvar ell iglar vad man nu kallar dem är oftast svaga människor som för sitt eget bästa måste ha någon som ger men aldrig tar, alltså mesar som jag som skänker bort allt man har inom sig, ens egna liv är ingenting värt, men varför såg ingen vad som hände? varför sa jag inget? hur kan en människa sjunka så lågt? psykopater....
L.W var fruktansvärt svartsjuk fast att vi inte längre var tillsammmans. jag fick inte umgås med någon förutom med L.W´s släkt.träffade jag en kompis i smyg, låg genast mina kläder på golvet i hallen, så vad göra?, ställa in mig i ledet igen, ta på mig min mask och bli undergiven igen. jag började bli känslokall, levde mer o mer i min glassbubbla och är än idag förvånad att ingen såg vad som hände, hur jag förändrades, ell spelade jag så pass bra att ingen märkte? jo det var en tjej som såg igenom alltihopa, nämligen M.J, som oxå jobbade på tekniska fast på förrådet där all prov material till prototyperna som byggdes. M.J försökte många ggr förklara hur L.W styrde mig, att makten o svartsjukan syntes lång väg. jag ursäktade mig o kom alltid med en förklaring, ett försvar mot allt M.J sa, vågade inte säga vad som pågick, fast att det var uppenbart. jag visste mycke väl hur sjukt det var o skulle ha lyssnat o tagit hjälp av M.J, pratat av mig o få känna att jag inte var värdelös.
L.W´s favorit uttryck var att säga på söndagskvällen när vi slitit som djur hela helgen med både det ena o andra, klockan kunde vara 8 då sa LW att nu tar vi helg....
här lärde jag mig oxå ett annat yttryck, ska man göra någonting ska man göra det ordentligt annars ska man låta bli. M.J är än idag fortfarande en av mina närmaste vänner.
jag har gjort allt som en mindre värd människa kan göra, undergräva sig själv, förinta sig, backa tillbaka o ge sig. jag fick inte snusa, det var äckligt så jag slutade o höll upp i fem år. till slut började jag i alla fall men jag smög med det. jag köpte en dosa, satt i bilen vid järnvägsstationen o bara njöt. jag gjorde något förbjudet o det kändes i hela kroppen, livrädd för att bli avslöjad men underbart att göra något jag ville. jag smög med snuset, såg alltid till att jag var sist i säng, då kunde jag sitta ifred i soffan med min snusdosa, det blev min trygghet, något som jag tyckte om. smög oxå med det på jobbet för jag visste aldrig när L.W skulle komma o kontrollera vad jag gjorde ell behövde hjälp. när L.W överrumplade mig fick jag panik o var tvungen att få ut prillan utan att L.W såg, visste exakt vad det skulle bli för reaktion. jag var en mes, fruktansvärt dålig på att ställa upp för mig själv och säga ifrån. jag tillät denna kontroll, denna psykiska behandling för jag visste inget annat. jag hade levt i det så länge att jag tappat fotfästet. hur kan en människa vara så elak, bara göra saker för egen vinning, såra en människa och ha kontroll enda ut i fingertopparna. varför sökte jag inte hjälp, varför tillät jag inte mig själv att bryta ihop? jag har massor av frågor men inga svar mer än att jag misst min själ o fått ett stort hål i hjärtat.
min räddning blir att L.W blir kär i en annan så det blev som naturligt att jag skulle flytta. jag fick hjälp av en arbetskamrat att hitta ett litet hus att hyra, så långt bort jag kunde från draken utan att det blev för långt att pendla till Saab. jag brukar säga att jag missade hela mitt 20-tal, alltså åren mellan 23-30.
jag älskade mitt egna hem, njöt av ensamheten och känslan var underbar över att kunna göra vad jag ville på min fritid. men det var oxå svårt och komplicerat, då jag ej kom ihåg hur man levde, vad man gjorde på sin fritid, att göra ingenting på ledig tid var så främmande. jag blev otroligt rastlös, skämdes för att jag inte tog tag i något o istället bara sitta där o njuta av musik. jag kunde inte det, jag var på högvarv hela tiden, sprang, fort fort, hur ska man tillåta sig egentid när man har levt så länge för någon annan o sprungit i 200km för att bli godkänd o slippa sura miner. jag har alltid älskat natten o det blev min trygga punkt nu ännu mera. för då visste jag att det var för mörkt ute, att göra något kreativt, min fritid blev plötsligt tom o svår att uthärda. vilade gör man ju i graven....detta har jag fortfarande jätte svårt med, att tillåta sig själv att sitta ner. jag kan inte titta på en film när det är ljust ute, det ger mig dåligt samvete o det kör i hela kroppen, nä nu gör jag inget vettigt....jag kan inte vid denna tid bara stanna upp o leva just den sekunden. se hur fåglarna flög, fjärillarna besökte blommor mm mm, att det är ok att bara vara, men man ska ju vara så duktig jämt.
jag trivdes verkligen på jobbet, hade härliga kompisar de flesta killar ell gubbar. raka puckar utan sura miner o styrande. men tyvärr fortsatte L.W att styra mig, kontrollera min hjärna o göra mig liten. fortfarande krävde L.W att jag skulle vara glad, var jag tyst vid frukosten blev det inga glada skratt ell historier från min sida och det mottogs inte alls, jag var tråkig o oftast gick L.W väldigt fort ifrån bordet. vilket var skönt men samtidigt gav det sig på mitt dåliga samvete och vad gör jag....det vet ni behöver inte skriva det en ggn till.
jag får diskbråck vilket innebar att jag var sjukskriven 6 månader. behövde rehabilitering så jag blev tvungen att flytta ifrån huset o sätta mig i en lägenhet igen. jag fick absolut inte sitta. i januari när jag är så gott som återställd fick jag frågan om jag ville sluta som mekaniker o ta ett jobb som materialsamordnare. det skulle bli lättare för mig eftersom mekaniker jobbet innebar konstiga arbetsställningar o ett tufft jobb med mycke tunga lyft. jag sa ja. fortfarande fick jag åka på en massa prov med prototyperna. men även till österrike för att kolla in mina artiklar som jag ansvarade för, på den nya 900 cabben, det tråkigaste på dessa resor var att L.W alltid var med därför L.W jobbade som materialsamordnare på chassi medans jag jobbade på kaross påbyggnad. makten fanns kvar över mig och jag kände mig mer död än levande. jag älskade mitt nya arbete, det bästa som finns i hela världen, men att umgås med L.W ännu mera på jobbet, gjorde mig nervös o jag kröp allt längre in i min glasbubbla, masken höll på att glida av, jag hade snart inget skydd kvar av den utan nu blev jag mer o mer blottad samtidigt som jag sjönk ännu längre nedåt, både psykiskt o fysiskt. kroppen ville smita medans skallen sa, du orkar lite till, bit ihop. vad gör en människa så elak, bakgrund? egna misslyckanden? outrädd ryggsäck? energitjuvar ell iglar vad man nu kallar dem är oftast svaga människor som för sitt eget bästa måste ha någon som ger men aldrig tar, alltså mesar som jag som skänker bort allt man har inom sig, ens egna liv är ingenting värt, men varför såg ingen vad som hände? varför sa jag inget? hur kan en människa sjunka så lågt? psykopater....
tisdag 20 april 2010
Kapitel 8
I början var det spännande o oerhört häftigt att ge sig in i detta förhållande med L.W. L.W var nämligen gift, 14 år äldre och var dessutom lagledare för damlaget i Trollhättan. vi sågs på träningar, matcher o fritid, de gångerna vi kunde snika åt oss egen tid med varandra. allt var ganska bra trots att vi inte kunde ses när vi ville utan jag åkte dit när L.W´s sambo jobbade natt, det blev sena kvällar o ett evigt pusslande med tider o telefon samtal. nu i efterhand skullle jag ha förstått att detta inte var nyttigt....
Det blir ett jobb ledigt på Saabs tekniska utveckling, eller rättare sagt de ville ha en tjej på avdelningen eftersom det bara var grabbar som jobbade där o chefen ville få in nytt blod o en annan stämmning på arbetsplatsen. jag blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att byta jobb, jag sa givetvis ja, det skulle bli både spännande o denna chans får man bara en gång i livet. dessutom jobbade L.W där o det gjorde naturligtvis sitt till för jag trivdes alldeles utmärkt som rekonder på Volvo. Ett otroligt häftigt jobb på Saab, att få jobba med Saabs kommande bilar, vara med från början av ett nytt projekt, se hur en bil växer fram från en skiss till produktion, möjligt för kunder att köpa våra bilar. jag upplevde varje dag som det bästa jag hade. det var både utvecklande för min hjärna och mina händer fick sysselsättning. mina arbetsuppgifter var att montera och testa tillsammans med en ingenjör hur artiklarna passade, vilken värme de tålde, vilken kyla som var acceptabel för just våra artiklar. jag arbetade nämligen som mekaniker för alla plastdetaljer på bilen, allt från stötfångare till bakspoilrar. jag hade aldrig ångest över att det var en ny dag, jag längtade efter att åka till jobbet. brydde mig inte om att det var söndag utan såg verkligen fram emot att få aktivera mig igen med det jag just då älskade som mest. vi åkte på högfartsprov både utomlands o i Sverige, grusvägsprov i småland, värmland o bohuslän. vinterprov i norrland, ja här fick jag köra bil i alla väderlag o framför allt på högfartsprov på riktiga tävlingsbanor. min viktigaste del av mitt vålmående fick sin beskärda del, nämligen den fantastiska farten, hastigheter i över 200km i timmen. jag var helt lyrisk.
L.W skiljer sig och bygger ett nytt hus några mil utanför Trollhättan mot Lilla Edet. under själva bygget åker vi dit varje dag, pratar med snickrarna o dammsuger allt för att L.W ansåg att det var viktigt. Spännande men jag hade ingen aning om vad komma skall, hade inte ens fattat vad som höll på att hända. visserligen var det jobbigt att åka varje dag men jag såt det som något helt naturligt. vi åker o hämtar grejer som inte kommit med i byggsatsen. L.W förändrades ganska omedelbart när vi flyttat in, jag hade kvar min lägenhet inne i Trollhättan men jag ville ju vara med L.W. L.W visade klart o tydligt att vårat förhållande var över, jag flyttar till ett eget rum i huset. jag ville åka till min lägenhet men jag blev kvar på något sätt, kanske hoppades jag fortfarande att det skulle lösa sig mellan oss ell så var jag påverkad av L.W´s inflytande över mig.
Jag hjälpte till med allt. tapetserade, målade, la trägolv, gipsskivor i taken och gjorde allt klart så det skulle bli så mysigt det bara kunde. Utvändigt målade jag allt själv den sommaren, två ggr dessutom, kommer inte ihåg vad L.W gjorde. körde ut matjord med skottkärra till hela trädgården för det blev ju billigare om jag gjorde det än ta hjälp av en expert. till saken hör att L.W var nästan miljonär. jag la singel runt hela huset o garaget, 30 cm brett skulle det vara sen for vi på alla grusvägar som fanns för att leta fina små stenar, grusgropar och vid sjödrag. dessa skulle sen läggas snyggt o prydligt uppe på singlet så det inte skvätte upp något på varken grunden ell väggen. vi byggde staket, borrade alla hål för hand, händerna var alldeles sönder slitna och kroppen skrek av trötthet. kändes helt meningslöst varför inte hyra en elektrisk borr, ell en som drivs på bensin.... det blev staket runt altanen och jag undrar vem som fick måla detta? vi gjorde rabatter, sådde buskar, blommor, träd o gröna barrväxter. gräset skulle klippas var tredje dag med en handjagare, det var ju motion och samtidigt miljövänligt. varje söndag skulle huset städas från topp till tå. damma, dammsuga o torka golv. göra rent runt ventiler och tavlor skulle putsas likaså speglarna på väggen. det skulle vara klinsiskt rent, ifall någon skulle komma o hälsa på , behövde L.W inte skämmas hur det såg ut. det blev sterilt, inget mysigt o trevligt. inte heller atmosfären var tillfredsställande, en hemsk doft av förtryck o kommentarer, pikar ell blickar.
jag förstår verkligen hur många har det när man hamnar under en starkare människas vilja, hur de manipulerar o styr sakta men säkert klär det av den utsatta, de har ett mål och vet precis vilket steg de ska ta först för att lyckas med sin uppgift. sakta förlorar man sig själv, ens egen vilja styrs o till slut har man inte ens egna tankar. jag var fast som i ett skruvstäd, oförmögen att ta mig loss o åka därifrån. vågade inte heller säga ifrån, jag var mycke svagare psykiskt o det utnyttjade L.W totalt. jag fick absolut inte bli arg, lesen, irriterad ell trött. då surade L.W hur länge som helst och jag gjorde det som jag brukar göra, fjäska o skämta för att den sura äckliga minen skulle försvinna. jag gjorde allt i min makt för att detta skulle upphöra, allt gjorde jag för jag var livrädd för L.W´s psykiska terror. jag gjorde det som förväntades av mig jag kröp o krälade som en mindre värd människa.
jag skulle alltid vara glad o roa L.W både hemma och på jobbet. jag skulle vara clown o pajas, så andra såg vilken stor inverkan L.W hade på mig. L.W plockade av mig alla känslor som en människa har, jag grät inte ens när jag var ensam, starka människor gråter inte och framför allt inte inför någon annan. jag blev totalt noll ställd och lydde minsta vink. jag lärde mig att vara väldigt tillmötesgående, för annars passade jag ju inte in, min personlighet dög inte, jag var sämre och jag var inte någon längre jag blev en robot som drogs mot botten. jag berättade aldrig detta för någon , la det i min ryggsäck som började bli ganska full. ett hat växte fram o jag var väldigt frustrerad inombords. jag fanns inte, jag var borta, jag dög inte och fick abolut inte vara mig själv. jag fick inte ens åka hem över julen till min mamma, om jag gjorde det skulle hon slänga alla mina saker medans jag var borta. tyvärr lydde jag vilket gjorde min mor alldeles förtvivlad. vi blev osams och under flera år hörde vi inte av oss till varandra. psykiskt terror, smygande övertagande av en annans människas hjärna....för mig är L.W en psykopat o i mina ögon idag, död som en fisk, uppsprättad o rutten, luktar illa o något man slänger....gammel gäddan är fångad o hennes käft är äntligen stängd....
Det blir ett jobb ledigt på Saabs tekniska utveckling, eller rättare sagt de ville ha en tjej på avdelningen eftersom det bara var grabbar som jobbade där o chefen ville få in nytt blod o en annan stämmning på arbetsplatsen. jag blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att byta jobb, jag sa givetvis ja, det skulle bli både spännande o denna chans får man bara en gång i livet. dessutom jobbade L.W där o det gjorde naturligtvis sitt till för jag trivdes alldeles utmärkt som rekonder på Volvo. Ett otroligt häftigt jobb på Saab, att få jobba med Saabs kommande bilar, vara med från början av ett nytt projekt, se hur en bil växer fram från en skiss till produktion, möjligt för kunder att köpa våra bilar. jag upplevde varje dag som det bästa jag hade. det var både utvecklande för min hjärna och mina händer fick sysselsättning. mina arbetsuppgifter var att montera och testa tillsammans med en ingenjör hur artiklarna passade, vilken värme de tålde, vilken kyla som var acceptabel för just våra artiklar. jag arbetade nämligen som mekaniker för alla plastdetaljer på bilen, allt från stötfångare till bakspoilrar. jag hade aldrig ångest över att det var en ny dag, jag längtade efter att åka till jobbet. brydde mig inte om att det var söndag utan såg verkligen fram emot att få aktivera mig igen med det jag just då älskade som mest. vi åkte på högfartsprov både utomlands o i Sverige, grusvägsprov i småland, värmland o bohuslän. vinterprov i norrland, ja här fick jag köra bil i alla väderlag o framför allt på högfartsprov på riktiga tävlingsbanor. min viktigaste del av mitt vålmående fick sin beskärda del, nämligen den fantastiska farten, hastigheter i över 200km i timmen. jag var helt lyrisk.
L.W skiljer sig och bygger ett nytt hus några mil utanför Trollhättan mot Lilla Edet. under själva bygget åker vi dit varje dag, pratar med snickrarna o dammsuger allt för att L.W ansåg att det var viktigt. Spännande men jag hade ingen aning om vad komma skall, hade inte ens fattat vad som höll på att hända. visserligen var det jobbigt att åka varje dag men jag såt det som något helt naturligt. vi åker o hämtar grejer som inte kommit med i byggsatsen. L.W förändrades ganska omedelbart när vi flyttat in, jag hade kvar min lägenhet inne i Trollhättan men jag ville ju vara med L.W. L.W visade klart o tydligt att vårat förhållande var över, jag flyttar till ett eget rum i huset. jag ville åka till min lägenhet men jag blev kvar på något sätt, kanske hoppades jag fortfarande att det skulle lösa sig mellan oss ell så var jag påverkad av L.W´s inflytande över mig.
Jag hjälpte till med allt. tapetserade, målade, la trägolv, gipsskivor i taken och gjorde allt klart så det skulle bli så mysigt det bara kunde. Utvändigt målade jag allt själv den sommaren, två ggr dessutom, kommer inte ihåg vad L.W gjorde. körde ut matjord med skottkärra till hela trädgården för det blev ju billigare om jag gjorde det än ta hjälp av en expert. till saken hör att L.W var nästan miljonär. jag la singel runt hela huset o garaget, 30 cm brett skulle det vara sen for vi på alla grusvägar som fanns för att leta fina små stenar, grusgropar och vid sjödrag. dessa skulle sen läggas snyggt o prydligt uppe på singlet så det inte skvätte upp något på varken grunden ell väggen. vi byggde staket, borrade alla hål för hand, händerna var alldeles sönder slitna och kroppen skrek av trötthet. kändes helt meningslöst varför inte hyra en elektrisk borr, ell en som drivs på bensin.... det blev staket runt altanen och jag undrar vem som fick måla detta? vi gjorde rabatter, sådde buskar, blommor, träd o gröna barrväxter. gräset skulle klippas var tredje dag med en handjagare, det var ju motion och samtidigt miljövänligt. varje söndag skulle huset städas från topp till tå. damma, dammsuga o torka golv. göra rent runt ventiler och tavlor skulle putsas likaså speglarna på väggen. det skulle vara klinsiskt rent, ifall någon skulle komma o hälsa på , behövde L.W inte skämmas hur det såg ut. det blev sterilt, inget mysigt o trevligt. inte heller atmosfären var tillfredsställande, en hemsk doft av förtryck o kommentarer, pikar ell blickar.
jag förstår verkligen hur många har det när man hamnar under en starkare människas vilja, hur de manipulerar o styr sakta men säkert klär det av den utsatta, de har ett mål och vet precis vilket steg de ska ta först för att lyckas med sin uppgift. sakta förlorar man sig själv, ens egen vilja styrs o till slut har man inte ens egna tankar. jag var fast som i ett skruvstäd, oförmögen att ta mig loss o åka därifrån. vågade inte heller säga ifrån, jag var mycke svagare psykiskt o det utnyttjade L.W totalt. jag fick absolut inte bli arg, lesen, irriterad ell trött. då surade L.W hur länge som helst och jag gjorde det som jag brukar göra, fjäska o skämta för att den sura äckliga minen skulle försvinna. jag gjorde allt i min makt för att detta skulle upphöra, allt gjorde jag för jag var livrädd för L.W´s psykiska terror. jag gjorde det som förväntades av mig jag kröp o krälade som en mindre värd människa.
jag skulle alltid vara glad o roa L.W både hemma och på jobbet. jag skulle vara clown o pajas, så andra såg vilken stor inverkan L.W hade på mig. L.W plockade av mig alla känslor som en människa har, jag grät inte ens när jag var ensam, starka människor gråter inte och framför allt inte inför någon annan. jag blev totalt noll ställd och lydde minsta vink. jag lärde mig att vara väldigt tillmötesgående, för annars passade jag ju inte in, min personlighet dög inte, jag var sämre och jag var inte någon längre jag blev en robot som drogs mot botten. jag berättade aldrig detta för någon , la det i min ryggsäck som började bli ganska full. ett hat växte fram o jag var väldigt frustrerad inombords. jag fanns inte, jag var borta, jag dög inte och fick abolut inte vara mig själv. jag fick inte ens åka hem över julen till min mamma, om jag gjorde det skulle hon slänga alla mina saker medans jag var borta. tyvärr lydde jag vilket gjorde min mor alldeles förtvivlad. vi blev osams och under flera år hörde vi inte av oss till varandra. psykiskt terror, smygande övertagande av en annans människas hjärna....för mig är L.W en psykopat o i mina ögon idag, död som en fisk, uppsprättad o rutten, luktar illa o något man slänger....gammel gäddan är fångad o hennes käft är äntligen stängd....
måndag 19 april 2010
Kapitel 7
Efter mitt sommarjobb i städet fick jag tillfälle att arbeta kvar på Bosön fast då som kökspersonal. jag sa givetvis ja! Vi var ett helt underbart gäng, en blandning av unga tjejer o gamla tanter. jag fick nu flytta in i en egen lägenhet på 1 rum o kök, ca 100 m från arbetsplatsen. här trivdes jag väldigt bra, vi hade roligt hela tiden, skrattade o utsatte varandra för olika "överraskningar". på fritiden tränade jag igen, körde styrka o kondition. började få tillbaka lite av den glädje o livslust, att jobba i kör låter väl inte så upphetsande men klimatet mellan oss var så lätt, alla hjälpte varandra o det var aldrig något tjaffs, ville någon vara ledig ja då fixade vi det på första lämpliga sätt.
När jag började i köket, träffade jag L.C som var elev på skolan, gick oxå idrottsledarlinjen. L.C flyttar efter första året in i min lilla lya, detta skulle bli en fantastisk tid. jag var lycklig men labil i mitt humör, orolig o svårt att känna tillit. L.C hade valt att spela för Djurgården, men kom egentligen ifrån Örebro. jag tittade på alla matcher som spelades hemma o jag trivdes med det. vi hade en fritid ihop som jag inte upplevt med någon annan, vi gjorde saker för o med varann. åkte på semester ihop, planerade o verkligen pratade med varann. Jag köpte mig en moped o drog järnet på den i skogen, for över kullar o sten, skrämde slaget på gamla tanter o bara njöt. Jag kände mig för första ggn i mitt liv, fri som en fågel. det var nu jag började inse, att farten stod mig väldigt nära o hade oanade effekter på mig. Jag utsatte mig mer o mer för risker och farter som inte alls var humana, men moppen var trimmad o jag fick verkligen ut något ur kroppen av farten. jag köpte mig en volvo 144 och den fick verkligen bekänna färg. jag var totalt orädd, ju fortare det gick fick det mitt adrenalin att pumpa, jag kände en fruktasvärd stimulans, nästan extas. Jag hade inte förstånd nog att förstå, att detta var farligt. jag såg inga som helst risker i farten, brydde mig inte, bara jag fick denna kick var jag lycklig o fri, jag var helt enkelt odödlig!
Den känslan har följt med mig hela tiden, att vara oförmögen att se en fara innan den händer. andra tänker, om jag gör så här gör det ont, jag funkar så här, jag gör saken o så säger jag, det där gjorde ont....
Efter L.C´s andra år på skolan ville vi båda bort från Bosön, Lidingö och Stockholm.
vi tittade efter vilka fotbollslag som L.C kunde tänka sig att spela för. vi valde Trollhättan, de hade då ett väldigt bra lag som spelade i högsta serien. dessutom tilltalade Trollhättan oss mycket, det är både vackert o rofullt. Göta älv rinner igenom o de gamla slussarna ligger där som minnen från att de började byggas för en herrans massa år sedan ,lika vackert som en solnedgång.
Jag flyttade ner någon månad innan L.C. jag skulle fixa lägenhet, möbler o helst ett arbete. jag började jobba på Saab, på linan där 9000 byggdes, stå och göra samma saker dag ut o dag in, har väl aldrig tilltalat mig speciellt mycke. min hjärna o händer måste få arbeta på ett kreativt sätt, att stå vid ett rullande band gjorde mig till en robot, man tänkte inte på vad man gjorde utan tänkte hela tiden på vad man skulle göra ikväll. vantrivdes som bara den och återigen föll jag tillbaka till att bli deprimerad. kände absolut igen stimulans med att montera clips för att soltak skulle monteras på vissa bilar ell oj här kommer en högerstyrd bil vad kul med lite omväxling....
nu fick jag o L.C jobbigt, min frustration o hälsa, mitt humör o otillfredsställande arbete, allt det fick L.c ta. jag kunde ju inte visa det på träningarna ell på jobbet, men hemma var jag inte rolig. jag var återigen väldigt arg o instabil. började missköta jobbet o i stället hängde jag ute med kompisar på nätterna. klart som fan att L.C tröttnade på mig. vi flyttar till varsin lägenhet, här försvinner en bricka i mitt liv igen, den trygghet som jag faktiskt upplevde med L.C hade jag förstört o skulle återigen försöka klara mig själv o inte ha någon där, som stöttar ell famför allt bromsade mig. att vilja springa i 200 kilometer hela tiden är inte hälsosamt. bråttom bråttom o åter igen bråttom. jag hade aldrig levt, här o nu, utan jag sprang allt vad jag orkade för att hinna ikapp. vad visste jag inte, jag sökte o letade intensivt efter någon ell något som kunde göra mig hel, något som fick mig att känna, att jag äntligen hade kommit "hem". rastlösheten av att vara vilsen är så fruktansvärt jobbig, att hela tiden vara på väg, det kryper i hela kroppen o vad man än gör sitter det kvar, hur fort jag än springer. att sitta still är helt omöjligt, då tar jag bilen o kör allt vad jag orkar, bilen blev min tröst och även ett flyende hjälpmedel. eftersom jag inte tycker om konfrontationer, tog jag bilen o stack istället. bilen var min vän, den ställde alltid upp o svek mig aldrig, dessutom gjorde den mig glad, harmonisk o upprymd. farligt farligt....men så härligt.
Jag sökte ett jobb på volvo brandt i vänersborg som bilrekonditionerare, fick det! här får jag återigen underbara jobbar kompisar, jag o tre äldre herrar. Jag trivdes som bara den, gjorde i ordning både gamla o nya bilar till försäljning. lyckan av att få in en gammal solblekt bil, skabbig o totalt urmattad, att få den till att bli som en helt ny bil, gav mig en härlig upprymd känsla. det var här som jag träffade volvo 480 för första ggn, den kom ut -87 precis när jag började o jag blev kär i en bil. lovade mig själv, att en dag ska jag ha en sådan. Att vara produktiv och dessutom se ett resultat har allltid legat mig varmt om hjärtat, då ser jag med egna ögon hur bra det blir. jag fick både använda huvud o mina händer, skapandet av att ge en gammal bil en ny chans, tillfredsställde mig mycke, att en kund kommer in o säger, den där bilen vill jag ha o att han valde just den jag gjort, var en upprymd känsla. jag var bra, jag var någon, jag dög....
Men....det är nu som jag börjar umgås med en av de största drakarna i mitt liv, L.W.
jag hamnade återigen i käftarna på ett psykiskt kontrollerande monster, jag såg det inte denna gången heller, men L.W skulle tugga mig till småbitar, döda ännu mer av det som var jag med sitt hemska uträknade sätt, där drakens eld skulle göra mig bränd....helstek....från topp till tå....plocka av mig min identitet, göra mig helt känslokall utan en enda egen åsikt....utan att få visa känslor....jag tog bort det som fanns kvar av mig o ställde upp återigen för en annan människas vilja....nämligen äganderätten..match 2 börjar o jag har ingen som helst chans att vinna....drake, brinn upp!!
När jag började i köket, träffade jag L.C som var elev på skolan, gick oxå idrottsledarlinjen. L.C flyttar efter första året in i min lilla lya, detta skulle bli en fantastisk tid. jag var lycklig men labil i mitt humör, orolig o svårt att känna tillit. L.C hade valt att spela för Djurgården, men kom egentligen ifrån Örebro. jag tittade på alla matcher som spelades hemma o jag trivdes med det. vi hade en fritid ihop som jag inte upplevt med någon annan, vi gjorde saker för o med varann. åkte på semester ihop, planerade o verkligen pratade med varann. Jag köpte mig en moped o drog järnet på den i skogen, for över kullar o sten, skrämde slaget på gamla tanter o bara njöt. Jag kände mig för första ggn i mitt liv, fri som en fågel. det var nu jag började inse, att farten stod mig väldigt nära o hade oanade effekter på mig. Jag utsatte mig mer o mer för risker och farter som inte alls var humana, men moppen var trimmad o jag fick verkligen ut något ur kroppen av farten. jag köpte mig en volvo 144 och den fick verkligen bekänna färg. jag var totalt orädd, ju fortare det gick fick det mitt adrenalin att pumpa, jag kände en fruktasvärd stimulans, nästan extas. Jag hade inte förstånd nog att förstå, att detta var farligt. jag såg inga som helst risker i farten, brydde mig inte, bara jag fick denna kick var jag lycklig o fri, jag var helt enkelt odödlig!
Den känslan har följt med mig hela tiden, att vara oförmögen att se en fara innan den händer. andra tänker, om jag gör så här gör det ont, jag funkar så här, jag gör saken o så säger jag, det där gjorde ont....
Efter L.C´s andra år på skolan ville vi båda bort från Bosön, Lidingö och Stockholm.
vi tittade efter vilka fotbollslag som L.C kunde tänka sig att spela för. vi valde Trollhättan, de hade då ett väldigt bra lag som spelade i högsta serien. dessutom tilltalade Trollhättan oss mycket, det är både vackert o rofullt. Göta älv rinner igenom o de gamla slussarna ligger där som minnen från att de började byggas för en herrans massa år sedan ,lika vackert som en solnedgång.
Jag flyttade ner någon månad innan L.C. jag skulle fixa lägenhet, möbler o helst ett arbete. jag började jobba på Saab, på linan där 9000 byggdes, stå och göra samma saker dag ut o dag in, har väl aldrig tilltalat mig speciellt mycke. min hjärna o händer måste få arbeta på ett kreativt sätt, att stå vid ett rullande band gjorde mig till en robot, man tänkte inte på vad man gjorde utan tänkte hela tiden på vad man skulle göra ikväll. vantrivdes som bara den och återigen föll jag tillbaka till att bli deprimerad. kände absolut igen stimulans med att montera clips för att soltak skulle monteras på vissa bilar ell oj här kommer en högerstyrd bil vad kul med lite omväxling....
nu fick jag o L.C jobbigt, min frustration o hälsa, mitt humör o otillfredsställande arbete, allt det fick L.c ta. jag kunde ju inte visa det på träningarna ell på jobbet, men hemma var jag inte rolig. jag var återigen väldigt arg o instabil. började missköta jobbet o i stället hängde jag ute med kompisar på nätterna. klart som fan att L.C tröttnade på mig. vi flyttar till varsin lägenhet, här försvinner en bricka i mitt liv igen, den trygghet som jag faktiskt upplevde med L.C hade jag förstört o skulle återigen försöka klara mig själv o inte ha någon där, som stöttar ell famför allt bromsade mig. att vilja springa i 200 kilometer hela tiden är inte hälsosamt. bråttom bråttom o åter igen bråttom. jag hade aldrig levt, här o nu, utan jag sprang allt vad jag orkade för att hinna ikapp. vad visste jag inte, jag sökte o letade intensivt efter någon ell något som kunde göra mig hel, något som fick mig att känna, att jag äntligen hade kommit "hem". rastlösheten av att vara vilsen är så fruktansvärt jobbig, att hela tiden vara på väg, det kryper i hela kroppen o vad man än gör sitter det kvar, hur fort jag än springer. att sitta still är helt omöjligt, då tar jag bilen o kör allt vad jag orkar, bilen blev min tröst och även ett flyende hjälpmedel. eftersom jag inte tycker om konfrontationer, tog jag bilen o stack istället. bilen var min vän, den ställde alltid upp o svek mig aldrig, dessutom gjorde den mig glad, harmonisk o upprymd. farligt farligt....men så härligt.
Jag sökte ett jobb på volvo brandt i vänersborg som bilrekonditionerare, fick det! här får jag återigen underbara jobbar kompisar, jag o tre äldre herrar. Jag trivdes som bara den, gjorde i ordning både gamla o nya bilar till försäljning. lyckan av att få in en gammal solblekt bil, skabbig o totalt urmattad, att få den till att bli som en helt ny bil, gav mig en härlig upprymd känsla. det var här som jag träffade volvo 480 för första ggn, den kom ut -87 precis när jag började o jag blev kär i en bil. lovade mig själv, att en dag ska jag ha en sådan. Att vara produktiv och dessutom se ett resultat har allltid legat mig varmt om hjärtat, då ser jag med egna ögon hur bra det blir. jag fick både använda huvud o mina händer, skapandet av att ge en gammal bil en ny chans, tillfredsställde mig mycke, att en kund kommer in o säger, den där bilen vill jag ha o att han valde just den jag gjort, var en upprymd känsla. jag var bra, jag var någon, jag dög....
Men....det är nu som jag börjar umgås med en av de största drakarna i mitt liv, L.W.
jag hamnade återigen i käftarna på ett psykiskt kontrollerande monster, jag såg det inte denna gången heller, men L.W skulle tugga mig till småbitar, döda ännu mer av det som var jag med sitt hemska uträknade sätt, där drakens eld skulle göra mig bränd....helstek....från topp till tå....plocka av mig min identitet, göra mig helt känslokall utan en enda egen åsikt....utan att få visa känslor....jag tog bort det som fanns kvar av mig o ställde upp återigen för en annan människas vilja....nämligen äganderätten..match 2 börjar o jag har ingen som helst chans att vinna....drake, brinn upp!!
söndag 18 april 2010
Kapitel 6
Vårt första år tillsammans, mitt och I.M´s var hur bra som helst. vi tillbringade helgerna i I.M´s sommarstuga ute på Waxholm. vi njöt av livet, jag var lycklig o trodde inom mig själv att detta kommer att hålla hur länge som helst. vi förlovar oss o livet leker. Jag ger upp fotbollen, jag är 19 år o kär. I.M ville att jag skulle sluta med fotbollen, det som var min trygga punkt i mitt liv, min dröm och framtid. Jag gjorde det, jag gav avkall på det som jag älskade mer än allt annat, min trygghet försvann som en fjärt i skyn. jag skulle istället stötta o hjälpa till med I.M´s träning nämligen friidrott. Egentligen vansinne, för vem av oss var mest framgångsrik?? Här faller jag igen, känner mig fångad, olycklig o ensam, fast att vi har flyttat ihop i en lägenhet i Täby. det var I.M´s föräldrars lägenhet o möblerna var väl från stenålderna, kalt o tråkigt.
Det jag inte visste ell förstod, kanske inte ville se, var att I.M var notoriskt otrogen. mitt framför näsan på mig o dessutom tvingas jag höra om alla snedsteg av I.M, en bedrift....jag frågade varför, varför är du otrogen?? svaret blev, för att bli populär....Jag har hela mitt liv varit rädd för konflikter, gräl, sura miner, höga röster. jag har aldrig stått upp för mig själv, vilket är så fel. men är man svag o dum, då blir man gärna ett mähä. man lever för och genom den andra människan istället för med. att springa bakom o aldrig få vara jämnspelt. det tär på ens psyke och självkänsla, man utplånar sig själv o ger, ger, ger o ännu mera ger. man vet innerstinne att loppet är förlorat, men man orkar inte ta tag i det, mycke lättare att börja krypa o ge upp, följa med och ta död på sina egna känslor, sluta upp med att tro, jag duger som jag är.
Det ringde folk på nätterna, ibland kom det folk på dagen o då fick jag gå ut o vänta tills allt var över, vilket väder det än var. Minns mycket väl den natten jag vandrade i full snöstorm, ensam o ledsen och full av panik, ångesten sprutade ur öronen. jag ville bara lägga mig ner i snön för att frysa ihjäl. jag var borta väldigt många timmar, men vart skulle jag ta vägen? jag hade alla mina saker hemma i lägenheten. jag hade ingen plånbok med mig o alldeles för lite kläder på mig så jag vände hem igen. I.M var vansinnig över att jag inte kom hemmit hem tidigare o alla mina grejer låg i en hög på golvet, kl är kanske runt 2 på natten o I.M ville att jag skulle dra, flytta därifrån. Kunde jag inte ta otrohet o dessutom försvinna då kunde jag lika gärna flytta. detta gjorde så jävla ont, vågade inte stå upp för min sak, säga till att nu fan är det bra ell du gör mig illa o förstör det som jag trott på. jag flyttar efter några dagar tillbaka till Bosön, som tur är fanns det ett rum ledigt. jag förstår inte än idag, att jag stannade o tillät mig utstå all skit. jag sprang som vanligt för att inte få kontakt med mina känslor, stoppade ännu mer i ryggsäcken.
jag sårade mig själv oerhört, jag hade ingen aning om vart jag var på väg ell hur jag skulle ta mig ut i livet igen. Bosön blir en flopp, fanns inge kvar av det som var jag o absolut ingen ork ell kraft kvar. jag gled in i min värld, kunde inte koncentrera mig, ta in det lärarna lärde ut, fokusera på en uppgift. jag var tom bara satt där o tänkte framåt. jag var inte mottaglig för någonting, jag sov så mycke jag kunde istället för att gå på lektioner, allt för att dagarna skulle försvinna o att slippa träffa människor. jag tränade inte längre bara bedövade min smärta. jag började förstå att jag var annorlunda, de andra eleverna brann både för skolan o sin idrott, vänner o naturen. det var ständigt kaos inom mig, jag visste att jag måste därifrån, om jag skulle ha någon chans över huvudtaget att överleva. måste hitta något att leva för, något som kan stimulera mig tillräckligt både psykiskt o fysiskt.
Efter dessa två år, flyttade jag hem till mor o Töreboda. jag vantrivdes alldeles kopiöst mycket. saknade bosön, då menar jag inte själva skolan utan dess natur. tre saker får mig lugn, jag kan finna någon sort av trygghet, mäktiga naturliga under som alltid finns där. Mörkret, ljud o vatten, gärna havet där saltdoften känns i näsan o man hör måsar skria. det gör mig nostalgisk. där behöver jag inte vara någon annan utan bara vara. jag finner oxå ro med djur, de har inga krav på hur man är, klär sig, ser ut ell hur man mår. hos djur får man respekt o kärlek, man finner en samhörighet som inget kan jämföras med, absolut ingenting alla fall i min värld. de finns där i vått o torrt, dag som natt.
Ringer tillBosön och frågar om de behöver någon sommar jobbare, de behöver en i städet o då packade jag ner det nödvändigaste, tog min amazon gt 123 o drog upp. körde som en galning med hög musik på. jag var arg o irriterad inombords, sa saker som folk blev ledsna övet men jag förstod inte det, men när väl tanken hade slagit mig gjorde jag allt för att hon ell han skulle bli glad igen. gav av hela mig själv, och det tär på psyket. jag ljög som en gnu bara det gynnade mig, ljög så pass mycket att jag snart inte visste vad sanningen var. jag gjode det för att överleva, inte släppa in någon igen i mitt liv utan hålla dem utanför, ingen skulle få göra mig illa o jag ville aldrig sätta mig i den situationen igen. för mig var människan ond, självupptagna egoister som alltid tänkte på sig själva först. jag var fortfarande en jobbig människa, särskillt när jag var hemma o hälsade på hos mamma. vid denna tid dör både min farmor o farfar. gubben hade fått nya ungar, 2 vid detta dagset o ytterligare två skulle det bli. ja jag har 4 halvsyskon men ingen kontakt. viljan att överleva är stark men så är oxå viljan att få dö....
Det jag inte visste ell förstod, kanske inte ville se, var att I.M var notoriskt otrogen. mitt framför näsan på mig o dessutom tvingas jag höra om alla snedsteg av I.M, en bedrift....jag frågade varför, varför är du otrogen?? svaret blev, för att bli populär....Jag har hela mitt liv varit rädd för konflikter, gräl, sura miner, höga röster. jag har aldrig stått upp för mig själv, vilket är så fel. men är man svag o dum, då blir man gärna ett mähä. man lever för och genom den andra människan istället för med. att springa bakom o aldrig få vara jämnspelt. det tär på ens psyke och självkänsla, man utplånar sig själv o ger, ger, ger o ännu mera ger. man vet innerstinne att loppet är förlorat, men man orkar inte ta tag i det, mycke lättare att börja krypa o ge upp, följa med och ta död på sina egna känslor, sluta upp med att tro, jag duger som jag är.
Det ringde folk på nätterna, ibland kom det folk på dagen o då fick jag gå ut o vänta tills allt var över, vilket väder det än var. Minns mycket väl den natten jag vandrade i full snöstorm, ensam o ledsen och full av panik, ångesten sprutade ur öronen. jag ville bara lägga mig ner i snön för att frysa ihjäl. jag var borta väldigt många timmar, men vart skulle jag ta vägen? jag hade alla mina saker hemma i lägenheten. jag hade ingen plånbok med mig o alldeles för lite kläder på mig så jag vände hem igen. I.M var vansinnig över att jag inte kom hemmit hem tidigare o alla mina grejer låg i en hög på golvet, kl är kanske runt 2 på natten o I.M ville att jag skulle dra, flytta därifrån. Kunde jag inte ta otrohet o dessutom försvinna då kunde jag lika gärna flytta. detta gjorde så jävla ont, vågade inte stå upp för min sak, säga till att nu fan är det bra ell du gör mig illa o förstör det som jag trott på. jag flyttar efter några dagar tillbaka till Bosön, som tur är fanns det ett rum ledigt. jag förstår inte än idag, att jag stannade o tillät mig utstå all skit. jag sprang som vanligt för att inte få kontakt med mina känslor, stoppade ännu mer i ryggsäcken.
jag sårade mig själv oerhört, jag hade ingen aning om vart jag var på väg ell hur jag skulle ta mig ut i livet igen. Bosön blir en flopp, fanns inge kvar av det som var jag o absolut ingen ork ell kraft kvar. jag gled in i min värld, kunde inte koncentrera mig, ta in det lärarna lärde ut, fokusera på en uppgift. jag var tom bara satt där o tänkte framåt. jag var inte mottaglig för någonting, jag sov så mycke jag kunde istället för att gå på lektioner, allt för att dagarna skulle försvinna o att slippa träffa människor. jag tränade inte längre bara bedövade min smärta. jag började förstå att jag var annorlunda, de andra eleverna brann både för skolan o sin idrott, vänner o naturen. det var ständigt kaos inom mig, jag visste att jag måste därifrån, om jag skulle ha någon chans över huvudtaget att överleva. måste hitta något att leva för, något som kan stimulera mig tillräckligt både psykiskt o fysiskt.
Efter dessa två år, flyttade jag hem till mor o Töreboda. jag vantrivdes alldeles kopiöst mycket. saknade bosön, då menar jag inte själva skolan utan dess natur. tre saker får mig lugn, jag kan finna någon sort av trygghet, mäktiga naturliga under som alltid finns där. Mörkret, ljud o vatten, gärna havet där saltdoften känns i näsan o man hör måsar skria. det gör mig nostalgisk. där behöver jag inte vara någon annan utan bara vara. jag finner oxå ro med djur, de har inga krav på hur man är, klär sig, ser ut ell hur man mår. hos djur får man respekt o kärlek, man finner en samhörighet som inget kan jämföras med, absolut ingenting alla fall i min värld. de finns där i vått o torrt, dag som natt.
Ringer tillBosön och frågar om de behöver någon sommar jobbare, de behöver en i städet o då packade jag ner det nödvändigaste, tog min amazon gt 123 o drog upp. körde som en galning med hög musik på. jag var arg o irriterad inombords, sa saker som folk blev ledsna övet men jag förstod inte det, men när väl tanken hade slagit mig gjorde jag allt för att hon ell han skulle bli glad igen. gav av hela mig själv, och det tär på psyket. jag ljög som en gnu bara det gynnade mig, ljög så pass mycket att jag snart inte visste vad sanningen var. jag gjode det för att överleva, inte släppa in någon igen i mitt liv utan hålla dem utanför, ingen skulle få göra mig illa o jag ville aldrig sätta mig i den situationen igen. för mig var människan ond, självupptagna egoister som alltid tänkte på sig själva först. jag var fortfarande en jobbig människa, särskillt när jag var hemma o hälsade på hos mamma. vid denna tid dör både min farmor o farfar. gubben hade fått nya ungar, 2 vid detta dagset o ytterligare två skulle det bli. ja jag har 4 halvsyskon men ingen kontakt. viljan att överleva är stark men så är oxå viljan att få dö....
fredag 16 april 2010
Kapitel 5
Som tonåring borde livet leka, hela resan ligger framför. man vet inget om sin framtid o det skulle ju ha känts oerhört motiverade. men jag hade inte den rätta livslusten ens då, det bara snurrade i skallen, ingen ro utan kryp i hela kroppen och med ett fruktansvärt humör, arg en stund o sen jätteglad, beroende på vem jag var med just då. visst jag var glad hemma oxå men där stängde jag in mig i bubblan och stängde av den största delen av kommunikation med min familj, jag var en vidrig tonåring. jag hade ingen aning om varför jag redan då kände mig annorlunda, jag förstod inte mig själv, samtidigt så vet man inte vad felet ligger eftersom man inte har upplevt något annat. det var ju en del av mig, min personlighet.
Och det är här som jag ska förklara vad jag menar med " att alltid känna sig ensam "
jag kände o känner mig alltid ensam, spelar ingen roll om jag är med vänner, är med min familj ell aktiverar mig på något annat sätt. jag kan stå och prata med någon, skratta, le, lyssna, har det trevligt så är jag alltid ensam inom mig. ett stort tomt hål och jag vet inte vad jag ska fylla det med. det beror alltså inte på hur många vänner jag har, för vänner har jag alltid haft. men någonting inom mig har alltid känts annorlunda, ensam i mitt skal, min bubbla o bakom min mask. jag har aldrig känt mig själv, aldrig vetat vad jag tycker är roligt. att redan vid denna ålder inte vilja leva är vidrigt, men jag kände mig död redan inom mig så vad skulle jag tänka o göra? Här skulle jag naturligtvis sökt upp läkare ell psykolog. fast vem vill erkänna att man inte funkar riktigt psykiskt? hade sömnproblem från väldig tidig ålder o det är ju verkligen ett larm på att det är något fel, fast det blev ju en vana, som jag lärde mig att leva med men jag hade ingen kraft ell ork för att engagera mig i något förutom fotbollen.
I skolan var jag en pajas o clown, som fick folk att skratta och jag trivdes med den rollen, då behövde jag inte ha kontakt med mitt inre, då var jag glad. men sakta och säkert tog jag död på mig själv, det som var jag, jag blev någon annan. som jag fortfarande är men börjar finna mig själv vilket är väldigt jobbigt men samtidigt intressant, för vem är det jag kommer att möta.
Jag berättade inte för någon hur jag mådde, utåt sett ett glatt skal men inombords var det full kaos. jag sa inget utan fortsatte att lägga problemen i ryggsäcken. jag skulle naturligtvis anförtrott min till någon men jag har aldrig varit sådan. har jätte svårt att be om hjälp o tala om mig själv. styr då över samtalet till den jag pratar med så den berättar hur hon ell han mår.
jag går på gymnasium i Mariestad och här blev det allt sämre med att sköta skolan, skolkade massor var istället o tränade ell drog ner på stan ell for hem. mellan årskurs 1 och 2 får jag tenta i fyra ell fem ämnen för att få fortsätta nästa år.
