Jag skriver inte denna blogg för att underhålla eller roa någon. hade det varit min avsikt, hade jag ägnat mig åt att göra en serietidning. den är inte heller till för att ge någon dåligt samvete. jag skriver den mest för min egen skull men oxå för att försöka öka på kunskapen hos människor. kanske kan jag hjälpa någon som är i ungefär samma situation som jag eller håller på att bli. det är ingen klubb för inbördes beundran, utan information hur ett liv kan bli, om man slutar ta hänsyn till sig själv. om jag inte skulle orka längre vill jag att det ska finnas en sann förklaring. jag försöker undvika ett falskt rykte som vandrar från mun till mun, då sanningen snart är helt förvrängd.
alla människor har en bakgrund och för att förstå den måste vi veta dom rätta orsakerna, till varför deras liv blev helt annorlunda och inte efter normen. vet man inte det ska man inte heller ha en åsikt som byggs på skvaller, förutfattade meningar och påhittade historier som vandrar runt. har man inte hört historien från vederbörande, vet man inte ett smack. döm inte någon individ, det finns alltid en förklaring. hjälp inte till att förbättra eller förvärra ryktet med egna pålagor så de blir ännu smaskigare. sprid inte lögnen vidare, utan stäva efter den äkta sanningen, förstå och bilda er egen uppfattning. men det ni får reda på behöver man inte alltid ventileras med någon annan. använd ert omdöme för det kan göra stor skada för den som blir utsatt. alla borde kunna bevara en hemlighet och använda sitt sunda förnuft. tänk på att varje människa har ett hjärta. vill jag få i mig en portion skvaller och sagor läser jag Hänt i veckan hos mamma.
"var aldrig rädd för att gå för långt,
för där ligger sanningen" / Marcel Proust
jag har nu förstått vilken stor social inrättning facebook är. där pratar man om allt eller inget. det blir ett beroende för många, ett sätt att mötas på och hålla kontakt, lite som att ingå i en VIP klubb. somliga håller alltid en positiv klang i vad de delar med sig av, en del är negativa och vissa håller en liten lägre profil. det finns oxå dom som bara flucktar som en fönster tittare, och på så sätt håller sig uppdaterad med vad som sker och har skett. jag tröttnade och har tagit en time out och därmed försvann en del av den sociala gemenskapen. jag gjorde det valet själv och visste mycket väl vilka konsekvenser det skulle medföra.
jag vet inte riktigt varför jag tröttnade för jag har goa vänner där. till er som skickar meddelanden till mig i facebook, jag läser dom via min mail. jag menar absolut inget illa när jag inte svarar, jag ska försöka hitta en rutin när jag ska logga in där. jag tänker på er och vet att ni finns där, in real life och på fb. ibland ångrar jag mitt val att sluta vara fodervärd till Prisa. tyvärr hade jag inget annat val, min ekonomi tillät det inte, jag ville oxå att Prisa skulle bli riden regelbundet eftersom hon älskar den biten och bli mer ompysslad än vad jag kunde ge.
men för det sociala var det bra, gemenskapen var mysig och det var mest därför jag hade häst. ja, jag är ledsen idag, känner mig oxå lite ensam. jag blir ledsen när jag tänker på hur mycket som har förändrats under det sista halvåret. det finns naturligtvis förklaringar till varför. det mesta har jag ställt till med själv. jag slutade med att ha häst, slutade visa mig på fb, jag är dålig på att höra av mig och hålla kontakt, jag fick diagnoser och jag började blogga. jag började oxå säga nej, ja jag krympte min egen värld. emellanåt ångrar jag denna blogg, att jag talade om vad den hette utan istället bara varit en i mängden där ingen hade vetat min identitet ell känt mig, bara varit helt anonym för det är så här, syns man inte finns man inte.
Nej, jag är inte bitter varken över livet ell på vänner. Nej, jag tycker inte synd om mig själv. Nej, jag vill inte ha något medlidande. Ja, jag ångrar en hel del. jag ångrar att jag inte sökte hjälp tidigare så min familj inte hade blivit drabbad av mitt humör och inte heller den enda jag älskat. jag ångrar att jag inte har tillbringat mer tid med min mamma och mina syskon. jag ångrar hela min personlighet, med allt vad det innebär.
det enda jag vill är att finna en väg, en strand där jag kan sätta ner mina fötter i den varma sanden. där jag ser ut över havet och skymtar horisonten. en himmel full av stjärnor som leder mig mot mitt mål. precis som alla andra vill jag hitta en våg som bär mig genom livet, livets våg.
jag ska nog inte skriva mer idag. blir ledsen, förtvivlad och sentimental. jag har blivit så gråtmild, vart tog mitt håriga bröst vägen....
jag kommer inte att blogga på ett tag, jag blir alldeles för påverkad och det drar ner mitt psyke. jag lever kvar alldeles för länge i varje kapitel och det vill jag inte. förut lämnade jag det bakom mig så fort jag skrivit klart. jag lever inte i min blogg, inte genom den, men med den. jag tar inte med den ut på byn, den stannar inom dessa väggar. jag är jag, jag är inte min blogg.
söndag 11 juli 2010
lördag 10 juli 2010
Kapitel 75
Valde att lägga mig relativt tidigt igår. ögonen var alldeles röd sprängda och skallen kokade. tog min kvälls medicin medans jag väntade på att den skulle göra mig trött, satte jag mig i soffan och formulerade ett sms till T. jag förklarade läget att pengarna inte räckt till hyran och att jag sökt hjälp men fått avslag på alla mina nödrop. undrade än en gång om jag kunde få hjälp. orden var helt annorlunda än de jag brukar använda, T ringde upp direkt fullt medveten om att det var allvarligare denna gång. för första gången kommer det tårar när jag pratar med T. jag får snabbt frågan om vilken summa det rör sig om, hyran svarar jag, jag sätter in dom på lunchen i morgon säger T. återigen räddar denna fantastiska vän mig, den tacksamhet jag känner går inte att förklara i ord, det går inte att beskriva hur skönt det är när denna jätte sten lossnar från magen. hur många kilon lättare jag känner mig, man måste ha varit i samma situation för att ha en hymn om hur befriande det är i hela kroppen. kaoset löste sig även denna gång, bördan jag burit på släppte äntligen sitt grepp. med frid i sinnet somnade jag omgående efter vårt samtal. sover som en stock hela natten och vaknar inte förrän 9,30 då Hobbe jamar som om det gällde liv ell död. satte mig rätt upp som en fjäder men insåg snabbt vad det rörde sig om, det fanns ingen mat kvar i hans skål, stackars liten.
idag funderar jag på hur många det är som verkligen läser och förstår innehållet i min blogg och inte bara läser den rätt upp och ner. som kan se ett steg längre och kan läsa mellan raderna. ( jag ifrågasätter ingens intelligens ). kanske tror en del att jag hittar på allt och innehåller mest lögner, att jag förstorar och förvränger sanningen. varje ord jag skriver är väl genom tänkta, varje ord betyder något och fyller sin mening. varje kapitel redigeras 2 gånger innan jag lägger ut den offentligt. jag vet att flera av mina följeslagare blir ledsna och berörda av det jag delar med mig av. det känns egentligen inget bra för mig, jag blir påverkad och sorgsen för deras skull, att de blir påverkade av både mig och sina egna känslor. tyvärr är detta min vardag, allt som jag ställt till med får jag nu betala ett högt pris för. jag skulle givetvis kunna undanhålla många saker men jag har ju lovat att vara helt ärlig, för att ni ska kunna komma innanför min dörr och åka med på min resa genom livet.
Nicolas Jacquemot ägnar ett kapitel i sin bok som rör oss alla.
"Släpp loss drömmandet! ställ dig frågan hur dina innersta önskningar ser ut. vad handlar dom om? kärlek, fritidsintressen, ditt jobb, din hälsa ell personlig utveckling? ge dig hän åt dina drömmar. skriv ner allt du skulle vilja uppnå och göra. censuera inte dig själv. känn efter, vad av det här tycker jag är viktigt? vad känner jag riktigt starkt för? det är dom sakerna du ska formulera mål kring. tänk på att målet ska vara njutbart och roligt. "
det är kanske inte bara är jag som ska ta sig en funderare över dessa frågor? mångas drömmar stannar nog vid fantasier, drömmar som aldrig blir verklighet. drömmar som kunnat förgyllt våra liv och gett oss mer glädje.
jag har aldrig kunnat säga nej och jag vet att det finns en uppsjö av oss som ingår i denna grupp. jag har funderat ett otal gånger och har nu funnit min formulering på dess betydelse och innehåll, vad det betyder för mig men oxå mot andra individer.
jag lever nu i den tron att vi alltid har rätt att säga nej. ett nej ska aldrig behöva förklaras, försvaras eller ifrågasättas. vi behöver inte alltid ställa upp på vad någon ber oss om. även om vi brukar säga ja så kan ingen förvänta ell förutsätta att svaret även denna gång blir positivt, för den som frågar. kan du just då inte avgöra vilket beslut du ska ta, säg att du återkommer för att du vill tänka efter. och känns det inte ok, då har du all rätt till att säga nej. vi har en förmåga att alltid ställa upp och göra det omgivningen förväntar sig av oss. vi säger ja innan vi hunnit tänkt efter, av gammal inövad vana och för att inte drabbas av dåligt samvete. vi behöver inte alltid finnas till hands, vara till lags för det får inte gå ut över vår egen hälsa. lyssna till ditt inre, din magkänsla och ditt förnuft, var väldigt lyhörd till dessa känslor för det är sällan ens magkänsla har fel.
vi ska alltid vara bra och goda medmänniskor men jag tycker att det finns tydliga gränser. det gäller att kunna se skillnaden på när vi ska hjälpa till och när det spelar mindre roll. för mig är alltid ett nej ett nej. vill man inte förklara varför man svarat så behöver man inte det heller. den som får ett nej ska respektera det beslut man tagit. fortsätter den individen ifrågasätta och försöker övertala dig, uppträder han/hon fruktansvärt respektlöst. trampa inte på någon annans gräns utan acceptera det svar du får, utan att ge en sur min eller kalla ögon. utelämna oxå ord som pust, stön eller men. eller anklagande meningar, jag hade ju räknat med dig hur ska jag nu lösa detta.
det är en styrka att kunna säga nej och finna ro i det svaret. dessa ord är inget facit utan mina åsikter, baserat på mina erfarenheter som jag ser i min backspegel.
"mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves"
/ Freidrich Schiller
idag funderar jag på hur många det är som verkligen läser och förstår innehållet i min blogg och inte bara läser den rätt upp och ner. som kan se ett steg längre och kan läsa mellan raderna. ( jag ifrågasätter ingens intelligens ). kanske tror en del att jag hittar på allt och innehåller mest lögner, att jag förstorar och förvränger sanningen. varje ord jag skriver är väl genom tänkta, varje ord betyder något och fyller sin mening. varje kapitel redigeras 2 gånger innan jag lägger ut den offentligt. jag vet att flera av mina följeslagare blir ledsna och berörda av det jag delar med mig av. det känns egentligen inget bra för mig, jag blir påverkad och sorgsen för deras skull, att de blir påverkade av både mig och sina egna känslor. tyvärr är detta min vardag, allt som jag ställt till med får jag nu betala ett högt pris för. jag skulle givetvis kunna undanhålla många saker men jag har ju lovat att vara helt ärlig, för att ni ska kunna komma innanför min dörr och åka med på min resa genom livet.
Nicolas Jacquemot ägnar ett kapitel i sin bok som rör oss alla.
"Släpp loss drömmandet! ställ dig frågan hur dina innersta önskningar ser ut. vad handlar dom om? kärlek, fritidsintressen, ditt jobb, din hälsa ell personlig utveckling? ge dig hän åt dina drömmar. skriv ner allt du skulle vilja uppnå och göra. censuera inte dig själv. känn efter, vad av det här tycker jag är viktigt? vad känner jag riktigt starkt för? det är dom sakerna du ska formulera mål kring. tänk på att målet ska vara njutbart och roligt. "
det är kanske inte bara är jag som ska ta sig en funderare över dessa frågor? mångas drömmar stannar nog vid fantasier, drömmar som aldrig blir verklighet. drömmar som kunnat förgyllt våra liv och gett oss mer glädje.
jag har aldrig kunnat säga nej och jag vet att det finns en uppsjö av oss som ingår i denna grupp. jag har funderat ett otal gånger och har nu funnit min formulering på dess betydelse och innehåll, vad det betyder för mig men oxå mot andra individer.
jag lever nu i den tron att vi alltid har rätt att säga nej. ett nej ska aldrig behöva förklaras, försvaras eller ifrågasättas. vi behöver inte alltid ställa upp på vad någon ber oss om. även om vi brukar säga ja så kan ingen förvänta ell förutsätta att svaret även denna gång blir positivt, för den som frågar. kan du just då inte avgöra vilket beslut du ska ta, säg att du återkommer för att du vill tänka efter. och känns det inte ok, då har du all rätt till att säga nej. vi har en förmåga att alltid ställa upp och göra det omgivningen förväntar sig av oss. vi säger ja innan vi hunnit tänkt efter, av gammal inövad vana och för att inte drabbas av dåligt samvete. vi behöver inte alltid finnas till hands, vara till lags för det får inte gå ut över vår egen hälsa. lyssna till ditt inre, din magkänsla och ditt förnuft, var väldigt lyhörd till dessa känslor för det är sällan ens magkänsla har fel.
vi ska alltid vara bra och goda medmänniskor men jag tycker att det finns tydliga gränser. det gäller att kunna se skillnaden på när vi ska hjälpa till och när det spelar mindre roll. för mig är alltid ett nej ett nej. vill man inte förklara varför man svarat så behöver man inte det heller. den som får ett nej ska respektera det beslut man tagit. fortsätter den individen ifrågasätta och försöker övertala dig, uppträder han/hon fruktansvärt respektlöst. trampa inte på någon annans gräns utan acceptera det svar du får, utan att ge en sur min eller kalla ögon. utelämna oxå ord som pust, stön eller men. eller anklagande meningar, jag hade ju räknat med dig hur ska jag nu lösa detta.
det är en styrka att kunna säga nej och finna ro i det svaret. dessa ord är inget facit utan mina åsikter, baserat på mina erfarenheter som jag ser i min backspegel.
"mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves"
/ Freidrich Schiller
fredag 9 juli 2010
Kapitel 74
Sover fortfarande inte bra, vaknar tidigt även denna morgon och inte blev sömnen bättre av alla avslag i går. lakanet ligger som en boaorm runt benen, kudden har farit ner på golvet. denna natt har jag bitit ett rejält jack i tungan, käkarna ömmar efter att ha tryckts ihop hela natten. pulsen slår i tinningen känns som blodådern ska brista vilken sekund som helst. innanför ögonlocken far räkningar fram och tillbaka som korta film snuttar. ögonen snurrar som flipper kulor. Hobbe sover inte hos mig längre, han hinner väl inte med i alla tvära kast. han ligger i soffan en bit bort och tittar på mig med sina stora runda ögon. stackarn han fattar inte vad som händer, han vet att något händer, han känner mig alltför väl, när jag är jätte ledsen ell extra orolig är han alltid mycke mera go än vanligt och försöker trösta. han är mycket klokare än vad människan är. till slut sätter jag mig upp, drar upp benen mot mig och lägger armarna runt dom. jag ber innerligt att det bara var en dröm. ja det var en dröm tänker jag, men det var en vulgär mardröm som tyvärr är alldeles sann och verklig.
tårarna väller fram, trycker ner pannan mot knäna och låter dem flöda fritt. jag vet vid detta laget att tårar inte hjälper mot allt, dom tar inte bort smärta, ångest ell självmordstankar. dom lättar på trycket vid sorg och där är de nödvändiga för rehabilitering, men sen fyller dom ingen funktion, inte för mig. ännu en vidrig natt har passerat nu är det en lika vidrig dag att genom lida. kliver upp, startar vattenkokaren och ser att Hobbe protesterar vid sin matskål, den är sopren. under min gourmé frukost funderar jag på dessa avslag. är inte lån till för att hjälpa folk? eller är dom bara till för människor med god ekonomi? som vill ha sig en sprillans ny lyxbil, ett större flottare hus, en paradlägenhet i centrum ell en vräkig motorbåt? de är inte till för folk som är lika misslyckade som jag i vårt samhälle. jag vet att den enda orsaken till detta nej beror på, att jag inte har en fast anställning i botten, ett jobb att gå tillbaka till. känner hur fruktansvärt irriterad jag börjar bli. mitt liv hade sett helt annorlunda ut om jag fått hjälp, ett mer drägligt liv och mitt största bekymmer skulle vara borta. jag vet att min marginal var tillräcklig stor för att få ett lån men blir straffad för att jag sa upp mig, från ett arbete jag hatade.
nu är jag riktigt arg efter mina funderingar och har lust att ta ut mina aggressioner på döda ting i mitt hem. en fot i tv:n skulle sitta fint ell att kasta ut micron genom det stängda fönstret, kanske ska jag gå lös med hammaren på en av skrotbilarna? det stannar vid en tanke som vanligt, jag har den spärren att inte göra något sådant. jag skulle inte ens klara av att avfyra en ordentlig salva mot någon, även om det vore berättigat. vem berättar man detta för, vem delger man sin smärta och erkänner sin ångest? jag utsätter ingen annan med min ångest, jag ringer ingen när livet är en pina, jag behåller min livsleda för mig själv. dessa två ingredienser, ångest o pengar, är tabubelagt både hos mig och i det övriga samhället. två saker jag skäms för, två saker jag måste fixa själv även om det blir min död. det är bara att inse, livet är inte till för alla, sjuka och gamla passar inte in i något mönster, dessa två grupper är en belastning för samhället, för välfärds Sverige.
helst ska alla människor dö samma dag de får pension, då kostar dom inget. sjukskrivna ska fort som fan ut på arbetsmarknaden igen, så regeringens statistik ser bättre ut på alla rapporter. så deras lovade % blir uppfyllt, kolla vad vi lyckades med! de kan klappa sig på bröstet och tänker lova en ännu bättre siffra nästa gång det är val, allt för att få fler röster. spelar ingen roll vilket parti som sitter vid makten, alla dessa regeringsmän och politiker är precis som loggan på ett klädesplagg från Lacoste, inga öron men stora i käften.
alla människor som avviker från deras normer, som tillhör ett skikt ingen vill erkänna eller hjälpa, ska saneras bort och helst ligga två meter under jord. pensionärer som arbetat hela sitt liv för Sverige med blod, svett och tårar. vi som inte pallade trycket ska tas ifrån våran värdighet, jobba annars får du inte åka med. det gäller andra grupper oxå, uteliggare, psykiskt sjuka, handikappade, ensamstående föräldrar mm, alla vi som sliter för vår överlevnad, mot alla odds. vi som inte är som alla andra, vi obekväma människor med lågt värde, vi som kostar samhället alldeles för mycket pengar, vi som fallit ur alla ramar och fack varje människa ska ingå i, annars är vi inte till nytta. vi är försöks personer, vi ingår i ett experiment där det forskas i hur mycket ett människopsyke klarar av, innan vi ger upp, slänger in handduken och fyller våra kyrkogårdar.
det är bara pengar som styr och räknas, de rikas samhälle, de maktburna. det är bara att kolla på vården idag, där dras det ner för att sparas in men för vilka? inte är det för dom som har pengar, de kan betala för sig och gå förbi alla köer, köpa sin hälsa på något privatägt sjukhem. vi andra får stå i kö flera månader fast smärtan är olidlig.
jag förvånar mig själv att jag fortfarande står upp trots att jag blir knockad gång på gång. vad är det som hela tiden driver mig framåt, som får mig att tro och hoppas, fast motgångarna avlöser varandra? för mig är det en gåta, som jag ännu inte löst och hittat svaret på. hur dum är jag egentligen som fortsätter att kämpa? kanske är det som Ann Heberlein skriver i sin bok " jag vill inte dö, jag vill bara inte leva"? fast snaran runt min hals dras åt efter varje nederlag, vill jag inte ge upp men jag bävar för morgondagen, för framtiden. jag ser ju ingen lösning inget stopp på skiten, inget som visar på en förändring. det finns inga mediciner som kan ändra på mönstret bara förhala det hela. jag bär ständigt på en skam och stor skuld. jag ser drömmen om att bli hälsocoach flyga iväg som en fis i rymden. undrar vad jag är rädd för, själva handlingen ell det avgörande beslutet? envishet ell dumdristighet?? Fy fan vad livet är vackert och härligt att leva!!
" ta livet av sig - varför det?
det leder ju ingenstans.
det är just det.
det leder ingenstans.
och dit vill jag" / Hertha Kräftner
tårarna väller fram, trycker ner pannan mot knäna och låter dem flöda fritt. jag vet vid detta laget att tårar inte hjälper mot allt, dom tar inte bort smärta, ångest ell självmordstankar. dom lättar på trycket vid sorg och där är de nödvändiga för rehabilitering, men sen fyller dom ingen funktion, inte för mig. ännu en vidrig natt har passerat nu är det en lika vidrig dag att genom lida. kliver upp, startar vattenkokaren och ser att Hobbe protesterar vid sin matskål, den är sopren. under min gourmé frukost funderar jag på dessa avslag. är inte lån till för att hjälpa folk? eller är dom bara till för människor med god ekonomi? som vill ha sig en sprillans ny lyxbil, ett större flottare hus, en paradlägenhet i centrum ell en vräkig motorbåt? de är inte till för folk som är lika misslyckade som jag i vårt samhälle. jag vet att den enda orsaken till detta nej beror på, att jag inte har en fast anställning i botten, ett jobb att gå tillbaka till. känner hur fruktansvärt irriterad jag börjar bli. mitt liv hade sett helt annorlunda ut om jag fått hjälp, ett mer drägligt liv och mitt största bekymmer skulle vara borta. jag vet att min marginal var tillräcklig stor för att få ett lån men blir straffad för att jag sa upp mig, från ett arbete jag hatade.
nu är jag riktigt arg efter mina funderingar och har lust att ta ut mina aggressioner på döda ting i mitt hem. en fot i tv:n skulle sitta fint ell att kasta ut micron genom det stängda fönstret, kanske ska jag gå lös med hammaren på en av skrotbilarna? det stannar vid en tanke som vanligt, jag har den spärren att inte göra något sådant. jag skulle inte ens klara av att avfyra en ordentlig salva mot någon, även om det vore berättigat. vem berättar man detta för, vem delger man sin smärta och erkänner sin ångest? jag utsätter ingen annan med min ångest, jag ringer ingen när livet är en pina, jag behåller min livsleda för mig själv. dessa två ingredienser, ångest o pengar, är tabubelagt både hos mig och i det övriga samhället. två saker jag skäms för, två saker jag måste fixa själv även om det blir min död. det är bara att inse, livet är inte till för alla, sjuka och gamla passar inte in i något mönster, dessa två grupper är en belastning för samhället, för välfärds Sverige.
helst ska alla människor dö samma dag de får pension, då kostar dom inget. sjukskrivna ska fort som fan ut på arbetsmarknaden igen, så regeringens statistik ser bättre ut på alla rapporter. så deras lovade % blir uppfyllt, kolla vad vi lyckades med! de kan klappa sig på bröstet och tänker lova en ännu bättre siffra nästa gång det är val, allt för att få fler röster. spelar ingen roll vilket parti som sitter vid makten, alla dessa regeringsmän och politiker är precis som loggan på ett klädesplagg från Lacoste, inga öron men stora i käften.
alla människor som avviker från deras normer, som tillhör ett skikt ingen vill erkänna eller hjälpa, ska saneras bort och helst ligga två meter under jord. pensionärer som arbetat hela sitt liv för Sverige med blod, svett och tårar. vi som inte pallade trycket ska tas ifrån våran värdighet, jobba annars får du inte åka med. det gäller andra grupper oxå, uteliggare, psykiskt sjuka, handikappade, ensamstående föräldrar mm, alla vi som sliter för vår överlevnad, mot alla odds. vi som inte är som alla andra, vi obekväma människor med lågt värde, vi som kostar samhället alldeles för mycket pengar, vi som fallit ur alla ramar och fack varje människa ska ingå i, annars är vi inte till nytta. vi är försöks personer, vi ingår i ett experiment där det forskas i hur mycket ett människopsyke klarar av, innan vi ger upp, slänger in handduken och fyller våra kyrkogårdar.
det är bara pengar som styr och räknas, de rikas samhälle, de maktburna. det är bara att kolla på vården idag, där dras det ner för att sparas in men för vilka? inte är det för dom som har pengar, de kan betala för sig och gå förbi alla köer, köpa sin hälsa på något privatägt sjukhem. vi andra får stå i kö flera månader fast smärtan är olidlig.
jag förvånar mig själv att jag fortfarande står upp trots att jag blir knockad gång på gång. vad är det som hela tiden driver mig framåt, som får mig att tro och hoppas, fast motgångarna avlöser varandra? för mig är det en gåta, som jag ännu inte löst och hittat svaret på. hur dum är jag egentligen som fortsätter att kämpa? kanske är det som Ann Heberlein skriver i sin bok " jag vill inte dö, jag vill bara inte leva"? fast snaran runt min hals dras åt efter varje nederlag, vill jag inte ge upp men jag bävar för morgondagen, för framtiden. jag ser ju ingen lösning inget stopp på skiten, inget som visar på en förändring. det finns inga mediciner som kan ändra på mönstret bara förhala det hela. jag bär ständigt på en skam och stor skuld. jag ser drömmen om att bli hälsocoach flyga iväg som en fis i rymden. undrar vad jag är rädd för, själva handlingen ell det avgörande beslutet? envishet ell dumdristighet?? Fy fan vad livet är vackert och härligt att leva!!
" ta livet av sig - varför det?
det leder ju ingenstans.
det är just det.
det leder ingenstans.
och dit vill jag" / Hertha Kräftner
torsdag 8 juli 2010
Kapitel 73
Detta kapitel är inte upplyftande och fyllt av glädje, inte nästa heller, so jump over it!
det är onsdagen den 7 juli. innan jag far till Mariestad för att träffa min adhd sjuksköterska Y.B kl 11, fick jag en känsla av att jag skulle tömma brevlådan fast att det bara var i början på månaden. där låg det ett kuvert, jag öppnade och i fanns ett kort från A-C. jag blev glad i hjärtat av både det som stod på kortet och det A-C hade skrivit. det känns skönt att A-C bryr sig och förstår min situation. jag börjar släppa in mer spelare på planen som får ta på sig min match tröja. säkra kort som jag litar på.
hos Y.B ställer jag en massa frågor, jag ville veta mer om adhd medicinen, hur den fungerar, hur den hjälper mig mer detaljerat och vilka instanser i hjärnan den fokuserar på, dessutom vilka ämnen den tillför. som tur är har Y.B bra tålamod och gör allt för att jag ska förstå och få bra svar på mina funderingar. man märker att Y.B är väldigt mån om hur jag mår och hur intressant detta jobb är. vi bestämmer oss för att gå upp ytterligare 18mg. blodtrycket är fortfarande bra, 120/75, pulsen har ökat i takt till 78 men den påverkades säkert av den feber jag bar på. Y.B ringer mig om en vecka för att stämma av läget innan semestern börjar. efter alla dessa möten jag har med W, M.A och Y.B har jag massor av information som jag måste beartbeta och fundera över vilket sysselsätter min hjärna i timmar, även under de kommande dagarna kan de ploppa upp och då brukar det vara mest sådant jag inte kommit ihåg tidigare.
när jag åkte därifrån kände jag ett hopp inom mig, kanske skulle jag ge livet en ny chans? känslan fanns där att jag ville vända denna negativa trend, jag kände mig stark, glad, optimistisk och det fanns livsglädje i kroppen. dessutom hade jag veckan innan ägnat många timmar åt att skriva till olika "bolag", jag ville försöka få låna pengar så jag kunde lösa alla dessa kontokortskulder. för jag vill verkligen bli av med dom, det tär alldeles för mycket på mitt psyke och släcker den låga jag försöker hålla vid liv. jag hatar dom och vill finna en lösning så jag kan ta mig ur denna vidervärdiga situation. jag skrev brev och förklarade exakt hur det låg till, hur mycket pengar det rörde sig om och hur mycket det skulle sänka min månadsutgift. ja jag slickade nästan deras fötter, förnedrade mig totalt men tänkte att det är det värt om jag kan få hjälp och äntligen få se en lösning. jag hade inget annat val, skiten står mig upp i halsen. under flera dagar har jag levt på hoppet för tänk vad mycket enklare allt skulle bli, jag skulle t.o.m ha råd att äta varje dag o klara av mina räkningar alldeles själv.
den livsglädje och hopp jag hade fått denna dag, försvann på en sekund, när jag satt mig framför datorn och öppnat mina mail. där fanns avslag på avslag på mina ansökningar hur kunde jag egentligen trott något annat?? jag ska tydligen aldrig få komma tillbaka till livet, klara mig själv, känna en enorm lättnad och att vara fri, fri från detta helvete!! jag kommer aldrig att vinna denna brottningsmatch, jag har förlorat på fall för länge sedan.
denna psykiska press är ohållbar, den släcker min låga så fort den börjar tändas, den för mig tre steg bakåt så fort jag lyckats kliva fram ett. jag har bara dessa alternativ kvar, börja jobba? göra mig av med alla andra utgifter och sälja av allt jag har och bosätta mig i tält? eller nyttja bilen en sista gång? jag pallar snart inte trycket. detta förbannat jävliga jobbiga liv!! far åt helvete!!
leave me alone i wanna go home....
" but suicides have a special language.
like carpenters they want to know which
tools. they never ask why build" / Anne Sexton, live or die.
det är onsdagen den 7 juli. innan jag far till Mariestad för att träffa min adhd sjuksköterska Y.B kl 11, fick jag en känsla av att jag skulle tömma brevlådan fast att det bara var i början på månaden. där låg det ett kuvert, jag öppnade och i fanns ett kort från A-C. jag blev glad i hjärtat av både det som stod på kortet och det A-C hade skrivit. det känns skönt att A-C bryr sig och förstår min situation. jag börjar släppa in mer spelare på planen som får ta på sig min match tröja. säkra kort som jag litar på.
hos Y.B ställer jag en massa frågor, jag ville veta mer om adhd medicinen, hur den fungerar, hur den hjälper mig mer detaljerat och vilka instanser i hjärnan den fokuserar på, dessutom vilka ämnen den tillför. som tur är har Y.B bra tålamod och gör allt för att jag ska förstå och få bra svar på mina funderingar. man märker att Y.B är väldigt mån om hur jag mår och hur intressant detta jobb är. vi bestämmer oss för att gå upp ytterligare 18mg. blodtrycket är fortfarande bra, 120/75, pulsen har ökat i takt till 78 men den påverkades säkert av den feber jag bar på. Y.B ringer mig om en vecka för att stämma av läget innan semestern börjar. efter alla dessa möten jag har med W, M.A och Y.B har jag massor av information som jag måste beartbeta och fundera över vilket sysselsätter min hjärna i timmar, även under de kommande dagarna kan de ploppa upp och då brukar det vara mest sådant jag inte kommit ihåg tidigare.
när jag åkte därifrån kände jag ett hopp inom mig, kanske skulle jag ge livet en ny chans? känslan fanns där att jag ville vända denna negativa trend, jag kände mig stark, glad, optimistisk och det fanns livsglädje i kroppen. dessutom hade jag veckan innan ägnat många timmar åt att skriva till olika "bolag", jag ville försöka få låna pengar så jag kunde lösa alla dessa kontokortskulder. för jag vill verkligen bli av med dom, det tär alldeles för mycket på mitt psyke och släcker den låga jag försöker hålla vid liv. jag hatar dom och vill finna en lösning så jag kan ta mig ur denna vidervärdiga situation. jag skrev brev och förklarade exakt hur det låg till, hur mycket pengar det rörde sig om och hur mycket det skulle sänka min månadsutgift. ja jag slickade nästan deras fötter, förnedrade mig totalt men tänkte att det är det värt om jag kan få hjälp och äntligen få se en lösning. jag hade inget annat val, skiten står mig upp i halsen. under flera dagar har jag levt på hoppet för tänk vad mycket enklare allt skulle bli, jag skulle t.o.m ha råd att äta varje dag o klara av mina räkningar alldeles själv.
den livsglädje och hopp jag hade fått denna dag, försvann på en sekund, när jag satt mig framför datorn och öppnat mina mail. där fanns avslag på avslag på mina ansökningar hur kunde jag egentligen trott något annat?? jag ska tydligen aldrig få komma tillbaka till livet, klara mig själv, känna en enorm lättnad och att vara fri, fri från detta helvete!! jag kommer aldrig att vinna denna brottningsmatch, jag har förlorat på fall för länge sedan.
denna psykiska press är ohållbar, den släcker min låga så fort den börjar tändas, den för mig tre steg bakåt så fort jag lyckats kliva fram ett. jag har bara dessa alternativ kvar, börja jobba? göra mig av med alla andra utgifter och sälja av allt jag har och bosätta mig i tält? eller nyttja bilen en sista gång? jag pallar snart inte trycket. detta förbannat jävliga jobbiga liv!! far åt helvete!!
leave me alone i wanna go home....
" but suicides have a special language.
like carpenters they want to know which
tools. they never ask why build" / Anne Sexton, live or die.
onsdag 7 juli 2010
Kapitel 72
Ikväll är det dags att ta itu med den värsta sysslan som finns. jag tror, att jag är en självplågare, för varför betalar jag inte dessa räkningar så fort den lilla summan från Fk dyker upp på mitt konto. istället drar jag ut på det och späder på min ångest, går och våndas under flera onödiga dagar inför denna svettiga stund. jag önskar att någon skötte denna procedur åt mig.
var hos mamma tidigare idag, vi firade vår gemensamma namnsdag, vädret var kalas så vi intog varsin stol på balkongen. när jag satt där kom det ett mms och utan att tänka mig för öppnade jag meddelandet. jag kände inte igen numret men när jag såg bilden förstod jag genast vem det var ifrån. det var M.H från Örekelljunga som ville gratta mig o skickade en bild på barnen. det kändes inge bra alls, kände riktigt hur jag omedelbart dippade i humöret. gamla minnen och händelser väcktes till liv, vi hade ju bestämt att aldrig mer ha någon kontakt, ett ord är ett ord. jag raderade det fort för jag ville inte lära mig M.H´s nummer utantill. jag blev irriterad och besviken, men jag ville inte detta skulle påverka och förstöra vår fikastund, mammas glädje över att jag var hos henne. jag bestämde mig för att detta mms bara skulle passera, utan någon eftertanke, det var inte värt att bränna något krut på. för vad hade jag bestämt och lovat mig själv, jo ut med gamla fingeravtryck och in med nya.
jag funderar på att döpa om min blogg. jag är rädd för att någon ell några av mina fd facebook vänner, rapporterar till A.B vad jag skriver här, kanske oxå gett ut mitt bloggnamn. jag vill INTE att den människan har någon som helst insyn i mitt liv, även om det inte är så, har jag en olust känsla inom mig, jag vill kunna känna mig trygg i det jag skriver här o delar med mig av. för A.B skulle lätt kunna skriva en bok med titeln: konsten att vara elak o bitter.
härom veckan fick jag ett varmt sms av A-C, det stod: jag har förstått att du haft personer som utnyttjat dig när du så totalt tappat tron på dig själv. men när du börjar omge dig med människor som uppskattar dig, kommer du att inse att det ALDRIG varit något fel på dig. du är bara en person som varit otroligt snäll och träffat för många på din väg genom livet, som utnyttjat det. det känns som om du börjar inse det. det kommer göra att du mår successivt bättre. Tack A-C för dom raderna, de värmde mitt inre och gjorde mig glad i själen. men jag fällde oxå tårar, jag blev rörd och jag vet att du har helt rätt. jag inser och förstår att jag mött riktiga rötägg på min stig, som dragit ner mig psykiskt och totalt eliminerat mitt självförtroende. jag har stigit av vid fel hållplats många gånger men jag har även klivit av på rätt hållplats.
genom jobb, skolor, kurser, utbildningar, fotboll mm har jag träffat många underbara människor. på varje hållplats har dessa speciella individer funnits o tagit sig in i mitt hjärta. även om jag inte idag har kontakt med flera av dom, förgyller de fortfarande mitt liv, med minnen och härlig vänskap. jag minns många practical jokes vi utsatte varandra för, då vi har skrattat så tarmarna nästan kommit upp. jag brukar aldrig ta "hänsyn" till hur länge jag känt den människan som jag gör detta emot. jag känner ganska fort om det finns någon humor hos vederbörande ell om det är torrt som i öknen. eller hur M.J, visst var jag duktig på att stenografera?? jag har blivit beskylld för många jag faktiskt inte har gjort, konstigt nog, än idag förstår jag inte varför, att dom ens tänke den tanken....jag har oxå haft tur, jag har bara mött en riktig bitter människa och blev av med denna enorma energitjuv. för jag har en vän som dagligen blir utsatt för det och påhoppad på alla de sätt av sitt x, fast att de tog ut skilsmässa för flera år sedan. tyvärr ser det ut att bli en never ending story.
fick mig ett gott skratt när jag o T besökte Wassbackens cafeteria, där står vår gamla vedbod, den är K-märkt och flyttades dit när de nya ägarna inte ville ha den i sin trädgård. vedboden har stått där i många år men jag har aldrig gått fram för att titta på den, lite smärta lever kvar. men nu ville jag göra det så jag stängde dörren för jag ville kolla om alla bevis fanns kvar. japp det gjorde dom, hela framsidan inklusive dörren var perforerad av våra gamla pilkast. antagligen är de flesta efter mig för jag träffade inte så ofta. vi förbrukade många dart tavlor under alla år som vi bodde där. jag kan fortfarande se hur arg jag blev efter varje miss och hur jag slängde dessa pilar vilt omkring mig. hett temperament? nej inte jag, jag var redan då lugn o sansad, för jag har väl aldrig varit en tävlings människa, eller hur? fast jag tror inte att mina bröder var speciellt mycket bättre....
jag har många härliga och underbara minnen från denna tid, allt var absolut inte bara svart och jobbigt. annars skulle inte Wassbacken fortfarande vara mitt paradis på jorden och finnas långt in i mitt hjärta. tyvärr har jag inte så många minnen av G, men desto fler av J. han kunde bara inte låta bli att cykla ikapp och förbi alla gamla gubbar som passerade vårt hus på moped. sen stannade han en bit framför dom och gav dom ett hånfullt leende. jag klarade aldrig av den bedriften, jag försökte visserligen bara en gång, men minnet av mjölksyran som sprutade ur mina öron ville jag inte uppleva igen. cykeln har aldrig tillhört min vänkrets.
Ja N, du var otroligt söt när du hade fyllt din bikini överdel med makadam :)
var hos mamma tidigare idag, vi firade vår gemensamma namnsdag, vädret var kalas så vi intog varsin stol på balkongen. när jag satt där kom det ett mms och utan att tänka mig för öppnade jag meddelandet. jag kände inte igen numret men när jag såg bilden förstod jag genast vem det var ifrån. det var M.H från Örekelljunga som ville gratta mig o skickade en bild på barnen. det kändes inge bra alls, kände riktigt hur jag omedelbart dippade i humöret. gamla minnen och händelser väcktes till liv, vi hade ju bestämt att aldrig mer ha någon kontakt, ett ord är ett ord. jag raderade det fort för jag ville inte lära mig M.H´s nummer utantill. jag blev irriterad och besviken, men jag ville inte detta skulle påverka och förstöra vår fikastund, mammas glädje över att jag var hos henne. jag bestämde mig för att detta mms bara skulle passera, utan någon eftertanke, det var inte värt att bränna något krut på. för vad hade jag bestämt och lovat mig själv, jo ut med gamla fingeravtryck och in med nya.
jag funderar på att döpa om min blogg. jag är rädd för att någon ell några av mina fd facebook vänner, rapporterar till A.B vad jag skriver här, kanske oxå gett ut mitt bloggnamn. jag vill INTE att den människan har någon som helst insyn i mitt liv, även om det inte är så, har jag en olust känsla inom mig, jag vill kunna känna mig trygg i det jag skriver här o delar med mig av. för A.B skulle lätt kunna skriva en bok med titeln: konsten att vara elak o bitter.
härom veckan fick jag ett varmt sms av A-C, det stod: jag har förstått att du haft personer som utnyttjat dig när du så totalt tappat tron på dig själv. men när du börjar omge dig med människor som uppskattar dig, kommer du att inse att det ALDRIG varit något fel på dig. du är bara en person som varit otroligt snäll och träffat för många på din väg genom livet, som utnyttjat det. det känns som om du börjar inse det. det kommer göra att du mår successivt bättre. Tack A-C för dom raderna, de värmde mitt inre och gjorde mig glad i själen. men jag fällde oxå tårar, jag blev rörd och jag vet att du har helt rätt. jag inser och förstår att jag mött riktiga rötägg på min stig, som dragit ner mig psykiskt och totalt eliminerat mitt självförtroende. jag har stigit av vid fel hållplats många gånger men jag har även klivit av på rätt hållplats.
genom jobb, skolor, kurser, utbildningar, fotboll mm har jag träffat många underbara människor. på varje hållplats har dessa speciella individer funnits o tagit sig in i mitt hjärta. även om jag inte idag har kontakt med flera av dom, förgyller de fortfarande mitt liv, med minnen och härlig vänskap. jag minns många practical jokes vi utsatte varandra för, då vi har skrattat så tarmarna nästan kommit upp. jag brukar aldrig ta "hänsyn" till hur länge jag känt den människan som jag gör detta emot. jag känner ganska fort om det finns någon humor hos vederbörande ell om det är torrt som i öknen. eller hur M.J, visst var jag duktig på att stenografera?? jag har blivit beskylld för många jag faktiskt inte har gjort, konstigt nog, än idag förstår jag inte varför, att dom ens tänke den tanken....jag har oxå haft tur, jag har bara mött en riktig bitter människa och blev av med denna enorma energitjuv. för jag har en vän som dagligen blir utsatt för det och påhoppad på alla de sätt av sitt x, fast att de tog ut skilsmässa för flera år sedan. tyvärr ser det ut att bli en never ending story.
fick mig ett gott skratt när jag o T besökte Wassbackens cafeteria, där står vår gamla vedbod, den är K-märkt och flyttades dit när de nya ägarna inte ville ha den i sin trädgård. vedboden har stått där i många år men jag har aldrig gått fram för att titta på den, lite smärta lever kvar. men nu ville jag göra det så jag stängde dörren för jag ville kolla om alla bevis fanns kvar. japp det gjorde dom, hela framsidan inklusive dörren var perforerad av våra gamla pilkast. antagligen är de flesta efter mig för jag träffade inte så ofta. vi förbrukade många dart tavlor under alla år som vi bodde där. jag kan fortfarande se hur arg jag blev efter varje miss och hur jag slängde dessa pilar vilt omkring mig. hett temperament? nej inte jag, jag var redan då lugn o sansad, för jag har väl aldrig varit en tävlings människa, eller hur? fast jag tror inte att mina bröder var speciellt mycket bättre....
jag har många härliga och underbara minnen från denna tid, allt var absolut inte bara svart och jobbigt. annars skulle inte Wassbacken fortfarande vara mitt paradis på jorden och finnas långt in i mitt hjärta. tyvärr har jag inte så många minnen av G, men desto fler av J. han kunde bara inte låta bli att cykla ikapp och förbi alla gamla gubbar som passerade vårt hus på moped. sen stannade han en bit framför dom och gav dom ett hånfullt leende. jag klarade aldrig av den bedriften, jag försökte visserligen bara en gång, men minnet av mjölksyran som sprutade ur mina öron ville jag inte uppleva igen. cykeln har aldrig tillhört min vänkrets.
