Under den gångna veckan har mammas tillstånd varierat. De senaste dagarna har hon varit sämre. Idag frågade hon, utan att vara varken ironisk eller elak, har jag några fler barn än dig, har jag barnbarn? Vad svarar man?? Hennes hjärna kan inte ge henne den informationen, den har inte tillgång till svaret.
Jag berättar om min bror, som bor här, men säger ingenting om G som förolyckades 2009. Jag tror inte att hon alltid är medveten om den händelsen, men ibland poppar den upp, men inte idag.
Mamma pratar allt oftare om sin andra lägenhet. Hon ringer mig på nätterna och undrar om hon ska stanna där hon är eller om hon ska gå bort till den andra lägenheten, för det är ingen som har sagt något om hur det ska vara. Mamma är orolig för att hemvården inte ska hitta henne. Jag förklarar att hon ska stanna där och att hemvården kommer som vanligt nästa morgon.
I hallen stod det ett gäng påsar med sopor i. Jag frågade varför? Mamma säger, jag vet inte var soprummet ligger. Jag säger, det ligger i samma hus som tvättstugan. Jag minns inte säger hon, kanske om jag går ut och tittar. Nästa fråga lyder, hur kommer jag till min brevlåda? Du tar hissen ner till bottenvåningen, där finns alla lådor sen tar du hissen upp. Men säger mamma, ska jag gå ut genom dörren som finns i hallen?
Mamma har några saker som hon önskar få uppleva innan hon lämnar denna jord. Den första handlar om mat. Hon längtar efter att få äta Röding och Harr. Hon vill att min bror och hans familj ska komma dit och äta en god middag med henne, en måltid med kött för det är något som hon inte har ätit på länge. Mamma vill hälsa på sin kusin i Uppsala, sin vän i Linköping och sin syster i Strängnäs.
Banala önskningar som vi borde göra för henne. Jag ska ta itu med dem så fort som möjligt. Fisken klarar jag nog på egen hand. Måltiden får jag be min bror att fixa. Jag ska försöka hitta en bil som jag kan låna under ett dygn eller ett par. Jag bara måste!!
Hennes syster bor på ett hem för dementa. Jag vågade inte berätta för mamma att systern fyllde 75 härom dagen. Jag vet hur ledsen hon skulle bli, gråta och önska att hon var där!!
Jag ringde till hennes ansvariga vårdare för att kolla med dem hur och varför mamma har blivit sämre. De ska försiktigt göra några tester för att se vilken form av demens mamma har. På måndag ringer någon mig och berättar hur det har gått. Jag vill ha ett möte med dem. Jag behöver få kunskap, stöd och råd. Det är en fruktansvärt jobbig tid. Det är mycket som händer med henne..
När jag åker därifrån drabbas jag som vanligt av ångest, varför åkte jag, varför stannade jag inte en stund till? Egentligen ska jag inte åka ner i morgon men mitt dåliga samvete berättar för mig att jag ska och bör.
Jag skrev ett sms till G´s fru och bad henne att ringa till mamma. Jag vet faktiskt inte hur länge hon kommer att minnas dem. Jag bad också min brors son att han skulle gå dit och hälsa på mamma. Det är samma där, hur länge kommer hon att komma ihåg honom?
Fy fan vad detta är jobbigt, frustrerande och smärtsamt!! Jag är livrädd att mamma ska gå ut, vilken tid på dygn som helst, och inte hitta hem igen. Att hon följer med någon fast att hon inte vet vem det är. Jag ringer henne varje kväll, ber mamma att hon ska låsa dörren och stanna där hon är.. Att jag kommer till henne nästa dag.
Det gör så jävla ont, jag kan ingenting göra!! Jag vet att jag måste ta hand om mig själv, ladda batteriet och inte åka dit alltför ofta. Varje dag njuter jag av solen men hur ska jag kunna sitta hemma när jag ständigt oroar mig för henne? Hur ska jag kunna slappna av när det är så här? Hur ska jag annars kunna förlåta mig själv den dagen mamma inte känner igen mig?? Om livet ändå vore blått!
Igår kväll frågade jag Hobbe, kan vi inte åka nu? Men vi måste ta mormor med oss!!
Jag älskar dig mamma!!
