Sover fortfarande inte bra, vaknar tidigt även denna morgon och inte blev sömnen bättre av alla avslag i går. lakanet ligger som en boaorm runt benen, kudden har farit ner på golvet. denna natt har jag bitit ett rejält jack i tungan, käkarna ömmar efter att ha tryckts ihop hela natten. pulsen slår i tinningen känns som blodådern ska brista vilken sekund som helst. innanför ögonlocken far räkningar fram och tillbaka som korta film snuttar. ögonen snurrar som flipper kulor. Hobbe sover inte hos mig längre, han hinner väl inte med i alla tvära kast. han ligger i soffan en bit bort och tittar på mig med sina stora runda ögon. stackarn han fattar inte vad som händer, han vet att något händer, han känner mig alltför väl, när jag är jätte ledsen ell extra orolig är han alltid mycke mera go än vanligt och försöker trösta. han är mycket klokare än vad människan är. till slut sätter jag mig upp, drar upp benen mot mig och lägger armarna runt dom. jag ber innerligt att det bara var en dröm. ja det var en dröm tänker jag, men det var en vulgär mardröm som tyvärr är alldeles sann och verklig.
tårarna väller fram, trycker ner pannan mot knäna och låter dem flöda fritt. jag vet vid detta laget att tårar inte hjälper mot allt, dom tar inte bort smärta, ångest ell självmordstankar. dom lättar på trycket vid sorg och där är de nödvändiga för rehabilitering, men sen fyller dom ingen funktion, inte för mig. ännu en vidrig natt har passerat nu är det en lika vidrig dag att genom lida. kliver upp, startar vattenkokaren och ser att Hobbe protesterar vid sin matskål, den är sopren. under min gourmé frukost funderar jag på dessa avslag. är inte lån till för att hjälpa folk? eller är dom bara till för människor med god ekonomi? som vill ha sig en sprillans ny lyxbil, ett större flottare hus, en paradlägenhet i centrum ell en vräkig motorbåt? de är inte till för folk som är lika misslyckade som jag i vårt samhälle. jag vet att den enda orsaken till detta nej beror på, att jag inte har en fast anställning i botten, ett jobb att gå tillbaka till. känner hur fruktansvärt irriterad jag börjar bli. mitt liv hade sett helt annorlunda ut om jag fått hjälp, ett mer drägligt liv och mitt största bekymmer skulle vara borta. jag vet att min marginal var tillräcklig stor för att få ett lån men blir straffad för att jag sa upp mig, från ett arbete jag hatade.
nu är jag riktigt arg efter mina funderingar och har lust att ta ut mina aggressioner på döda ting i mitt hem. en fot i tv:n skulle sitta fint ell att kasta ut micron genom det stängda fönstret, kanske ska jag gå lös med hammaren på en av skrotbilarna? det stannar vid en tanke som vanligt, jag har den spärren att inte göra något sådant. jag skulle inte ens klara av att avfyra en ordentlig salva mot någon, även om det vore berättigat. vem berättar man detta för, vem delger man sin smärta och erkänner sin ångest? jag utsätter ingen annan med min ångest, jag ringer ingen när livet är en pina, jag behåller min livsleda för mig själv. dessa två ingredienser, ångest o pengar, är tabubelagt både hos mig och i det övriga samhället. två saker jag skäms för, två saker jag måste fixa själv även om det blir min död. det är bara att inse, livet är inte till för alla, sjuka och gamla passar inte in i något mönster, dessa två grupper är en belastning för samhället, för välfärds Sverige.
helst ska alla människor dö samma dag de får pension, då kostar dom inget. sjukskrivna ska fort som fan ut på arbetsmarknaden igen, så regeringens statistik ser bättre ut på alla rapporter. så deras lovade % blir uppfyllt, kolla vad vi lyckades med! de kan klappa sig på bröstet och tänker lova en ännu bättre siffra nästa gång det är val, allt för att få fler röster. spelar ingen roll vilket parti som sitter vid makten, alla dessa regeringsmän och politiker är precis som loggan på ett klädesplagg från Lacoste, inga öron men stora i käften.
alla människor som avviker från deras normer, som tillhör ett skikt ingen vill erkänna eller hjälpa, ska saneras bort och helst ligga två meter under jord. pensionärer som arbetat hela sitt liv för Sverige med blod, svett och tårar. vi som inte pallade trycket ska tas ifrån våran värdighet, jobba annars får du inte åka med. det gäller andra grupper oxå, uteliggare, psykiskt sjuka, handikappade, ensamstående föräldrar mm, alla vi som sliter för vår överlevnad, mot alla odds. vi som inte är som alla andra, vi obekväma människor med lågt värde, vi som kostar samhället alldeles för mycket pengar, vi som fallit ur alla ramar och fack varje människa ska ingå i, annars är vi inte till nytta. vi är försöks personer, vi ingår i ett experiment där det forskas i hur mycket ett människopsyke klarar av, innan vi ger upp, slänger in handduken och fyller våra kyrkogårdar.
det är bara pengar som styr och räknas, de rikas samhälle, de maktburna. det är bara att kolla på vården idag, där dras det ner för att sparas in men för vilka? inte är det för dom som har pengar, de kan betala för sig och gå förbi alla köer, köpa sin hälsa på något privatägt sjukhem. vi andra får stå i kö flera månader fast smärtan är olidlig.
jag förvånar mig själv att jag fortfarande står upp trots att jag blir knockad gång på gång. vad är det som hela tiden driver mig framåt, som får mig att tro och hoppas, fast motgångarna avlöser varandra? för mig är det en gåta, som jag ännu inte löst och hittat svaret på. hur dum är jag egentligen som fortsätter att kämpa? kanske är det som Ann Heberlein skriver i sin bok " jag vill inte dö, jag vill bara inte leva"? fast snaran runt min hals dras åt efter varje nederlag, vill jag inte ge upp men jag bävar för morgondagen, för framtiden. jag ser ju ingen lösning inget stopp på skiten, inget som visar på en förändring. det finns inga mediciner som kan ändra på mönstret bara förhala det hela. jag bär ständigt på en skam och stor skuld. jag ser drömmen om att bli hälsocoach flyga iväg som en fis i rymden. undrar vad jag är rädd för, själva handlingen ell det avgörande beslutet? envishet ell dumdristighet?? Fy fan vad livet är vackert och härligt att leva!!
" ta livet av sig - varför det?
det leder ju ingenstans.
det är just det.
det leder ingenstans.
och dit vill jag" / Hertha Kräftner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar