När jag gick i årskurs 6 var vi denna sommaren på träningsläger med Moholms damlag i Mariefred. Gubben var tränare så han var ju med naturligtvis. Jag var 12 år såg inte vad som skedde. Nu i efterhand var det ju hur tydligt som helst. Jag var bara överväldigad av att vara på läger i Mariefred som inte ligger alls långt från Strängnäs. Glädjen över allt detta så hade jag ingen koll, var för uppspelt av allt annat som skedde o vi gjorde.
Väl hemma så åker jag på ridläger ganska nära Wassbacken nämligen Påvelstorp drygt 2 km hemmifrån. Jag vet att mina föräldrar då hade bestämt sig för, att jag skulle få en egen häst! :)
Då vi startade fotbollen igen efter några veckors sommarlov, skulle en av mina lagkamrater åka med oss. Inget konstigt i det, hon bodde på Fimmerstad och vi kör ju förbi det stället på vägen. Jag satt i baksätet, gubben körde o K satt i fram. Situationen i sig var inget konstigt, K var en vän genom idrotten, tippar på att hon var ca 8 år äldre än mig. När jag satt där bak, tittade jag fram för att se vägen, då liksom nu blir jag åksjuk, jag tittade naturligtvis som barn gör, lite här o där. Det jag såg gjorde mig väldigt ledsen, fundersam och jävligt arg. Tänkte på mamma med en gång, hur skulle jag berätta detta? Hur mycke ska ett barn behöva stå ut med och vara med om? Om jag berättade visste jag innerst inne att familjen skulle splittras, jag brydde mig inte om det men förstod att det skulle bli ett helvete för mamma. Det jag såg var, att gubbjäveln och K höll varandra i handen! De trodde väl inte att jag skulle upptäcka det, men mina små vaksamma ögon iakttog och här växte det ännu mera hat mot gubben. Hur fan kunde han göra så? Och nu såg jag oxå varnings signalerna från lägret, allt blev så klart och tydligt. Men skulle jag välja och dessutom våga berätta detta för mamma? Jag visste ju att gubbjäveln skulle bli rasandes arg o koka av ilska.
Under de kommande dagarna nonchalerade jag gubben totalt. Kunde inte se min mor i ögonen och kunde absolut inte sova på nätterna, tydde mig till mörkret som var min bäste vän. Dagarna går och jag håller tyst, var säkert helt annorlunda i mitt uppträdande men det ser man ju inte själv. En morgon vid frukost bordet, det var bara jag och mamma o jag var på väg till skolan, frågade morsan, vad är det du funderar på, vad är det som rör sig i ditt huvud, du är inte dig själv. Fan, hon hade avslöjat mig o det hade jag inte räknat med. Men samtidigt så visste jag, att här var min chans, nu kändes det inte som om jag skvallrade om gubben eftersom mor hade ställt mig en fråga. Jag berättade vad jag sett, såg hur mamma vart alldeles vit i ansiktet, såg hennes min o rädsla, jag stört bölade, både för att jag bevarat det så länge innom mig och för att jag såg hur att allt rann av mamma. Såg i hennes blick blev tom och jag ville bara vara i hennes famn, kanske skulle jag inte ha berättat?
Sen går allt så fort, morsan konfronterade gubben och han erkände samtidigt som han blängde på mig, han förstod ju genast att det var jag som sagt det. Jag visste att det skulle hända något men jag visste inte vad. Gubben sa något till mig minns tyvärr inte vad, men jag svarade honom med orden, dra åt helvete! Då gick gubbjävlen snabbt emot mig och höjde sin hand för att ge mig en örfil. Som tur var, hann morsan att gå emellan, hindrade honom från att smälla till mig o jag lovar, han ville det så jävla gärna. Morsan sa till honom, du får skylla dig själv för de orden. Morsan stod upp för mig o jag har nog aldrig känt mig så lättad och mammasjuk i hela mitt liv.
Gubben var tvärsäker, han skulle flytta ihop med K och lämna oss. Huset skulle snarast ut till försäljning, allt skulle ordnas på så kort tid som möjligt, gubben ville ju dra och vi var ju tvungna att flytta in till Töreboda eftesom mamma inte har körkort. Dessutom skulle hon ju finna ett arbete och jag skulle börja 7:an om någon vecka. I samma veva, var jag tvungen att säga hejdå till min älsklings häst, Filur, visste ju att jag aldrig skulle kunna ta mig dit mer o det gjorde så ont, som att mista en nära vän o kamrat. Som alltid fanns där och stod ut med mig som jag var, alltid lika glad.
Jag skrev nu på för Mariestads Bois damlag i fotboll. Jag hade inte kunnat ta mig till Moholm alldeles själv, men från Töreboda fanns det ju buss som jag skulle åka med. Många saker som hände inom loppet på en månad, jag sörjde inte någon av händelserna utan la det i min ryggsäck, det tar jag sen sa jag inom mig, men inte nu.
Gubben beställde hem stora lastbils flak och fyllde dom med allt som han inte tyckte fanns något värde i. Detta gjorde han medans mamma arbetade, jag och mina bröder var i skolan. Han slängde alla leksaker, alla saker vi gjort i syslöjd ell träslöjd ell sådant vi gjort o tillverkat hemma. Dessutom det mesta av möblerna, mammas personliga saker som fotografier från hennes barndom och släktningar. Allt rök, inget fanns kvar....där försvann mycket av livet, sådant man skulle sakna ell förknippa med sin barndom, minnen och älskade leksaker.
Huset såldes, pappa tog handpenningen, morsan fick inget, utan han stoppade dem rakt ner i sin ficka, tyckte väl att han och K skulle ha dem istället. Det han inte kastade, tog han med sig, allt som var något av värde som t.ex gamla grejer som var värda pengar, antika saker han antingen köpte på auktion, bytte till sig av andra fula gubbar ell snodde ur sommarstugor på nätterna!
När huset var sålt, fick mamma 10 000 kr av hela vinsten, vet tyvärr inte hur mycket gubben roffade åt sig och jag vill inte veta, jag blir bara förbannad och jag vill inte lägga onödigt energi på det. För dom pengarna köpte morsan en tv och en stereo, hon visste så väl att vi alla tre älskade musik. Fattar inte än i dag hur hon klarade av allt, hon berättade för mig att det hade tagit drygt fem år att komma över gubben....för mig hade de känslorna dött för länge sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar