Ja, igår var jag väldigt förbannad, irriterad, besviken och upprörd men oxå ledsen, frustrerad, uppgiven och nedstämd. jag blev oerhört påverkad och bestört av den artikeln jag skrev om igår. då menar jag den statistik som redovisades där. folks reaktioner på människor med psykisk ohälsa får mig att må dåligt, denna okunskap som finns i vårt samhälle. jag förstår att många tar sitt liv. för borta är hoppet på mänskligheten, man vet, att man inte är accepterad ens status är lika med noll. det finns ingen känsla för gemenskap, förståelse ell stöttning. man väljer att inte säga som det är, hur illa det kan vara för man vet, hur det kommer att tas emot, man vill inte belasta någon annan med sina problem. sakta men säkert rinner livsgnistan ur, man dör inombords, självförtroendet försvinner och framtiden ser bara mörk ut. spelar ingen roll om vi är framgångsrika i livet ell har det bra socialt med allt vad det innebär. vi skäms fast att vi inte valt denna situation, något som man inte kan påverka ell hindra. till slut ser en massa människor ingen annan utväg än att ingå i dessa 1500. jag tror att många fortfarande är vid liv tack vare mediciner.
jag lovar, att alla dessa olika psykiska sjukdomar finns i alla kategorier av människor, det spelar ingen roll vilket skikt vi tillhör, psykisk ohälsa tar inte hänsyn till sådant. hur många vet att dom som är bipolära oftast är väldigt kreativa? många besitter en stor talang inom något område. flera av dom största och bästa konstnärerna, poeterna, författarna, kompositörerna o idrottsutövarna, ofta har ell hade bipolär sjukdom. där deras kreativa skapande förmåga är och var enorm. bandyspelaren peter fosshaug är ett levande exempel på detta. tyvärr fick han oxå likt mig reda på sin diagnos först efter 40 års ålder. egentligen är det inget fel på våra hjärnor, den kan bara inte för egen maskin producera ett ell flera ämnen. men med hjälp av mediciner tillförs dessa ämnen och blir så normal den bara kan. jag tror, att ingen av er jag mött i det verkliga livet, har sett ell listat ut att jag har en ell flera diagnoser, inte ens jag har gjort det. jag har alltid varit jag, min personlighet har alltid varit densamma och kommer alltid att vara så även i framtiden.
att jag både kan ljuga som en borstbindare och spela en roll har jag aldrig förnekat och behållt för mig själv. jag skrev det redan i början av min blogg. jag har ofta spelat den förstående människan, den som man kan ösa på sina egna besvikelser, problem och situation. fast att jag egentligen inte ville ell orkade. jag har tagit hand om andra genom att alltid finnas, vara till lags och stötta. jag har då hela tiden ljugit för mig själv. dessa människor har sugit på mig och totalt dränerat mig på energi. som jag istället, om jag lyssnat på mig själv, kunna lagt på något viktigare. bl.a på mig själv och dom människor jag bryr mig om, de som både ger o tar. som gett mig något i utbyte, där jag inte hade behövt spela denna förbannat slitsamma roll och bära denna tunga mask. jag skulle ha tytt mig till människor med ett stort hjärta, som kan se skillnad på det onda o goda. förhoppningsvis har jag lärt mig att både se och känna igen iglar. och i fortsättningen välja mina vänner o eventuell partner med större omsorg.
jag ljuger absolut inte i min blogg. här skriver jag rena rama sanningen, fast att det ibland känns jobbigt och genant. men det känns oxå skönt att skriva av mig och få ut alla mina funderingar, rensa hjärnan och förklara hur ett liv kan gestalta sig. här bestämmer jag själv om och när jag vill dela med mig. här behöver jag inte tänka på hur jag formulerar mig, ge avkall på mina åsikter och det är ingen som avbryter mig. jag är precis som alla ni andra, jag kan vara förbannad, irriterad, upprörd och ledsen. men alla dessa "tråkiga" känsloyttringar visar jag ingen annan, jag tar inte ut dem på någon annan. jag kan behärska mig till skillnad från många andra. jag har alltid varit rädd och respektfull för ordets makt i skrift och verbalt. i dessa situationer anser jag att formuleringar är viktiga, hur vi nyttjar och använder språkets styrka.
ett förlupet ord kan såra en individ otroligt mycket och påverka oss väldigt länge. men vi kan oxå såra någon annan med vårt kroppspråk, våra blickar och gester, dessutom på hur vi betonar orden vi säger. ett par svarta ögon visar ofta på hat eller förakt, vi vill verkligen trycka ner den andre i skorna och få han ell henne att både må dåligt o känna sig mindre värd. det ligger mycket i uttrycket "om en blick kunde döda". ett leende har motsatt effekt, det gör oss glada och kärleksfulla. så tänk efter nästa gång du är på väg att såra någon eller vill någon illa. för "en blick säger mer än tusen ord".
onsdag 30 juni 2010
tisdag 29 juni 2010
Kapitel 65
Härom veckan fick jag en tidningsartikel av N. den handlar om en ung tjej som fått diagnosen bipolär sjukdom. hon heter Rebecca och säger "jag vägrar att se mig själv som ett offer, jag är inte sjukdomen, jag är Rebecca och har bipolär sjukdom" Rebecca åker runt och föreläser om bipolär. Hon fortsätter "jag gör det för att skingra fördomar, många har en ensidig bild av psykiska sjukdomar. jag har bestämt mig för att leva, förut kunde jag inte lova mig själv det".
i slutet på artikeln kommer den mest skrämmande fakta jag läst på länge, men samtidigt bekräftas mina misstankar, mina egna erfarenheter och mina egna förutfattade meningar som jag hade innan jag själv hamnade där. Marjet Gustavsson berättar om en undersökning som gjorts, där man frågade 2000 svenskar och där det visade sig, att många är negativa till människor med psykisk ohälsa.
26% tyckte att psykisk verksamhet inte borde förläggas till bostadsområden. 25% kunde inte tänka sig att arbeta ihop med någon som har en psykisk sjukdom. 61% ansåg att den som någon gång legat inne på en psykiatrisk klinik, inte var en pålitlig barnvakt.
jag vet att en av fyra har någon form av psykisk ohälsa, som komplicerar deras tillvaro på ett eller annat sätt. jag blir både förbannad och besviken när jag läser detta. jag har aldrig legat inne på någon klinik, men jag har ändå träffat en av dessa som ingår i den högs siffran 61%. det gjorde jag genom mitt möte med A.B, som helt plötsligt, pga min eventuella diagnos inte var kapabel att ta hand om A.B´s barn....
jag tycker att det är starkt gjort av Rebecca att gå ut med denna information om sig själv i media. det krävs en massa mod och styrka att göra det. tyvärr tror jag inte att det hjälper, jo kanske tillfälligt men inte i det långa loppet. allt som rör vår hjärnas tillstånd är så hårt inpräntat i allas huvud. vi är uppvuxna med en negativ klang och syn på dessa människor. de flesta har sin klara åsikt om dessa individer och tillstånd fast att dom egentligen inte har en susning om, vad det hela innebär eller ens betyder. den förutfattade meningen är mycket enklare att hålla fast vid, än att söka kunskap, finna förståelse och bilda sig en egen uppfattning. vi kan inte ändra på andra men vi kan ändra på oss själva. fråga o lär, lyssna o förstå, sök sanningen o fakta är mina råd.
jag läser Ann Heberleins bok. där det står något som genast griper tag i mitt hjärta. "varje år dör det ca 1500 svenskar för egen hand". jag vet genom mitt arbete på Saab att det nästan är 1000 fler, än dom som dör i trafikolyckor. ändå satsas det mer på att konstruera krocksäkra bilar än att ta hand om trasiga människor.
jag förstår att jag inte gör någon glad med min blogg idag, men det är inte därför jag skriver o berättar, till er o för er men främst för min egen skull. många likt mig, för en daglig kamp för att inte det mörka ska ta överhand och vinna denna strid. denna faijt som hela tiden gör sig påmind, som hela jävla tiden pågår i vårt inre. för när alla val tycks vara uttömda, när flyktvägarna från oss själva är stängda, då stjärnorna slocknat på himlen och när mjölken har surnat, då är det fanimej inget roligt att finnas till o man förbannar den dag man föddes.
jag har denna dag bestämt, att jag endast i denna blogg berättar hur jag mår, vilket läge jag befinner mig i, mina tankar o funderingar. till gemeneman kommer jag i fortsättningen säga att jag mår bra, att allt är ok. jag vill inte vara någons börda, inte någons dåliga samvete, inte att någon ska behöva oroa sig. ja jag tänker nyttja lögnens kraft, som jag genom åren blivit en mästare på. lika enkelt som Carl Lewis vann 100m i OS 1984 i LA, lika enkelt behärskar jag lögnens konst. för det är verkligen en konst, lika stor som Michelangelos fantastiska målningar. jag besitter alla knep, jag kan spela ett spel som befinner sig på en hög nivå. jag har hela livet ljugit för mig själv och andra, har någon mer än jag förstått det, insett och sett igenom allt?? har du räknat ut att jag ljuger när jag sitter framför dig och håller med i allt du säger? uppmärksammar du då att jag är falsk, att jag gör det enkelt för dig, för att du ska känna dig mer värd än vad du egentligen är i mina ögon?
nej, jag ljuger inte alltid och framför allt inte till dom människor jag respekterar och anser vara mina vänner. men jag kan absolut dra en lögn inför min mamma, för att hon inte ska behöva vara orolig eller nervös för hur jag mår o har det. när jag vill att hon ska få sova tryggt på natten o inte sitta uppe, och längta till nästa dag då hon kan ringa mig o få reda på att inget har hänt.
"and yet, I still am half in love with pain, whit what is imperfect,
with both tears and mirth, whit things that have an end, with life
and earth, and this moon that leaves me dark whitin the door". / Edward Thomson
i slutet på artikeln kommer den mest skrämmande fakta jag läst på länge, men samtidigt bekräftas mina misstankar, mina egna erfarenheter och mina egna förutfattade meningar som jag hade innan jag själv hamnade där. Marjet Gustavsson berättar om en undersökning som gjorts, där man frågade 2000 svenskar och där det visade sig, att många är negativa till människor med psykisk ohälsa.
26% tyckte att psykisk verksamhet inte borde förläggas till bostadsområden. 25% kunde inte tänka sig att arbeta ihop med någon som har en psykisk sjukdom. 61% ansåg att den som någon gång legat inne på en psykiatrisk klinik, inte var en pålitlig barnvakt.
jag vet att en av fyra har någon form av psykisk ohälsa, som komplicerar deras tillvaro på ett eller annat sätt. jag blir både förbannad och besviken när jag läser detta. jag har aldrig legat inne på någon klinik, men jag har ändå träffat en av dessa som ingår i den högs siffran 61%. det gjorde jag genom mitt möte med A.B, som helt plötsligt, pga min eventuella diagnos inte var kapabel att ta hand om A.B´s barn....
jag tycker att det är starkt gjort av Rebecca att gå ut med denna information om sig själv i media. det krävs en massa mod och styrka att göra det. tyvärr tror jag inte att det hjälper, jo kanske tillfälligt men inte i det långa loppet. allt som rör vår hjärnas tillstånd är så hårt inpräntat i allas huvud. vi är uppvuxna med en negativ klang och syn på dessa människor. de flesta har sin klara åsikt om dessa individer och tillstånd fast att dom egentligen inte har en susning om, vad det hela innebär eller ens betyder. den förutfattade meningen är mycket enklare att hålla fast vid, än att söka kunskap, finna förståelse och bilda sig en egen uppfattning. vi kan inte ändra på andra men vi kan ändra på oss själva. fråga o lär, lyssna o förstå, sök sanningen o fakta är mina råd.
jag läser Ann Heberleins bok. där det står något som genast griper tag i mitt hjärta. "varje år dör det ca 1500 svenskar för egen hand". jag vet genom mitt arbete på Saab att det nästan är 1000 fler, än dom som dör i trafikolyckor. ändå satsas det mer på att konstruera krocksäkra bilar än att ta hand om trasiga människor.
jag förstår att jag inte gör någon glad med min blogg idag, men det är inte därför jag skriver o berättar, till er o för er men främst för min egen skull. många likt mig, för en daglig kamp för att inte det mörka ska ta överhand och vinna denna strid. denna faijt som hela tiden gör sig påmind, som hela jävla tiden pågår i vårt inre. för när alla val tycks vara uttömda, när flyktvägarna från oss själva är stängda, då stjärnorna slocknat på himlen och när mjölken har surnat, då är det fanimej inget roligt att finnas till o man förbannar den dag man föddes.
jag har denna dag bestämt, att jag endast i denna blogg berättar hur jag mår, vilket läge jag befinner mig i, mina tankar o funderingar. till gemeneman kommer jag i fortsättningen säga att jag mår bra, att allt är ok. jag vill inte vara någons börda, inte någons dåliga samvete, inte att någon ska behöva oroa sig. ja jag tänker nyttja lögnens kraft, som jag genom åren blivit en mästare på. lika enkelt som Carl Lewis vann 100m i OS 1984 i LA, lika enkelt behärskar jag lögnens konst. för det är verkligen en konst, lika stor som Michelangelos fantastiska målningar. jag besitter alla knep, jag kan spela ett spel som befinner sig på en hög nivå. jag har hela livet ljugit för mig själv och andra, har någon mer än jag förstått det, insett och sett igenom allt?? har du räknat ut att jag ljuger när jag sitter framför dig och håller med i allt du säger? uppmärksammar du då att jag är falsk, att jag gör det enkelt för dig, för att du ska känna dig mer värd än vad du egentligen är i mina ögon?
nej, jag ljuger inte alltid och framför allt inte till dom människor jag respekterar och anser vara mina vänner. men jag kan absolut dra en lögn inför min mamma, för att hon inte ska behöva vara orolig eller nervös för hur jag mår o har det. när jag vill att hon ska få sova tryggt på natten o inte sitta uppe, och längta till nästa dag då hon kan ringa mig o få reda på att inget har hänt.
"and yet, I still am half in love with pain, whit what is imperfect,
with both tears and mirth, whit things that have an end, with life
and earth, and this moon that leaves me dark whitin the door". / Edward Thomson
Kapitel 64
När det nu har gått några dagar sen mitt möte i G-borg med L.A kommer jag ihåg flera saker som L.A sagt. information jag trängt undan tills nu. dialogen började negativt men avslutades positivt. L.A sa, du har svårt att ta till dig långa instruktioner, du minns inte vad som sagts och då fallerar din koncentrationsförmåga. du har svårt att behålla din uppmärksamhet om du anser uppgiften vara ointressant ell om ämnet inte intresserar dig. detta kan indikera på adhd, men det finns oxå saker som talar emot det. bl.a för hur lätt du har att se vad som fattas i en bild, hur du ser att nästa steg ska se ut och din snabbhet. jag ser inga som helst problem i att du ska klara av att studera. om bara du får bli frisk i din takt, efter den plan som du och din psykolog har arbetat fram. hälsocoach är dessutom ett bra val för dig. men, först måste du lära dig, att ta hand om dig själv innan du tar hand om andra. att du ska börja studera hösten 2011 ser jag som ett realistiskt mål. och jag hoppas att du får behålla W hela vägen dit, för det kommer du att behöva. L.A avslutar det hela med, jag skulle absolut inte ha några problem med att rekommendera dig för en anställning. där ser man, efter regn kommer sol.
min sjuksköterska Y.B ringer denna dag. jag berättar att jag mått lite bättre sen vi höjde dosen till 54mg. vi bestämmer att jag ska stanna där fram till dess att vi ses igen, den 7:e juli. men Y.B säger att jag måste höra av mig om jag börjar må sämre.
Lite senare på dagen åker jag till affären. hela butiken var full av förvirrade människor som alla skulle handla inför midsommar. det spred sig en stank som gjorde att jag fick kväljningar. det luktade svett, solbränt skinn och gammal fylla. dessutom såg dom ut som skära grisar.
du härliga midsommar som ger vuxna chansen att ta sig en ordentlig fylla, hångla med någon bekants äkta hälft, hustru misshandel och dåligt rykte. ja, jag vet, jag är pessimistisk inför högtider. men hittills har de bara lämnat en dålig smak i munnen. i mina ögon ser jag barn dansa runt midsommarstången fulla av liv och glädje. men i min värld existerar bara minnen av vuxna fulla människor, som släpper på alla hämningar och uppträder som svin. tänk om jag hade fått hoppa en enda gång iställer för att höra, håll käften ungar ni är alldeles för högljudda. jag erkänner gärna att jag är allergisk mot fulla vuxna, där vettet rinner ur lika snabbt som spriten rinner ner. varför är aldrig lagom bäst? sen får man dessutom efteråt höra hur fulla dom varit med en klang av stolthet i rösten. då har min mage för länge sedan vänt sig ut och in, min respekt är borta, bortblåst med vinden.
L.A sa oxå vid vårat möte, du kliver undan och låter istället andra ta plats och synas, du står tillbaka. så är det svarar jag, på alla mina utbildningar i bilkåren är det alltid där som jag fått det lägsta betyget av mina instruktörer. dom har ofta försökt sporrat mig till att ta två steg framåt, dra nytta av mina kunskaper, min personlighet och mina ledartalanger, istället för att bli en i mängden. men min känsla inför människor som hela tiden måste höras och synas har alltid satt käppar i hjulet för mig. jag har aldrig gillat folk som alltid måste framföra sin åsikt, som konstant söker uppmärksamhet. jag ser det som ren omognad. att prata vitt o brett hela tiden även inom områden där den totala okunskaper skiner igenom. det är en mindre attraktiv sida hos folk, tycker jag.
att älska sin röst, veta bäst och alltid ha en åsikt och vara totalt oförmögen att ta till sig andras åsikter och kunskap, det ger mig ingenting. jag får ståpäls över hela kroppen av obehag. då slår jag dövörat till. ja L.A du har rätt, ointressanta människor, ytliga individer med ett stort självego, det dom säger rinner rakt igenom mig, in genom ena örat och omedelbart ut genom det andra. jag tar ingen notis längre av vad de säger, jag ser att deras läppar rör sig, men dom har för länge sedan förlorat min uppmärksamhet....
" en människa förblir vis så länge som
hon söker visheten, när hon tror sig ha
funnit den, blir hon en narr" / Talmud
min sjuksköterska Y.B ringer denna dag. jag berättar att jag mått lite bättre sen vi höjde dosen till 54mg. vi bestämmer att jag ska stanna där fram till dess att vi ses igen, den 7:e juli. men Y.B säger att jag måste höra av mig om jag börjar må sämre.
Lite senare på dagen åker jag till affären. hela butiken var full av förvirrade människor som alla skulle handla inför midsommar. det spred sig en stank som gjorde att jag fick kväljningar. det luktade svett, solbränt skinn och gammal fylla. dessutom såg dom ut som skära grisar.
du härliga midsommar som ger vuxna chansen att ta sig en ordentlig fylla, hångla med någon bekants äkta hälft, hustru misshandel och dåligt rykte. ja, jag vet, jag är pessimistisk inför högtider. men hittills har de bara lämnat en dålig smak i munnen. i mina ögon ser jag barn dansa runt midsommarstången fulla av liv och glädje. men i min värld existerar bara minnen av vuxna fulla människor, som släpper på alla hämningar och uppträder som svin. tänk om jag hade fått hoppa en enda gång iställer för att höra, håll käften ungar ni är alldeles för högljudda. jag erkänner gärna att jag är allergisk mot fulla vuxna, där vettet rinner ur lika snabbt som spriten rinner ner. varför är aldrig lagom bäst? sen får man dessutom efteråt höra hur fulla dom varit med en klang av stolthet i rösten. då har min mage för länge sedan vänt sig ut och in, min respekt är borta, bortblåst med vinden.
L.A sa oxå vid vårat möte, du kliver undan och låter istället andra ta plats och synas, du står tillbaka. så är det svarar jag, på alla mina utbildningar i bilkåren är det alltid där som jag fått det lägsta betyget av mina instruktörer. dom har ofta försökt sporrat mig till att ta två steg framåt, dra nytta av mina kunskaper, min personlighet och mina ledartalanger, istället för att bli en i mängden. men min känsla inför människor som hela tiden måste höras och synas har alltid satt käppar i hjulet för mig. jag har aldrig gillat folk som alltid måste framföra sin åsikt, som konstant söker uppmärksamhet. jag ser det som ren omognad. att prata vitt o brett hela tiden även inom områden där den totala okunskaper skiner igenom. det är en mindre attraktiv sida hos folk, tycker jag.
att älska sin röst, veta bäst och alltid ha en åsikt och vara totalt oförmögen att ta till sig andras åsikter och kunskap, det ger mig ingenting. jag får ståpäls över hela kroppen av obehag. då slår jag dövörat till. ja L.A du har rätt, ointressanta människor, ytliga individer med ett stort självego, det dom säger rinner rakt igenom mig, in genom ena örat och omedelbart ut genom det andra. jag tar ingen notis längre av vad de säger, jag ser att deras läppar rör sig, men dom har för länge sedan förlorat min uppmärksamhet....
" en människa förblir vis så länge som
hon söker visheten, när hon tror sig ha
funnit den, blir hon en narr" / Talmud
måndag 28 juni 2010
Kapitel 63 forts.kap.62
Min tredje dipp handlade om hur dålig jag är på att ta kontakt och höra utav mig, bl.a till folk i min närhet. L.A säger, det här gör mig förvånad, du har social kompetens, du är öppen och kan mycket väl föra en konversation. men du sitter hellre ensam istället för att vistas bland folk ell gå på olika tillställningar. jag förklarade detta med, att det bl.a blivit så under L.W´s svarta vingar, svartsjuka och kontrollnehov. att jag alltid känner mig obekväm när jag ska ta kontakt med någon vän ell bekant. mycket av rädslan ligger i att jag stör, att jag ringer olämpligt ell att dom bara svarar men har egentligen ingen lust alls att prata just då. många säger, du kan ringa mig precis när som helst ell komma förbi och ta en fika. för mig är det tomma fraser, något folk slänger ur sig av ren vana men dom menar ingenting med det. jag berättar oxå att jag alltid känt mig ensam inuti mig. det där stora hålet som jag inte vet vad jag ska fylla med, lika stort som en fotboll, vad det är som saknas.
jag säger L.A, jag kommer att vidarbefodra alla dessa uppgifter och testresultat till din psykolog. jag kommer att ringa W så ni båda två vet vad ni ska jobba ännu mera med. min första tanke var, precis som om inte W vet det redan. min andra tanke löd, fan vad ett sådant här test kan träffa så rätt o avslöja sanningen. allt som stod o sas, visste jag ju att det var sant. jag kände mycket väl igen mig, jobbigt men oxå intressant att det fungerar i praktiken. jag hade alltså klarat av att svara ärligt både i formulären och på de muntliga frågorna. L.A tog till orda igen, det visar oxå på att du numera skiter i vad folk säger, du bryr dig inte o du engagerar dig inte i andra. du bryr dig bara om dom som du anser vara dina vänner. jag funderade ett bra tag på vad L.A hade sagt, L.A tittade på mig o förväntade sig ett svar. till slut fick jag fram, mmmm och sant. slut på diskutionen. jävla diagram och frågor, avslöjad in på bara kroppen, men mycket har ju sina förklaringar.
på resan hem var mina tankar enbart koncentrerade på hur jag var i min personlighet. jag försökte finna svar på hur jag blivit sådan och jag fann flera anledningar. yttre och inre påverkan av diverse människor jag mött och händelser som har inträffat, under hela mitt liv. jag kände mig dyster, ledsen, kass, tom och vemodig hela vägen hem. jobbigt att inse fakta, jobbigt att bearbeta allt som sagts. jag måste verkligen jobba mycket mera med mig själv, min syn på mig själv som person. jag kan varken tycka om någon annan eller acceptera andra individer, förrän jag känner så mot/till mig själv. kanske är det så att jag är en ensamvarg i alla fall? eller har jag blivit det under resans gång?
jag visste att resultaten och fakta skulle påverka mig under flera dagar framöver. hjärnan skulle jobba på högvarv och försöka se det ur andra perspektiv och vinklar. jag skulle vända ut och in på mig själv många gånger, för att försöka reda ut det nystan som trasslat till sig rejält. att det skulle bli någon bra sömn de närmaste nätterna kunde jag bara glömma. önskade innerligt att jag skulle träffa W denna veckas fredag. men det skulle jag inte pga av denna jävla midsommarafton, som får mig att må dåligt och känna spyan klumpa sig i halsen. hellre en fredag med W än färskpotatis, sill och nubbe. det kändes otroligt långt till nästa fredag.
när jag kom hem hade fotografiet bleknat och blivit suddigt, ramen hade inte längre samma lyster.
Egna ord:
" om du kan vidröra vid min själ, nudda vid mitt inre, lämna ett positivt bestående fingeravtryck på mitt hjärta, om du kan få mitt blod att bubbla som champange, då är du min vän. om du dessutom älskar mig för den jag är, då får du stanna kvar. men vill du förändra mig till någon jag inte är, då får du gå. "
jag säger L.A, jag kommer att vidarbefodra alla dessa uppgifter och testresultat till din psykolog. jag kommer att ringa W så ni båda två vet vad ni ska jobba ännu mera med. min första tanke var, precis som om inte W vet det redan. min andra tanke löd, fan vad ett sådant här test kan träffa så rätt o avslöja sanningen. allt som stod o sas, visste jag ju att det var sant. jag kände mycket väl igen mig, jobbigt men oxå intressant att det fungerar i praktiken. jag hade alltså klarat av att svara ärligt både i formulären och på de muntliga frågorna. L.A tog till orda igen, det visar oxå på att du numera skiter i vad folk säger, du bryr dig inte o du engagerar dig inte i andra. du bryr dig bara om dom som du anser vara dina vänner. jag funderade ett bra tag på vad L.A hade sagt, L.A tittade på mig o förväntade sig ett svar. till slut fick jag fram, mmmm och sant. slut på diskutionen. jävla diagram och frågor, avslöjad in på bara kroppen, men mycket har ju sina förklaringar.
på resan hem var mina tankar enbart koncentrerade på hur jag var i min personlighet. jag försökte finna svar på hur jag blivit sådan och jag fann flera anledningar. yttre och inre påverkan av diverse människor jag mött och händelser som har inträffat, under hela mitt liv. jag kände mig dyster, ledsen, kass, tom och vemodig hela vägen hem. jobbigt att inse fakta, jobbigt att bearbeta allt som sagts. jag måste verkligen jobba mycket mera med mig själv, min syn på mig själv som person. jag kan varken tycka om någon annan eller acceptera andra individer, förrän jag känner så mot/till mig själv. kanske är det så att jag är en ensamvarg i alla fall? eller har jag blivit det under resans gång?
jag visste att resultaten och fakta skulle påverka mig under flera dagar framöver. hjärnan skulle jobba på högvarv och försöka se det ur andra perspektiv och vinklar. jag skulle vända ut och in på mig själv många gånger, för att försöka reda ut det nystan som trasslat till sig rejält. att det skulle bli någon bra sömn de närmaste nätterna kunde jag bara glömma. önskade innerligt att jag skulle träffa W denna veckas fredag. men det skulle jag inte pga av denna jävla midsommarafton, som får mig att må dåligt och känna spyan klumpa sig i halsen. hellre en fredag med W än färskpotatis, sill och nubbe. det kändes otroligt långt till nästa fredag.
när jag kom hem hade fotografiet bleknat och blivit suddigt, ramen hade inte längre samma lyster.
Egna ord:
" om du kan vidröra vid min själ, nudda vid mitt inre, lämna ett positivt bestående fingeravtryck på mitt hjärta, om du kan få mitt blod att bubbla som champange, då är du min vän. om du dessutom älskar mig för den jag är, då får du stanna kvar. men vill du förändra mig till någon jag inte är, då får du gå. "
söndag 27 juni 2010
Kapitel 62 forts.kap.61
L.A tar fram några papper, där det står i siffror o % hur bl.a mitt verbala ordföråd är, min prestationsförmåga, verbal förståelse, ordningssinne, arbetsminne och snabbhet. jag ser direkt att det som är mest skadat är mitt arbetsminne, men det visste jag redan. de bästa resultaten hade jag i min förmåga att lösa problem och uppgifter, logiskt tänkande. ännu bättre var jag i snabbhet, den reaktionstid det tar för min hjärna att sända signaler till mina händer, från tanke till handling. vilket kan vara på både gott och ont, jag reagerar blixtsnabbt och kan därav utsätta mig för fara, impulsivitet. men naturligtvis oxå positivt, jag är snabb i både hjärna och händer, bra i många lägen. jag kanske är lite för snabb ibland, bl.a när jag sitter vid datorn och den hänger inte med i mitt tempo. då får tangentbordet ta emot min irritation och får sig ett par smällar. eller när folk inte snabbt nog hänger med i det jag gör, i det jag förklarar och i hur jag tänker.
jag var oxå bra på siffror, bokstäver och symboler i olika former. jag kunde rabbla dem ur minnet både när jag hörde en kombination framlänges och baklänges. även då jag fick siffror och bokstäver blandat med varandra och sen återge dom i alfabetisk ordning och sätta den lägsta siffran först för att sedan gå upp i storleksordning. L.A hade läst upp dem huller om buller men endå lyckades jag med att minnas det mesta av vad L.A hade sagt. det tackar jag mitt underbara sifferminne för! det som sket sig var en del av matematiken, där jag skulle räkna ut hastigheter, längder och volymer. jag hade inga uppgifter på papper utan fick höra talen av L.A. men där sa min hjärna stopp, jag kunde inte koncentrera mig och använda mitt logiska tänkande. men det hade jag redan "räknat" ut.
den verbala förståelsen gick det oxå lite sämre med. jag visste mycket väl vad orden betydde men hade svårt att ge andra ord som alternativ. nu talar vi inte om de ord som vi använder vardagligen. där la min hjärna av igen och låste sig ordentligt. jag fann inte ersättningsorden tillräckligt snabbt. men i det stora hela är jag nöjd med den första halvleken. totalt hade jag ett skalpoäng på 110 där medel ligger mellan 95-103, jag som har en utbränd hjärna och flera diagnoser!
men inget av det positiva tänkte jag på under min resa hem. dom hade jag redan glömt, jag mindes dem inte ens just då. istället riktade sig mina tankar på den andra halvleken. där det förklarades hur jag var som människa, mina värderingar, synen på mig själv, tillit till andra människor och hur jag ser på andra individer. om jag är bra på att ta kontakt med mina vänner, familj och bekanta, eller hållar jag mig helst för mig själv. om jag har förtroende för andra osv. hela min personlighet just nu.... detta grundade sig i dom 240 frågor jag besvarat i ett frågeformulär, dom svar jag gett muntligt och det vi diskuterat, det jag berättat och det jag tagit upp för dialog. jag låg ganska "normalt" till i de flesta kategorier. men det dalade rejält på synen av mig själv, ur mina ögon, självförtroendet.
L.A sa direkt, vad ska vi göra för att ändra på detta?? L.A´s min och röst sa mig både det ena och det andra. jag svarade att mitt självförtroende hade varit mycket bättre när jag spelade fotboll och när jag arbetade på Saab. där hade jag varit duktig, där kunde ingen slå mig på fingrarna, där var jag trygg i min vetskap om att jag var bra. men utanför dessa områden har jag aldrig haft en enda positiv tanke om mig själv och absolut inte nu efter drygt fyra års sjukskrivning.
L.A frågade, har du någonsin fått beröm för något du gjort? jag kunde inte svara på den frågan.. L.A fortsatte, har du någonsin fått höra att du duger precis som du är, att du är en bra människa? jag kunde inte svara på den frågan heller....
sen kom min andra svaghet, min syn på andra människor, tillit och förtroende. jag tittade länge på diagrammet som såg ut som en katastrofal dag på börsen.
återigen ställde L.A en fråga, känner du överhuvudtaget tillit till någon? Hmmm svarade jag, ja till min psykolog. bra sa L.A, bra och underbart att du känner så inför din psykolog. jag frågade, det bygger väl på dom erfarenheter man har, på det man har med sig i bagaget? absolut fick jag till svar.
jag var oxå bra på siffror, bokstäver och symboler i olika former. jag kunde rabbla dem ur minnet både när jag hörde en kombination framlänges och baklänges. även då jag fick siffror och bokstäver blandat med varandra och sen återge dom i alfabetisk ordning och sätta den lägsta siffran först för att sedan gå upp i storleksordning. L.A hade läst upp dem huller om buller men endå lyckades jag med att minnas det mesta av vad L.A hade sagt. det tackar jag mitt underbara sifferminne för! det som sket sig var en del av matematiken, där jag skulle räkna ut hastigheter, längder och volymer. jag hade inga uppgifter på papper utan fick höra talen av L.A. men där sa min hjärna stopp, jag kunde inte koncentrera mig och använda mitt logiska tänkande. men det hade jag redan "räknat" ut.
den verbala förståelsen gick det oxå lite sämre med. jag visste mycket väl vad orden betydde men hade svårt att ge andra ord som alternativ. nu talar vi inte om de ord som vi använder vardagligen. där la min hjärna av igen och låste sig ordentligt. jag fann inte ersättningsorden tillräckligt snabbt. men i det stora hela är jag nöjd med den första halvleken. totalt hade jag ett skalpoäng på 110 där medel ligger mellan 95-103, jag som har en utbränd hjärna och flera diagnoser!
men inget av det positiva tänkte jag på under min resa hem. dom hade jag redan glömt, jag mindes dem inte ens just då. istället riktade sig mina tankar på den andra halvleken. där det förklarades hur jag var som människa, mina värderingar, synen på mig själv, tillit till andra människor och hur jag ser på andra individer. om jag är bra på att ta kontakt med mina vänner, familj och bekanta, eller hållar jag mig helst för mig själv. om jag har förtroende för andra osv. hela min personlighet just nu.... detta grundade sig i dom 240 frågor jag besvarat i ett frågeformulär, dom svar jag gett muntligt och det vi diskuterat, det jag berättat och det jag tagit upp för dialog. jag låg ganska "normalt" till i de flesta kategorier. men det dalade rejält på synen av mig själv, ur mina ögon, självförtroendet.
L.A sa direkt, vad ska vi göra för att ändra på detta?? L.A´s min och röst sa mig både det ena och det andra. jag svarade att mitt självförtroende hade varit mycket bättre när jag spelade fotboll och när jag arbetade på Saab. där hade jag varit duktig, där kunde ingen slå mig på fingrarna, där var jag trygg i min vetskap om att jag var bra. men utanför dessa områden har jag aldrig haft en enda positiv tanke om mig själv och absolut inte nu efter drygt fyra års sjukskrivning.
L.A frågade, har du någonsin fått beröm för något du gjort? jag kunde inte svara på den frågan.. L.A fortsatte, har du någonsin fått höra att du duger precis som du är, att du är en bra människa? jag kunde inte svara på den frågan heller....
sen kom min andra svaghet, min syn på andra människor, tillit och förtroende. jag tittade länge på diagrammet som såg ut som en katastrofal dag på börsen.
återigen ställde L.A en fråga, känner du överhuvudtaget tillit till någon? Hmmm svarade jag, ja till min psykolog. bra sa L.A, bra och underbart att du känner så inför din psykolog. jag frågade, det bygger väl på dom erfarenheter man har, på det man har med sig i bagaget? absolut fick jag till svar.
lördag 26 juni 2010
Kapitel 61
jaha, då var den här, den oundvikliga dagen då det ska pratas om mitt nuvarande tillstånd, hur jag är som människa, min människosyn, hur skadad min hjärna har blivit, positiva o negativa aspekter, svart på vitt både i siffror o diagram. jag har en klump i magen inför detta men jag ser oxå fram emot att få veta hur jag just nu ligger till, jag vill veta inför framtiden. ångest, nervositet o optimism blandas med varandra, de snurrar runt som tre elektroder i min hjärna, med hög hastighet som vanligt och det luktar lite bränt.
jag är förvånadsvärt glad när jag far ner till järnvägsstationen. äntligen är det snart över, snart är jag fri från denna spänning jag levt med under x antal veckor. det jag funderar mest på är, har jag gjort så gott jag kan? har jag svarat så ärligt jag bara kunnat på alla frågor som ställts? har jag fått med allt det väsentliga? jag vet redan vad som bl.a kommer att sägas om mig, jag vet att efteråt kommer jag bara att komma ihåg det negativa som sägs. jag önskar jag bett någon att följa med mig och lyssnat, för jag kommer absolut inte att minnas allt....
på tåget ner lyssnar jag på hårdrock i mina hörlurar. hög musik dånar i mina öron, jag hör inte när de kommande stationerna ropas ut i högtalarna men det gör inget, jag ska åka hela vägen enda tills tåget stannar o vi är framme i Göteborg. L.A ringer och vi bestämmer en plats där vi ska ses eftersom jag ska bli hämtad, jag kunde inte riktigt se mig själv hitta i denna stad, jag skulle säkert komma fel o irra runt som en vilsen myra, vilket skulle få mig att gripas av panik. jag hinner gå en sväng i pocketaffären på stationen. ser flera böcker som jag vill ha men har ingen lust att betala 75 spänn när jag kan beställa dem för 40 kr på nätet. L.A hämtar mig och vi far till Arbetslivsresurs lokaler vid järntorget, erkänner för mig själv att Göteborg är lite större än Töreboda, men vi har oxå en färja!
vi tar oss varsin mugg kaffe o kaka när vi kommer fram, innan vi knallar bort till L.A´s kontor. rättegångsalen utan vittnen men med en klipsk domare, förhöret har redan varit och nu väntar bara domen, skyldig ell frikänd? vad behöver jag ändra på för att bli en bättre människa? vad behöver jag ändra på för att bättre passa in i samhället? hur ska jag kunna ändra min syn på mig själv och komma ut ur detta låsta fängelse? där jag inte ser mina begränsningar utan istället se mina möjligheter? välja det goda istället för det onda? både hos mig själv och andra....
L.A börjar direkt att förklara att testerna är gjorda för helt " normala " människor, som varken har en utmattningsdepression eller olika diagnoser. just då kändes det inte bra att höra dessa ord, det kändes som om L.A förberedde mig på en stor fet smäll. skulle jag bli knockad direkt och utslagen redan i första ronden, skulle jag redan nu slänga in handduken? eller bara ta en timeout? jaja, en del blåmärken får man räkna med, men visst skulle jag oxå få in en eller fler högerkrokar? för jag ville inte bli golvad, jag kunde inte be om en returmatch, kanske kunde jag vinna på poäng? jag bestämde mig för att inte lämna ringen, inte förrän gonggongen ljuder i alla fall. jag skulle ställa mig i min ringhalva, in med tandskyddet och på med handskarna, upp med garden och vara beredd på anfall men oxå på ett starkt försvar. och inte enbart se mig själv som en förlorare, utan även som en vinnare som tagit mig enda hit. ok domare, blås igång matchen, jag är redo o förberedd så mycket jag bara kan inför denna match o utmaning. hoppas vi är i samma viktklass bara eller skulle det bli en ojämn fight mellan en flugviktare och en tungviktare?
jag är förvånadsvärt glad när jag far ner till järnvägsstationen. äntligen är det snart över, snart är jag fri från denna spänning jag levt med under x antal veckor. det jag funderar mest på är, har jag gjort så gott jag kan? har jag svarat så ärligt jag bara kunnat på alla frågor som ställts? har jag fått med allt det väsentliga? jag vet redan vad som bl.a kommer att sägas om mig, jag vet att efteråt kommer jag bara att komma ihåg det negativa som sägs. jag önskar jag bett någon att följa med mig och lyssnat, för jag kommer absolut inte att minnas allt....
på tåget ner lyssnar jag på hårdrock i mina hörlurar. hög musik dånar i mina öron, jag hör inte när de kommande stationerna ropas ut i högtalarna men det gör inget, jag ska åka hela vägen enda tills tåget stannar o vi är framme i Göteborg. L.A ringer och vi bestämmer en plats där vi ska ses eftersom jag ska bli hämtad, jag kunde inte riktigt se mig själv hitta i denna stad, jag skulle säkert komma fel o irra runt som en vilsen myra, vilket skulle få mig att gripas av panik. jag hinner gå en sväng i pocketaffären på stationen. ser flera böcker som jag vill ha men har ingen lust att betala 75 spänn när jag kan beställa dem för 40 kr på nätet. L.A hämtar mig och vi far till Arbetslivsresurs lokaler vid järntorget, erkänner för mig själv att Göteborg är lite större än Töreboda, men vi har oxå en färja!
vi tar oss varsin mugg kaffe o kaka när vi kommer fram, innan vi knallar bort till L.A´s kontor. rättegångsalen utan vittnen men med en klipsk domare, förhöret har redan varit och nu väntar bara domen, skyldig ell frikänd? vad behöver jag ändra på för att bli en bättre människa? vad behöver jag ändra på för att bättre passa in i samhället? hur ska jag kunna ändra min syn på mig själv och komma ut ur detta låsta fängelse? där jag inte ser mina begränsningar utan istället se mina möjligheter? välja det goda istället för det onda? både hos mig själv och andra....
L.A börjar direkt att förklara att testerna är gjorda för helt " normala " människor, som varken har en utmattningsdepression eller olika diagnoser. just då kändes det inte bra att höra dessa ord, det kändes som om L.A förberedde mig på en stor fet smäll. skulle jag bli knockad direkt och utslagen redan i första ronden, skulle jag redan nu slänga in handduken? eller bara ta en timeout? jaja, en del blåmärken får man räkna med, men visst skulle jag oxå få in en eller fler högerkrokar? för jag ville inte bli golvad, jag kunde inte be om en returmatch, kanske kunde jag vinna på poäng? jag bestämde mig för att inte lämna ringen, inte förrän gonggongen ljuder i alla fall. jag skulle ställa mig i min ringhalva, in med tandskyddet och på med handskarna, upp med garden och vara beredd på anfall men oxå på ett starkt försvar. och inte enbart se mig själv som en förlorare, utan även som en vinnare som tagit mig enda hit. ok domare, blås igång matchen, jag är redo o förberedd så mycket jag bara kan inför denna match o utmaning. hoppas vi är i samma viktklass bara eller skulle det bli en ojämn fight mellan en flugviktare och en tungviktare?
fredag 25 juni 2010
Kapitel 60
N är orolig över hur jag ska må och reagera under dessa dagar med T. N skickar flera sms om dagen och frågar hur det går. kom ihåg skriver N, att jag har dygnet runt jour för dig, jag finns här och lova mig, att du hör av dig om du börjar falla. Du underbara N, tänk om alla vore som du, då skulle hela befolkningen bara ha blåa dagar!
T och jag river ur allt jag vill ha från mina två skrotbilar, de ska snart köras iväg till sin sista vila och jag ville spara alla elektroniksaker. vi sätter in en kattlucka till Hobbe, äntligen kan jag alltid ha båda dörrarna låsta dygnet runt! vi äter mat ute varje dag, T frågar mig varför jag äter så lite. jag säger att medicinen tar bort min hunger, min magsäck har blivit mindre därför att jag inte har råd att äta varje dag. T skrattar först till, sen ser T blicken i mina ögon, där gick det nog upp ett ljus....T åker hem på söndagsmorgon, tidigare än vad det var tänkt denna dag men T har fått in vatten i sin källare och kunde inte riktigt koppla bort det o for i tidig otta. visst var jag trött men inte alls på det sätt jag trodde innan. jag orkade hela vägen utan att ta för mycket av min energi, snarare fyllde T på den.
det som var jobbigast var faktiskt när X ringde till T för att gratulera på födelsedagen. jag hörde X röst eftersom vi satt i bilen och T hade hög volym på och T höll ut mobilen en bit från örat. Det är 2½ år sedan jag hörde den rösten, jag blev påmind om den tid vi hade tillsammans och det gjorde ont som bara den. jag insåg att X är den enda som jag har älskat, så där med ren äkta innerlig sann jävla stark härlig kärlek! en kärlek som inte många får uppleva i sitt liv. absolut det bästa som hänt mig, mitt livs kärlek men oxå mitt livs sorg. X rann som sand genom mina fingrar o jag upptäckte det för sent. sen det telefonsamtalet har det varit tungt i hjärtat, fast att det gått 4½ år sedan våra vägar gick åt varsitt håll. jag trodde att jag vid detta laget kommit över X men det kommer jag aldrig att göra. och vem ska kunna ta den platsen....
"att älska är att ge det man har till någon som inte vill ha det"/ Lacan
söndagen o måndagen efter T´s besök gör jag inte mycket. försöker ladda inför min resa till Göteborg som sker på tisdagen. jag ska ta tåget ner, ha möte och sen tåget hem igen. jag sitter vid datorn o jag vet vad som finns på väggen bakom min rygg. men jag kan inte titta, för jag kan fortfarande inte titta på G´s fotografi. jag sänker blicken varje gång jag går förbi. jag har ännu väldigt svårt att både förstå och acceptera att han är borta för alltid. jag tänker på hans fru och barn som förlorade honom på en sekund mitt framför deras ansikten. barn som blir berövade sin pappa, en fru som förlorade sin livskamrat, en mor som miste sin son och syskon som helt plötsligt var två istället för tre. Nicolas Jacquemot skriver:" ibland måste sorg, nedstämdhet och negativa känslor få ta sin plats och de måste få ta sin tid. t.ex när man mist en anhörig ell gått igenom en svår separation. man kan inte tvinga bort känslorna i sådana situationer". kanske är det helt enkelt känslorna som ska bli klara med oss, innan vi är klara med dem?
jag vet av erfarenhet att känslor alltid kommer ikapp, förr eller senare. det är bättre att bearbeta dem direkt, så fort som möjligt. att inte ta tag i dem gör bara att vi skjuter dem framför oss och sen poppar de upp när vi minst anar det. i dom mest konstiga situationer och i den vanliga vardagen kan de kräva sin uppmärksamhet. dessa trauman kommer alltid att finnas kvar inom mig, jag måste bara lära mig att leva med dom och acceptera att de kommer göra sig påminda genom hela mitt liv. den saknaden går inte att fylla med något annat ell någon annan. att bara tro, att det går att ersätta en kärlek med en annan är som att försöka släcka en eld med tändvätska. att gå från famn till famn bara för att få bekräftelse på att man duger och därav både lura sig själv och den man försöker fylla det tomrum med, gör man inte om man älskat på riktigt.
mina tankar går oxå till N som förlorade tre av sina familje medlemmar under en kort tid. jag tänker även på A-C som förlorade sin bror, han var alldeles för ung och dog på ett fruktansvärt sätt. kan man någonsin hämta sig riktigt efter såndana smällar? smärtan finns kvar inom en och såret är alldeles för djupt för att det ska bildas en skorpa, som hindrar känslorna o smärtan från att läka. undrar varför jag tänker på döden denna soliga härliga dag? tror att det beror på att i morgon ska jag få reda på resultatet från mina tester. känns lite som en dödsdom....
" att mista själens hem och vandra långt
och intet annat kunna hitta sen,
och finna att man glömt vad sanning är,
och tycka att man är gjord av bara lögn
och vämjas vid sig själv och hata sig
ja det är lätt, jag det är ganska lätt
sorgen är lätt, men glädjen stolt och svår,
ty glädjen är det enklaste av allt" / Karin Boye
T och jag river ur allt jag vill ha från mina två skrotbilar, de ska snart köras iväg till sin sista vila och jag ville spara alla elektroniksaker. vi sätter in en kattlucka till Hobbe, äntligen kan jag alltid ha båda dörrarna låsta dygnet runt! vi äter mat ute varje dag, T frågar mig varför jag äter så lite. jag säger att medicinen tar bort min hunger, min magsäck har blivit mindre därför att jag inte har råd att äta varje dag. T skrattar först till, sen ser T blicken i mina ögon, där gick det nog upp ett ljus....T åker hem på söndagsmorgon, tidigare än vad det var tänkt denna dag men T har fått in vatten i sin källare och kunde inte riktigt koppla bort det o for i tidig otta. visst var jag trött men inte alls på det sätt jag trodde innan. jag orkade hela vägen utan att ta för mycket av min energi, snarare fyllde T på den.
det som var jobbigast var faktiskt när X ringde till T för att gratulera på födelsedagen. jag hörde X röst eftersom vi satt i bilen och T hade hög volym på och T höll ut mobilen en bit från örat. Det är 2½ år sedan jag hörde den rösten, jag blev påmind om den tid vi hade tillsammans och det gjorde ont som bara den. jag insåg att X är den enda som jag har älskat, så där med ren äkta innerlig sann jävla stark härlig kärlek! en kärlek som inte många får uppleva i sitt liv. absolut det bästa som hänt mig, mitt livs kärlek men oxå mitt livs sorg. X rann som sand genom mina fingrar o jag upptäckte det för sent. sen det telefonsamtalet har det varit tungt i hjärtat, fast att det gått 4½ år sedan våra vägar gick åt varsitt håll. jag trodde att jag vid detta laget kommit över X men det kommer jag aldrig att göra. och vem ska kunna ta den platsen....
