Det har hänt en hel del sen mitt förra inlägg. Jag har varit alldeles för trött, slut och tom för att orka skriva. Många positiva händelser men också, naturligtvis, jobbiga och tråkiga. Egentligen hade jag tänkt att detta inlägg enbart skulle innehålla mysiga och varma upplevelser, ganska så magiska och bra för själen.
Men det får jag berätta om nästa gång för inom mig finns det något som måste ut. En händelse som gör ont i hjärtat, som får mig att känna vemod, besvikelse, den påverkar mitt mående och ger mig tårfyllda ögon. Blev återigen påmind om hur ensamheten känns, hur liten och obetydlig en människa kan vara, inför andra. Jag har bara pratat med några om det som hände. Allvarligt talat så känns det pinsamt men historien berättar mycket för mig och bekräftar det som jag alltid har känt och tyckt.
Mamma bor numera på ett äldreboende. Hur det gick till ska jag berätta om i nästa kapitel.
Jag sa upp hennes lägenhet i början på maj. Det blev många lass till soptippen, några till mamma, några till bror och ett till mig. Hade aldrig trott att den manövern kunde vara så fruktansvärt jobbig. Helt plötsligt var det jag som skulle bestämma vad som skulle slängas, sparas och vad mamma ville ha och behövde. Jag var tvungen att försöka se allt ur hennes ögon. Försöka minnas vilka saker och möbler som betydde mycket för henne. Dessutom skulle allt anpassas till 32 kvadrat meter.
Mammas gamla lägenhet skulle vara klar den 1 juni. Jag eller rättare sagt, vi, hade 4 dagar på oss att ställa i ordning den, torsdag till söndag sista veckan i maj. Jag åkte dit tidigt på torsdags morgon för jag visste hur mycket det fanns att göra och att det skulle ta sin tid. Köket stod först på agendan. De flesta vet nog vad det innebär. Kylskåp, frys, lådor, spis, skåp, fläkt mm. Mitt mål var att få det så rent som möjligt.
Det blev en lång dag som jag var helt allena. Även nästa morgon steg jag upp tidigt. Denna fredag var lite speciell, jag fyllde nämligen 50 år. Hade gärna gjort något annat men det fanns inga andra alternativ, inte under dagen i alla fall. Detta var egentligen min dag, en dag som aldrig kommer igen, en högtidsdag. Men jag tillbringade den i mammas lägenhet och umgicks med mina tråkiga vänner, Yes, Ajax, Grumme, disktrasor, svinto och svampar. Alldeles ensam....
Lördagen blev exakt likadan. Från tidig otta till sen kväll. Ensam. Under dessa dagar var det härligt och soligt väder. Därför fick jag städa på egen hand. Bror ville njuta av solen, spela golf, umgås med vänner och grilla på kvällarna.... annars hade han gärna hjälpt till..
Jag hade också velat uppleva sådana dagar..Inte ens på min födelsedag blev jag inbjuden eller tillfrågad om jag ville vara med och grilla, spela minigolf mm mm......Kanske är det så, har man inte råd med ett stort kalas så är man inte lika viktig, händelsen har ingen större betydelse..Inte för dem men för mig. Dessutom kostar det inget att säga eller skriva, grattis.... Fast det blev ju ändå en dag som jag aldrig kommer att glömma.
Jag fick en kvittens på det som jag och mamma alltid har känt och känner. Så, jag vill aldrig höra denna fras igen: "Klart att du ska vara med och blir bjuden för du tillhör ju familjen." För vi vet verkligen inte vad det betyder eller när det gäller. Det blir bara pinsamt, för oss alla, speciellt för mamma och mig. Ett fåtal gånger har vi blivit inbjudna när "familjen" samlas, vilket sker ganska så ofta. Vilket får oss och fått oss att undra, varför är vi utanför? Vad är det för fel på oss?
Jag kan mycket väl både höra och läsa vad och hur min mamma tänker, tycker och känner. Hon har gjort så mycket men ändå fått så jävla lite tillbaka. Och det gör jävligt ont! Nu är det för sent för mamma, tiden har redan passerat.
