Lyckligt lottad

Just nu så blir det fler inlägg än vanligt. Jag försöker få igång lusten till att skriva så att den tredje boken ska bli klar. Det råder ingen brist på material. Har samlat på mig en hel del bara under de senaste åren. Jag har upplevt en hel del, fått nya erfarenheter, samlat på mig många nya insikter, händelser som har skett, hur människor kan skifta färg och vidgat mina vyer. Materialet innehåller inget som har med min familj att göra. Utan andra människor som helt plötsligt förvandlas till något utöver det vanliga. Från oskuldsfull till en uträknande individ.

Problemet är att jag finner ingen ro så jag kan sätta mig framför datorn eller med penna och block. Jag vill verkligen men får ingen ordning på ord, meningar och vad jag ska skriva om, vad jag ska välja att ta med. Jag vill dessutom få till det lite annorlunda, lite mera fart och smaskiga detaljer. Varva ren fiktion med sådant som jag bär inom mig. Öka spännvidden och få till en bra avslutning.

Men för att nå dit så måste jag finna lugnet och viljan. Jag ger absolut inte ut boken innan jag är 100 % nöjd. I denna bok vill jag provocera rätt ordentligt. Ju mer desto bättre, människor gillar att läsa om sådant som rör om. Därför vill jag skriva och berätta mer detaljerat.

På många sätt är jag verkligen lyckligt lottad. Jag har underbara vänner som hör av sig med jämna mellanrum trots att jag ganska ofta blir osynlig. Jag uppskattar dessa människor otroligt mycket. Ni finns i mitt hjärta, väl bevarade och jag tänker väldigt ofta på er.

Jag har också personliga sidor som jag är stolt över. Jag har alltid haft dem. Numera har jag även fått tillgång till ännu fler, tack vare alla timmar som jag har tillbringat med Wivianne. Jag ska nämna två av dem, de som är allra viktigast, de som alla borde behärska och vara helt naturliga att säga. Nämligen, förlåt och tack.

Jag kan dessutom konsten att lyssna, leva mig in i någon annans liv och sätta mig själv åt sidan. Acceptera att vi tänker annorlunda, har olika erfarenheter, befinner oss på olika trappsteg och avsatser. Jag försöker aldrig ändra på en annan individ. Inte få dem att tänka och tycka som jag. Till en del är ordspråket, vi ska behandla andra som vi själva vill bli behandlade, rätt. Men det finns vissa brister i dessa ord som inte håller i längden.

Tänker man efter så är det egentligen ett konstigt uttryck. För mig är den väldigt egoistisk. För hur många av oss har samma mål och smak??

En helt normal reaktion

Innan man skriver vad man tänker, tycker och känner måste man räkna med att reaktionen kan bli både tuff och kall. I de flesta av fallen så reagerar vi negativt. Det spelar ingen roll om den är en enskild individ eller en grupp.

Människan är funtad på det sättet. Det har ingen betydelse vad vi jobbar med, vad vi har utbildat oss till, vilken rang vi har i samhället eller ålder. Vi är födda med en infödd reaktion, nämligen att försvara oss. I mina ögon är det en barnslig och löjlig handling men som sagt, helt normalt. 

Jag har lovat mig själv och mina eventuella läsare att vara helt ärlig. Om jag bara skrev om positiva händelser så beskriver jag inte hur den riktiga vardagen är. Jag vill absolut inte skönmåla livet och linda in det i bomull, för då skulle jag ljuga och ge sken av att mitt liv och världen i sig är helt perfekt.

Jag valde därför att berätta om hur jag kände och känner mig. Sen är det faktiskt upp till mottagaren hur det tas emot och bearbeta det utifrån sina egna känslor. Och då menar jag att göra det på ett så ärligt sätt man kan. Ligger det någon sanning i det hela eller är det taget ur luften. Rannsaka sig själv är aldrig fel.

Vi har alltid ett val, vilket vi väljer är upp till var och en. Bara det känns rätt för en själv, men inte just då utan även längre fram. För det är något som man får leva med, sitt handlande och uppträdande. Rent instinktivt är det lättare att fälla än att fria. Men är det något som kommer att kännas bekvämt under resten av livet eller var den första tanken alldeles för impulsiv?

Alla drar vi förhastade slutsatser. Det är en mänsklig reaktion men alla kan lära sig att stanna upp och tänka efter innan vi dömer någon annan, innan vi gör någonting som vi kommer att ångra. När vi har nått upp till en vuxen ålder så borde det vara en självklarhet. Men vi är alla olika och har olika förutsättningar.

Jag står alltid för det jag skriver och säger, vad det än gäller. Men jag är inte långsint. Det är inget som jag går och tänker på utan i samma sekund så droppar jag det och går vidare. Då var då och nu är nu. Jag varken orkar eller vill gå omkring och vara sur på någon eller några. Det får inte påverka mitt humör och min vardag. Att älta är inte min grej.

Jag har mycket större bekymmer och problem att lägga krut på. Sådant som verkligen påverkar mitt liv, mina val och möjligheter. Både på kort och lång sikt.

Mina åsikter

Ja jag var arg, besviken, frustrerad, ledsen och förtvivlad i föregående kapitel. Det har hänt så mycket under all denna tid, 21 månader, som mamma har förändrats. Jag har lagt allt på hög istället för att beta av dem en efter en. Naturligtvis borde jag ha bearbetat dem undan för undan men jag har inte fått någon ro. Inom mig har alla möjliga känslor pockat på. Jag visste att en dag skulle det brista för mig, det var bara en tidsfråga.

Jag kände mig som en tickande bomb som förr eller senare skulle explodera. Det som hände när jag fyllde år blev den utlösande faktorn, droppen som fick bägaren att rinna över.

Jag kände en sådan stark ilska inom mig så jag blev nästan rädd. Alla problem med diverse innehåll höll på att äta upp mig. Jag började tänka på att ta livet av mig. Kyrkklockorna kom tillbaka och ljudet från dem har aldrig haft en sådan hög frekvens och så stark intensitet. Jag vet att de varnar mig. I förra veckan insåg jag att jag behövde vara hemma, ta en veckas ledighet. Jag lyssnade på kroppen och knoppen så nu har jag varit på hemmaplan sedan i måndags.

Jag är inte speciellt omtyckt efter förra inlägget, det känner jag i hela mig. Det får jag ta. Jag tar fram de ord och meningar som Wivianne har sagt till mig när vi har surrat om detta. Visst gör det ont, kanske gjorde jag fel. Men det har gjort lika ont varje gång som jag vetat om att alla de andra ska träffas. Givetvis så umgås och bjuder man vilka man vill. Men är det konstigt att jag har och känner mig utanför?

Allt som jag skrev är enbart baserat på mina åsikter, tankar och funderingar, känslor. Så ta inte ut ert missnöje över/på mamma. Hon har inte beklagat sig, det skulle hon aldrig göra. Mamma har nu kommit till det stadiet då hon inte längre kan "kontrollera" sina känslor. Hon säger saker som hon aldrig har sagt förut. Hon funderar och tänker annorlunda och söker mycket närkontakt.

Vissa tankar och funderingar får mig att må dåligt och jag blir då fruktansvärt ledsen. Det gör så ont att jag börjar gråta, inför henne. Hon är inte bitter, mamma vill bara resonera om vissa saker och händelser. Och det måste hon få göra. Inom vissa områden kan jag tyvärr inte ge henne något svar. Jag kan då bara lyssna och försöka förstå hur hon har upplevt dessa händelser i olika sammanhang.

För det är enbart mamma som vet hur hon har reagerat, tänkt, tyckt och känt. Ingen annan....


"Tårar är ord från hjärtat som munnen inte klarar av att säga."
 "Att ensam bli lämnad i en värld, full av krav. Att ensam sitta i ett stormigt hav. Att försöka ta sig fram till en strand. Till det krävs en hjälpande hand."