"att älska är att ge det man har till någon som inte vill ha det"/ Lacan
söndagen o måndagen efter T´s besök gör jag inte mycket. försöker ladda inför min resa till Göteborg som sker på tisdagen. jag ska ta tåget ner, ha möte och sen tåget hem igen. jag sitter vid datorn o jag vet vad som finns på väggen bakom min rygg. men jag kan inte titta, för jag kan fortfarande inte titta på G´s fotografi. jag sänker blicken varje gång jag går förbi. jag har ännu väldigt svårt att både förstå och acceptera att han är borta för alltid. jag tänker på hans fru och barn som förlorade honom på en sekund mitt framför deras ansikten. barn som blir berövade sin pappa, en fru som förlorade sin livskamrat, en mor som miste sin son och syskon som helt plötsligt var två istället för tre. Nicolas Jacquemot skriver:" ibland måste sorg, nedstämdhet och negativa känslor få ta sin plats och de måste få ta sin tid. t.ex när man mist en anhörig ell gått igenom en svår separation. man kan inte tvinga bort känslorna i sådana situationer". kanske är det helt enkelt känslorna som ska bli klara med oss, innan vi är klara med dem?
jag vet av erfarenhet att känslor alltid kommer ikapp, förr eller senare. det är bättre att bearbeta dem direkt, så fort som möjligt. att inte ta tag i dem gör bara att vi skjuter dem framför oss och sen poppar de upp när vi minst anar det. i dom mest konstiga situationer och i den vanliga vardagen kan de kräva sin uppmärksamhet. dessa trauman kommer alltid att finnas kvar inom mig, jag måste bara lära mig att leva med dom och acceptera att de kommer göra sig påminda genom hela mitt liv. den saknaden går inte att fylla med något annat ell någon annan. att bara tro, att det går att ersätta en kärlek med en annan är som att försöka släcka en eld med tändvätska. att gå från famn till famn bara för att få bekräftelse på att man duger och därav både lura sig själv och den man försöker fylla det tomrum med, gör man inte om man älskat på riktigt.
mina tankar går oxå till N som förlorade tre av sina familje medlemmar under en kort tid. jag tänker även på A-C som förlorade sin bror, han var alldeles för ung och dog på ett fruktansvärt sätt. kan man någonsin hämta sig riktigt efter såndana smällar? smärtan finns kvar inom en och såret är alldeles för djupt för att det ska bildas en skorpa, som hindrar känslorna o smärtan från att läka. undrar varför jag tänker på döden denna soliga härliga dag? tror att det beror på att i morgon ska jag få reda på resultatet från mina tester. känns lite som en dödsdom....
" att mista själens hem och vandra långt
och intet annat kunna hitta sen,
och finna att man glömt vad sanning är,
och tycka att man är gjord av bara lögn
och vämjas vid sig själv och hata sig
ja det är lätt, jag det är ganska lätt
sorgen är lätt, men glädjen stolt och svår,
ty glädjen är det enklaste av allt" / Karin Boye
torsdag 24 juni 2010
Kapitel 59
jag brukar ofta ha fel, men att jag hade det denna gång var otroligt skönt! ingenting blev som jag befarade, utan snarare tvärtom. i alla fall mycket bättre än vad jag hade förberett mig på och den bild jag målat upp inom mig.
resan började förra onsdagen med att jag skulle träffa Y.B som är psykiatrisjuksköterska vid vuxenpsyk i mariestad. Y.B är specialist inom ämnet adhd. detta är första gången vi träffas så Y.B ställer en hel del frågor, samtidigt som ett protokoll fylls i. samtalet blir ganska långt, Y.B ville veta saker om mig och dessutom förklara en massa så att jag både förstod o hängde med i svängarna. jag ställde en del frågor och jag upplevde Y.B som kunnig och mycket intresserad av sitt yrke. jag berättade hur jag hade mått under dessa dagar sen min läkare höjde från 18mg till 36mg av adhd medicinen. jag sa som det var, att jag upplevde mig själv alldeles för låg, att de gråa dagarna var betydligt fler än de blåa. Y.B tycker att vi ska höja till 54mg redan nästa morgon.
jag får ett litet häfte av Y.B som heter: adhd- när livet som vuxen inte fungerar.
jag känner genast igen mig i mångt o mycket, en del stämmer inte alls men det beror väl på att alla är olika, olika faser o svårighetsgrad. Y.B tar blodtryck: 120/70 och min puls har gått ner till 68. vilket jag tror beror på att vi har minskat på kvällsmedicinen, för förra gången låg den ju på 80. Y.B ville även väga mig men det ville inte jag, jag vann. ok sa Y.B jag ser ju att du inte är undernärd, nä sa jag, det är absolut ingen risk för det nu i alla fall. Y.B blir oxå godkänd av mig och vi bestämde att ha ett telefonmöte den 24:e, för att kolla av hur medicinen fungerar med den nya dosen och om jag får några biverkningar. ytterligare en bra och underbar människa som ska följa och vara med i min framtid, kan det bli bättre?
jag for hem med både positiva tankar och känslor, men oxå med en liten rädsla, T skulle komma hit idag. hur skulle jag reagera och klara av nästan 5 dagar med sällskap, så tätt inpå och hela tiden? jag vet att T absolut inte vill mig något illa, snarare tvärtom. min oro rörde sig mer om mig själv, skulle jag klara av att vara mig själv? hålla en normal fokusering och vara lagom glad, utan att spela en roll ell hamna inne i min trygga glasbubbla. jag visste att jag inte fick tömma mina batterier på att vara till lags och bara ta hänsyn. jag kan inte ge mer än lite av min energi för att inte braka ihop och falla. jag bestämde mig för att vara helt ärlig mot T och förklarade hur jag ville ha det och att jag måste följa vissa rutiner bl.a med mediciner och sovtider. T sa, jag är bara här för att umgås och ha det trevligt, ta dagen som den kommer o göra det vi vill. pust tänkte jag, båda ville bara vara, vila och ta det lugnt.
på fredagen for jag till W, vi har inte setts på två veckor och jag kände i hela mig, att det skulle bli otroligt skönt och välbehövt. jag är på gott humör och W säger, tänk om vi börjar hitta rätt bland dina mediciner, samtidigt ler W med hela ansiktet. ja jag hade faktiskt mått bra de dagar som gått sen höjningen till 54mg. jag kände mig annorlunda, kanske är det så här normala människor mår? jag vet ju inte hur man då mår säger jag till W. W säger, nej det vet du inte men om du nu mår bra så är ju det huvudsaken, sen om det är normalt eller inte spelar väl ingen roll, vem är normal? jag säger, egentligen hade jag velat bara vara bipolär, adhd klingar väldigt dåligt i folks öron. dom slänger sig hit o dit med dessa bokstäver så fort någon är annorlunda ell gör något som inte passar dem. vi vet ju inte än helt säkert vad du har säger W, visst lutar det åt adhd men kanske även bipolär. men spelar det någon roll? dom människorna som inte accepterar dig som du är med ell utan diagnoser, är väl inga riktiga vänner? dessutom kommer ingen att se någon av dessa, du har haft dem hela ditt liv och du kommer ju inte att förändras. du gör inte detta för någon annans skull, utan för din egen. så att du äntligen kan få lugn och ro, både inuti dig och i din hjärna.
jag har en underbart klok psykolog, den bästa som finns. när jag ska gå ger jag W en kram, vi ska inte ses på två veckor, men inte enbart därför klamrar jag mig fast vid W. för om någon bara förstod hur mycket dessa samtal ger mig, hur mycket dom betyder och hur mycket jag behöver dom. hur mycket W betyder för mig, W har alltid varit linan mellan liv och död. jag känner en enorm tillit till W, jag accepteras till fullo för den jag är, W ser mig som en människa och bakom min ridå av rädsla, förtvivlan och hopplöshet. för W är jag en medmänniska med samma rättigheter som alla andra. för W är jag inte onormal, utan en liten förvirrad människa som måste lägga om kursen.
de senaste två dagarna har varit vackra. i flera dagar har fotografiet varit i färg med en polerad bländande guldram.
" man är alltid så lycklig eller olycklig som man tror / drottning Kristina
resan började förra onsdagen med att jag skulle träffa Y.B som är psykiatrisjuksköterska vid vuxenpsyk i mariestad. Y.B är specialist inom ämnet adhd. detta är första gången vi träffas så Y.B ställer en hel del frågor, samtidigt som ett protokoll fylls i. samtalet blir ganska långt, Y.B ville veta saker om mig och dessutom förklara en massa så att jag både förstod o hängde med i svängarna. jag ställde en del frågor och jag upplevde Y.B som kunnig och mycket intresserad av sitt yrke. jag berättade hur jag hade mått under dessa dagar sen min läkare höjde från 18mg till 36mg av adhd medicinen. jag sa som det var, att jag upplevde mig själv alldeles för låg, att de gråa dagarna var betydligt fler än de blåa. Y.B tycker att vi ska höja till 54mg redan nästa morgon.
jag får ett litet häfte av Y.B som heter: adhd- när livet som vuxen inte fungerar.
jag känner genast igen mig i mångt o mycket, en del stämmer inte alls men det beror väl på att alla är olika, olika faser o svårighetsgrad. Y.B tar blodtryck: 120/70 och min puls har gått ner till 68. vilket jag tror beror på att vi har minskat på kvällsmedicinen, för förra gången låg den ju på 80. Y.B ville även väga mig men det ville inte jag, jag vann. ok sa Y.B jag ser ju att du inte är undernärd, nä sa jag, det är absolut ingen risk för det nu i alla fall. Y.B blir oxå godkänd av mig och vi bestämde att ha ett telefonmöte den 24:e, för att kolla av hur medicinen fungerar med den nya dosen och om jag får några biverkningar. ytterligare en bra och underbar människa som ska följa och vara med i min framtid, kan det bli bättre?