1982 söker jag till Bosöns idrottsfolkhögskola. jag kommer in o jag är oerhört lycklig över det, byta miljö, läsa ämen jag älskar o träffa nya människor. Bosön ligger fantastiskt vacker, vid skön o underbar natur. beläget på norra sidan av Lidingö. jag bodde på internat, delade 9kvm med en annan tjej. jag finner en tillfällig trygghet ett ställe som jag tar in i mitt hjärta o nu lovar jag mig själv att sköta både fotbollen o skolan. klasskamraterna var oxå aktiva i idrott, både i landslaget o lägre nivåer. Första året pendlar jag ner till Mariestad för att spela mather. andra året skriver jag på för Hammarby, mitt favvolag sen barnsben o nu skulle jag både träna o spela för dem, kan livet va bättre??
den linjen jag gick heter är idag idrottsledare. vi hade egen träning på skoltid flera dagar i veckan. allt fanns, fotbollsplan, simbassäng, friidrottsarena, motionsspår och en stor hall bygddes som innehöll plats nästan för alla idrotter.
det tog inte lång tid innan jag började balla ur, skolkade och mina sömnproblem blev bara värre o värre. under första året träffar jag I.M, början till mindre bra leverne och här gav jag upp mitt eget liv helt o hållet. ingenting skulle bli sig likt, allt från otroheter och psykisk terror. jag var svag o I.M var mycke starkare än mig och det blev början hur mina kommande förhållande skulle bli. att lära sig av ett misstag har ju aldrig varit min grej och det speglar av sig så pass, att jag tror jag utsöndrar något som gör att skummet först till mig, att de ser på långt håll, hur mesig jag är o väldigt lätt att styra o ställa med. mitt självförtroende har aldrig varit starkt o bra, även om jag hela tiden försökte visa det för andra. jag är av naturen en givare, som tar emot energitjuvens all frustration o hemska ryggsäckar. matchen med I.M börjar o från första dagen hade jag förlorat....
Och det är här som jag ska förklara vad jag menar med " att alltid känna sig ensam "
jag kände o känner mig alltid ensam, spelar ingen roll om jag är med vänner, är med min familj ell aktiverar mig på något annat sätt. jag kan stå och prata med någon, skratta, le, lyssna, har det trevligt så är jag alltid ensam inom mig. ett stort tomt hål och jag vet inte vad jag ska fylla det med. det beror alltså inte på hur många vänner jag har, för vänner har jag alltid haft. men någonting inom mig har alltid känts annorlunda, ensam i mitt skal, min bubbla o bakom min mask. jag har aldrig känt mig själv, aldrig vetat vad jag tycker är roligt. att redan vid denna ålder inte vilja leva är vidrigt, men jag kände mig död redan inom mig så vad skulle jag tänka o göra? Här skulle jag naturligtvis sökt upp läkare ell psykolog. fast vem vill erkänna att man inte funkar riktigt psykiskt? hade sömnproblem från väldig tidig ålder o det är ju verkligen ett larm på att det är något fel, fast det blev ju en vana, som jag lärde mig att leva med men jag hade ingen kraft ell ork för att engagera mig i något förutom fotbollen.
I skolan var jag en pajas o clown, som fick folk att skratta och jag trivdes med den rollen, då behövde jag inte ha kontakt med mitt inre, då var jag glad. men sakta och säkert tog jag död på mig själv, det som var jag, jag blev någon annan. som jag fortfarande är men börjar finna mig själv vilket är väldigt jobbigt men samtidigt intressant, för vem är det jag kommer att möta.
Jag berättade inte för någon hur jag mådde, utåt sett ett glatt skal men inombords var det full kaos. jag sa inget utan fortsatte att lägga problemen i ryggsäcken. jag skulle naturligtvis anförtrott min till någon men jag har aldrig varit sådan. har jätte svårt att be om hjälp o tala om mig själv. styr då över samtalet till den jag pratar med så den berättar hur hon ell han mår.
jag går på gymnasium i Mariestad och här blev det allt sämre med att sköta skolan, skolkade massor var istället o tränade ell drog ner på stan ell for hem. mellan årskurs 1 och 2 får jag tenta i fyra ell fem ämnen för att få fortsätta nästa år.
1982 söker jag till Bosöns idrottsfolkhögskola. jag kommer in o jag är oerhört lycklig över det, byta miljö, läsa ämen jag älskar o träffa nya människor. Bosön ligger fantastiskt vacker, vid skön o underbar natur. beläget på norra sidan av Lidingö. jag bodde på internat, delade 9kvm med en annan tjej. jag finner en tillfällig trygghet ett ställe som jag tar in i mitt hjärta o nu lovar jag mig själv att sköta både fotbollen o skolan. klasskamraterna var oxå aktiva i idrott, både i landslaget o lägre nivåer. Första året pendlar jag ner till Mariestad för att spela mather. andra året skriver jag på för Hammarby, mitt favvolag sen barnsben o nu skulle jag både träna o spela för dem, kan livet va bättre??
den linjen jag gick heter är idag idrottsledare. vi hade egen träning på skoltid flera dagar i veckan. allt fanns, fotbollsplan, simbassäng, friidrottsarena, motionsspår och en stor hall bygddes som innehöll plats nästan för alla idrotter.
det tog inte lång tid innan jag började balla ur, skolkade och mina sömnproblem blev bara värre o värre. under första året träffar jag I.M, början till mindre bra leverne och här gav jag upp mitt eget liv helt o hållet. ingenting skulle bli sig likt, allt från otroheter och psykisk terror. jag var svag o I.M var mycke starkare än mig och det blev början hur mina kommande förhållande skulle bli. att lära sig av ett misstag har ju aldrig varit min grej och det speglar av sig så pass, att jag tror jag utsöndrar något som gör att skummet först till mig, att de ser på långt håll, hur mesig jag är o väldigt lätt att styra o ställa med. mitt självförtroende har aldrig varit starkt o bra, även om jag hela tiden försökte visa det för andra. jag är av naturen en givare, som tar emot energitjuvens all frustration o hemska ryggsäckar. matchen med I.M börjar o från första dagen hade jag förlorat....
söndag 11 april 2010
Kapiten 4
Vi flyttade in till Töreboda, mina bröder och mamma, ingen av oss barn ville verkligen inte följa med gubben och lika glad var han nog över det.
Vi hyrde en lägenhet på Östratorggatan, mitt vid torget. G och J fick egna rum medans jag o mamma sov i ena hörnet av vardagsrummet. Här kom ett annat ljud att göra mig harmoniskt inför o under natten. Nämligen tåget, här är nämligen ända stället i Sverige där Göta kanal korsas av järnvägen o eftersom Töreboda inte är så stort, känner man av tåget vart man än befinner sig. Ljudet av tågen och skakningarna av tågets friktion mot rälsen så både hörde o kände man när det var ett tåg på ingång. Återigen tänkte jag som förut, jag är inte ensam det måste finnas massor med folk på tågen.
Jag började högstadiet, fick gå kvar i min gamla klass fast att jag numera bodde i Töreboda. Våran klass hade följts åt sen lekskolan så det var både skönt o tur. Nu börjar min revollt....jag blev en mycket arg, aggressiv o ledsen tonåring. Jag hatade gubben för att vi inte längre bodde kvar i paradiset utan nu istället befann vi oss i en lägenhet. Hur kul var det, när man var van att ha naturen precis utanför men vad hade man här??
Självklart gjorde puberteten oxå sitt, men mitt humör var hemskt, och det var mamma och mina bröder som fick ta de största smällarna. För utåt sett hade jag ju min mask, som skyddade mig och där jag var inte sårbar. Jag var trygg och stark där bakom och jag släppte inte in en enda människa inpå livet. Jag spelade ett spel, ett avancerat spel och det var inte många som genom skådade detta. Jag var väldigt duktig på, att inte visa vad jag varken kände eller tyckte.
Jag tydde mig till fotbollen, där hade jag mina kamrater som jag inte behövde spela för, jag var yngst. Här fann jag min frizon, en plats där jag kunde vara mig själv, för springa kunde jag o var inte sämst i laget. När jag inte hade träning, satt jag mest på cykeln o åkte gata upp o gata ner med en freestyle runt halsen, musiken spelades naturligtvis på högsta volym, jag var fri o hade glasbubblan på mig.
Jag gjorde inte mycket på lektionerna, bara på gymnastiken för den älskade jag. Allt annat struntade jag i och därför såg mitt betyg ut som en tipsrad, med några fler bortavinster än hemma vinster....förutom i gymnastik, där satt en femma sååå ensam, men det var det enda som betydde något för mig, jag skulle ju bli gymnastik lärare.
Jag började skolka, åkte ibland ut från lektioner o ibland hann jag inte ens in i salen innan jag for ut. Det var på dessa ofrivilliga lediga timmarna, som jag lärde mig snusa :)
Jag minns mycket väl första ggn jag såg M. M hade svarta boots, ljusblåa manchester byxor, dunjacka och höll en snöboll i handen. När vi fick syn på varandra stannade liksom tiden upp. Vi tittade länge på varann och när jag till sist vågade korsa M`s väg för jag skulle ju in till mitt skåp, sa vi hej, jag dräglade säkert....för första gången i mitt liv, var jag förälskad, M var det vackrste jag sett, gudomligt fin, mörkt hår, olivfärgad hud och vackra händer. Glömmer aldrig M`s leende eller doft, en doft som jag fortfarande kan känna i mina näsborrar när jag tänker tillbaka.
Vi blev tillsammans, jag gick i sjuan o M i åttan. M höll på att bilda ett punkband. Detta var kärlek men jag hade väl inte så bra erfarenheter ell bra förebilder, inte heller vetskapen om hur man skulle vara, göra ell dylikt. M bodde ganska nära skolan och ibland smet vi dit på dage.
Ibland tillbringade jag min fritid på ungdoms gården, där fikade vi och spelade biljard. Mer sällan var jag hemma, jag var orolig i hela kroppen, hjärnan snurrade på högvarv o kunde inte sova under långa perioder, att sitta still var inte min grej.
