Envis och nyfiken har jag läst bipolär pärmen flera gånger. jag har börjat förenas med tanken att jag har bipolär sjukdom. jag har alltid haft den men för ett år sedan fick jag själva diagnosen och fortfarande förnekar jag det ibland för mig själv, fast facit säger något annat.
mina diagnoser går i varandra väldigt mycket och därför blir allt så komplex. jag har svårt att se och känna skillnad på vad jag känner, vilken diagnos som just då framträder starkast. varför känner jag mig irriterad, beror det på det bipolära, adhd, utmatt.depp eller är det en helt normal svacka?
ibland känner jag mig ganska vilse, kanske borde jag sluta upp med att fundera så mycket och inte analysera allt jag känner. för egentligen, spelar det någon roll? hur jag än vänder och vrider på alltihopa så är det ju faktiskt fortfarande jag som finns där inne i själen. jag är ju samma person som innan och jag tror inte ens att någon annan ser skillnad på mig nu och då. kanske är det dags att bara acceptera läget och gå vidare med dom förutsättningar jag har, med ell utan diagnoser. fast ibland känner jag mig som ett gående smörgåsbord, fullt av olika piller.
med hjälp av pärmens innehåll har äntligen flera av mina frågetecken raderas ut, jag har funnit svar på varför situationer har uppstått, funderingar, skuldkänslor, frustration, dåligt samvete, anklagelser, uppgivenhet mm.
den problematik jag alltid känt och burit med mig under många år, fanns det svar på i denna pärm. jag har ofta ställt mig frågan, varför kan inte jag älska utan bara bli kär?
ett kapitel i boken heter: sex och förbindelser.
" problemen kring förälskelser vid bipolär sjukdom är många. två kan vara viktiga att ta upp. för det första, hur ska man kunna avgöra om man är intensivt förälskad utan att vara manisk eller om förälskelsen är ett symptom på en manisk period?
för det andra, om man har börjat bli manisk och är förälskad, vad ska man göra då?
den första frågan är densamma som vid andra förfrågningar som kan vara ett tecken på en begynnande mani. utnyttja de spanare som finns, lyssna på andra som står dig nära.
den andra frågan är lik dem som handlar om andra emotionellt intensiva situationer. man måste försöka skjuta upp, avvakta och inte just nu ta initiativ till sådant som ökar de känslomässiga upplevelserna, med risk för att manin blir svårare. snabba beslut om att flytta ihop eller göra en resa måste undvikas. "
dessa två problem blir så uppenbara för mig, så självklara, så avslöjande, fruktansvärt riktiga och sanna. jag har kastat mig in i förhållanden utan att ens reflektera över vad jag känner, snabbt kär men lika fort har den känslan försvunnit. när manin har gått över är förälskelsen som bortblåst. jag har sugit tag i den första känslan för att snart upptäcka att kolsyran är borta och drycken är avslagen.
snabbt förvandlas allt som jag först kände, till ren avsky och gör mig illamående när jag tänker på den andra personen, rent av äcklad och alltihop står mig upp i halsen. låter säkert hemskt men den bittra sanningen brukar inte vara tilltalande eller glamorös. jag har inte gett mig tid att känna efter vad jag egentligen känner och vad jag vill. eftersom känslan pendlar i takt med hur manin kommer och går, så kan jag vara kär ena dagen men nästa dag är känslan tom och ångerfylld.
inte förrän nu så vet jag varför jag upplevt denna situation gång på gång och trott mig vara kär. för mig har det ju varit en "vardag" och levt i den tron att jag är helt hopplös som inte kan älska. dessutom är jag ju proffs på att stänga av alla känslor, bara kör på som en robot. när jag tänker på dom två senaste seriefigurerna i mitt liv, känner jag avsmak och ångest. kanske kommer jag längre fram att berätta mer ingående varför dom har satt djupa negativa spår i mig.
jag har aldrig låtit känslan växa fram inom mig. nu vet jag att känslor måste få gro i sin takt, ta sin tid att bilda starka rötter, knoppas för att till sist blomma ut när den är färdig, full av starka färger och kärlek, äkta kärlek. där två människor växer ihop och blommar ut tillsammans. slokar den ena så vattnar den andra med kärlek, förståelse, ödmjukhet, respekt och med alla sina sinnen öppna.
så tycker jag att det ska vara, fast jag vet ju att dom flesta bipolära bor ensamma.
