Innan man skriver vad man tänker, tycker och känner måste man räkna med att reaktionen kan bli både tuff och kall. I de flesta av fallen så reagerar vi negativt. Det spelar ingen roll om den är en enskild individ eller en grupp.
Människan är funtad på det sättet. Det har ingen betydelse vad vi jobbar med, vad vi har utbildat oss till, vilken rang vi har i samhället eller ålder. Vi är födda med en infödd reaktion, nämligen att försvara oss. I mina ögon är det en barnslig och löjlig handling men som sagt, helt normalt.
Jag har lovat mig själv och mina eventuella läsare att vara helt ärlig. Om jag bara skrev om positiva händelser så beskriver jag inte hur den riktiga vardagen är. Jag vill absolut inte skönmåla livet och linda in det i bomull, för då skulle jag ljuga och ge sken av att mitt liv och världen i sig är helt perfekt.
Jag valde därför att berätta om hur jag kände och känner mig. Sen är det faktiskt upp till mottagaren hur det tas emot och bearbeta det utifrån sina egna känslor. Och då menar jag att göra det på ett så ärligt sätt man kan. Ligger det någon sanning i det hela eller är det taget ur luften. Rannsaka sig själv är aldrig fel.
Vi har alltid ett val, vilket vi väljer är upp till var och en. Bara det känns rätt för en själv, men inte just då utan även längre fram. För det är något som man får leva med, sitt handlande och uppträdande. Rent instinktivt är det lättare att fälla än att fria. Men är det något som kommer att kännas bekvämt under resten av livet eller var den första tanken alldeles för impulsiv?
Alla drar vi förhastade slutsatser. Det är en mänsklig reaktion men alla kan lära sig att stanna upp och tänka efter innan vi dömer någon annan, innan vi gör någonting som vi kommer att ångra. När vi har nått upp till en vuxen ålder så borde det vara en självklarhet. Men vi är alla olika och har olika förutsättningar.
Jag står alltid för det jag skriver och säger, vad det än gäller. Men jag är inte långsint. Det är inget som jag går och tänker på utan i samma sekund så droppar jag det och går vidare. Då var då och nu är nu. Jag varken orkar eller vill gå omkring och vara sur på någon eller några. Det får inte påverka mitt humör och min vardag. Att älta är inte min grej.
Jag har mycket större bekymmer och problem att lägga krut på. Sådant som verkligen påverkar mitt liv, mina val och möjligheter. Både på kort och lång sikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar