tisdag 7 maj 2013

Orolig och stressad själ

I söndags gick jag till golfbanan för att umgås lite med brorsan. Det tog nog bara 30 minuter innan jag sa, nä nu ska jag gå hem. Han svarade, varför det? Det är ju så sa jag. Men han fick mig att tänka efter. Två enkla ord som gjorde att jag stannade kvar. Han hade helt rätt, varför skulle jag gå? Solen värmde, naturen bjöd på skådespel och jag var med min bror. Det är inte så ofta som vi har sådana timmar tillsammans. Jag följde med honom runt på några hål. Trevliga och underbara timmar. Det var första gången på länge som min inre stress gav med sig.

För hela tiden känner jag mig stressad, har dåligt samvete, orolig i hela själen och jag är alltid på väg. Ångesten och paniken är numera latent. Är jag hemma vill jag bort, är jag borta vill jag hem. När jag åker hem från mamma känns det bra men väl hemma kommer samma fråga, varför var jag tvungen att dra därifrån så snabbt? Hela kroppen i obalans, jag är inte i harmoni utan det är ett fullständigt kaos inombords. Det är mycket som jag går och oroar mig över. Många problem och olösta gåtor påverkar hela mitt dygn. Men han fick mig att stanna upp med dessa två enkla ord. Kvällen flöt på utan några större attacker. Nästa morgon hade jag till och med lust att städa. Hela badrummet fick sig en omgång medan stereon gick på högtryck.

Under några dagar har jag, helt i onödan, tänkt på olika kommentarer, meningar, åsikter, händelser, ord och dess betydelse. Allt handlar om Trollhättan. Jag ville inte ha dessa funderingar men jag kände, de måste få komma fram, ta sin plats och redas ut så jag kan gå vidare, släppa allt och bli ett med tanken. Jag är nu i fas fyra. Då man börjar se allt ur ett annat perspektiv. Då allt blir neutralt, man förenas med det som har hänt. Jag är redo att lägga allt bakom mig, låta det tillhöra historien.

Jag ska tänka på det som Wivianne sa, du lät dig förändras, du höll på att förlora dig själv, du gjorde det, igen!

Idag kom min morbror hit från Stockholm. Jag såg och kände att han tittade på mig. Jag frågade, tycker du att jag har gått ner i vikt? Ja sa han. Som vanligt skyllde jag på medicinen. Mamma frågade om jag ville ha mat för de skulle precis äta lunch. Helt automatiskt svarade jag nej tack, jag har redan ätit. Mamma blev lite ledsen för hon trodde att vi skulle äta tillsammans. Just då tänkte jag inte mer på det. Jag knallade iväg till affären för att handla lite. När jag kom tillbaka frågade morbror mig, lagar du någon mat? Jag förstod direkt att de hade pratat om min vikt medan jag var borta.

Jag ljög dem rätt i ansiktet, eller rättare sagt, jag undvek en fortsatt diskussion genom att säga, det gör jag allt. Jag kunde inte ens se dem i ögonen. Jag vet att mamma är orolig men hon vågar inte fråga, därför gjorde han det. På vägen hem drabbades jag av ångest. Hur svårt hade det varit att sätta sig ner och äta? Tårarna rann, tankarna var inte speciellt positiva. Jag tänkte, du är patetisk. Du klarar inte av att sköta om dig själv, Hobbe, hemmet eller din mamma.

Men hur ska jag kunna berätta för henne att den 16 maj så måste jag betala alla osålda böcker? Det rör sig om ca 15 papp. Jag kan inte, jag vill inte göra henne orolig och nervös. Jag kan inte säga henne att jag har tre alternativ. Självmord, personlig konkurs eller gömma mig inne i skogen. Jag ser och hör hur hon sakta förändras och jag kan inte göra någonting! Mamma har fått för sig vissa saker, hon har svårt att fokusera, lyssna på vad jag har att säga, minnet hoppar hit och dit. Igår skulle hon hämta lite fikabröd till mig. Mamma styrde stegen mot hallen och säger, men bullarna ligger ju inte på rullatorn.

Ibland förstår jag inte vad hon menar vilket får henne att bli lite irriterad. Hon säger, är jag inte här när du kommer så är jag i min andra lägenhet. Eller så har jag följt med någon från hemvården till deras ställe. Det hade hon gjort igår, men efter ett tag körde de hem henne eftersom mammas socker värde var för lågt. Jag får och har panik, hon har aldrig varit med dem någonstans, hon har bara ett hem. Jag vet att det bara kan gå åt ett håll men jag vill inte att det ska ske, inte än, inte nu!!

Jag försöker stilla mitt dåliga samvete och mina negativa tankar genom att ge mamma nyplockade blommor, fotoalbum, uppfylla saker som hon länge har önskat sig mm men det hjälper inte. Det blir bara värre för varje dag som går. Jag håller på att explodera, tappa kontrollen, jag kommer snart inte klara av att hålla tårarna tillbaka när vi ses. Jag vill berätta för henne hur jag mår och har det men hennes hälsa är viktigare än min och mitt liv.

För när varken mamma eller Hobbe finns så är det inte längre någon som håller mig vid liv..




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar