Mina åsikter

Ja jag var arg, besviken, frustrerad, ledsen och förtvivlad i föregående kapitel. Det har hänt så mycket under all denna tid, 21 månader, som mamma har förändrats. Jag har lagt allt på hög istället för att beta av dem en efter en. Naturligtvis borde jag ha bearbetat dem undan för undan men jag har inte fått någon ro. Inom mig har alla möjliga känslor pockat på. Jag visste att en dag skulle det brista för mig, det var bara en tidsfråga.

Jag kände mig som en tickande bomb som förr eller senare skulle explodera. Det som hände när jag fyllde år blev den utlösande faktorn, droppen som fick bägaren att rinna över.

Jag kände en sådan stark ilska inom mig så jag blev nästan rädd. Alla problem med diverse innehåll höll på att äta upp mig. Jag började tänka på att ta livet av mig. Kyrkklockorna kom tillbaka och ljudet från dem har aldrig haft en sådan hög frekvens och så stark intensitet. Jag vet att de varnar mig. I förra veckan insåg jag att jag behövde vara hemma, ta en veckas ledighet. Jag lyssnade på kroppen och knoppen så nu har jag varit på hemmaplan sedan i måndags.

Jag är inte speciellt omtyckt efter förra inlägget, det känner jag i hela mig. Det får jag ta. Jag tar fram de ord och meningar som Wivianne har sagt till mig när vi har surrat om detta. Visst gör det ont, kanske gjorde jag fel. Men det har gjort lika ont varje gång som jag vetat om att alla de andra ska träffas. Givetvis så umgås och bjuder man vilka man vill. Men är det konstigt att jag har och känner mig utanför?

Allt som jag skrev är enbart baserat på mina åsikter, tankar och funderingar, känslor. Så ta inte ut ert missnöje över/på mamma. Hon har inte beklagat sig, det skulle hon aldrig göra. Mamma har nu kommit till det stadiet då hon inte längre kan "kontrollera" sina känslor. Hon säger saker som hon aldrig har sagt förut. Hon funderar och tänker annorlunda och söker mycket närkontakt.

Vissa tankar och funderingar får mig att må dåligt och jag blir då fruktansvärt ledsen. Det gör så ont att jag börjar gråta, inför henne. Hon är inte bitter, mamma vill bara resonera om vissa saker och händelser. Och det måste hon få göra. Inom vissa områden kan jag tyvärr inte ge henne något svar. Jag kan då bara lyssna och försöka förstå hur hon har upplevt dessa händelser i olika sammanhang.

För det är enbart mamma som vet hur hon har reagerat, tänkt, tyckt och känt. Ingen annan....


"Tårar är ord från hjärtat som munnen inte klarar av att säga."
 "Att ensam bli lämnad i en värld, full av krav. Att ensam sitta i ett stormigt hav. Att försöka ta sig fram till en strand. Till det krävs en hjälpande hand."