Mamma började jobba på Källbergs, där knäcker man tonvis med ägg, särar på gulan o vitan, som sedan torkas ell annat o ingår i diverse livsmedel. Ibland när vi hade råd köpte vi mat på korvmojjen, då var det fest. Fattar inte hur hon klarade av att fodra sig själv o J, G hade vid detta laget flyttat ihop med sin tjej i Mariestad.
Annars innehöll mina måltider redan då makaroner, naturligtvis lagade mamma mat varje dag men jag kom oftast hem före henne o skulle åka på träning.
En argare o besvärligare tonåring får man nog leta efter. Jag var verkligen hemsk och min mamma fick ta emot mycket skit, hårda ord o vidrigt uppträdande. Vi har nu flyttat till Kungsgatan, en fem rummare och jag fick ett eget rum med brandstegen precis utanför....Rummet såg alltid ut som en krigs zon. Hela golvet täcktes av kläder, vi hade ingen tvättmaskin så jag fick tvätta alla mina kläder i badkaret. jag använde allt jag hade o sen fick jag stå där på knä o tvätta massor.
På sommarloven jobbade jag på Källberg, tjänade mina första pengar och kommer ihåg att jag fick 17,40 i timmen :) wow, det var stort, egna pengar som lades på kläder, godis o annan skit. J och jag var ofta osams, han var och är än idag, en mästare i att reta upp en så man kokade från fötterna enda upp i skallen. Man blev så förbannad på honom men egentligen menade han ju inge illa. Så oftast var det mitt fel att vi var osams, J fick oxå sin beskärda del av kakan. Idag älskar jag hans humor, vi har väldigt lika men han är lite rappare i skallen än vad jag är nu för tiden. Men J har en underbar humor :)
Vi hyrde en lägenhet på Östratorggatan, mitt vid torget. G och J fick egna rum medans jag o mamma sov i ena hörnet av vardagsrummet. Här kom ett annat ljud att göra mig harmoniskt inför o under natten. Nämligen tåget, här är nämligen ända stället i Sverige där Göta kanal korsas av järnvägen o eftersom Töreboda inte är så stort, känner man av tåget vart man än befinner sig. Ljudet av tågen och skakningarna av tågets friktion mot rälsen så både hörde o kände man när det var ett tåg på ingång. Återigen tänkte jag som förut, jag är inte ensam det måste finnas massor med folk på tågen.
Jag började högstadiet, fick gå kvar i min gamla klass fast att jag numera bodde i Töreboda. Våran klass hade följts åt sen lekskolan så det var både skönt o tur. Nu börjar min revollt....jag blev en mycket arg, aggressiv o ledsen tonåring. Jag hatade gubben för att vi inte längre bodde kvar i paradiset utan nu istället befann vi oss i en lägenhet. Hur kul var det, när man var van att ha naturen precis utanför men vad hade man här??
Självklart gjorde puberteten oxå sitt, men mitt humör var hemskt, och det var mamma och mina bröder som fick ta de största smällarna. För utåt sett hade jag ju min mask, som skyddade mig och där jag var inte sårbar. Jag var trygg och stark där bakom och jag släppte inte in en enda människa inpå livet. Jag spelade ett spel, ett avancerat spel och det var inte många som genom skådade detta. Jag var väldigt duktig på, att inte visa vad jag varken kände eller tyckte.
Jag tydde mig till fotbollen, där hade jag mina kamrater som jag inte behövde spela för, jag var yngst. Här fann jag min frizon, en plats där jag kunde vara mig själv, för springa kunde jag o var inte sämst i laget. När jag inte hade träning, satt jag mest på cykeln o åkte gata upp o gata ner med en freestyle runt halsen, musiken spelades naturligtvis på högsta volym, jag var fri o hade glasbubblan på mig.
Jag gjorde inte mycket på lektionerna, bara på gymnastiken för den älskade jag. Allt annat struntade jag i och därför såg mitt betyg ut som en tipsrad, med några fler bortavinster än hemma vinster....förutom i gymnastik, där satt en femma sååå ensam, men det var det enda som betydde något för mig, jag skulle ju bli gymnastik lärare.
Jag började skolka, åkte ibland ut från lektioner o ibland hann jag inte ens in i salen innan jag for ut. Det var på dessa ofrivilliga lediga timmarna, som jag lärde mig snusa :)
Jag minns mycket väl första ggn jag såg M. M hade svarta boots, ljusblåa manchester byxor, dunjacka och höll en snöboll i handen. När vi fick syn på varandra stannade liksom tiden upp. Vi tittade länge på varann och när jag till sist vågade korsa M`s väg för jag skulle ju in till mitt skåp, sa vi hej, jag dräglade säkert....för första gången i mitt liv, var jag förälskad, M var det vackrste jag sett, gudomligt fin, mörkt hår, olivfärgad hud och vackra händer. Glömmer aldrig M`s leende eller doft, en doft som jag fortfarande kan känna i mina näsborrar när jag tänker tillbaka.
Vi blev tillsammans, jag gick i sjuan o M i åttan. M höll på att bilda ett punkband. Detta var kärlek men jag hade väl inte så bra erfarenheter ell bra förebilder, inte heller vetskapen om hur man skulle vara, göra ell dylikt. M bodde ganska nära skolan och ibland smet vi dit på dage.
Ibland tillbringade jag min fritid på ungdoms gården, där fikade vi och spelade biljard. Mer sällan var jag hemma, jag var orolig i hela kroppen, hjärnan snurrade på högvarv o kunde inte sova under långa perioder, att sitta still var inte min grej.
Mamma började jobba på Källbergs, där knäcker man tonvis med ägg, särar på gulan o vitan, som sedan torkas ell annat o ingår i diverse livsmedel. Ibland när vi hade råd köpte vi mat på korvmojjen, då var det fest. Fattar inte hur hon klarade av att fodra sig själv o J, G hade vid detta laget flyttat ihop med sin tjej i Mariestad.
Annars innehöll mina måltider redan då makaroner, naturligtvis lagade mamma mat varje dag men jag kom oftast hem före henne o skulle åka på träning.
En argare o besvärligare tonåring får man nog leta efter. Jag var verkligen hemsk och min mamma fick ta emot mycket skit, hårda ord o vidrigt uppträdande. Vi har nu flyttat till Kungsgatan, en fem rummare och jag fick ett eget rum med brandstegen precis utanför....Rummet såg alltid ut som en krigs zon. Hela golvet täcktes av kläder, vi hade ingen tvättmaskin så jag fick tvätta alla mina kläder i badkaret. jag använde allt jag hade o sen fick jag stå där på knä o tvätta massor.
På sommarloven jobbade jag på Källberg, tjänade mina första pengar och kommer ihåg att jag fick 17,40 i timmen :) wow, det var stort, egna pengar som lades på kläder, godis o annan skit. J och jag var ofta osams, han var och är än idag, en mästare i att reta upp en så man kokade från fötterna enda upp i skallen. Man blev så förbannad på honom men egentligen menade han ju inge illa. Så oftast var det mitt fel att vi var osams, J fick oxå sin beskärda del av kakan. Idag älskar jag hans humor, vi har väldigt lika men han är lite rappare i skallen än vad jag är nu för tiden. Men J har en underbar humor :)
lördag 10 april 2010
Kapitel 3
När jag gick i årskurs 6 var vi denna sommaren på träningsläger med Moholms damlag i Mariefred. Gubben var tränare så han var ju med naturligtvis. Jag var 12 år såg inte vad som skedde. Nu i efterhand var det ju hur tydligt som helst. Jag var bara överväldigad av att vara på läger i Mariefred som inte ligger alls långt från Strängnäs. Glädjen över allt detta så hade jag ingen koll, var för uppspelt av allt annat som skedde o vi gjorde.
Väl hemma så åker jag på ridläger ganska nära Wassbacken nämligen Påvelstorp drygt 2 km hemmifrån. Jag vet att mina föräldrar då hade bestämt sig för, att jag skulle få en egen häst! :)
Då vi startade fotbollen igen efter några veckors sommarlov, skulle en av mina lagkamrater åka med oss. Inget konstigt i det, hon bodde på Fimmerstad och vi kör ju förbi det stället på vägen. Jag satt i baksätet, gubben körde o K satt i fram. Situationen i sig var inget konstigt, K var en vän genom idrotten, tippar på att hon var ca 8 år äldre än mig. När jag satt där bak, tittade jag fram för att se vägen, då liksom nu blir jag åksjuk, jag tittade naturligtvis som barn gör, lite här o där. Det jag såg gjorde mig väldigt ledsen, fundersam och jävligt arg. Tänkte på mamma med en gång, hur skulle jag berätta detta? Hur mycke ska ett barn behöva stå ut med och vara med om? Om jag berättade visste jag innerst inne att familjen skulle splittras, jag brydde mig inte om det men förstod att det skulle bli ett helvete för mamma. Det jag såg var, att gubbjäveln och K höll varandra i handen! De trodde väl inte att jag skulle upptäcka det, men mina små vaksamma ögon iakttog och här växte det ännu mera hat mot gubben. Hur fan kunde han göra så? Och nu såg jag oxå varnings signalerna från lägret, allt blev så klart och tydligt. Men skulle jag välja och dessutom våga berätta detta för mamma? Jag visste ju att gubbjäveln skulle bli rasandes arg o koka av ilska.
Under de kommande dagarna nonchalerade jag gubben totalt. Kunde inte se min mor i ögonen och kunde absolut inte sova på nätterna, tydde mig till mörkret som var min bäste vän. Dagarna går och jag håller tyst, var säkert helt annorlunda i mitt uppträdande men det ser man ju inte själv. En morgon vid frukost bordet, det var bara jag och mamma o jag var på väg till skolan, frågade morsan, vad är det du funderar på, vad är det som rör sig i ditt huvud, du är inte dig själv. Fan, hon hade avslöjat mig o det hade jag inte räknat med. Men samtidigt så visste jag, att här var min chans, nu kändes det inte som om jag skvallrade om gubben eftersom mor hade ställt mig en fråga. Jag berättade vad jag sett, såg hur mamma vart alldeles vit i ansiktet, såg hennes min o rädsla, jag stört bölade, både för att jag bevarat det så länge innom mig och för att jag såg hur att allt rann av mamma. Såg i hennes blick blev tom och jag ville bara vara i hennes famn, kanske skulle jag inte ha berättat?
Sen går allt så fort, morsan konfronterade gubben och han erkände samtidigt som han blängde på mig, han förstod ju genast att det var jag som sagt det. Jag visste att det skulle hända något men jag visste inte vad. Gubben sa något till mig minns tyvärr inte vad, men jag svarade honom med orden, dra åt helvete! Då gick gubbjävlen snabbt emot mig och höjde sin hand för att ge mig en örfil. Som tur var, hann morsan att gå emellan, hindrade honom från att smälla till mig o jag lovar, han ville det så jävla gärna. Morsan sa till honom, du får skylla dig själv för de orden. Morsan stod upp för mig o jag har nog aldrig känt mig så lättad och mammasjuk i hela mitt liv.
Gubben var tvärsäker, han skulle flytta ihop med K och lämna oss. Huset skulle snarast ut till försäljning, allt skulle ordnas på så kort tid som möjligt, gubben ville ju dra och vi var ju tvungna att flytta in till Töreboda eftesom mamma inte har körkort. Dessutom skulle hon ju finna ett arbete och jag skulle börja 7:an om någon vecka. I samma veva, var jag tvungen att säga hejdå till min älsklings häst, Filur, visste ju att jag aldrig skulle kunna ta mig dit mer o det gjorde så ont, som att mista en nära vän o kamrat. Som alltid fanns där och stod ut med mig som jag var, alltid lika glad.
Jag skrev nu på för Mariestads Bois damlag i fotboll. Jag hade inte kunnat ta mig till Moholm alldeles själv, men från Töreboda fanns det ju buss som jag skulle åka med. Många saker som hände inom loppet på en månad, jag sörjde inte någon av händelserna utan la det i min ryggsäck, det tar jag sen sa jag inom mig, men inte nu.
Gubben beställde hem stora lastbils flak och fyllde dom med allt som han inte tyckte fanns något värde i. Detta gjorde han medans mamma arbetade, jag och mina bröder var i skolan. Han slängde alla leksaker, alla saker vi gjort i syslöjd ell träslöjd ell sådant vi gjort o tillverkat hemma. Dessutom det mesta av möblerna, mammas personliga saker som fotografier från hennes barndom och släktningar. Allt rök, inget fanns kvar....där försvann mycket av livet, sådant man skulle sakna ell förknippa med sin barndom, minnen och älskade leksaker.
Huset såldes, pappa tog handpenningen, morsan fick inget, utan han stoppade dem rakt ner i sin ficka, tyckte väl att han och K skulle ha dem istället. Det han inte kastade, tog han med sig, allt som var något av värde som t.ex gamla grejer som var värda pengar, antika saker han antingen köpte på auktion, bytte till sig av andra fula gubbar ell snodde ur sommarstugor på nätterna!
När huset var sålt, fick mamma 10 000 kr av hela vinsten, vet tyvärr inte hur mycket gubben roffade åt sig och jag vill inte veta, jag blir bara förbannad och jag vill inte lägga onödigt energi på det. För dom pengarna köpte morsan en tv och en stereo, hon visste så väl att vi alla tre älskade musik. Fattar inte än i dag hur hon klarade av allt, hon berättade för mig att det hade tagit drygt fem år att komma över gubben....för mig hade de känslorna dött för länge sedan.
Väl hemma så åker jag på ridläger ganska nära Wassbacken nämligen Påvelstorp drygt 2 km hemmifrån. Jag vet att mina föräldrar då hade bestämt sig för, att jag skulle få en egen häst! :)
Då vi startade fotbollen igen efter några veckors sommarlov, skulle en av mina lagkamrater åka med oss. Inget konstigt i det, hon bodde på Fimmerstad och vi kör ju förbi det stället på vägen. Jag satt i baksätet, gubben körde o K satt i fram. Situationen i sig var inget konstigt, K var en vän genom idrotten, tippar på att hon var ca 8 år äldre än mig. När jag satt där bak, tittade jag fram för att se vägen, då liksom nu blir jag åksjuk, jag tittade naturligtvis som barn gör, lite här o där. Det jag såg gjorde mig väldigt ledsen, fundersam och jävligt arg. Tänkte på mamma med en gång, hur skulle jag berätta detta? Hur mycke ska ett barn behöva stå ut med och vara med om? Om jag berättade visste jag innerst inne att familjen skulle splittras, jag brydde mig inte om det men förstod att det skulle bli ett helvete för mamma. Det jag såg var, att gubbjäveln och K höll varandra i handen! De trodde väl inte att jag skulle upptäcka det, men mina små vaksamma ögon iakttog och här växte det ännu mera hat mot gubben. Hur fan kunde han göra så? Och nu såg jag oxå varnings signalerna från lägret, allt blev så klart och tydligt. Men skulle jag välja och dessutom våga berätta detta för mamma? Jag visste ju att gubbjäveln skulle bli rasandes arg o koka av ilska.
Under de kommande dagarna nonchalerade jag gubben totalt. Kunde inte se min mor i ögonen och kunde absolut inte sova på nätterna, tydde mig till mörkret som var min bäste vän. Dagarna går och jag håller tyst, var säkert helt annorlunda i mitt uppträdande men det ser man ju inte själv. En morgon vid frukost bordet, det var bara jag och mamma o jag var på väg till skolan, frågade morsan, vad är det du funderar på, vad är det som rör sig i ditt huvud, du är inte dig själv. Fan, hon hade avslöjat mig o det hade jag inte räknat med. Men samtidigt så visste jag, att här var min chans, nu kändes det inte som om jag skvallrade om gubben eftersom mor hade ställt mig en fråga. Jag berättade vad jag sett, såg hur mamma vart alldeles vit i ansiktet, såg hennes min o rädsla, jag stört bölade, både för att jag bevarat det så länge innom mig och för att jag såg hur att allt rann av mamma. Såg i hennes blick blev tom och jag ville bara vara i hennes famn, kanske skulle jag inte ha berättat?
Sen går allt så fort, morsan konfronterade gubben och han erkände samtidigt som han blängde på mig, han förstod ju genast att det var jag som sagt det. Jag visste att det skulle hända något men jag visste inte vad. Gubben sa något till mig minns tyvärr inte vad, men jag svarade honom med orden, dra åt helvete! Då gick gubbjävlen snabbt emot mig och höjde sin hand för att ge mig en örfil. Som tur var, hann morsan att gå emellan, hindrade honom från att smälla till mig o jag lovar, han ville det så jävla gärna. Morsan sa till honom, du får skylla dig själv för de orden. Morsan stod upp för mig o jag har nog aldrig känt mig så lättad och mammasjuk i hela mitt liv.
Gubben var tvärsäker, han skulle flytta ihop med K och lämna oss. Huset skulle snarast ut till försäljning, allt skulle ordnas på så kort tid som möjligt, gubben ville ju dra och vi var ju tvungna att flytta in till Töreboda eftesom mamma inte har körkort. Dessutom skulle hon ju finna ett arbete och jag skulle börja 7:an om någon vecka. I samma veva, var jag tvungen att säga hejdå till min älsklings häst, Filur, visste ju att jag aldrig skulle kunna ta mig dit mer o det gjorde så ont, som att mista en nära vän o kamrat. Som alltid fanns där och stod ut med mig som jag var, alltid lika glad.
Jag skrev nu på för Mariestads Bois damlag i fotboll. Jag hade inte kunnat ta mig till Moholm alldeles själv, men från Töreboda fanns det ju buss som jag skulle åka med. Många saker som hände inom loppet på en månad, jag sörjde inte någon av händelserna utan la det i min ryggsäck, det tar jag sen sa jag inom mig, men inte nu.
Gubben beställde hem stora lastbils flak och fyllde dom med allt som han inte tyckte fanns något värde i. Detta gjorde han medans mamma arbetade, jag och mina bröder var i skolan. Han slängde alla leksaker, alla saker vi gjort i syslöjd ell träslöjd ell sådant vi gjort o tillverkat hemma. Dessutom det mesta av möblerna, mammas personliga saker som fotografier från hennes barndom och släktningar. Allt rök, inget fanns kvar....där försvann mycket av livet, sådant man skulle sakna ell förknippa med sin barndom, minnen och älskade leksaker.
Huset såldes, pappa tog handpenningen, morsan fick inget, utan han stoppade dem rakt ner i sin ficka, tyckte väl att han och K skulle ha dem istället. Det han inte kastade, tog han med sig, allt som var något av värde som t.ex gamla grejer som var värda pengar, antika saker han antingen köpte på auktion, bytte till sig av andra fula gubbar ell snodde ur sommarstugor på nätterna!
När huset var sålt, fick mamma 10 000 kr av hela vinsten, vet tyvärr inte hur mycket gubben roffade åt sig och jag vill inte veta, jag blir bara förbannad och jag vill inte lägga onödigt energi på det. För dom pengarna köpte morsan en tv och en stereo, hon visste så väl att vi alla tre älskade musik. Fattar inte än i dag hur hon klarade av allt, hon berättade för mig att det hade tagit drygt fem år att komma över gubben....för mig hade de känslorna dött för länge sedan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)