I samma veva som vi satt o funderade på hur vi skulle göra, stanna kvar ell flytta tillbaka till östersund ringer G.L från Scania och berättar att det finns en tjänst ledig som reservdelsman, alltså samma jobb jag hade förut. nu var min och x ekonomiska situation ohållbar så vi bestämmer att jag ska ta jobbet, fast jag visste att jag inte skulle trivas såg vi det som enda utväg. nu betalade af flytten eftersom jag fått arbete på annan ort. vi slapp att packa, det gjorde flyttfirman så vi tog det vi behövde i bilen o drog uppåt Sverige igen. jag, x, hund o katt.
Jag försöker att ändra inställning till jobbet, att nu ska jag försöka göra det till en bättre arbetsplats, bättre miljö och säga vad jag tycker. jag börjar att gå till vd:n för tunga fordon. jag talar om att viss personal missköter sig genom att aldrig komma i tid ell dyka upp överhuvudtaget. han lovade att ta tag i problemet o jag gick nöjd därifrån. men hände något?? nej, samma personal fortsätter att göra som dom vill, många ggr var det bara jag och G.L som dök upp, vi skulle sköta kunder vid disk, kunder från verkstaden o kunder via telefon, skicka gods o även packa upp alla reservdelar som kom varje morgon från scania i södertälje ell från en annan leverantör. vi skulle oxå hinna med att beställa delar inför morgondagen o betala räkningar via datorn. jag var förbannad o besviken, gick in en ggn till o pratade med vd:n, för mig är det ofattbart att inte göra sitt bästa, vi har ett service yrke o ska alltid finnas till hands. detta att inte komma i tid retar gallfeber på mig, det är både oansvarligt o respektlös mot de andra på avdelningen.
kraften tar allt mer o mer slut, jag såg ingen ände på eländet, det blev aldrig bättre hur vi än försökte få ledningen att fatta. detta gjorde ju inte att jag fick mindre söndagsågren, jag var väldigt arg o ledsen när jag kom hem, uppgiven o stressad inombords. jag mår inte alls bra, x och mitt förhållande började verkligen knaka i fogarna, jag var inte go när jag kom hem, trött o grinig o utan lust att göra någonting alls. jag var nog inte så rolig att leva med o plötsligt sa jag ingenting, jag var tyst långt inne i min bubbla.
som en sista utväg på jobbet ber M.S mig att bli skyddsombud, och på så sätt få större inflytande o delaktighet i vad som hände. jag såg det som ett tillfälle att förbättra arbetsmiljön o få chefer att ändra sin dåliga attityd till personalen. jag utbildar mig, går på flera kurser i både örnsköldsvik o sollefteå. när jag kom hem från dessa kurser var man full av idéer o trodde att nu jävlar blir det andra bullar. men hur vi än stred och slet, jobbade arbetsledningen emot oss. vi blev de svarta fåren som var obekväma att ha och göra med. det var som att gräva sin egen grav. mitt fysiska o psykiska tillstånd förvärrades drastiskt, ryggsäcken var överproppad o detta som hände under detta år på scania blev det som gjorde, att alla åren kom ikapp mig till slut rinner bägaren över o man tror det beror på den sista händelsen. men det är bara toppen på isberget, den lilla pusselbiten som fattades innan det var helt kört. ryggsäcken sprängdes med en otrolig kraft. jag blev anfådd i trappor, kroppen sa att jag tänker o vill inte gå fortare. jag kunde inte stressa utan att få ont i bröstkorgen. jag sov inget, hade ingen matlust o tappade kontrollen helt hemma. x rann ur mina händer utan att jag orkade göra något, ell kanske inte jag ville se ell förstå, att det är slut....över, 5 år hade vi levt tillsammans och nu var det på väg att upphöra. jag kände det i hela mig o jag visste vad x ville innerstinne. x och jag gör slut 19 december, fruktansvärd smärta o jag ville inte acceptera att den enda jag hade älskat skulle försvinna ur mitt liv. jag fick full panik, det trygga o goda försvann på en sekund när jag ställde frågan till x....x ville flytta isär o bygga upp ett nytt liv....
idag förstår jag det beslutet, känslorna finns kvar hos mig men de har blivit lättare att leva med. jag var ingen bra sambo det året jag jobbade på scania. jag försökte hjälpa andra medan mitt eget förhållande flöt bort mer o mer för varje dag.
jag missade chansen, jag sumpade allt o det förlåter jag mig aldrig för. jag gjorde vad jag kunde just då men jag orkade inte mer, psyket var för fullt för att jag skulle kunna bry mig hemma. jag hade vid detta laget flyttat Linum till ett annat stall, där jag slapp in o utsläpp. det låg dessutom på vägen hem från stan så det var väldigt smidigt. att slippa köra hem hö, havre, ensilage, spån o alla tillbehör Linum behövde. visserligen fick vi fortfarande köra dit hö och spån men inte alls samma tid gick åt som förut.
det är nu resan börjar, då menar jag det riktiga helvetet med kamp mot psyket o kroppen. viljan att överleva är stor, men att ge upp är oxå stor. bara få slippa vara med längre, slippa alla resor inom en, slippa se skiten som växer runt. slippa att hata sig själv för det är värst, att man riktigt önskar livet ur en själv. man är inte värd att få leva, man är helt enkelt en störd människa som borde dö ell sitta på en psykisk avdelning för likasinnade. att acceptera för sig själv, jag har ångest var det svåraste. ordet klingar illa i mina öron, vad ska det då inte göra i andras. depressionen blir en fiende man ska ta död på, att överleva till nästa dag känns fruktansvärt långt bort, jag ville verkligen inte finnas till. jag hade misslyckats i allt hela livet o nu stod jag där ensam. en resa som tog många år och är inte klar än. jag kände mig väldigt ensam o utsatt, vart ska man ta vägen? det var en ständig strid inombords, slet o drog i alla inre organ, hjärnan kokar bokstavligen, den har slått över till läge dö o inte leva. kroppen vägrar att röra på sig mer än nödvändigt, inget slös på energi. jag visste inget om depression, hade bara hört människor säga, att han ell hon har gått in i väggen. då tänker man, jaha dom har jobbat alldeles för hårt o mycke övertid. men så var det inte i mitt fall utan mitt psyke var helt enkelt slut o det är många med mig som har det så. men det är mycket svårare för utomstående att begripa. att man kan ta slut psykiskt utan att ha jobbat ihjäl sig.
sally brampton skriver i sin bok : att föra krig mot depression är att slåss mot sig själv. om man ser på det intensiva självhat som man upplever under depression så är det sant.
jag kände mig väldigt annorlunda o gör det än idag, jag är inte som andra....jag är knäpp för min hjärna fungerar inte längre som den ska o gjorde. jag har inget värde i mina ögon o självföraktet är väldigt stort. självförtroendet är helt borta, tillit har jag svårt att känna o den nära kontakten som finns mellan människor, den fysiska beröringen från vänner, en klapp ell en kram, har jag väldigt svårt att ta emot. jag tänker vad vill hon ell han, hur ska jag kunna lita på att den andra människan inte vill mig illa, hur vet jag....att hon inte går....min hjärna säger, stanna kvar i bubblan där är du osårbar o odödlig. jag är inte som andra, inte heller som folk har trott. jag har spelat en väldigt bra teater med en stenhård mask där glädje o pajas funnits men inombords har jag varit trasig o ensam, att alltid känna sig ensam....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar