Närheten till döden

Under två månader har jag arbetstränat hos/på kyrkan här i byn. Det är ju väldigt säsongsbetonat så jag gjorde min sista dag i fredags.

Ett arbete som passar mig helt perfekt. Arbeta ute med hela kroppen. Jag har fått varit med om allt från att hämta en kista i bårhuset, försiktigt köra in den i kyrkan och ställa den på plats inför dagens begravningsakt, till att ha gofika på torsdagar. Stora kontraster.

De som jag jobbade i lag med visste om varför jag inte har jobbat sedan februari 2006. Jag lärde många olika saker. Det som var mest svårt att förstå eller rättare sagt ta till sig, var att vi hade raster på bestämda klockslag. Något som jag inte har upplevt på något annan arbetsplats. Förut har jag alltid ätit när det har funnits tid men helt plötsligt fanns det tid för detta ändamål:)

Jag till och med frågade om man fick prata med besökare, svara i telefonen mm. Helt nytt för mig. Jag trivdes så bra att jag glömde bort när det var rast. Till en början fick de andra säga till mig och ibland fick de hämta mig.

Gruppen bestod av sju personer. Helt underbara människor med mycket humor, en grupp som respekterade varandra, hjälpte varandra så det var inte svårt att smälta in. Denna atmosfär har jag inte upplevt sen 2002 då jag jobbade på Saab. Jag kommer att sakna både arbetet och dessa personer!

I början kom det några små grodor från min mun. Jag har aldrig sagt så många "herre gud" tidigare i livet. Det kom fram en besökare och han sa, vilken tur att ni inte måste gräva så djupt. Ja tack gode gud för det, då skulle vi få gräva till dö dagars. Chefen kom fram och frågade, är det mycket rötter? Ja herre gud svarar jag..Fasen tänker jag, de orden igen. Vill rätta till ordvalet så jag säger, men  graven därborta var gudomlig :P

Dagen efter gjorde jag dagens dubbel: Hade berättat för de andra om mina små fadäser. Bestämde mig för att byta strategi. Mitt mantra, säg ingenting som innehåller ord som antyder på vår herre. Den sista graven var full av rötter, en del lika kraftiga som ett finger. Jag tar i allt vad jag orkar, så kommer en liten groda. Men herre jävlar vad seg den är! Tittar mig runt, de andra jobbar alldeles intill men låtsas inte höra. Pust. Men men....tar i så jag nästan far omkull, då kommer en ny. Men det var då självaste fan också. Nu kan de inte hålla sig längre, de håller på att skratta ihjäl sig..

Min ringsignal var en refräng från en låt av Civil War. Den lyder, I´m better than gud.. Bytte snabbt men innan jag hann stoppa nästa låt spelades en låt av samma grupp. En av meningarna i refrängen, Brother Judas you are a liar..

"Ett bra förhållande är inte bara kyssar, smek och sex. Det är även ömhet, respekt och bra kommunikation."

Inspirerad och på gång

Fick en spark i baken av mitt bokförlag, Framsteget. De har gjort ett jätte jobb med min första bok, "Att alltid känna sig ensam." Den boken blev, månadens bok i fokus.

Det börjar klia i skriv tarmen. Idag berättade jag för Mimmi Hjortmyr, tjejen som har gjort båda mina tidigare omslag, vilken titeln fortsättningen på "Maria flörtar med sitt öde" ska ha.

Valde mellan två men till slut föll det sig helt naturligt eftersom jag redan vet hur jag ska avsluta berättelsen. Förhoppningsvis släpps den någon gång mellan februari och april. Jag har ju redan en hel del kapitel klara. Jag kommer antagligen bara att ge ut den som e-bok. Dagens människor läser hellre en bok via datorn än att ha en stående i bokhyllan. Det är något som jag måste ta hänsyn till och lägga in i beräkningarna.

Här är länken som fick mig varm om hjärtat, ödmjuk, generad, tårögd mm.

 http://www.framsteget.net/forlag/boken-fokus-att-alltid-kanna-sig-ensam/

Tack så jätte mycket för all reklam!! Nu ska ord och meningar bildas med hjälp av penna och papper.

En underbar sommar!

Trots allt som händer och sker med min mamma, så har jag haft en underbar sommar. Jag har fått psykbryt, panikångest och önskat att jag inte längre existerade. Men jag har ändå kunnat njuta av solen, värmen, fåglar, blommor och allt annat som hör sommaren till. Jag har tagit varje tillfälle i akt för att ladda cellerna i kroppen. Egen tid, min tid, mitt liv. Faktum är, så här bra har jag inte mått sedan dagen innan Hammerfall konserten förra året, den var i slutet på juli. Resan som var början till slutet.