Jag har älskat på riktigt en gång och denna dikt fick jag i början på vårt förhållande, med den vill jag säga, du finns djupt bevarad i mitt hjärta, i ett alldeles speciellt rum.
" Längtar efter dig"
i hjärtat finns ett rum
som bara är för dig
och var jag än tar plats
så finns du här hos mig
jag hör din varma röst
som inspelad musik
jag lyssnar om igen
för den är helt unik
i mörker och i ljus
ditt ansikte jag ser
ut minnet tar jag fram
de bilder där du ler
men bland allt du är för mig
finns något svårt att bära
- min längtan efter dig
när jag inte har dig nära "
söndag 26 december 2010
fredag 24 december 2010
Blod, svett och tårar
Då var tiden kommen för mig, att försöka minska på mina utgifter. varje räkning från olika bolag skulle bearbetas och läggas under lupp, ringa en massa jobbiga samtal, varje hundra lapp jag kunde spara var guld värd och jag hade bestämt mig nu eller aldrig, här och nu, gå vidare eller ge upp.
jag var helt inställd på att bränna så mycket krut jag bara orkade för att ändra några minus tecken till plus tecken, jag skriver några vissa insåg jag att där fanns det inget att hämta, vissa kontrakt med bindningstid kvar lägg dom åt sidan, man dunkar bara skallen blodig mot väggen.
när mörkret hade lagt sig och det var dags att krypa i säng var ångesten stor och ensamheten kändes i hela kroppen. varje kväll önskade jag, att jag inte skulle slå upp de blå nästa morgon, att det äntligen vara över.
varje dag gick det åt mycket energi men min beslutsamhet stod kvar, när jag kände av ett dipp i min koncentration fyllde jag på med svart kaffe och snus, ibland smet en godisbit ner, gärna mörk choklad. på kvällen var jag utmattad, kände mig alldeles tom med en härlig skallebank. när jag tittade ut genom fönstret stod tiden stilla precis som att hela världen blåst bort och det var bara det här huset kvar.
varje kväll lade sig Hobbe alldeles när mig hans värme och spinnande gjorde mig avslappnad och somnade ganska fort. varje kväll kände jag hur meningslös dagen hade varit, den hade försvunnit utan att jag märkt det. jag borde egentligen känna mig stolt över att jag även denna dag suttit och kämpat, lagt pannan i djupa veck och inte gett upp, allt för framtida planer.
jag kände att jag behövde en morot, något att se fram emot, något som var värt att kämpa för. precis som jag alltid behövt med min egen träning ett mål man ser framför sig, ett mål man kan klara av och uppnå, ett mål som gör en stark och underlättar koncentrations förmågan. mitt uppe i allt gick jag därför ut på sj´s hemsida för att finna en billig resa tur och retur till N. jag ville inte lägga resan för nära i tiden utan jag ville vara helt klar med min pengapung. jag ville inte mina bekymmer skulle följa med upp till norrland och infektera min lilla semester. jag bestämde att resan skulle ske i slutet på november då borde jag vara klar var mitt resonemang. då hade jag två månader på mig, det ansåg jag vara rimligt.
jag tog kontakt med N´s dotter så hon kunde spana lite i smyg om N och hennes familj hade något inplanerat dom dagar jag tänkt mig. tanken var, jag skulle åka upp utan att N hade en susning, bara dyka upp på hennes arbete och se vilken ansikts uttryck jag skulle bli bemött med. beslutet sporrade mig och fick mig att kämpa vidare. jag grät varje kväll då allt tycktes vara hopplöst, men tanken på norrland spände åter min båge och siktet var inställt, bulleyes.
undan för undan minskade det belopp jag betalar varje månad, kronor blev till hundra lappar. jag sa upp abonnemang, ändrade abonnemang, drog ner på mitt pensionssparande, bytte försäkringsbolag, fick lägre medlems avgift till facket och även till a-kassan. jag ringde runt som en galning, räknedosan gick varm likaså min hjärna. äntligen började högen med "måsten" minska. det tog mig två månader att genomföra, vissa dagar orkade jag inte göra något, vissa dagar var jag full av energi. i början av november började kroppen säga ifrån. jag hade ständig huvudvärk, ögonen sved och kliade, feber varje dag och hela tiden ont i äggstockarna, vilket gjorde att jag blödde var tredje dag. jag vaknade på nätterna av fruktansvärda bröst smärtor, oregelbunden andning och skenande hjärta. samma symtomer som för snart fem år sedan, men denna gång brydde jag mig inte alls på samma sätt. jag tänkte, är det meningen att jag ska dö nu finns ingen anledning till panik. jag kände mig inte rädd, det fanns inget obehag inför tanken fast att det värkte i hela kroppen.
jag sov allt sämre blev irriterad över det minsta, humöret sjönk och lågan var liten. jag kände mig stressad över hela situationen, hungern försvann, jag stängde av alla känslor, stannade hemma, ringde väldigt få och svarade bara när det var någon som jag verkligen ville surra med.
pengarna var inte det enda orosmolnet på himmeln. jag skulle enligt planeringen vi gjort tillsammans W, af och fk nu börja med min rehabilitering, anpassa mig tillbaka till det verkliga livet och återigen börja umgås med andra människor, huvva. det innebar att jag skulle ta kontakt med komvux för att hitta några ämnen jag kunde tänka mig att plugga till våren. jag skulle ha möte med af och fk, nu hade jag fått två nya handläggare. om jag fick min plan godkänd skulle jag gå över på en annan ersättning och på så vis spara sjukskrivningsdagar. jag skulle ta kontakt med hälsocoachen här i byn för att se om jag kunde få gå bredvid och känna på hur det yrket kändes för mig. allt bara surrade i knoppen och sömnen minskade ännu mer. strax innan min avresa till norr hade jag tid hos min läkare M.A, jag berättade hur jag mådde, hur dåligt jag sov och vaknade flera gånger under natten. vi bestämde oss för att lägga till en medicin, som precis blivit godkänd för att ingå i högkostnads skyddet, den skulle hjälpa mig med sömen och depressionen.
jag var tvungen att göra ett sista försök att dra ner kostnaderna jag hade dragit mig länge för att fatta det beslutet men nu tycktes det vara oundvikligt. jag ville försöka få ta ut mitt eget sparande till pensionen, vilket inte alls är lätt och problemfritt, skulle det visa sig. jag får inte ta ett sådant beslut inte heller min bank. man är tvungen att kontakta skatteverket för egentligen får inte dessa pengar
tas ut förrän vid 55 års ålder. jag ringde dit för att få en ansökningsblankett, hon som svarade informerade mig om att det är väldigt få som får detta beviljat varje år. som tur var hade hon humor för jag var inte direkt pussego när jag ringde. hon förklarade, trots att jag sparar dessa pengar själv har jag ingått ett avtal så fort jag skrivit under. om man får bifalles drar det 30% av besparingen....
blanketten kom redan nästa dag, snabba ryck. vid första anblicken verkade den vara alldeles för invecklad och därför hamnade den långt ner på prioriterings listan. men nu var jag redo att ta tjuren vid hornen.
ansökan ska innehålla en mängd information om varför man önskar ta ut sitt sparande i förtid. efter massa trixande och fixande med alla papper som skulle medfölja skickade jag till slut iväg mina memoarer till skatteverket. det saknades ett papper från banken så jag fick knalla dit igen för att komplettera min ansökan. två dagar innan resan till N skickade jag iväg resterande upplysningar, äntligen var brevväxlingen slut, trodde jag....
en man från skatteverket ringde mig första dagen jag var hos N, dom hade precis haft möte och kommit fram till beslutet, att de ville ha lite information om bipolär sjukdom. när jag kom hem letade jag fram sådant jag tyckte var relevant och enkelt förklarat. iväg med allt på posten igen, äntligen är det över tänkte jag....men nejdå. efter ytterligare någon vecka dök ett brev upp från skatteverket, jag tänkte direkt att nu håller jag beslutet i handen och pulsen steg. fast jag hade fel dom ville nu ha en kopia på mitt senaste läkarintyg. bad W om hjälp på vår sista träff innan alla löjliga storhelger har passerat. postade dessa samma kväll och nu kan jag inte göra någonting mer utan bara sitta och vänta på deras beslut, det förväntade avslaget.
jag var helt inställd på att bränna så mycket krut jag bara orkade för att ändra några minus tecken till plus tecken, jag skriver några vissa insåg jag att där fanns det inget att hämta, vissa kontrakt med bindningstid kvar lägg dom åt sidan, man dunkar bara skallen blodig mot väggen.
när mörkret hade lagt sig och det var dags att krypa i säng var ångesten stor och ensamheten kändes i hela kroppen. varje kväll önskade jag, att jag inte skulle slå upp de blå nästa morgon, att det äntligen vara över.
varje dag gick det åt mycket energi men min beslutsamhet stod kvar, när jag kände av ett dipp i min koncentration fyllde jag på med svart kaffe och snus, ibland smet en godisbit ner, gärna mörk choklad. på kvällen var jag utmattad, kände mig alldeles tom med en härlig skallebank. när jag tittade ut genom fönstret stod tiden stilla precis som att hela världen blåst bort och det var bara det här huset kvar.
varje kväll lade sig Hobbe alldeles när mig hans värme och spinnande gjorde mig avslappnad och somnade ganska fort. varje kväll kände jag hur meningslös dagen hade varit, den hade försvunnit utan att jag märkt det. jag borde egentligen känna mig stolt över att jag även denna dag suttit och kämpat, lagt pannan i djupa veck och inte gett upp, allt för framtida planer.
jag kände att jag behövde en morot, något att se fram emot, något som var värt att kämpa för. precis som jag alltid behövt med min egen träning ett mål man ser framför sig, ett mål man kan klara av och uppnå, ett mål som gör en stark och underlättar koncentrations förmågan. mitt uppe i allt gick jag därför ut på sj´s hemsida för att finna en billig resa tur och retur till N. jag ville inte lägga resan för nära i tiden utan jag ville vara helt klar med min pengapung. jag ville inte mina bekymmer skulle följa med upp till norrland och infektera min lilla semester. jag bestämde att resan skulle ske i slutet på november då borde jag vara klar var mitt resonemang. då hade jag två månader på mig, det ansåg jag vara rimligt.
jag tog kontakt med N´s dotter så hon kunde spana lite i smyg om N och hennes familj hade något inplanerat dom dagar jag tänkt mig. tanken var, jag skulle åka upp utan att N hade en susning, bara dyka upp på hennes arbete och se vilken ansikts uttryck jag skulle bli bemött med. beslutet sporrade mig och fick mig att kämpa vidare. jag grät varje kväll då allt tycktes vara hopplöst, men tanken på norrland spände åter min båge och siktet var inställt, bulleyes.
