Kapitel 9

Tyvärr ingår draken i kommande text oxå, det tog så många år innan jag blir fri o kunde lämna detta bakom mig.

L.W var fruktansvärt svartsjuk fast att vi inte längre var tillsammmans. jag fick inte umgås med någon förutom med L.W´s släkt.träffade jag en kompis i smyg, låg genast mina kläder på golvet i hallen, så vad göra?, ställa in mig i ledet igen, ta på mig min mask och bli undergiven igen. jag började bli känslokall, levde mer o mer i min glassbubbla och är än idag förvånad att ingen såg vad som hände, hur jag förändrades, ell spelade jag så pass bra att ingen märkte? jo det var en tjej som såg igenom alltihopa, nämligen M.J, som oxå jobbade på tekniska fast på förrådet där all prov material till prototyperna som byggdes. M.J försökte många ggr förklara hur L.W styrde mig, att makten o svartsjukan syntes lång väg. jag ursäktade mig o kom alltid med en förklaring, ett försvar mot allt M.J sa, vågade inte säga vad som pågick, fast att det var uppenbart. jag visste mycke väl hur sjukt det var o skulle ha lyssnat o tagit hjälp av M.J, pratat av mig o få känna att jag inte var värdelös.

L.W´s favorit uttryck var att säga på söndagskvällen när vi slitit som djur hela helgen med både det ena o andra, klockan kunde vara 8 då sa LW att nu tar vi helg....
här lärde jag mig oxå ett annat yttryck, ska man göra någonting ska man göra det ordentligt annars ska man låta bli. M.J är än idag fortfarande en av mina närmaste vänner.

jag har gjort allt som en mindre värd människa kan göra, undergräva sig själv, förinta sig, backa tillbaka o ge sig. jag fick inte snusa, det var äckligt så jag slutade o höll upp i fem år. till slut började jag i alla fall men jag smög med det. jag köpte en dosa, satt i bilen vid järnvägsstationen o bara njöt. jag gjorde något förbjudet o det kändes i hela kroppen, livrädd för att bli avslöjad men underbart att göra något jag ville. jag smög med snuset, såg alltid till att jag var sist i säng, då kunde jag sitta ifred i soffan med min snusdosa, det blev min trygghet, något som jag tyckte om. smög oxå med det på jobbet för jag visste aldrig när L.W skulle komma o kontrollera vad jag gjorde ell behövde hjälp. när L.W överrumplade mig fick jag panik o var tvungen att få ut prillan utan att L.W såg, visste exakt vad det skulle bli för reaktion. jag var en mes, fruktansvärt dålig på att ställa upp för mig själv och säga ifrån. jag tillät denna kontroll, denna psykiska behandling för jag visste inget annat. jag hade levt i det så länge att jag tappat fotfästet. hur kan en människa vara så elak, bara göra saker för egen vinning, såra en människa och ha kontroll enda ut i fingertopparna. varför sökte jag inte hjälp, varför tillät jag inte mig själv att bryta ihop? jag har massor av frågor men inga svar mer än att jag misst min själ o fått ett stort hål i hjärtat.

min räddning blir att L.W blir kär i en annan så det blev som naturligt att jag skulle flytta. jag fick hjälp av en arbetskamrat att hitta ett litet hus att hyra, så långt bort jag kunde från draken utan att det blev för långt att pendla till Saab. jag brukar säga att jag missade hela mitt 20-tal, alltså åren mellan 23-30.
jag älskade mitt egna hem, njöt av ensamheten och känslan var underbar över att kunna göra vad jag ville på min fritid. men det var oxå svårt och komplicerat, då jag ej kom ihåg hur man levde, vad man gjorde på sin fritid, att göra ingenting på ledig tid var så främmande. jag blev otroligt rastlös, skämdes för att jag inte tog tag i något o istället bara sitta där o njuta av musik. jag kunde inte det, jag var på högvarv hela tiden, sprang, fort fort, hur ska man tillåta sig egentid när man har levt så länge för någon annan o sprungit i 200km för att bli godkänd o slippa sura miner. jag har alltid älskat natten o det blev min trygga punkt nu ännu mera. för då visste jag att det var för mörkt ute, att göra något kreativt, min fritid blev plötsligt tom o svår att uthärda. vilade gör man ju i graven....detta har jag fortfarande jätte svårt med, att tillåta sig själv att sitta ner. jag kan inte titta på en film när det är ljust ute, det ger mig dåligt samvete o det kör i hela kroppen, nä nu gör jag inget vettigt....jag kan inte vid denna tid bara stanna upp o leva just den sekunden. se hur fåglarna flög, fjärillarna besökte blommor mm mm, att det är ok att bara vara, men man ska ju vara så duktig jämt.

jag trivdes verkligen på jobbet, hade härliga kompisar de flesta killar ell gubbar. raka puckar utan sura miner o styrande. men tyvärr fortsatte L.W att styra mig, kontrollera min hjärna o göra mig liten. fortfarande krävde L.W att jag skulle vara glad, var jag tyst vid frukosten blev det inga glada skratt ell historier från min sida och det mottogs inte alls, jag var tråkig o oftast gick L.W väldigt fort ifrån bordet. vilket var skönt men samtidigt gav det sig på mitt dåliga samvete och vad gör jag....det vet ni behöver inte skriva det en ggn till.

jag får diskbråck vilket innebar att jag var sjukskriven 6 månader. behövde rehabilitering så jag blev tvungen att flytta ifrån huset o sätta mig i en lägenhet igen. jag fick absolut inte sitta. i januari när jag är så gott som återställd fick jag frågan om jag ville sluta som mekaniker o ta ett jobb som materialsamordnare. det skulle bli lättare för mig eftersom mekaniker jobbet innebar konstiga arbetsställningar o ett tufft jobb med mycke tunga lyft. jag sa ja. fortfarande fick jag åka på en massa prov med prototyperna. men även till österrike för att kolla in mina artiklar som jag ansvarade för, på den nya 900 cabben, det tråkigaste på dessa resor var att L.W alltid var med därför L.W jobbade som materialsamordnare på chassi medans jag jobbade på kaross påbyggnad. makten fanns kvar över mig och jag kände mig mer död än levande. jag älskade mitt nya arbete, det bästa som finns i hela världen, men att umgås med L.W ännu mera på jobbet, gjorde mig nervös o jag kröp allt längre in i min glasbubbla, masken höll på att glida av, jag hade snart inget skydd kvar av den utan nu blev jag mer o mer blottad samtidigt som jag sjönk ännu längre nedåt, både psykiskt o fysiskt. kroppen ville smita medans skallen sa, du orkar lite till, bit ihop. vad gör en människa så elak, bakgrund? egna misslyckanden? outrädd ryggsäck? energitjuvar ell iglar vad man nu kallar dem är oftast svaga människor som för sitt eget bästa måste ha någon som ger men aldrig tar, alltså mesar som jag som skänker bort allt man har inom sig, ens egna liv är ingenting värt, men varför såg ingen vad som hände? varför sa jag inget? hur kan en människa sjunka så lågt? psykopater....