söndag 20 mars 2011

Roliga minnen och ibland klantiga

Vi hade bott i Wassbacken några månader, det hade regnat lite och plåten på den bro som går över göta kanal var blöt och hal. jag kom farande på cykeln med J alldeles bakom, jag vrider på huvudet för att kolla hur nära han befann sig. cykelns gummihjul tappar fästet på plåten och jag vurpar. sen minns jag inget mer förrän jag vaknar upp i famnen på mamma när hon bar mig hem. jag hade fått hjärnskakning och spydde som en gris. gubben befann sig 25 mil bort, mamma har inget körkort så jag kan förstå hennes panik. morsan ringer efter en ambulans men det finns ingen ledig men till slut får hon tag på en granne som kör oss in till Mariestad. jag får stanna kvar ett par dagar men det var inte det som var värst. dagen då mamma ska hämta mig är jag inte alls på gott humör. jag sitter vid ett bord och lägger pussel när hon dyker upp rummet. morsan förstår direkt vad som är fel, varför jag var så ilsken. jag hade inte fått med mig några extra kläder utan jag fick låna några som fanns på avdelningen. dom hade klätt mig i en klänning!!

flera gånger i veckan var det olika korpfotbollslag som tränade på fotbollsplanen alldeles i närheten av oss. även Moholms damlag var där för att träna och ibland spelades det matcher. jag ville ha en ny cykel och hade bestämt mig för att förstöra den jag hade. varje gång det var någon slags aktivitet på planen la jag alltid cykeln bakom någons bil i förhoppning om att den skulle backas över och förstöras. jag visste inte då att min kommande svägerskas pappa var med i ett utav korplagen, varje gång såg han vad jag gjorde men han sa inget. det tog ett tag innan jag lyckades med min lilla handling. till slut är det en av tjejerna i damlaget som backar över cykeln, äntligen! jag fick ingen ny cykel! när jag många många år senare träffar J´s svärfar berättar han gladeligen om vad jag hade haft för mig. varje gång skrattade han lika mycket, han hade inte glömt denna lilla "oskyldiga" incident.

jag har opererats två gånger, diskbråck och när jag tog bort mandlarna. jag gillar sjukhusmiljön. innan jag rullas in till operationen försöker dom att sätta på mig en rosa plast smäck på mitt huvud. jag vägrar, jag vill ha en blå!! jag ville inte heller bli sövd förrän jag hade sett hur operationssalen såg ut. när jag till slut vaknar upp efteråt står det en manlig sköterska vid sängen och säger, du ska få ett stolpiller mot smärtan. han frågar lite blygt om han eller jag ska utföra denna procedur. jag gör det själv sa jag, jag ville inte ha någon som var i min bak. jag får en plasthandske och detta jätte piller. jag är fortfarande ganska omtumlad och på gränsen att behöva lägga en pizza. när jag är klar säger jag till killen, hoppas att jag stoppade den i rätt hål. han blir både generad och full i skratt, han piper iväg ganska snabbt med en härlig skrattsalva som ekade i hela lokalen. gubben som ligger i sängen bredvid mig säger, alla har varit jätte oroliga för dig, de var på väg att köra upp dig till intensiven eftersom du inte vaknade. jag har legat här bredvid dig och sjungit som en operasångare men det hjälpte inte, vilken go gubbe.

när jag och X bodde i Finnerödja ville jag hjälpa till med att hugga ved. X var väldigt van och älskade att ta sin motorsåg för att fälla ett träd. jag svingar på för fullt, men tänkte inte på att där grenarna hade suttit var trät extra hårt. jag höjer yxan för att med full kraft klyva denna träbit. yxan slinter och smack så satt den i vänster smalben. jag ser genast att det gått hål på overallen, långkalsongerna och det sipprade ut blod. efter ett tag säger jag till X, jag högg mig i benet. först trodde inte X på mig eftersom jag var så lugn men när jag visar ingångshålet drar X genast av mig brallorna. jag ville inte titta. så det blev en tripp till sjukhuset i Mariestad, syddes med fyra stygn.

hittade min pärm som innehåller en mängd urklipp från min fotbollstid. bäst av alla är det urklippet från 1979, vi hade precis vunnit division 2 och var då klara för att spela i den högsta serien nästa år. Högsta serien!! även om det inte gick som planerat 1980 så var detta en enorm upplevelse, vilket otroligt härligt minne!!

jag avslutar denna berättelse med vad en granne sa till mig en gång. "varför tvättar du bilen flera gånger i veckan, den blir ju snart lika skitig igen. jag svarade, varför tvättar du dina kläder, dom blir ju snart lika skitiga igen."