Jag tillbringade många härliga soliga dagar i trädgården. Ju varmare desto bättre. Jag minns inte ens när jag hade en sådan sommar. Denna årstid brukar jag alltid ha fullt upp. Hus, bil, arbete, kurser, hjälpa andra eller köra in en massa hö. Det minnet jag får upp är från sommaren 82..

En massa fritid som jag kunde ägna åt sådant som jag mådde bra av. Jag klarade inte av att skriva, rita eller måla men jag fann en annan sysselsättning som ändå stimulerade min kreativa sida och behov. Mina nya redskap blev nål och tråd. Jag började laga gamla kläder, sy i dragkedjor och gjorde om vissa detaljer på bland annat byxor. Med hjälp av dessa verktyg blev kläderna som nya, kläder som jag inte har använt på hur många år som helst. De flesta utav byxorna var nu för stora. Man brukar ju säga att kläderna har krympt i garderoben eller i tvätten men för mig var det tvärtom :)

Jag bar linnen, använde piratbyxor och gick barfota. Vilket förde med sig att jag fick diverse frågor: Vad brun du är, har du varit utomlands? Nej, jag har varit på Åkersberg. Vilken fin färg du har, så du kan bli brun fast att du är ljus? Ja, om jag vill, jag är blondin inte en albino. Har du solat i solarium, du är så jävla brun i ansiktet? Nej, jag har varit ute i solen....

Frågorna fick mig att tänka efter. Jag har bott här sedan 2006 och ingen har sett mig solbränd. Och det säger en hel del. Jag har missat så många somrar under min sjukskrivning. Förra sommaren satt jag helst i skuggan, påklädd och kände mig obekväm. Denna sommar flyttade jag på mig och satte mig där solstrålarna fanns. Det spelade ingen roll om det var vindstilla, hela min kropp sög åt sig all värme. Det konstiga är, trots att jag inte har solat på en herrans massa år så brände jag mig bara lite på näsan.

Tänk vilken skillnad. Jag kände mig mycket piggare, fräschare och gladare. Från tidig morgon till framemot 18 tiden mådde jag hur bra som helst. Jag var harmonisk, lugn och trygg i mitt inre, stark i själen och fri i sinnet. Varje kväll kom ändå ångesten krypande. Den smög sig på mig och den svarta ängeln viskade i mitt öra: Du har inte gjort något nyttigt idag. Till en början fick jag dåligt samvete. Jag försökte analysera varför den dök upp ungefär vid samma tid, dag ut och dag in.

Men sen hörde jag de ord som en vän sa till mig när jag berättade för henne om ångesten. Hon sa, lär dig leva med den, acceptera att den kommer och gör det bästa utav det. Hitta ditt sätt att hantera ångesten, vilket annat val har du? Så istället för att sitta där och må dåligt, anklaga mig själv och slå ihjäl en massa timmar, fann jag mitt sätt att bemöta den på.

Jag sa till mig själv. Du lever i dåtid. Bara för att det är sommar så behöver du inte vara uppe alla dygnets ljusa timmar. Du behöver inte tvinga dig att njuta av kvällen bara för att man ska. När jag kände att den var på gång tog jag min medicin och hoppade i säng. Det spelade ingen roll om klockan var 18 eller 22. Jag var väldigt lyhörd inför detta. Jag mådde betydligt bättre av att gå och lägga mig än att kämpa emot.

Jag sov bort ångesten, vaknade både pigg och glad. Jag fann det sätt som passade mig. Jag behöver inte passa in i någon mall, känna krav eller ta hänsyn till någon annan. Jag lever fortfarande efter den principen, kvällsångest är lika med sovdags. Jag somnar omgående med Hobbe tätt intill. Han gör mig lugn, ger mig värme och närhet. Bättre sambo kan man inte ha! :) Mindfulness :)

"Du är inte rädd för mörkret. Du är rädd för vad som kan finnas i mörkret. Du är inte rädd för höjder, du är rädd för vad som händer om du faller. Du är inte rädd för människor. Du är rädd för hur de ska behandla dig. Du är inte rädd för kärlek. Du är rädd för att bli sårad. Du är inte rädd för att försöka igen. Du är rädd för att du ska känna dig misslyckad om det inte går den här gången heller. Låt inte onödiga rädslor hålla dig fången. Var modig. Livet är till för att levas."