undan för undan minskade det belopp jag betalar varje månad, kronor blev till hundra lappar. jag sa upp abonnemang, ändrade abonnemang, drog ner på mitt pensionssparande, bytte försäkringsbolag, fick lägre medlems avgift till facket och även till a-kassan. jag ringde runt som en galning, räknedosan gick varm likaså min hjärna. äntligen började högen med "måsten" minska. det tog mig två månader att genomföra, vissa dagar orkade jag inte göra något, vissa dagar var jag full av energi. i början av november började kroppen säga ifrån. jag hade ständig huvudvärk, ögonen sved och kliade, feber varje dag och hela tiden ont i äggstockarna, vilket gjorde att jag blödde var tredje dag. jag vaknade på nätterna av fruktansvärda bröst smärtor, oregelbunden andning och skenande hjärta. samma symtomer som för snart fem år sedan, men denna gång brydde jag mig inte alls på samma sätt. jag tänkte, är det meningen att jag ska dö nu finns ingen anledning till panik. jag kände mig inte rädd, det fanns inget obehag inför tanken fast att det värkte i hela kroppen.
jag sov allt sämre blev irriterad över det minsta, humöret sjönk och lågan var liten. jag kände mig stressad över hela situationen, hungern försvann, jag stängde av alla känslor, stannade hemma, ringde väldigt få och svarade bara när det var någon som jag verkligen ville surra med.
pengarna var inte det enda orosmolnet på himmeln. jag skulle enligt planeringen vi gjort tillsammans W, af och fk nu börja med min rehabilitering, anpassa mig tillbaka till det verkliga livet och återigen börja umgås med andra människor, huvva. det innebar att jag skulle ta kontakt med komvux för att hitta några ämnen jag kunde tänka mig att plugga till våren. jag skulle ha möte med af och fk, nu hade jag fått två nya handläggare. om jag fick min plan godkänd skulle jag gå över på en annan ersättning och på så vis spara sjukskrivningsdagar. jag skulle ta kontakt med hälsocoachen här i byn för att se om jag kunde få gå bredvid och känna på hur det yrket kändes för mig. allt bara surrade i knoppen och sömnen minskade ännu mer. strax innan min avresa till norr hade jag tid hos min läkare M.A, jag berättade hur jag mådde, hur dåligt jag sov och vaknade flera gånger under natten. vi bestämde oss för att lägga till en medicin, som precis blivit godkänd för att ingå i högkostnads skyddet, den skulle hjälpa mig med sömen och depressionen.
jag var tvungen att göra ett sista försök att dra ner kostnaderna jag hade dragit mig länge för att fatta det beslutet men nu tycktes det vara oundvikligt. jag ville försöka få ta ut mitt eget sparande till pensionen, vilket inte alls är lätt och problemfritt, skulle det visa sig. jag får inte ta ett sådant beslut inte heller min bank. man är tvungen att kontakta skatteverket för egentligen får inte dessa pengar
tas ut förrän vid 55 års ålder. jag ringde dit för att få en ansökningsblankett, hon som svarade informerade mig om att det är väldigt få som får detta beviljat varje år. som tur var hade hon humor för jag var inte direkt pussego när jag ringde. hon förklarade, trots att jag sparar dessa pengar själv har jag ingått ett avtal så fort jag skrivit under. om man får bifalles drar det 30% av besparingen....
blanketten kom redan nästa dag, snabba ryck. vid första anblicken verkade den vara alldeles för invecklad och därför hamnade den långt ner på prioriterings listan. men nu var jag redo att ta tjuren vid hornen.
ansökan ska innehålla en mängd information om varför man önskar ta ut sitt sparande i förtid. efter massa trixande och fixande med alla papper som skulle medfölja skickade jag till slut iväg mina memoarer till skatteverket. det saknades ett papper från banken så jag fick knalla dit igen för att komplettera min ansökan. två dagar innan resan till N skickade jag iväg resterande upplysningar, äntligen var brevväxlingen slut, trodde jag....
en man från skatteverket ringde mig första dagen jag var hos N, dom hade precis haft möte och kommit fram till beslutet, att de ville ha lite information om bipolär sjukdom. när jag kom hem letade jag fram sådant jag tyckte var relevant och enkelt förklarat. iväg med allt på posten igen, äntligen är det över tänkte jag....men nejdå. efter ytterligare någon vecka dök ett brev upp från skatteverket, jag tänkte direkt att nu håller jag beslutet i handen och pulsen steg. fast jag hade fel dom ville nu ha en kopia på mitt senaste läkarintyg. bad W om hjälp på vår sista träff innan alla löjliga storhelger har passerat. postade dessa samma kväll och nu kan jag inte göra någonting mer utan bara sitta och vänta på deras beslut, det förväntade avslaget.
fredag 17 december 2010
Sommaren 2010
Behovet att skriva av mig har återvänt, lusten är tillbaka och det första jag vill reflektera över är sommaren som passerat.
För mig var det den bästa sommaren på flera decennier. jag talar om mitt psykiska tillstånd, hur jag mådde och kände. naturligtvis ingår även den sociala biten men mest hur jag upplevde mig själv.
jag har aldrig känt mig så lugn och harmonisk. jag hade ett underbart tålamod, blev inte irriterad, var inte rastlös, inte nedstämd eller hade dåligt samvete.
jag vaknade pigg och på gott humör varje dag, jag njöt av att leva och just då kändes mina problem ganska avlägsna. det fanns inga krav jag skulle uppfylla, jag behövde inte göra någon till lags utan jag kunde i fullo koncentrera mig på mitt liv och välmående. jag gjorde precis vad jag ville, kände för allt var på mina egna villkor. inget tassande på tå, inga energitjuvar eller sagofigurer. denna sommar var jag fri som en fågel!!
när jag, A-S, Alex och bror spelade krocket blev jag inte ens irriterad eller arg över att jag kom sist. den som känner mig vet hur dålig förlorare jag alltid har varit. visserligen högg det till i hjärtat när jag hade världens chans att skjuta bror på pinn, hans klot låg ca 1m ifrån..och jag total missade.. resten av kvällen tillbringade vi i deras trädgård pratade, skrattade och fikade. tiden rann iväg så strax före tolvslaget for jag hem. jag mådde bra i hela kroppen, dessa timmar var guld värda för mig, riktig kvalité tid.
jag uppskattade mina besök hos morsan speciellt när vi kunde sitta ute på hennes balkong och blicka ut över kanalen. and mammorna flöt fram på vattnet med en hel karavan av ungar efter sig. när det kom båtar sökte dom skydd vid kanten bland stenar och vegetation var dom utan fara. mamma och jag hade många givande samtal, eftersom jag var på ett strålande humör in fanns det många skratt och glädje. ibland for vi ut till wassbacken för att njuta av miljön, vädret och kaffe med dopp. mitt paradis med många minnen och upplevelser. genom åren har idyllen förändrats nu finns det restaurang, camping och vandrarhem här. några nya hus har byggts och flera av de gamla har fått en ny skepnad.
vårt gamla hus är numera gult, borta är dom små runda fönstren på gavlarna och hela trädgården är skövlad, bara en platt gräsmatta, förstörd och tråkig.
inte ens när toaletten totalt ballade ur fick mig på dåligt humör. den fyllde inte på vatten i behållaren så jag kunde inte spola på det normala sättet, som annars är brukligt. jag fick istället fylla en hink med vatten i duschen och spola manuellt. just då spelade det ingen roll, just då stod jag ut och accepterade det faktum att toastolen gett upp. just då....
äntligen ringde jag en kille som kom och hämtade mina två skrotbilar i trädgården. dom satt ordentligt fast i bromsarna och gräset hade vuxit rejält runt dom. nu var jag av med det problemet, äntligen skulle tjatet upphöra. jag sa återigen till ägaren att toan var totalt död.
jag betalade räkningarna i tid, tömde brevlådan varannan dag vilket post gubben säkert uppskattade. jag hade bestämt mig att njuta så mycket jag bara kunde denna sommar. samla ork, kraft och energi för att i slutet av augusti återigen arbeta med att få ner mina utgifter.
jag kände mig psykiskt stark fast att jag inte skulle träffa W på dryga fyra veckor men jag hade siktet inställt på den 17 augusti, då jag skulle träffa min trygga hand igen, fram tills dess var jag tvungen att klara mig själv. hjälp....
i mitten på augusti kände jag hur allvaret smög sig på, för varje dag som gick kom jag allt närmare det löfte jag gett mig själv. då all tid skulle läggas på min ekonomi vilket jag ville eller inte. även om det såg natt svart ut måste jag sporra mig själv att fortsätta, dessa jävla förbannade pengar!!
äntligen stod det 17:e augusti i kalendern och jag skulle få träffa W, som även denna sommar envisats med att ta semester :) jag mådde fortfarande bra och båda var vi glada över hur jag mått hela sommaren, för jag hade mått bättre än väntat hela tiden och även nu när augusti pockade på. en bamse kram fick W när jag skulle gå, jag viskade i W´s öra, jag förstår att du vill ha semester men sker det en gång till blir jag arg och irriterad, jag fick ett härligt skratt till svar.
jag började ta fram alla lånehandlingar, vanliga månadsräkningar och räknedosan, hela bordet i vardagsrummet täcktes av papper, pärmar och kaffe muggar. jag sov fortfarande på madrasser i stora rummet, allt eftersom dagarna gick började rummet mer och mer likna en knarkarkvart. jag orkade inte bry mig om hur det såg ut för räkningarna fick all min vakna tid, all uppmärksamhet brände jag där och sket i om någon såg hur det såg ut. jag hängde upp lakan i fönstren i fall det kom några fönster tittare eller någon jag absolut inte ville träffa. jag fortsatte att tömma lådan varannan dag, det är nog bara jag och W som förstår vilket framsteg det innebär för mig. små steg tillbaka till livet, små steg som blir till rutin, små steg som säger att jag är på rätt väg, små steg för er men stora för mig.
jag börjar ta ansvar över mitt eget liv och utökar därmed mina möjligheter och chanser att komma tillbaka. det spelar ingen roll vart vinden för mig, vad jag arbetar med eller hur jag bor. jag vill känna att jag lever, det är det enda jag vill.
W sa följande mening den 17:e augusti:
" Från en obstinat tonåring
till en mogen kvinna "
För mig var det den bästa sommaren på flera decennier. jag talar om mitt psykiska tillstånd, hur jag mådde och kände. naturligtvis ingår även den sociala biten men mest hur jag upplevde mig själv.
jag har aldrig känt mig så lugn och harmonisk. jag hade ett underbart tålamod, blev inte irriterad, var inte rastlös, inte nedstämd eller hade dåligt samvete.
jag vaknade pigg och på gott humör varje dag, jag njöt av att leva och just då kändes mina problem ganska avlägsna. det fanns inga krav jag skulle uppfylla, jag behövde inte göra någon till lags utan jag kunde i fullo koncentrera mig på mitt liv och välmående. jag gjorde precis vad jag ville, kände för allt var på mina egna villkor. inget tassande på tå, inga energitjuvar eller sagofigurer. denna sommar var jag fri som en fågel!!
när jag, A-S, Alex och bror spelade krocket blev jag inte ens irriterad eller arg över att jag kom sist. den som känner mig vet hur dålig förlorare jag alltid har varit. visserligen högg det till i hjärtat när jag hade världens chans att skjuta bror på pinn, hans klot låg ca 1m ifrån..och jag total missade.. resten av kvällen tillbringade vi i deras trädgård pratade, skrattade och fikade. tiden rann iväg så strax före tolvslaget for jag hem. jag mådde bra i hela kroppen, dessa timmar var guld värda för mig, riktig kvalité tid.
jag uppskattade mina besök hos morsan speciellt när vi kunde sitta ute på hennes balkong och blicka ut över kanalen. and mammorna flöt fram på vattnet med en hel karavan av ungar efter sig. när det kom båtar sökte dom skydd vid kanten bland stenar och vegetation var dom utan fara. mamma och jag hade många givande samtal, eftersom jag var på ett strålande humör in fanns det många skratt och glädje. ibland for vi ut till wassbacken för att njuta av miljön, vädret och kaffe med dopp. mitt paradis med många minnen och upplevelser. genom åren har idyllen förändrats nu finns det restaurang, camping och vandrarhem här. några nya hus har byggts och flera av de gamla har fått en ny skepnad.
vårt gamla hus är numera gult, borta är dom små runda fönstren på gavlarna och hela trädgården är skövlad, bara en platt gräsmatta, förstörd och tråkig.
inte ens när toaletten totalt ballade ur fick mig på dåligt humör. den fyllde inte på vatten i behållaren så jag kunde inte spola på det normala sättet, som annars är brukligt. jag fick istället fylla en hink med vatten i duschen och spola manuellt. just då spelade det ingen roll, just då stod jag ut och accepterade det faktum att toastolen gett upp. just då....
äntligen ringde jag en kille som kom och hämtade mina två skrotbilar i trädgården. dom satt ordentligt fast i bromsarna och gräset hade vuxit rejält runt dom. nu var jag av med det problemet, äntligen skulle tjatet upphöra. jag sa återigen till ägaren att toan var totalt död.
jag betalade räkningarna i tid, tömde brevlådan varannan dag vilket post gubben säkert uppskattade. jag hade bestämt mig att njuta så mycket jag bara kunde denna sommar. samla ork, kraft och energi för att i slutet av augusti återigen arbeta med att få ner mina utgifter.
jag kände mig psykiskt stark fast att jag inte skulle träffa W på dryga fyra veckor men jag hade siktet inställt på den 17 augusti, då jag skulle träffa min trygga hand igen, fram tills dess var jag tvungen att klara mig själv. hjälp....
i mitten på augusti kände jag hur allvaret smög sig på, för varje dag som gick kom jag allt närmare det löfte jag gett mig själv. då all tid skulle läggas på min ekonomi vilket jag ville eller inte. även om det såg natt svart ut måste jag sporra mig själv att fortsätta, dessa jävla förbannade pengar!!
äntligen stod det 17:e augusti i kalendern och jag skulle få träffa W, som även denna sommar envisats med att ta semester :) jag mådde fortfarande bra och båda var vi glada över hur jag mått hela sommaren, för jag hade mått bättre än väntat hela tiden och även nu när augusti pockade på. en bamse kram fick W när jag skulle gå, jag viskade i W´s öra, jag förstår att du vill ha semester men sker det en gång till blir jag arg och irriterad, jag fick ett härligt skratt till svar.
jag började ta fram alla lånehandlingar, vanliga månadsräkningar och räknedosan, hela bordet i vardagsrummet täcktes av papper, pärmar och kaffe muggar. jag sov fortfarande på madrasser i stora rummet, allt eftersom dagarna gick började rummet mer och mer likna en knarkarkvart. jag orkade inte bry mig om hur det såg ut för räkningarna fick all min vakna tid, all uppmärksamhet brände jag där och sket i om någon såg hur det såg ut. jag hängde upp lakan i fönstren i fall det kom några fönster tittare eller någon jag absolut inte ville träffa. jag fortsatte att tömma lådan varannan dag, det är nog bara jag och W som förstår vilket framsteg det innebär för mig. små steg tillbaka till livet, små steg som blir till rutin, små steg som säger att jag är på rätt väg, små steg för er men stora för mig.
jag börjar ta ansvar över mitt eget liv och utökar därmed mina möjligheter och chanser att komma tillbaka. det spelar ingen roll vart vinden för mig, vad jag arbetar med eller hur jag bor. jag vill känna att jag lever, det är det enda jag vill.
W sa följande mening den 17:e augusti:
" Från en obstinat tonåring
till en mogen kvinna "
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)