torsdag 10 mars 2011

En egen ängel

Tänker tillbaka på min framfart med bilen, att jag redan som ung inspirerades av höga farter.

jag köpte min första bil när jag hade gått klart skolan på Bosön, jag hade bott hemma ett par dagar men min längtan efter att dra upp dit igen var både stark och jobbig att bära på. jag visste att mamma skulle bli jätte ledsen nu när jag äntligen hade kommit hem igen. men för mig existerade det inga andra möjligheter jag ville iväg så fort som möjligt. nu kan jag känna att jag var egoistisk och det ger mig lite dåligt samvete men vad hade jag här, vad hade jag för val? jag har alltid varit impulsiv och följt den första tanken, den första känslan. av en väns sambo köpte jag denna vackra mörkröda Volvo amazon 123 gt för 4500kr. jag tog ett lån på banken, det var mitt första lån men absolut inte det sista, det är sommaren 1984.

efter ytterligare några dagar packar jag bilen och far tillbaka till Lidingö eftersom jag hade haft turen att få ett sommar jobb där. jag hade lovat mig själv att den första låten jag skulle spela i min första bil var Knock on wood med Ammi Stewert. den var verkligen inte populär 1984 utan den var en stor hit 1979. men jag älskade den låten redan efter första gången jag hörde den och det var då jag bestämde mig. i bilen fanns det en kassettbands spelare och den var så lyxig att man inte manuellt behövde vända på kassetten utan det funkade i alla fall, det var stort! så fort jag kom ut på E20 drog jag igång den på högsta volym, det var en underbar känsla med musiken och den höga hastigheten.

jag var en ung, dum och oerfaren förare som absolut inte insåg några risker i bilkörning. vid den åldern finns det inga barriärer som är för stora utan det dristiga tar överhand. jag hade ingen körvana och redan då inga spärrar eller tankar på att det var farligt att utsätta mig för både det ena och det andra. därför ägde jag inte denna bil mer än i en månad, ungefär. det kunde ha kostat mig livet för jag råkade ut för en olycka eller jag gjorde så att jag utsattes för denna olycka. när jag hade jobbat klart för dagen tog jag bilen för att åka en liten sväng. jag var otroligt lycklig med denna bil, många kom fram och beundrade den när jag hade parkerat någonstans.

jag körde omkring på Lidingö och fick syn på en grusväg som jag ville utforska lite. jag körde lugnt och stilla, till slut kommer jag fram till ett hus och där slutade vägen. jag vänder och gasar på som en galning, i den första högerkurvan uppe på ett krön får jag sladd, bilen tappar fästet på rullgruset och jag hamnar nere i diket på vänster sida av vägen. allt går så fort och jag kunde inte kontrollera bilen eftersom jag inte hade någon vana eller spärrar. efter ca 50m står det en stor björk i diket, med full kraft smackar jag in i den med vänster framflygel. bilen far upp på vägen och voltar, jag vet inte hur många varv jag snurrade runt nedför backen, men till slut hamnade jag stående på alla fyra däcken en bra bit ner på högersida av vägen.

taket är intryckt, huven och fronten på bilen hade tryckts in så pass att motorn pressades tillbaka och kommit in en bit i kupén. jag satt där en lång stund och som tur var hade jag säkerhets bältet på mig. naturligtvis var jag chockad men just då insåg jag inte vidden av det hela, hur det faktiskt kunde ha gått. många börjar gråta vid chock men jag reagerade precis tvärtom, jag skrattade. jag hade inte en skråma på hela kroppen. människorna som bodde i huset hade hört smällen och genast ringt efter en ambulans, polisen kom också.

jag ville inte följa med till sjukhuset, jag var mera orolig över bilen och hur jag skulle berätta det för morsan. poliserna kör mig till Bosön och en bärjare tog hand om bilen. skadorna var så stora att det inte fanns en chans att fixa till den. på grund av mitt övermod, dåliga omdöme, dumdristighet, oerfarenhet och en vansinnes färd fick denna resa ett abrupt slut. en olycka som kunde ha slutat i en tragedi, jag hade en fruktansvärd tur. jag borde ha blivit skrämd av denna upplevelse men jag köper genast en ny amazon. i början aktade jag mig för alltför höga hastigheter på grusvägar men annars var det full rulle som gällde i alla lägen. jag ägde inte heller den andra bilen så länge, jag spränger motorn en vinterdag på väg till jobbet och vips så var även den bilen förbrukad.

genom hela mitt liv har höga hastigheter fascinerat mig. en inre drift som jag inte har kunnat stoppa, jag ville det inte heller för det gav mig en berusning, en känsla av viktlöshet. jag har gjort många galna tok färder under alla dessa år, under alla årstider. det är därför som jag tror, att jag har en egen ängel som vakar över mig och skyddar mig i alla möjliga situationer. vad skulle det annars kunna vara?

"just call me angel of the morning, angel
just touch my cheek before you leave me
oh baby
just call me angel of the morning, angel
then slowly turn away from me" / text av Chip Taylor

lördag 5 mars 2011

Om hon bara visste

Sen jag började läsa på komvux i januari och började på bipolär skolan i februari, har jag känt att jag börjar få kontroll på vad jag ska inrikta mig på. jag valde bort ett ämne och bara det gjorde mig flera kilon lättare. jag blev godkänd vid det muntliga förhöret i psykologi och där växte jag 1 dm.

äntligen började jag känna att vi börjar få en struktur som funkar för mig och som jag mår bra av, som jag klarar av. allt mer har jag slappnat av, känt glädje och levt lite på hoppet, att nu jävlar går det framåt i min utveckling. jag har lyckats tränga bort mina framtidsplaner och bara göra så gott jag kan på det jag har i fokus här och nu. äntligen kändes det som allt det jobb jag o W har gjort började ge resultat och att min medicinering passade mig alldeles ypperligt i detta skede.

MEN, det förändrades fort när denna kossa från försäkringskassan i Skövde ringde en kväll i denna vecka. hennes första fråga löd, studerar du ett ämne och går på bipolär skolan, är det bara det du gör?! jag började försöka förklara för henne hur landet låg men hon var inte villig att lyssna för fem öre. hon pratade oavbrutet, hon tyckte att jag måste ut på marknaden för att provjobba mm. dina dagar går ut sista mars så då måste du göra något. jag sa att jag nästa vecka kommer att skicka in mitt sjukintyg och en ansökan om förlängning på mina dagar. hennes attityd var inget som gjorde mig glad eller trevlig, hon var påstridig som en pitbull terrier.

efter en stund säger hon, ja jag har ju inte satt mig in i ditt ärende men du måste ut och göra något mer än bara dom två aktiviteterna hur kan hon ha åsikter om hon inte ens har läst igenom min journal!! hon fortsätter att vara aggressiv och helt oförmögen att lyssna till det jag säger. hon var inte mottaglig för någon information och jag kände mig utsatt, jag fick försvara mig själv om varför jag var sjukskriven. du går på rehabiliterings ersättning nu och om du inte klarar av att aktivera dig mer är det lika bra att vi lägger ner ditt ärende. då tänkte jag, ja då får jag inte ens plugga på komvux!! det är ju för fan flera steg bakåt dumma kossa!! till slut får jag nog, hjärnan kokar samtidigt blir jag ledsen. jag sa, du får ringa min psykolog för du lyssnar inte på vad jag säger, kanske W kan förklara för dig så du fattar.

kärringen ville att jag skulle ställa mig på en frisbee och flyga fram som en örn, jag som nyss har fått lämna godsfinkan. jag skulle ut på marknaden vilket skulle innebära att jag snart snubblar över mina egna fötter igen. det samtalet slog undan allt det hopp som jag har känt i mig. allt som jag har sett framemot dödade hon på någon minut, hon släckte den låga som började skina allt klarare. hon tryckte ett hål i mitt skinn så saven börjar rinna ut, sakta men säkert. OM hon bara visste hur mycket det jävla samtalet förstörde för mig!!

återigen känns det som om jag inte deltar i det verkliga livet. jag ligger under en dm tjock klar is där jag ser alla andra leva men jag är instängd, har svårt att andas, mina tårar fryser till is av det kalla vattnet och det känns som att jag är levande begravd.



Everything`s gone, far away
Here we're standing now
With no words left to say / Gotthard-heaven

torsdag 3 mars 2011

En röd tråd

har under de senaste dagarna ägnat mig åt att läsa igenom allt som jag har förmedlat till er. jag ser en klar röd tråd som slingrar sig genom mitt liv, likt en skallerorm med dess farliga gift. jag ser också min inkompetens i mina val av partner. jag fattar inte hur jag gång på gång gör om samma jävla misstag. det får mig att ifrågasätta om mina hjärnceller någon gång fungerat och träffats. hela livet har jag agerat utan att använda min magkänsla i kärlek eller rättare sagt, jag har konstant ignorerat den, tagit på mig skygglappar och bara följt med av farten. hur puckad får man bli??

nu ska man ju inte förebrå sig själv av olika anledningar men varför vaknade jag aldrig upp medan det skedde och pågick? när ett förhållande baseras på fel grunder finns det ingen anledning att stanna kvar. om det inte ger en någonting borde man inte trava på i samma spår. det känns som om jag alltid hamnade på en travbana, varv efter varv utan någon målgång. det enda som skedde var att kuskarna byttes ut och alla höll stenhårt i tömmarna. ibland var jag en galopp häst som sprang allt vad jag orkade med en galen jockey i sadeln och jag försökte forcera alla hinder men oftast sprang jag rakt igenom dem.

det mest fundamentala i ett förhållande är kärlek, äkta underbar kärlek och inte psykisk terror. jag försvarar inte mitt handlande utan jag ifrågasätter starkt mitt agerande och undrar vad jag tänkte på, hur jag tänkte och varför jag inte tog hänsyn till mina egna känslor. den sista i raden gör mig mest brydd över varför jag ens var där för jag kände inte någon attraktion överhuvudtaget, varken i det yttre eller till det inre. 18 år slängde jag bort på fel människor, 18 år som jag aldrig får tillbaka, 18 år fyllda av helvete men det är över och förbi, det tillhör historien. finns ingen anledning att tänka tillbaka för jag blir bara deprimerad, förbannad och mitt självhat frodas då inuti mig. nu vill jag se framåt utan att dessa år ska påverka mig alldeles för mycket. dessa individer som under alla år förpestat min tillvaro är inte ens värda min uppmärksamhet. men en dynamitgubbe uppkörd i röva på var och en av dom skulle inte sitta helt fel!

det händer flera positiva saker i mitt liv just nu. jag har blivit mer social, tagit upp kontakten med flera vänner, fått nya vänner via båda skolorna, bett vänner om hjälp och även lyckats med att ringa till några. en del vänner har varit helt makalösa i sitt tålamod och haft en stor acceptans under dessa år. fast att jag inte har hört av mig under långa perioder har de fortsatt att hålla kontakten med mig på ett eller annat sätt. en del har jag förlorat sen jag började med min blogg. om det säger N: " att dom troligtvis känner sig träffade och tagit åt sig av texten pga att sanningen gör ont." ja en del känner sig nog träffade, en del har tagit illa vid sig, en del tycker nog att det är orättvist att bli omnämnd och att jag har varit för ärlig i min berättelse. konstigt eftersom ingen är nämnd vid namn, nästan ingen vet ens vem jag berättar om och ingen av dom känner varandra. men jag tar det, för det har skilt agnarna från vetet.

det är söndag och jag har lite ågren inför morgondagen. då ska jag lämna in den första läxan i psykologi och det kommer även att ske en muntlig redovisning i grupp. det jag alltid har gjort vid ett sådant läge är att skita i läxan och struntat i att gå dit. jag har haft två veckor på mig att göra den färdig men naturligtvis har jag dragit ut på det. jag har väldigt enkelt funnit andra saker som lockat mig mera. min tanke följde det vanliga mönstret, det gör jag sen, det fixar sig, jag hinner. jag har precis tagit tag i det lilla problemet när jag började skriva var inte min motivation den bästa. men idag kunde jag inte undgå att se boken eftersom jag igår kväll placerade den uppe på vattenkokaren, dumma mig! ju mer jag läste växte mitt intresse hela tiden och det blev snart helt fängslande. det blev lättare att läsa när jag hela tiden försökte härröra till mitt eget liv och associera händelser, människor jag mött och alla de roller som jag har spelat. jag är glad över att jag har stor erfarenhet och att jag nu har nytta av den.

jag har accepterat det bipolära och min adhd. jag vet att jag har haft dessa diagnoser under hela mitt liv utan att veta om det, men känt att det var något inom mig som jag inte riktigt kunde förklara eller förstå. jag har mått dåligt sen tonåren och väldigt ofta ville jag inte leva. den känslan har förföljt mig genom livet ibland har den varit mer påtaglig och ibland lite lättare att leva med. min utmattningsdepression var den utlösande faktorn som lyfte upp det bipolära till ytan, kanske var det så att jag också var deprimerad på grund av det bipolära. kanske var det så att jag egentligen inte skulle ha medicineras för utmatt.depp utan fått medicin för min bipolära diagnos men varken jag eller någon annan upptäckte den tidigt. pucko piller kan ha en motsatt effekt och framkalla maniska perioder på löpande band. det kan förklara varför jag ofta var uppe på nätterna och målade om i alla rum med en outtröttlig energi. man kan få pucko piller idag för det bipolära men alltid i en kombination med en "renodlad" medicin. egentligen är medicinen för människor som har epilepsi men vid studier har dom upptäckt att den även fungerar på bipolär sjukdom. alla bipolära behöver vård för det är en dödlig sjukdom med många självmord. det är en sjukdom som behöver kvalificerad medicinsk vård, det är en sjukdom som ska tas på allvar.

en vän till mig beskrev adhd så klockrent. förut trodde man inte att det kvinnliga könet kunde drabbas av adhd utan männen fick den totala uppmärksamheten män och kvinnor reagerar oftast olika när de bär på en adhd diagnos. män är mer aggressiva, högljudda, synliga, hamnar ofta i bråk med andra för att få ur sig all den oro som finns i kroppen, de har svårare att behärska sig. kvinnor har ett annat uppförande därför kan det vara svårare att upptäcka diagnosen och det var säkert därför som man inte trodde att kvinnor kunde få adhd. deras symptom syns inte utåt för dessa individer har en självkontroll och är disciplinerade de sköter allt runtomkring sig med en stor koll och perfektionism. nu kommer den beskrivning som min vän berättade. i Uppsala finns det en damm där svanar och änder simmar lugnt omkring, allt ser idylliskt ut, det är lugnt och fridfullt. på vattenytan ser allt harmoniskt men tittar man under vattenytan är det full fart med alla fåglarnas ben som hela tiden är i rörelse. precis så känns det att ha adhd för mig, lugnt utåt men med ett ständigt kaos på insidan.

när det dyker upp lite ljusgråa dagar glömmer jag lätt dom dagar som innehållit alla nyanser av den underbart varma blåa färgen. där hela skalan av blått har riktigt glittrat och lyst upp min vardag. precis som en klarblå himmel med nattens alla stjärntecken där även mitt tecken är helt synligt, tvillingarnas

tisdag 1 mars 2011

Psykopater

I fredags tidningen fann jag en artikel som fick mig väldigt intresserad, den handlar om en psykolog vid namn Sigvard Lingh. han har en lång erfarenhet inom psykologi både som universitets lärare och praktiserande yrkesman. han har vid flera tillfällen mött psykopater i terapi. Sigvard har precis gett ut boken: "psykopater och sociopater - ett spektrum."

han säger, " kanske har du träffat någon som verkligen lyser i ett sällskap, men när ni lär känna varandra lite bättre så kommer den där smygande känslan av att något inte stämmer. det finns bara en huvudperson i hans eller hennes liv. bara en människa som verkligen betyder något; den egna personen. vi borde bli bättre på att lita på vår känsla. han vill inte att människor ska bli rädda eller fientligt inställda till andra, men inte heller vara naivt godtrogen i sina möten. möt nya människor på ett neutralt sätt med en liten positiv touch.

anhöriga som fallit offer för en människa med psykopatisk läggning vet hur livsfarligt det kan vara. psykopater behandlar människor runtomkring som disktrasor omväxlande med förvirrande oväntat vänlighet. de vrids ur gång på gång tills det inte finns något mer att hämta. då går psykopaten vidare till någon annan som kan ge fortsatt näring.

i boken får läsaren ta del av olika psykopatiska förklaringar till hur psykopati kan uppstå samt analyser om andra områden som många förknippas med delar av psykopatins drag. det kan vara exempelvis, adhd, asperger eller autism som inte alls ska blandas ihop med ovanstående

vissa drag som man kan vara uppmärksam på är t.ex:

1, sätter sina egna intressen först
2, kompromissar inte annat än tillfälligt
3, riktig värme i relationen saknas
4, charmig och munvig, har ofta snabba svar även på svåra frågor
5, personen förhöjer sig själv, likt narcissisten
6, empatibrist
7, leda, blir lätt uttråkade
8, brist på uppriktig tacksamhet för gåvor eller tjänster
9, gråter mycket sällan, blir aldrig ledsen eller sårad, bara våldsamt arg

psykopaten har känslor men de saknar känslor för andra. det tar lång tid att hämta sig efter en destruktiv relation om man har träffat på en psykopat. en psykopat gör ingenting för andra utan att själva vinna något. de beskrivs ofta som karismatiska och charmiga men under ytan finns det ingen äkta kärlek till någon annan".

det var en otrolig intressant artikel att läsa. undrar vem eller vilka jag tänker på!!