Just nu så blir det fler inlägg än vanligt. Jag försöker få igång lusten till att skriva så att den tredje boken ska bli klar. Det råder ingen brist på material. Har samlat på mig en hel del bara under de senaste åren. Jag har upplevt en hel del, fått nya erfarenheter, samlat på mig många nya insikter, händelser som har skett, hur människor kan skifta färg och vidgat mina vyer. Materialet innehåller inget som har med min familj att göra. Utan andra människor som helt plötsligt förvandlas till något utöver det vanliga. Från oskuldsfull till en uträknande individ.
Problemet är att jag finner ingen ro så jag kan sätta mig framför datorn eller med penna och block. Jag vill verkligen men får ingen ordning på ord, meningar och vad jag ska skriva om, vad jag ska välja att ta med. Jag vill dessutom få till det lite annorlunda, lite mera fart och smaskiga detaljer. Varva ren fiktion med sådant som jag bär inom mig. Öka spännvidden och få till en bra avslutning.
Men för att nå dit så måste jag finna lugnet och viljan. Jag ger absolut inte ut boken innan jag är 100 % nöjd. I denna bok vill jag provocera rätt ordentligt. Ju mer desto bättre, människor gillar att läsa om sådant som rör om. Därför vill jag skriva och berätta mer detaljerat.
På många sätt är jag verkligen lyckligt lottad. Jag har underbara vänner som hör av sig med jämna mellanrum trots att jag ganska ofta blir osynlig. Jag uppskattar dessa människor otroligt mycket. Ni finns i mitt hjärta, väl bevarade och jag tänker väldigt ofta på er.
Jag har också personliga sidor som jag är stolt över. Jag har alltid haft dem. Numera har jag även fått tillgång till ännu fler, tack vare alla timmar som jag har tillbringat med Wivianne. Jag ska nämna två av dem, de som är allra viktigast, de som alla borde behärska och vara helt naturliga att säga. Nämligen, förlåt och tack.
Jag kan dessutom konsten att lyssna, leva mig in i någon annans liv och sätta mig själv åt sidan. Acceptera att vi tänker annorlunda, har olika erfarenheter, befinner oss på olika trappsteg och avsatser. Jag försöker aldrig ändra på en annan individ. Inte få dem att tänka och tycka som jag. Till en del är ordspråket, vi ska behandla andra som vi själva vill bli behandlade, rätt. Men det finns vissa brister i dessa ord som inte håller i längden.
Tänker man efter så är det egentligen ett konstigt uttryck. För mig är den väldigt egoistisk. För hur många av oss har samma mål och smak??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar