Det tar ca 10 månader innan jag blir kallad till vuxenpsyk, under tiden jag väntar går jag kvar hos denna tomma kurator. jag säger det som förväntas av mig, min spelförmåga infann sig även om jag mådde asdåligt. ville bara gå därifrån men att säga ifrån fanns inte än hos mig. jag skulle naturligtvis krävt en annan att prata med men fann mig i att gå dit.
jag intervjuas länge o allt jag säger skirvs ner. det bestäms att jag ska få gå där o träffa en psykolog, äntligen tänkte jag, en utbildad psykolog som visste mer om hur hjärnan fungerar och jag hoppades av hela mig att jag skulle ha sådan tur, att det var en psykolog som jag trivdes med, annars tänkte jag gå, jag orkade inte öppna mig lagom igen utan nu ville jag prata ut ordentligt, få ur allt ur jag hade i hjärnan o rensa upp i min ryggsäck.
änligen blev det min tur, jag fick träffa psykolog W. vi träffas för att se om vi passar ihop se om kemin stämmer, och att det naturligtvis finns en ömsesidig respekt. jag kände direkt samhörighet, tillit, förtroende och respekt. kände att W gav samma tillbaka. jag kände äntligen mig fri, trygg o harmonisk. jag berättade direkt saker o händelser i mitt liv som jag inte har sagt till någon annan, varken dessa kuratorer jag träffat ell mina vänner. jag berättade personligt "intima" saker om mig själv, som jag alltid gömt hos mig själv o tagit eget ansvar över. jag känner att W vet och kan det W pratar om, äntligen en som inte satt med armarna i kors o inte fattade ett dugg, här satt det en människa som ändligen hade skinn på näsan, som inte satt o höll med. som inte nickade med huvudet och gav tomma svar ell åsikter. nu blev det äntligen en öppen kommunikation med raka puckar o jag blev tvungen att sätta ord på mina känslor, på hur jag mådde och hur jag kände. W engagerade sig med hela kroppen o höll en ständig ögon kontakt. jag hade då väldigt svårt att se någon direkt i ögonen utan tittade helst ner ell på något annat.
W gav mig en fast hand, någon jag kunde lita på i alla väder o sinnesomställningar. här fick jag vara ledsen, arg, irriterad o fundersam. jag fick utlopp för alla mina känslor, det tog ett tag men sakta o säkert tog W över mer o mer. hade egna åsikter och gav mig en fight, något jag sökt så länge. någon som klarade av att hänga med mitt huvud att ge mig respons på tankar o funderingar. lärde mig att se på saker på ett annat sätt o försöka få mig, att känna respekt mot mig själv. vi träffas en ggn i veckan, men därimellan skickade jag mail, eller ringde o bad W höra av sig. jag kunde fortfarande inte sova, jag var trött både psykiskt o fysiska av att inte få vila skallen någongång. W frågade mig på första mötet, om jag kunde lova att inte ta livet av mig under dessa 6 månader som vi hade framför oss, jag svarade nej. jag kunde inte ljuga för W, för första ggn i mitt liv ville jag inte driva med någon ell gömma mig i lögner. jag hade ju tänkt ut exakt hur det skulle gå till, det fanns en plan. W frågade mig då, om jag kunde lova att ringa W innan och be om hjälp, jag svarade ja.
jag kan med säkerhet säga att utan W hade jag INTE suttit här idag, jag har W att tacka för att jag fortfarande orkar kämpa på, att jag blivit bättre o gjort enorma framsteg. jag älskar när vi munhuggs, jag behöver den stimulansen för att hjärnan ska få sitt. jag behöver ett mål att sträva efter, ett mål som är logiskt för mig. små små steg att ta, att lära känna mina begränsningar, få bort att jag måste vara bäst, någon som bromsar mig kraftigt med väl motiverade ord. W sa till mig, nej nu går det för fort igen. W fick mig att tänka på ett annat sätt, att jag först o främst skulle ta hänsyn till mina egna känslor, att jag inte alltid måste finnas tillhands för andra. jag sa, detta kommer att bli en jävla resa....
jag fick oxå en underbar läkare, som intresserade sig för mig....jag var inte längre en patient i högen som skulle avverkas så fort som möjligt för att ge plats för andra. helt plötsligt låg det tid för mig, mina problem. K.H förstod vad jag gick igenom, mötte mig med respekt o lyssnade mycket väl på vad jag sa, hur jag mådde o ville ha hjälp med. K.H tar genast bort den medicin som jag gick upp i vikt av, byter oxå ut mina puckopiller mot en annan sort, jag hade ju gått flera år på dom andra men inte blivit hjälpt som jag hoppades. jag fick en insomningstablett så skulle göra det lättare för mig att somna. tyvärr snurrade min hjärna fortfarande i 200 km, så oftast var jag varken på nätterna i alla fall.
jag har alltid levt under de fyra F:n.... ful, fet, fattig o finnig....så såg jag på mig själv, äcklades av att se mig naken eller i spegeln. jag hatade mitt inre, min hjärna som svek mig hela tiden. jag var inte normal, jag var en individ som jag absolut inte ville umgås med. jag valde ensamheten, det kändes bättre för jag ansåg mig själv vara korkad. att jag varken kunde något ell förstod något heller. jag har alltid ansett mig vara dummare än andra, mindre intelligent o annorlunda, knäpp. tyckte att jag hade fruktasvärt lågt IQ, jag fattade inte vad jag skulle lära mig ell jag försod inte vad som sas, min självkänsla var under all kritik. kanske berodde det på min barndom då jag aldrig fick höra något positivt. jag var mindre värd en andra, en sopa....en mindre värd människa. jag såg inte mina tillgångar, min kunskap. jag hade ju så svårt att lära mig nya saker och gjorde jag något så tävlade jag alltid mot mig själv och blev fruktansvärt irriterad om jag inte klarade uppgiften med en gång. då blev jag besviken o väldigt förbannad på mig själv, man ska vara bäst, snabbast o duktig....rapp i skallen. vad var jag av dessa ingredienser?
jag hade blivit någon annan, min personlighet hade för länge sedan suddats ut, jag blev någon som jag inte trivdes med, någon som anpassade sig för att just passa den andra människans behov att forma mig till något som dög. min vilja och tankar styrdes av någon annan. nu skulle jag börja hitta det som var jag....W blev min trygga hand en fast punkt som jag kunde ty mig till. däremellan var jag rastlös, sökande och ångestfylld individ. jag ville så gärna bli som andra, men W ville jag skulle upptäcka mig själv och utvecklas till en självständig människa, hemska tanke!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar