Tålamod....

I tisdags var det nära att jag tog min trogna vän i handen och följde med honom ner i det svarta och varma.
På en sekund svängde humöret från att ha varit glad under flera dagar. Helt plötsligt befann jag mig i ett tillstånd där mitt tålamod och uthållighet sattes på prov.

Den natten sov jag ingenting. Mörkret kändes skrämmande. Mina tankar och funderingar växte i omfång för varje minut som gick. Jag borde ha förstått att något var på gång. För under flera dagar hade jag hört klockor ringa. Där inne i mitt huvud ringde de lika högt och enformigt som vid en begravning. Vanligtvis brukar min hjärna vara upptagen med många tankar och olika melodier. Men nu fanns det inte plats för något annat.

Tidigt på morgonen gick jag ut på en promenad. Jag var tvungen att reda ut en hel del problem. Där ute i det fria ville jag finna anledningen till varför jag rasade så fort. Under hela promenaden for olika teorier omkring. Men ingen av dem kändes rätt. Jag fann inte den orsaken som höll på att få mig galen och ge upp.

När jag kom hem beslöt jag mig för att göra en lista som skulle innehålla positiva och negativa tankar om livet. Jag satte mig i soffan. Vad var bra just nu? Vad var sämre? Jag försökte vara så objektiv som möjligt. När jag satt där uppmärksammade jag ljudet av klockorna. Hur skulle jag tolka dem? Ville de berätta något för mig eller talade de om att nu är det dags?

Jag grät stora floder medan listan fylldes på. Jag försökte finna tröst, mod och hopp. Önskade av hela mig att någon satt där och höll mig i sin famn. Men det är ju också ett tillstånd som jag inte gärna visar och delar med mig av.

Till min stora förvåning blev plus sidan längre än minus. Det jobbiga och negativa handlade mest om den oro jag känner angående boken. Innan den 15:e maj måste jag sälja ett visst antal böcker för att få det att gå ihop. De böcker som inte blir sålda måste jag lösa ut och betala för. Boken säljer sämre än vad jag hade trott och hoppats. Vilket talar sitt tydliga språk. Tron på mig själv har varit alltför stor och orealistisk.

Det är bara att inse att drömmen var för stor, att jag inte har den kapacitet som behövs. Så det finns ingen anledning till att jag ska skriva någon fortsättning som tar vid där "Maria flörtar med sitt öde" slutar. Jag har i ren förtvivlan plockat bort allt som har med mina böcker att göra. Allt material ligger i några lådor som jag har placerat långt in i garderoben.

Jag kommer att sakna skrivandet....

Den morgonen kom jag fram till att jag ska kämpa på med livet en stund till. Varför vet jag inte. Antagligen så är jag ett maskrots barn....dum, seg, envis med vilja och tro.

Redan mitten av januari

Sen boken kom ut i november har mitt humör och mående varierat från dag till dag.

Stressen och kraven på mig själv har påverkat min vardag. Boken tillför mig inte bara glädje utan även ångest. Jag har känt mig väldigt låg och ur balans. Jag har haft svårt för att känna något positivt, svårt att finna något som jag kunde se fram emot. Vissa dagar ångrade jag bokens utgivning, andra dagar försökte jag se det med andra ögon.

Det var flera små saker som påverkade mitt mående. Tillsammans bildade de ett högt berg. I mitten av december började jag sakta vakna upp och återvände till verkligheten. Jag började få mardrömmar igen. De handlar alltid om att någon vill göra mig illa. De har ännu inte försvunnit men nu kommer de mer sällan. Min sömn påverkas fortfarande. Jag sover oroligt och vaknar ofta.

Jag har börjat ta långa promenader. Vilket medför att jag går ner i vikt. Adhd medicinen påverkar min hunger och i kombination av dessa två ingredienser tappar jag kilo efter kilo. Jag träffade min psykolog igår och hon blev verkligen orolig. Hon sa att jag är alldeles för mager. Att min kropp är lika smal som en anorektiker. Återigen upplyser hon mig om anorexia.

Promenaderna har blivit som ett gift. De ger mig lugn och ro. Jag mår bättre och humöret är mer stabilt. Med musik i öronen och kärleksfulla tankar travar jag på med lätta steg. Jag vet att jag måste sköta om mig och börja äta regelbundet och på bestämda tider. Men ibland är det långt mellan förnuft och försvar.

Nu ska jag bara träffa min psykolog en gång till. Den 16:e april är det datum då jag ska stå på egna ben. Jag har gått hos Wivianne i fyra år och sex månader. Det är en lång tid och hon betyder mycket för mig. Jag vet att jag kommer gråta när vi ses. Jag vet att den sista kramen blir lång. Jag vet hur mycket jag kommer att sakna henne! Jag vet också att jag kommer höra hennes röst, se hennes gester, ansiktsuttryck och engagemang resten av mitt liv. Jag ska bevara henne i mitt hjärta och plocka fram allt hon har sagt till mig när jag behöver hennes stöd och omsorg. Tack för allt du älskade psykolog. Utan dig hade jag inte levt idag! Nu ska jag klara mig själv och dra nytta av allt som du har lärt, gett och tillfört mig.