Ja N, du var otroligt söt när du hade fyllt din bikini överdel med makadam :)
tisdag 6 juli 2010
Kapitel 71
Stefan Einhorn kommer med sina kloka ord fylla detta kapitel. han är en underbar författare och har otroliga kunskaper om människan. i hans böcker finner jag inspiration och försöker ta till mig det han berättar. boken heter: vägar till visdom.
Att resa genom livet med ett öppet sinne är inte lätt, men det är samtidigt en utmaning värd att anta om man vill utvecklas och växa.
det finns bland oss många exempel på bristande förmåga till öppenhet och flexibilitet. det är lättare att ha bestämda uppfattningar. kunskap är stolt att ha lärt sig mycket, visdom är ödmjukhet inför det faktum att man inte vet. den visa människan upprätthåller en balans där hon lever i en realistisk tro på sin egen förmåga.
vi värnar om vårt eget liv, vi vill inte erkänna våra misstag. vi vill vara stolta varelser och blir därmed allt dummare. att släppa på prestigen är alltid ett klokt beslut. vi har alla ett ansvar, för oss själva men oxå för de medmänniskor vi möter. vi måste ha förmågan att förstå en annan individs inre värld, alltså vår kapacitet för empati. när människor agerar ont kan de vara smarta, beräknande, intelligenta och listiga, men de är inte visa och det beror på att en central insikt saknas. innan man nått fram till insikten att godhet lönar sig, förblir man en ovis människa.
ibland ser vi ett problem men fattar ändå beslutet att inte göra något. trots att vi kan göra något stort för en medmänniska, väljer vi att förbli passiva, eftersom vi inte tror att problemet är vårt. en annan anledning till brist på visa handlingar är att vi helt enkelt inte bryr oss, eftersom vi är helt fokuserade på oss själva och lever våra liv utan förståelse för andra individers behov. när självupptagenheten tar sig uttryck i bristande hänsyn till andra, kan man i sanning tala om dumhet, överdriven stolthet är en förbannelse.
att utveckla sin visdom är ingen enkel uppgift. den kräver tid, eftertanke, flexibilitet, ödmjukhet, inre utveckling och kanske viktigast av allt, en stark vilja att växa och bli en bättre människa. att lyssna på en annan individ innebär inte bara att man finns där och hör vad individen säger, det är mer än så. att i grunden lyssna till sin nästa handlar om att finnas närvarande i samtalet med sin kropp och själ.
det är mycket begärt att vi rakt av ska släppa på vårt behov av att bekräfta oss själva. men ju mer man lyckas dessto större chans blir våra möjligheter, att växa i visdom. att tona ner vårt ego är onekligen ett ideal att sträva mot, inte bara för att växa i visdom.
äkta godhet handlar om större utmaningar. det handlar om integritet och omdöme. godhet är en sida av vår personlighet som vi kan utveckla under livets gång, t.ex genom att bli mer generösa, uppmuntrade, hjälpsamma och ta vårt ansvar för medmänniskan, se och lyssna på vår nästa. att inte uppträda respektlöst, utan istället utveckla vår empatiska förmåga och genom att leva som ett föredöme.
en människa som i hög grad kan sammanlänka kunskap, erfarenheter samt logiskt och inuitivt tänkande och omsätta detta i optimala lösningar, skulle därmed kunna definieras som vis. för att hantera ett dilemma kräver lyhördhet, kommunikationsförmåga, diplomati, ödmjukhet, omdöme, konsekvenstänkande samt erfarenhet och kunskap, allt detta förknippas med begreppet visdom.
oförmågan att känna av var andra individer befinner sig och hur deras behov gestaltar sig innebär ett oöverstigligt hinder mot visdom. det spelar ingen roll hur hög IQ vi har, om förmågan till empati saknas kan vi aldrig vara visa människor. godhet behöver inte leda till visdom, men utan godhet finns det ingen visdom.
närma dig visdomen med stor respekt och ödmjukhet.
" för att vara vis måste man veta vad man vet,
veta vad man inte vet, veta vad som kan bli vetbart,
och vad som inte kan bli vetbart vid en given
tidpunkt eller plats " / Robert J Stenberg
Att resa genom livet med ett öppet sinne är inte lätt, men det är samtidigt en utmaning värd att anta om man vill utvecklas och växa.
det finns bland oss många exempel på bristande förmåga till öppenhet och flexibilitet. det är lättare att ha bestämda uppfattningar. kunskap är stolt att ha lärt sig mycket, visdom är ödmjukhet inför det faktum att man inte vet. den visa människan upprätthåller en balans där hon lever i en realistisk tro på sin egen förmåga.
vi värnar om vårt eget liv, vi vill inte erkänna våra misstag. vi vill vara stolta varelser och blir därmed allt dummare. att släppa på prestigen är alltid ett klokt beslut. vi har alla ett ansvar, för oss själva men oxå för de medmänniskor vi möter. vi måste ha förmågan att förstå en annan individs inre värld, alltså vår kapacitet för empati. när människor agerar ont kan de vara smarta, beräknande, intelligenta och listiga, men de är inte visa och det beror på att en central insikt saknas. innan man nått fram till insikten att godhet lönar sig, förblir man en ovis människa.
ibland ser vi ett problem men fattar ändå beslutet att inte göra något. trots att vi kan göra något stort för en medmänniska, väljer vi att förbli passiva, eftersom vi inte tror att problemet är vårt. en annan anledning till brist på visa handlingar är att vi helt enkelt inte bryr oss, eftersom vi är helt fokuserade på oss själva och lever våra liv utan förståelse för andra individers behov. när självupptagenheten tar sig uttryck i bristande hänsyn till andra, kan man i sanning tala om dumhet, överdriven stolthet är en förbannelse.
att utveckla sin visdom är ingen enkel uppgift. den kräver tid, eftertanke, flexibilitet, ödmjukhet, inre utveckling och kanske viktigast av allt, en stark vilja att växa och bli en bättre människa. att lyssna på en annan individ innebär inte bara att man finns där och hör vad individen säger, det är mer än så. att i grunden lyssna till sin nästa handlar om att finnas närvarande i samtalet med sin kropp och själ.
det är mycket begärt att vi rakt av ska släppa på vårt behov av att bekräfta oss själva. men ju mer man lyckas dessto större chans blir våra möjligheter, att växa i visdom. att tona ner vårt ego är onekligen ett ideal att sträva mot, inte bara för att växa i visdom.
äkta godhet handlar om större utmaningar. det handlar om integritet och omdöme. godhet är en sida av vår personlighet som vi kan utveckla under livets gång, t.ex genom att bli mer generösa, uppmuntrade, hjälpsamma och ta vårt ansvar för medmänniskan, se och lyssna på vår nästa. att inte uppträda respektlöst, utan istället utveckla vår empatiska förmåga och genom att leva som ett föredöme.
en människa som i hög grad kan sammanlänka kunskap, erfarenheter samt logiskt och inuitivt tänkande och omsätta detta i optimala lösningar, skulle därmed kunna definieras som vis. för att hantera ett dilemma kräver lyhördhet, kommunikationsförmåga, diplomati, ödmjukhet, omdöme, konsekvenstänkande samt erfarenhet och kunskap, allt detta förknippas med begreppet visdom.
oförmågan att känna av var andra individer befinner sig och hur deras behov gestaltar sig innebär ett oöverstigligt hinder mot visdom. det spelar ingen roll hur hög IQ vi har, om förmågan till empati saknas kan vi aldrig vara visa människor. godhet behöver inte leda till visdom, men utan godhet finns det ingen visdom.
närma dig visdomen med stor respekt och ödmjukhet.
" för att vara vis måste man veta vad man vet,
veta vad man inte vet, veta vad som kan bli vetbart,
och vad som inte kan bli vetbart vid en given
tidpunkt eller plats " / Robert J Stenberg
måndag 5 juli 2010
Kapitel 70
Äntligen är det den fredag då jag ska träffa W. har inte kunnat sova ordentligt de senaste nätterna trots medicinen, så jag känner mig spak, ledsen och har en gnutta ångest. tar mig en kall dusch, tömmer lådan för jag vet att brevet från B.H har kommit. jag tar med mig det men öppnar inte kuveret förran jag parkerat bilen utanför vuxenpsyk. brevet innehåller två papper som beskriver mig som person, vad jag är bra på och mina svaga sidor. ett omdöme i ord utan staplar, diagram och %. det står om mina framtids utsikter, min personlighet och psykiska hälsa. efter att jag läst igenom allt flera gånger känner jag mig missnöjd med en del av informationen som stod där. mitt humör sjönk ordentligt av alla dessa rader. besviken går jag in för att träffa w.
jag berättar vad som hänt under de två veckor vi inte har setts, att dom grå dagarna är betydligt fler än de blå. att jag ofta är irriterad, besviken o arg, men även att jag har lätt till tårar. du ser trött ut säger W, jag informerar om min dåliga sömn. jag lämnar över pappren till W och berättar om den muntliga genomgång jag haft i Göteborg med L.A. W hör på mitt tonläge att jag inte alls är nöjd med vissa delar i omdömet. W läser igenom allt, när W är klar får jag genast frågan, varför? jag försöker förklara vad jag hakar upp mig på, vad som inte känns bra. jag borde ha kunnat räkna ut att jag inte skulle få något medhåll. som vanligt ser W det ur andra vinklar och naturligtvis på ett mer positivt sätt. W vänder o vrider på det jag är missnöjd med. du måste tänka på att detta gäller ditt dagsläge, säger W. ja jag försöker tänka så men jag är inte nöjd med vissa formuleringar. bl.a så står det inte någonstans att detta är mitt nuvarnade tillstånd. sant fick jag tillsvar, men att det står att ditt arbetsminne är skadat är bra. att du är så här snabb nu, hur var du inte då innan? W tycker att omdömet egentligen inte säger så mycket.
jag kunde inte förklara vad vissa förkortningar betydde, jag visste att L.A hade informerat mig om det men nu mindes jag inte. W ber att få låna alla papper för att fråga någon annan inom dessa väggar. jag var besviken att L.A inte hade ringt och pratat med W, då hade L.A kunnat förklara vad allt betydde. det står inget om det ev bipolära men lite om ev adhd. hela tiden fick jag kämpa och verkligen koncentrera mig på, att inte börja gråta. väldigt dumt jag vet. men just denna dag orkade jag inte visa hur jävla dåligt jag egentligen mådde. jag ville inte släppa alla känslor fria vilket jag borde ha gjort, för hur ska annars W veta och kunna hjälpa mig? men det där med tårar är svårt, jag har en otrolig stor spärr inom mig som säger, att gråta är ett svaghets tecken. så därför åkte jag hem med ännu flera besvikelser som alla var riktade mot mig själv.
hade lovat mamma komma förbi o ta en fika, äta ännu mera jordgubbar. fast mamma hade oxå fixat mat, potatissallad, lax, rostbiff och skinka, underbart gott!! vi kommer in på G, vilket vi gör ganska ofta. denna gång pratade vi vart vi ville tillbrina vår sista vila. precis som jag vill mamma absolut inte "ligga" här i Töreboda. hon vill brännas och att hennes aska sprids ut över hennes pappas grav i Vendel. jag sa, jag vill vara där G är, jag vill att min urna grävs ner alldeles intill hans. jag vill att du oxå gör det säger jag, att vi alla tre befinner oss nära varandra. mamma tänker en stund, ja säger hon, det vore ju inte helt fel. bra svarar jag henne, då kan vi ligga där och tjata med varandra för all framtid. automatiskt börjar vi gråta båda två. Vi saknar dig älskade G!!
" längtan, tänk om du kände min längtan
tänk om du hörde dom ord
av längtan till dig
jag aldrig sagt högt
som vilar hos mig " / nordman
jag känner mig däven och låg när jag sätter mig i bilen för att åka hem, fast att jag och mamma återigen haft några underbara timmar tillsammans. vid 21-tiden får jag ett sms av N, där det står, hur är det? har en känsla av att allt inte är ok, rätt? än en gång har N´s magkänsla talat. ja du har rätt skriver jag till svar. direkt kommer ett nytt sms, men berätta hur. jag försöker förklara hur jag mår och känner, att jag helt enkelt mår piss. efter en stund ringer N och säger, jag vill inte prata om detta via sms utan jag vill verkligen höra hur du mår, vad du menar med att du mår piss, försök sätta ord på alla dina känslor. jag kan inte för jag gråter o rösten sviker mig. berätta något för mig får jag fram. ok säger N. det tar över en timma innan jag börjar klara av att sätta ord på hur jag mår och känner. N blir väldigt orolig när hon hör vad jag berättar. Det är inte så här jag känner dig, du låter så loj. jag berättar att jag inte har sagt allt till W och mådde dåligt över det. jag lovar N att under denna helg skriva ett mail till W och förklara hur jag verkligen mår, rena rama bistra sanningen.
båda vet att jag bara ska träffa W en gång till innan semestern börjar. W måste få veta säger N, för så här kan du bara inte må. du måste oxå någon gång få känna att livet är ok, du har mått dåligt under så många år nu. du ska inte behöva att varje morgon försöka hitta en enda anledning till, varför du ska kliva ur sängen denna dag. det är ditt liv och nu måste dom hjälpa dig ännu mer och hitta rätt bland dina mediciner. ja svarar jag, snart slutar jag att ta dem, för då får jag i alla fall dagar ell t.o.m någon vecka då jag svävar i det blå. efter två timmars prat börjar det bli dags att avsluta vårt samtal. N påpekar igen, du vet att jag alltid finns för dig 24 timmar om dygnet, även om klockan är tre på natten och du behöver prata så ringer du. jag kommer alltid att svara, för dig finns inga begränsningar i min närvaro. jag är verkligen orolig över dig och nu tänker jag hålla stenkoll på hur du mår. Älskade N!
Du är den vän jag alltid saknat....
jag berättar vad som hänt under de två veckor vi inte har setts, att dom grå dagarna är betydligt fler än de blå. att jag ofta är irriterad, besviken o arg, men även att jag har lätt till tårar. du ser trött ut säger W, jag informerar om min dåliga sömn. jag lämnar över pappren till W och berättar om den muntliga genomgång jag haft i Göteborg med L.A. W hör på mitt tonläge att jag inte alls är nöjd med vissa delar i omdömet. W läser igenom allt, när W är klar får jag genast frågan, varför? jag försöker förklara vad jag hakar upp mig på, vad som inte känns bra. jag borde ha kunnat räkna ut att jag inte skulle få något medhåll. som vanligt ser W det ur andra vinklar och naturligtvis på ett mer positivt sätt. W vänder o vrider på det jag är missnöjd med. du måste tänka på att detta gäller ditt dagsläge, säger W. ja jag försöker tänka så men jag är inte nöjd med vissa formuleringar. bl.a så står det inte någonstans att detta är mitt nuvarnade tillstånd. sant fick jag tillsvar, men att det står att ditt arbetsminne är skadat är bra. att du är så här snabb nu, hur var du inte då innan? W tycker att omdömet egentligen inte säger så mycket.
jag kunde inte förklara vad vissa förkortningar betydde, jag visste att L.A hade informerat mig om det men nu mindes jag inte. W ber att få låna alla papper för att fråga någon annan inom dessa väggar. jag var besviken att L.A inte hade ringt och pratat med W, då hade L.A kunnat förklara vad allt betydde. det står inget om det ev bipolära men lite om ev adhd. hela tiden fick jag kämpa och verkligen koncentrera mig på, att inte börja gråta. väldigt dumt jag vet. men just denna dag orkade jag inte visa hur jävla dåligt jag egentligen mådde. jag ville inte släppa alla känslor fria vilket jag borde ha gjort, för hur ska annars W veta och kunna hjälpa mig? men det där med tårar är svårt, jag har en otrolig stor spärr inom mig som säger, att gråta är ett svaghets tecken. så därför åkte jag hem med ännu flera besvikelser som alla var riktade mot mig själv.
hade lovat mamma komma förbi o ta en fika, äta ännu mera jordgubbar. fast mamma hade oxå fixat mat, potatissallad, lax, rostbiff och skinka, underbart gott!! vi kommer in på G, vilket vi gör ganska ofta. denna gång pratade vi vart vi ville tillbrina vår sista vila. precis som jag vill mamma absolut inte "ligga" här i Töreboda. hon vill brännas och att hennes aska sprids ut över hennes pappas grav i Vendel. jag sa, jag vill vara där G är, jag vill att min urna grävs ner alldeles intill hans. jag vill att du oxå gör det säger jag, att vi alla tre befinner oss nära varandra. mamma tänker en stund, ja säger hon, det vore ju inte helt fel. bra svarar jag henne, då kan vi ligga där och tjata med varandra för all framtid. automatiskt börjar vi gråta båda två. Vi saknar dig älskade G!!
" längtan, tänk om du kände min längtan
tänk om du hörde dom ord
av längtan till dig
jag aldrig sagt högt
som vilar hos mig " / nordman
jag känner mig däven och låg när jag sätter mig i bilen för att åka hem, fast att jag och mamma återigen haft några underbara timmar tillsammans. vid 21-tiden får jag ett sms av N, där det står, hur är det? har en känsla av att allt inte är ok, rätt? än en gång har N´s magkänsla talat. ja du har rätt skriver jag till svar. direkt kommer ett nytt sms, men berätta hur. jag försöker förklara hur jag mår och känner, att jag helt enkelt mår piss. efter en stund ringer N och säger, jag vill inte prata om detta via sms utan jag vill verkligen höra hur du mår, vad du menar med att du mår piss, försök sätta ord på alla dina känslor. jag kan inte för jag gråter o rösten sviker mig. berätta något för mig får jag fram. ok säger N. det tar över en timma innan jag börjar klara av att sätta ord på hur jag mår och känner. N blir väldigt orolig när hon hör vad jag berättar. Det är inte så här jag känner dig, du låter så loj. jag berättar att jag inte har sagt allt till W och mådde dåligt över det. jag lovar N att under denna helg skriva ett mail till W och förklara hur jag verkligen mår, rena rama bistra sanningen.
båda vet att jag bara ska träffa W en gång till innan semestern börjar. W måste få veta säger N, för så här kan du bara inte må. du måste oxå någon gång få känna att livet är ok, du har mått dåligt under så många år nu. du ska inte behöva att varje morgon försöka hitta en enda anledning till, varför du ska kliva ur sängen denna dag. det är ditt liv och nu måste dom hjälpa dig ännu mer och hitta rätt bland dina mediciner. ja svarar jag, snart slutar jag att ta dem, för då får jag i alla fall dagar ell t.o.m någon vecka då jag svävar i det blå. efter två timmars prat börjar det bli dags att avsluta vårt samtal. N påpekar igen, du vet att jag alltid finns för dig 24 timmar om dygnet, även om klockan är tre på natten och du behöver prata så ringer du. jag kommer alltid att svara, för dig finns inga begränsningar i min närvaro. jag är verkligen orolig över dig och nu tänker jag hålla stenkoll på hur du mår. Älskade N!
Du är den vän jag alltid saknat....
söndag 4 juli 2010
Kapitel 69
Ambitioner, alla har vi väl det, jag har i alla fall fast de är väldigt små än så länge. oftast figurerar dom i min skalle på kvällen precis när jag lagt mig för att sova. det finns ingen annan tid på dygnet då min hjärna är så aktiv. den föreslår olika aktiviteter som jag ska ägna mig åt nästa dag. då är den väldigt på hittig och staplar upp mål inför morgondagen. just då känns dom inte alls orealistiska, utan jag tänker, det där ska jag bannemej göra när jag vaknar. men på morgonen är ambitionerna som bortblåsta, det finns ingen ork ell lust. istället ser jag allt som jag borde göra, städa, motionera, göra service på bilen, gå utanför dörren och njuta av sommaren. jag kommer inte ens få en bonnabränna i år.
ibland önskar jag, att jag hade en sambo som sparkade mig där bak och såg till att jag kom ut. ibland funderar jag på, om jag mått bättre av att ha någon att dela vardagen med. om sanningen ska fram så känns det så i emellanåt, då kan jag känna en viss sorg att det inte är så. jag ska försöka att inte pussa på en padda nästa gång utan på en snäll och go groda.
det är tisdagen 29 juni. B.H från arbetslivsresurs har precis ringt och berättat att utvärderingen, testresultat och omdöme om mig har kommit från L.A. B.H är en underbar människa med mycket humor men besitter oxå ett djup som jag gillar och värdesätter högt. i pappren står det förklarat hur L.A bedömmer mina chanser o möjligheter att bli helt frisk och klara av mitt framtida liv. jag frågar B.H, nu när du har resultaten i din hand, ser du då mig som helt rökt? nej svarar B.H, du är lite bränd men absolut inte rökt. vi fick oss båda ett gott skratt, åt det uttrycket. B.H frågar om jag oxå har fått dessa papper, nej blir mitt svar. då skickar jag en kopia till dig så du får läsa igenom det innan jag överlämnar dom till af. okidoki säger jag, för jag vill visa dem för W på fredag.
B.H säger, du ligger exakt till så som jag trodde och väntade mig. du får inte glömma bort att L.A inte ser några hinder ell problem för dig i dina kommande studier. det var skönt att få höra det från ytterligare en kunnig människa, som vet vad jag gått igenom och går igenom. som förstår sig på både utmatt.depp och mina ev diagnoser, som besitter en stor erfarenhet genom arbete och utbildning, som ser mig som en vanlig människa med samma rättigheter som alla andra. som inte ser några begränsningar i vad jag kan åstadkomma, det satt som ett plåster på ryggen.
B.H avslutar samtalet med att säga, det är så roligt att prata med dig för du låter alltid glad och positiv, fast att det ser mörkt ut ibland. ja vissa människor lockar fram dom sidorna hos mig. jag svarade, jag skulle aldrig kunna vara sur och otrevlig mot någon som vill mig väl. jag vet att allt du gör ingår i ditt jobb, men med det engagemang och stöd, du både ger och gör, hur du hela tiden följer upp det som händer och sker med min framtid, det gör mig väldigt varm i hjärtat.
tänk vad ett telefon samtal kan göra gott i både kropp och knopp. hur ett humör kan skifta färg av ett givande och intressant samtal, men oxå av humor och skratt. trots att det vi talade om var allvarligt och innehöll fakta, bjöd vi varandra på en glad och trevlig ton, en varm röst och en glad ömsesidig respekt.
jag bestämde mig för att resten av dagen ägna mig åt telefon hygien som W kallar det. idag skulle jag bara svara i telefonen, om den som ringde ger mig energi och inte ger mig en dålig smak i munnen och får mig på dåligt humör. idag skulle jag med gott samvete sitta framför datorn, lyssna på musik, snusa och dricka kaffe. idag skulle jag vilja ringa till någon och dela med mig av min glädje och inte bara uppleva den själv. för idag tändes en liten låga på det första ljuset i adventljusstaken.
" endast i den utsträckning en människa fullföljer
en mening ute i världen fullföljer hon sig själv.
men om hon går in för att förverkliga sig själv
snarare än för att fullfölja en mening,
förlorar självförverkligandet ögonblickligen
sitt berättigande " / Viktor Frankl
ibland önskar jag, att jag hade en sambo som sparkade mig där bak och såg till att jag kom ut. ibland funderar jag på, om jag mått bättre av att ha någon att dela vardagen med. om sanningen ska fram så känns det så i emellanåt, då kan jag känna en viss sorg att det inte är så. jag ska försöka att inte pussa på en padda nästa gång utan på en snäll och go groda.
det är tisdagen 29 juni. B.H från arbetslivsresurs har precis ringt och berättat att utvärderingen, testresultat och omdöme om mig har kommit från L.A. B.H är en underbar människa med mycket humor men besitter oxå ett djup som jag gillar och värdesätter högt. i pappren står det förklarat hur L.A bedömmer mina chanser o möjligheter att bli helt frisk och klara av mitt framtida liv. jag frågar B.H, nu när du har resultaten i din hand, ser du då mig som helt rökt? nej svarar B.H, du är lite bränd men absolut inte rökt. vi fick oss båda ett gott skratt, åt det uttrycket. B.H frågar om jag oxå har fått dessa papper, nej blir mitt svar. då skickar jag en kopia till dig så du får läsa igenom det innan jag överlämnar dom till af. okidoki säger jag, för jag vill visa dem för W på fredag.
B.H säger, du ligger exakt till så som jag trodde och väntade mig. du får inte glömma bort att L.A inte ser några hinder ell problem för dig i dina kommande studier. det var skönt att få höra det från ytterligare en kunnig människa, som vet vad jag gått igenom och går igenom. som förstår sig på både utmatt.depp och mina ev diagnoser, som besitter en stor erfarenhet genom arbete och utbildning, som ser mig som en vanlig människa med samma rättigheter som alla andra. som inte ser några begränsningar i vad jag kan åstadkomma, det satt som ett plåster på ryggen.
B.H avslutar samtalet med att säga, det är så roligt att prata med dig för du låter alltid glad och positiv, fast att det ser mörkt ut ibland. ja vissa människor lockar fram dom sidorna hos mig. jag svarade, jag skulle aldrig kunna vara sur och otrevlig mot någon som vill mig väl. jag vet att allt du gör ingår i ditt jobb, men med det engagemang och stöd, du både ger och gör, hur du hela tiden följer upp det som händer och sker med min framtid, det gör mig väldigt varm i hjärtat.
tänk vad ett telefon samtal kan göra gott i både kropp och knopp. hur ett humör kan skifta färg av ett givande och intressant samtal, men oxå av humor och skratt. trots att det vi talade om var allvarligt och innehöll fakta, bjöd vi varandra på en glad och trevlig ton, en varm röst och en glad ömsesidig respekt.
jag bestämde mig för att resten av dagen ägna mig åt telefon hygien som W kallar det. idag skulle jag bara svara i telefonen, om den som ringde ger mig energi och inte ger mig en dålig smak i munnen och får mig på dåligt humör. idag skulle jag med gott samvete sitta framför datorn, lyssna på musik, snusa och dricka kaffe. idag skulle jag vilja ringa till någon och dela med mig av min glädje och inte bara uppleva den själv. för idag tändes en liten låga på det första ljuset i adventljusstaken.
" endast i den utsträckning en människa fullföljer
en mening ute i världen fullföljer hon sig själv.
men om hon går in för att förverkliga sig själv
snarare än för att fullfölja en mening,
förlorar självförverkligandet ögonblickligen
sitt berättigande " / Viktor Frankl
lördag 3 juli 2010
Kapitel 68
Jag vill försöka förklara hur panikångest känns och uttrycker sig, jag gör det med en jämförelse som jag tror alla förstår.
när den kommer känns det ungefär som att få en stenhård fotboll i mellangärdet, man viker sig dubbel, tappar luften och frenetiskt kippar man efter luft. att leva med depression är som att göra självmål på sig själv, om o om igen. de bra dagarna är som att sätta en frispark rätt upp i krysset, eller lura skjortan av motståndarna. men alltför ofta stångar man sitt huvud blodigt mot en av målstolparna. man är inte lika hungrig på att göra mål, försvaret fungerar inte och det läcker in mål. bollen är inte rund längre, den rullar inte ens väg utan börjar tappa luft. i bästa fall får man i väg en tåfjutt som av vindens hjälp förs långt bort från det mål man sett och kämpat för.
till slut blir man utbytt o får lämna planen, ersatt av någon som är bättre i form, man platsar inte längre. ensam sitter man där i omklädningsrummet med blå märken över hela kroppen och skador som förhoppningsvis läker någon gång. flaskan på energidryck är tom, svetten rinner från hela kroppen och kramperna avlöser av varandra. lagkamraterna försvinner en efter en, man passar inte in längre. inte nu när man inte kan leverera de briljanta passningarna. nu när man inte orkar peppa dom andra med beröm o uppmuntran, så de presterar över sin förmåga. man blir utvisad, utbuad och får gå hem ensam, med skammen klistrad under dubbarna. borta är glädjen, lagkänslan likaså dunkningarna på ryggen. man har ingenting mer att ge, ingenting mer att erbjuda.
borta är denna härliga lagidrott, helt plötsligt får man ägna sig åt en inviduell sport ell gren. likt en orienterare utan kompass virrar man omkring på nätterna, genom tät och mörk skog, utan pannlampa. kontrollerna är borta och man är stämplad för livet. det finns ingen given karta att följa, man halkar efter i både styrka och kondition.
det här är min beskrivning på utmatt.depp. inte riktad mot någon annan än mig själv, automatiskt blir det så att man stänger in sig mer o mer från omvärlden. många av dom som är drabbade har säkert inte samma åsikter, erfarenheter ell liknelser. dom kanske fann sin lagledare och instruktör långt innan än vad jag gjorde. någon som tidigt försöke hjälpa och styra upp det hela. kanske var dom bättre på att söka hjälp och stå upp för sina rättigheter. dom kanske förstod tidigare än vad jag gjorde vad som var fel, varför dom mådde dåligt, att de förstod att detta går inte över av sig själv.
men det finns även dom som har det mycket värre, där aldrig livet är vackert, aldrig går i dur utan bara i moll. jag har ju i alla fall funnit min stöttespelare, vilket många aldrig gör ell får chansen till. dom springer fortfarande 110m häck och river vart enda ett.
jag har äntligen en medspelare, som bollar med mig hela tiden, ger mig underbara passningar och ibland träffar jag krysset då och då, med sträckt vrist och kraft. men gör jag inte det utan får iväg en lös stänkare, har jag en trygg och duktig målvakt bakom mig som klistrar alla dessa lösa skott mellan sina händer. både snabb i vändningarna och kan slänga sig åt båda hållen, min flaska med energidryck fylls ständigt på och jag blir omplåstrad. jag möter hela tid motstånd, får en varning ibland men aldrig utvisad.
vi har samma färg på match tröjorna, för vi spelar i samma lag, W och jag.
när den kommer känns det ungefär som att få en stenhård fotboll i mellangärdet, man viker sig dubbel, tappar luften och frenetiskt kippar man efter luft. att leva med depression är som att göra självmål på sig själv, om o om igen. de bra dagarna är som att sätta en frispark rätt upp i krysset, eller lura skjortan av motståndarna. men alltför ofta stångar man sitt huvud blodigt mot en av målstolparna. man är inte lika hungrig på att göra mål, försvaret fungerar inte och det läcker in mål. bollen är inte rund längre, den rullar inte ens väg utan börjar tappa luft. i bästa fall får man i väg en tåfjutt som av vindens hjälp förs långt bort från det mål man sett och kämpat för.
till slut blir man utbytt o får lämna planen, ersatt av någon som är bättre i form, man platsar inte längre. ensam sitter man där i omklädningsrummet med blå märken över hela kroppen och skador som förhoppningsvis läker någon gång. flaskan på energidryck är tom, svetten rinner från hela kroppen och kramperna avlöser av varandra. lagkamraterna försvinner en efter en, man passar inte in längre. inte nu när man inte kan leverera de briljanta passningarna. nu när man inte orkar peppa dom andra med beröm o uppmuntran, så de presterar över sin förmåga. man blir utvisad, utbuad och får gå hem ensam, med skammen klistrad under dubbarna. borta är glädjen, lagkänslan likaså dunkningarna på ryggen. man har ingenting mer att ge, ingenting mer att erbjuda.
borta är denna härliga lagidrott, helt plötsligt får man ägna sig åt en inviduell sport ell gren. likt en orienterare utan kompass virrar man omkring på nätterna, genom tät och mörk skog, utan pannlampa. kontrollerna är borta och man är stämplad för livet. det finns ingen given karta att följa, man halkar efter i både styrka och kondition.
det här är min beskrivning på utmatt.depp. inte riktad mot någon annan än mig själv, automatiskt blir det så att man stänger in sig mer o mer från omvärlden. många av dom som är drabbade har säkert inte samma åsikter, erfarenheter ell liknelser. dom kanske fann sin lagledare och instruktör långt innan än vad jag gjorde. någon som tidigt försöke hjälpa och styra upp det hela. kanske var dom bättre på att söka hjälp och stå upp för sina rättigheter. dom kanske förstod tidigare än vad jag gjorde vad som var fel, varför dom mådde dåligt, att de förstod att detta går inte över av sig själv.
men det finns även dom som har det mycket värre, där aldrig livet är vackert, aldrig går i dur utan bara i moll. jag har ju i alla fall funnit min stöttespelare, vilket många aldrig gör ell får chansen till. dom springer fortfarande 110m häck och river vart enda ett.
jag har äntligen en medspelare, som bollar med mig hela tiden, ger mig underbara passningar och ibland träffar jag krysset då och då, med sträckt vrist och kraft. men gör jag inte det utan får iväg en lös stänkare, har jag en trygg och duktig målvakt bakom mig som klistrar alla dessa lösa skott mellan sina händer. både snabb i vändningarna och kan slänga sig åt båda hållen, min flaska med energidryck fylls ständigt på och jag blir omplåstrad. jag möter hela tid motstånd, får en varning ibland men aldrig utvisad.
vi har samma färg på match tröjorna, för vi spelar i samma lag, W och jag.
torsdag 1 juli 2010
Kapitel 67
Dagen efter midsommar afton har mamma och jag vårt eget lilla firande. vi sitter på hennes balkong och intar sill o färskpotatis. det var från början inte meningen att jag skulle stanna på middag, utan bara ta mig en kopp kaffe. jag kände mig alldeles för rastlös och orolig inombords, mitt humör var inte speciellt bra. jag åkte mest dit för att jag hade dåligt samvete, över att jag inte varit hos henne igår utan lät henne sitta ensam, hon hade uppskattat det väldigt mycke om jag dygt upp. när jag öppnade dörren till mammas lägenhet möttes jag av en varm kram, från en av mammas granntanter. vanligtvis brukar hon och jag ägna oss åt en härlig munhuggning, rått men hjärtligt, för denna dam kan verkligen ge svar på tal och tillfredsställer mitt behov av en ordfight. men just denna dag gav hon mig en kram som jag gärna tog emot med glädje, denna dag behövde jag den verkligen.
dom hade precis fikat så jag bryggde mig en kopp och som vanligt en extra skvätt, till G. mamma frågar om jag stannar o äter med henne. min mor har diabetes därför måste hon försöka äta vid samma tid varje dag o ta sin spruta. jag säger som det är, att jag har en hel myrstack inuti mig o därför vet jag inte. vi sätter oss på balkongen som vätter ut mot Göta kanal, solen skiner o vinden är varm. morsan är på ett strålande humör och genast börjar min inre oro lägga sig undan för undan. efter ett tag säger jag, att jag gärna stannar på mat, jag hade ju egentligen ingen brådska hem. det var bara trevligt med lite sällskap, dessutom gjorde mamma mig glad o fick mig att må bättre. hon har den senaste tiden haft den effekten på mig och jag vill njuta av henne så mycket jag kan, för vem vet när nästa tragedi kommer. vi har fått en mycket bättre relation sen G gick bort, men även för att jag berättade om min diagnos. vi har knutit ett band mellan oss som vi tyvärr inte haft på väldigt många år, pga av mig. Min älskade mamma!!
mamma hämtar ett gäng kort i svartvitt som hon fått av sin väninna Birgitta som bor i Strängnäs. dom har känt varandra länge, långt innan jag föddes. alla korten är på min familj tagna i början på 70-talet. på dom kort jag är med på ler jag inte. jag står där rätt upp o ner, stel som en pinne med ett helt neutralt ansikte, blicken är tom. jag blir lite ledsen i hjärtat och det svider till i magen, för ska inte en 7 åring se glad ut? jag ser genom längden på mitt hår och dom kläder jag bär, att de är tagna på den semestern då gubbjäveln startade resan med, att ge min mamma den där vidriga örfilen.
mamma vet mycke väl att jag inte vill prata om min sk far. men hon ville berätta något som funnits i hennes tankar sen jag berättade om min diagnos. hon säger, din "pappa" hade problem med nerverna och åt valiuum för det. jag bad henne att försöka förklara vad hon menade med, problem med nerverna. mamma kunde inte det, men sa att farmor hade haft samma problem. tänkte för mig själv, kanske är det ett gammalt uttryck för en psykisk åkomma, för då hade man inte alls samma kunskaper som man har idag. faan att jag inte fått reda på detta tidigare, jag hade ju flera gånger fått den frågan från olika personer på vuxenpsyk. jag har alltid svarat, nej det finns ingen i min släkt som varken har eller har haft några psykiska problem. jag ska ta upp detta med W nästa gång vi ses och fråga vad som menas med, att ha problem med nerverna.
efter fyra timmar åkte jag ganska glad hem från mamma. men den informationen jag fått om både "pappa" och farmor malde i mitt huvud hela tiden. helt plötsligt när jag senare på kvällen satt framför datorn, drabbades jag av dödslängtan. den där jävla tunna tråden mellan hopp och förtvivlan är så himla tunn och skör. ibland är den nästan osynlig som spindelväv, ibland är den lika tjock o stark som en bogserlina. denna förändring sker blixtsnabbt, man hinner inte reagera förrän det är för sent och även om man hann, skulle man inte klara av att vända den i alla fall.
jag är så trött, så oerhört trött på att färdas i denna hiss hela tiden, upp och ner, mellan källare o högsta våning. jag har så många gånger tryckt på nödknappen men den är alltid ur funktion. detta eviga pendlande i humör påverkar mig otroligt mycket hela tiden. jag orkar snart inte med mig själv, jag vet inte hur länge till jag orkar kämpa, inte ens om jag vill. jag försöker denna kväll finna en enda anledning till, varför jag inte ska stoppa blodet från att rinna i mina ådror, mamma, Hobbe??
kanske, börjar den dagen närma sig då jag ska återförenas med G, säga godnatt jord, it´s time to say goodbye....
dom hade precis fikat så jag bryggde mig en kopp och som vanligt en extra skvätt, till G. mamma frågar om jag stannar o äter med henne. min mor har diabetes därför måste hon försöka äta vid samma tid varje dag o ta sin spruta. jag säger som det är, att jag har en hel myrstack inuti mig o därför vet jag inte. vi sätter oss på balkongen som vätter ut mot Göta kanal, solen skiner o vinden är varm. morsan är på ett strålande humör och genast börjar min inre oro lägga sig undan för undan. efter ett tag säger jag, att jag gärna stannar på mat, jag hade ju egentligen ingen brådska hem. det var bara trevligt med lite sällskap, dessutom gjorde mamma mig glad o fick mig att må bättre. hon har den senaste tiden haft den effekten på mig och jag vill njuta av henne så mycket jag kan, för vem vet när nästa tragedi kommer. vi har fått en mycket bättre relation sen G gick bort, men även för att jag berättade om min diagnos. vi har knutit ett band mellan oss som vi tyvärr inte haft på väldigt många år, pga av mig. Min älskade mamma!!
mamma hämtar ett gäng kort i svartvitt som hon fått av sin väninna Birgitta som bor i Strängnäs. dom har känt varandra länge, långt innan jag föddes. alla korten är på min familj tagna i början på 70-talet. på dom kort jag är med på ler jag inte. jag står där rätt upp o ner, stel som en pinne med ett helt neutralt ansikte, blicken är tom. jag blir lite ledsen i hjärtat och det svider till i magen, för ska inte en 7 åring se glad ut? jag ser genom längden på mitt hår och dom kläder jag bär, att de är tagna på den semestern då gubbjäveln startade resan med, att ge min mamma den där vidriga örfilen.
mamma vet mycke väl att jag inte vill prata om min sk far. men hon ville berätta något som funnits i hennes tankar sen jag berättade om min diagnos. hon säger, din "pappa" hade problem med nerverna och åt valiuum för det. jag bad henne att försöka förklara vad hon menade med, problem med nerverna. mamma kunde inte det, men sa att farmor hade haft samma problem. tänkte för mig själv, kanske är det ett gammalt uttryck för en psykisk åkomma, för då hade man inte alls samma kunskaper som man har idag. faan att jag inte fått reda på detta tidigare, jag hade ju flera gånger fått den frågan från olika personer på vuxenpsyk. jag har alltid svarat, nej det finns ingen i min släkt som varken har eller har haft några psykiska problem. jag ska ta upp detta med W nästa gång vi ses och fråga vad som menas med, att ha problem med nerverna.
efter fyra timmar åkte jag ganska glad hem från mamma. men den informationen jag fått om både "pappa" och farmor malde i mitt huvud hela tiden. helt plötsligt när jag senare på kvällen satt framför datorn, drabbades jag av dödslängtan. den där jävla tunna tråden mellan hopp och förtvivlan är så himla tunn och skör. ibland är den nästan osynlig som spindelväv, ibland är den lika tjock o stark som en bogserlina. denna förändring sker blixtsnabbt, man hinner inte reagera förrän det är för sent och även om man hann, skulle man inte klara av att vända den i alla fall.
jag är så trött, så oerhört trött på att färdas i denna hiss hela tiden, upp och ner, mellan källare o högsta våning. jag har så många gånger tryckt på nödknappen men den är alltid ur funktion. detta eviga pendlande i humör påverkar mig otroligt mycket hela tiden. jag orkar snart inte med mig själv, jag vet inte hur länge till jag orkar kämpa, inte ens om jag vill. jag försöker denna kväll finna en enda anledning till, varför jag inte ska stoppa blodet från att rinna i mina ådror, mamma, Hobbe??
kanske, börjar den dagen närma sig då jag ska återförenas med G, säga godnatt jord, it´s time to say goodbye....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)