jag for hem med både positiva tankar och känslor, men oxå med en liten rädsla, T skulle komma hit idag. hur skulle jag reagera och klara av nästan 5 dagar med sällskap, så tätt inpå och hela tiden? jag vet att T absolut inte vill mig något illa, snarare tvärtom. min oro rörde sig mer om mig själv, skulle jag klara av att vara mig själv? hålla en normal fokusering och vara lagom glad, utan att spela en roll ell hamna inne i min trygga glasbubbla. jag visste att jag inte fick tömma mina batterier på att vara till lags och bara ta hänsyn. jag kan inte ge mer än lite av min energi för att inte braka ihop och falla. jag bestämde mig för att vara helt ärlig mot T och förklarade hur jag ville ha det och att jag måste följa vissa rutiner bl.a med mediciner och sovtider. T sa, jag är bara här för att umgås och ha det trevligt, ta dagen som den kommer o göra det vi vill. pust tänkte jag, båda ville bara vara, vila och ta det lugnt.
på fredagen for jag till W, vi har inte setts på två veckor och jag kände i hela mig, att det skulle bli otroligt skönt och välbehövt. jag är på gott humör och W säger, tänk om vi börjar hitta rätt bland dina mediciner, samtidigt ler W med hela ansiktet. ja jag hade faktiskt mått bra de dagar som gått sen höjningen till 54mg. jag kände mig annorlunda, kanske är det så här normala människor mår? jag vet ju inte hur man då mår säger jag till W. W säger, nej det vet du inte men om du nu mår bra så är ju det huvudsaken, sen om det är normalt eller inte spelar väl ingen roll, vem är normal? jag säger, egentligen hade jag velat bara vara bipolär, adhd klingar väldigt dåligt i folks öron. dom slänger sig hit o dit med dessa bokstäver så fort någon är annorlunda ell gör något som inte passar dem. vi vet ju inte än helt säkert vad du har säger W, visst lutar det åt adhd men kanske även bipolär. men spelar det någon roll? dom människorna som inte accepterar dig som du är med ell utan diagnoser, är väl inga riktiga vänner? dessutom kommer ingen att se någon av dessa, du har haft dem hela ditt liv och du kommer ju inte att förändras. du gör inte detta för någon annans skull, utan för din egen. så att du äntligen kan få lugn och ro, både inuti dig och i din hjärna.
jag har en underbart klok psykolog, den bästa som finns. när jag ska gå ger jag W en kram, vi ska inte ses på två veckor, men inte enbart därför klamrar jag mig fast vid W. för om någon bara förstod hur mycket dessa samtal ger mig, hur mycket dom betyder och hur mycket jag behöver dom. hur mycket W betyder för mig, W har alltid varit linan mellan liv och död. jag känner en enorm tillit till W, jag accepteras till fullo för den jag är, W ser mig som en människa och bakom min ridå av rädsla, förtvivlan och hopplöshet. för W är jag en medmänniska med samma rättigheter som alla andra. för W är jag inte onormal, utan en liten förvirrad människa som måste lägga om kursen.
de senaste två dagarna har varit vackra. i flera dagar har fotografiet varit i färg med en polerad bländande guldram.
" man är alltid så lycklig eller olycklig som man tror / drottning Kristina
tisdag 15 juni 2010
Kapitel 58
Jorn Lande sjunger: i wanna wake up to a brand new morning, dancing in the sunlight with love in the air....
kände direkt när jag vaknade att detta inte blir någon dag som går till världshistorien som den mest roliga. la mig väldigt tidigt igår kväll för jag kände hur ångesten kom krypande, så min tanke var att jag skulle sova bort den, lämna kvar den i mina drömmar. fast när jag vaknade dunkade ångesten fortfarande i bröstet o stack mig som en kniv i mellangärdet. den sprider sig snabbt till andra organ och kroppsdelar, framför allt till min hjärna. jag vet av erfarenhet, att idag går den inte att ignorera, idag hjälper inga positiva tankar ell roliga upplevelser. frukost mackan måste intas väldigt sakta o i små bitar annars kommer den upp som en raket. ångest, panik o tårar kommer att avlösa varandra, gå i varandra men inte tyvärr inte ta ut varandra.
hade helst av allt legat kvar i sängen o dragit täcket över skallen och sovit i flera dygn. låta livet passera som i en revy, när ridån går ner är föreställningen över....jag masar mig upp, för jag har saker jag måste göra idag och saker jag lovat att göra. jag försöker alltid hålla ett löfte så långt jag bara kan. för mig är det viktigt, människor ska känna att de kan lita på mig. ett ord är ett ord, ett handslag ett handslag, spelar ingen roll vad det än gäller, stort som smått. även när jag mår apa vill jag göra mitt bästa, det är ju sådant mitt liv är, upp som en sol och ned som en pannkaka, bara på en sekund ibland. oftast vet jag ju inte dagen innan hur jag kommer att må nästa dag, därför kan jag lova saker som jag nästa dag ångrar eftersom mitt stämningsläge har ändrats radikalt.
jag måste posta ett brev idag till fk annars får jag inga pengar alls denna månad. Hobbe måste ha mat och jag ska kosta på mig en snusdosa, är så jävla less på att använda samma snuspåse om o om igen! jag vill sluta med detta gift, men både min psykolog o läkare vill inte att jag ska göra det just nu, innan vi hittat rätt bland medicinerna, för hur vet vi annars om jag mår dåligt av min medicin eller om det är nikotinbristen som får mitt hjärta att rusa o pulsen skena mm
jag har lovat mamma att ta en fika hos henne idag om det är sol och fint väder så vi kan sitta på hennes balkong. det är sol, fåglarna kvittrar och det luktar dynga ute, en riktig sommardag med all dess underbara innehåll. jag vet redan nu att jag inte kommer att vara något vidare sällskap, trevlig men i min egen bubbla. vilket är synd för min mamma har varit på ett härligt strålande humör den senaste tiden. men jag vet att jag inte kommer orka vara koncentrerad hela tiden, jag vill verkligen men jag har inte den förmågan idag. fan jävla ångest, lämna mig ifred!! stick för alltid!
att handla denna dag kommer att bli en pina, jag kommer att rusa genom affären som en svedd råtta och bara tänka, kattmat o snus om o om igen, som ett mantra för att minnas vad jag är där för och komma helskinnad ut till bilen.
denna vecka kommer att suga musten ur mig helt, tömma all min energi och föra mig flera steg bakåt. i morgon ska jag till en sjuksköterska för att kolla blodtryck och puls, pga av den nya medicinen. senare på eftermiddagen kommer T ner från östersund och stannar tills på söndag. absolut inget illa om T men jag är numera inte van att ha någon runtomkring mig hela tiden, jag kan inte göra vad jag vill. jag kommer inte att få någon "egen tid", ingen chans att ladda om batterierna, ingen tid för eftertanke, ingen tystnad dessutom måste jag hålla humöret på topp....detta kommer att dränera mig totalt, för ingen förstår hur det tar på mina krafter att vara engagerad så länge. för hur säger man till någon, jag måste få vara ensam en stund annars kommer mitt psykiska tillstånd att rasa? hur säger man det till någon som man står i skuld till....
på torsdag ska jag köra min mamma till skövde för en sista koll av ögonen för denna gång. på fredag ska jag äntligen till W, jag har inte träffat W på två veckor o jag bävar för juli då vi inte kommer att ses alls!! tisdagen som kommer ska jag åka ner till göteborg och få reda på hur mina tester gick, där sanningen kommer att stå i svart på vitt. jag vill inte åka men samtidigt ska det bli skönt att få veta. men frågan är om hjärnan slutar att oroa sig när jag fått beviset i min hand, då kommer jag säkert att undra om jag kunde ha gjort något annorlunda ell bättre. jävla diagnoser!!
jag tittar på Hobbe som ligger bredvid mig, han är beroende av mig och jag av honom, jag har ett ansvar. han ger mig kärlek varje dag o lugnar mig med sitt spinnande. hur kan jag då vara så egoistisk och bara tänka svarta dumma tankar? men idag är inte livet vackert, jag sitter som i ett skurvstäd och kan inte ta mig loss....
i just happen to feel so alone
for today
for all days to come
i just wanna be,
wanna be gone / anna ternheim
kände direkt när jag vaknade att detta inte blir någon dag som går till världshistorien som den mest roliga. la mig väldigt tidigt igår kväll för jag kände hur ångesten kom krypande, så min tanke var att jag skulle sova bort den, lämna kvar den i mina drömmar. fast när jag vaknade dunkade ångesten fortfarande i bröstet o stack mig som en kniv i mellangärdet. den sprider sig snabbt till andra organ och kroppsdelar, framför allt till min hjärna. jag vet av erfarenhet, att idag går den inte att ignorera, idag hjälper inga positiva tankar ell roliga upplevelser. frukost mackan måste intas väldigt sakta o i små bitar annars kommer den upp som en raket. ångest, panik o tårar kommer att avlösa varandra, gå i varandra men inte tyvärr inte ta ut varandra.
hade helst av allt legat kvar i sängen o dragit täcket över skallen och sovit i flera dygn. låta livet passera som i en revy, när ridån går ner är föreställningen över....jag masar mig upp, för jag har saker jag måste göra idag och saker jag lovat att göra. jag försöker alltid hålla ett löfte så långt jag bara kan. för mig är det viktigt, människor ska känna att de kan lita på mig. ett ord är ett ord, ett handslag ett handslag, spelar ingen roll vad det än gäller, stort som smått. även när jag mår apa vill jag göra mitt bästa, det är ju sådant mitt liv är, upp som en sol och ned som en pannkaka, bara på en sekund ibland. oftast vet jag ju inte dagen innan hur jag kommer att må nästa dag, därför kan jag lova saker som jag nästa dag ångrar eftersom mitt stämningsläge har ändrats radikalt.
jag måste posta ett brev idag till fk annars får jag inga pengar alls denna månad. Hobbe måste ha mat och jag ska kosta på mig en snusdosa, är så jävla less på att använda samma snuspåse om o om igen! jag vill sluta med detta gift, men både min psykolog o läkare vill inte att jag ska göra det just nu, innan vi hittat rätt bland medicinerna, för hur vet vi annars om jag mår dåligt av min medicin eller om det är nikotinbristen som får mitt hjärta att rusa o pulsen skena mm
jag har lovat mamma att ta en fika hos henne idag om det är sol och fint väder så vi kan sitta på hennes balkong. det är sol, fåglarna kvittrar och det luktar dynga ute, en riktig sommardag med all dess underbara innehåll. jag vet redan nu att jag inte kommer att vara något vidare sällskap, trevlig men i min egen bubbla. vilket är synd för min mamma har varit på ett härligt strålande humör den senaste tiden. men jag vet att jag inte kommer orka vara koncentrerad hela tiden, jag vill verkligen men jag har inte den förmågan idag. fan jävla ångest, lämna mig ifred!! stick för alltid!
att handla denna dag kommer att bli en pina, jag kommer att rusa genom affären som en svedd råtta och bara tänka, kattmat o snus om o om igen, som ett mantra för att minnas vad jag är där för och komma helskinnad ut till bilen.
denna vecka kommer att suga musten ur mig helt, tömma all min energi och föra mig flera steg bakåt. i morgon ska jag till en sjuksköterska för att kolla blodtryck och puls, pga av den nya medicinen. senare på eftermiddagen kommer T ner från östersund och stannar tills på söndag. absolut inget illa om T men jag är numera inte van att ha någon runtomkring mig hela tiden, jag kan inte göra vad jag vill. jag kommer inte att få någon "egen tid", ingen chans att ladda om batterierna, ingen tid för eftertanke, ingen tystnad dessutom måste jag hålla humöret på topp....detta kommer att dränera mig totalt, för ingen förstår hur det tar på mina krafter att vara engagerad så länge. för hur säger man till någon, jag måste få vara ensam en stund annars kommer mitt psykiska tillstånd att rasa? hur säger man det till någon som man står i skuld till....
på torsdag ska jag köra min mamma till skövde för en sista koll av ögonen för denna gång. på fredag ska jag äntligen till W, jag har inte träffat W på två veckor o jag bävar för juli då vi inte kommer att ses alls!! tisdagen som kommer ska jag åka ner till göteborg och få reda på hur mina tester gick, där sanningen kommer att stå i svart på vitt. jag vill inte åka men samtidigt ska det bli skönt att få veta. men frågan är om hjärnan slutar att oroa sig när jag fått beviset i min hand, då kommer jag säkert att undra om jag kunde ha gjort något annorlunda ell bättre. jävla diagnoser!!
jag tittar på Hobbe som ligger bredvid mig, han är beroende av mig och jag av honom, jag har ett ansvar. han ger mig kärlek varje dag o lugnar mig med sitt spinnande. hur kan jag då vara så egoistisk och bara tänka svarta dumma tankar? men idag är inte livet vackert, jag sitter som i ett skurvstäd och kan inte ta mig loss....
i just happen to feel so alone
for today
for all days to come
i just wanna be,
wanna be gone / anna ternheim
Kapitel 57
denna helg har jag läst en bok av, Nicolas Jacquemot: vad optimister vet o du kan lära dig. i slutet på boken står det följande, vad gör dig till du?
"fundera över de händelser som har gjort dig till den du är idag, händelser som har förändrat ditt på olika sätt. tänk på de små, de lite större o de riktigt stora sakerna. det kan röra relationer, studier, familj och arbete. men oxå lyckliga och mindre lyckliga händelser. hur har de påverkat dig? vilken riktning hade ditt liv tagit utan dem? kunde du styra händelserna ell var det dom som styrde dig? har de förändrat dig till det bättre ell önskar du att de aldrig ägt rum? "
ett stycke värt att läsa o ta sig en funderare över. för visst hamnar vi hela tiden vid vägskäl, stora som små genom hela livet? alla tänker nog, tänk om jag gjort så istället ell varför gjorde jag så? en del vägskäl väljer man den gröna stigen utan att egentligen veta om det och ibland väljer vi den röda stigen. varje dag innehåller små vägskäl, vardagliga händelser o saker. emellanåt hamnar vi i en stor korsning då man vet, att man har ett stort beslut att fatta, typ ska jag byta jobb? ska jag slänga ut sambon? ska jag flytta för att få jobb? alla händelser påverkar oss både positivt och negativt, man är mer ell mindre nöjd med det beslutet man tog. just då kan det kännas som ett helt korrekt val, men efter ett tag både ser o känner man att detta vill jag verkligen inte vara med om. jag skrev i början på min blogg, vissa möten önskar man att de aldrig ägt rum o precis det läser jag nu i denna bok. jag borde ha tänkt efter mer, analyserat konsekvenserna, övervägt det negativa och positiva mot varandra. men är man kapabel att göra det i alla lägen? kan man just då se hur det kommer att påverka ens liv? kan man se ett steg längre på ett objektivt sätt utan att blanda in känslor och den första impulsen?
jag har väldigt svårt att ta mig ur negativa förhållanden fast att det skriker varning i hela kroppen. de som är så destruktiva för en själv men man stannar kvar i alla fall. jag är rädd för att såra och svika den andre, men vem är det man egentligen sviker? vem är det man har störst ansvar mot? ge avkall på sitt eget liv ell få en bättre tillvaro? min erfarenhet säger mig att hedan efter ska lyssna mer till vad hjärnan och magkänslan säger och inte bjuda med hjärtat i första hand. Nicolas skriver oxå: "livet handlar inte om att vara andra till lags, det handlar om att vara sann mot sig själv. att vara varsam om sig själv förutsätter att man har ett liv som man värnar om" håller med fullständigt alla liv är lika mycket värda! alla har rätt till kärlek där man ser varandra och inte är en envägskommunikation.
så kör inte in på en enkelriktad gata, när det lyser rött backa därifrån allt vad du kan, och ta dig fram till en korsning där det lyser grönt. stanna upp och tänk efter när du kommer till en stoppskylt, vill jag verkligen det här ell ska jag börja ta hand om mig själv och få det rent utav bättre? svårast är när man hamnar i en rondell, risken att man kör runt runt är stor för vilken avfart ska man ta? vilken leder till paradiset och vilken till helvetet? livet hamnar i en ond cirkel och risken finns att man kör vilse. om man dessutom har en bil efter sig hela tiden som försöker att köra om och knuffa ner dig i diket. till slut får man både motorhaveri och plåtskador, bromsarna slutar att fungera och det går hål på tanken, batteriet exploderar och sprider sin syra över hela dig....sladden blir oundviklig och smällen brutal.
kanske hade du kunnat undvika denna olycka om du valt en starkare och säkrare bil, med krockkuddar, automatiska bromsar som varnar dig när du kör för fort o fått sladd och en farthållare som inte tillåter dig att köra i 200km. eller vill du att haverikommissionen ska ta över och säga, det fanns tyvärr inget att göra, bilen var i för dåligt skick o människan som körde var alldeles för illa tilltyglad....hon gick inte att rädda.
jag hoppas, att jag via mina jämförelser ska få både er o mig själv att tänka efter. man lever bara en gång, ska man köra lugnt och försiktigt ell köra på som en galning? ska man ha på sig en hjälm hela livet och förlita sig på dess säkerhet, eller ska man vara rädd om sin hjärna? naturligtvis får vi både små och större skador genom hela livet, sådant som vi inte ibland kan påverka. Carl Lewis börjar sin bok, guld kantad: "livet består av både ljusa stunder och tragedier".
förmågan att idag tänka annorlunda än igår skiljer den vise från den envise/ john steinbeck
"fundera över de händelser som har gjort dig till den du är idag, händelser som har förändrat ditt på olika sätt. tänk på de små, de lite större o de riktigt stora sakerna. det kan röra relationer, studier, familj och arbete. men oxå lyckliga och mindre lyckliga händelser. hur har de påverkat dig? vilken riktning hade ditt liv tagit utan dem? kunde du styra händelserna ell var det dom som styrde dig? har de förändrat dig till det bättre ell önskar du att de aldrig ägt rum? "
ett stycke värt att läsa o ta sig en funderare över. för visst hamnar vi hela tiden vid vägskäl, stora som små genom hela livet? alla tänker nog, tänk om jag gjort så istället ell varför gjorde jag så? en del vägskäl väljer man den gröna stigen utan att egentligen veta om det och ibland väljer vi den röda stigen. varje dag innehåller små vägskäl, vardagliga händelser o saker. emellanåt hamnar vi i en stor korsning då man vet, att man har ett stort beslut att fatta, typ ska jag byta jobb? ska jag slänga ut sambon? ska jag flytta för att få jobb? alla händelser påverkar oss både positivt och negativt, man är mer ell mindre nöjd med det beslutet man tog. just då kan det kännas som ett helt korrekt val, men efter ett tag både ser o känner man att detta vill jag verkligen inte vara med om. jag skrev i början på min blogg, vissa möten önskar man att de aldrig ägt rum o precis det läser jag nu i denna bok. jag borde ha tänkt efter mer, analyserat konsekvenserna, övervägt det negativa och positiva mot varandra. men är man kapabel att göra det i alla lägen? kan man just då se hur det kommer att påverka ens liv? kan man se ett steg längre på ett objektivt sätt utan att blanda in känslor och den första impulsen?
jag har väldigt svårt att ta mig ur negativa förhållanden fast att det skriker varning i hela kroppen. de som är så destruktiva för en själv men man stannar kvar i alla fall. jag är rädd för att såra och svika den andre, men vem är det man egentligen sviker? vem är det man har störst ansvar mot? ge avkall på sitt eget liv ell få en bättre tillvaro? min erfarenhet säger mig att hedan efter ska lyssna mer till vad hjärnan och magkänslan säger och inte bjuda med hjärtat i första hand. Nicolas skriver oxå: "livet handlar inte om att vara andra till lags, det handlar om att vara sann mot sig själv. att vara varsam om sig själv förutsätter att man har ett liv som man värnar om" håller med fullständigt alla liv är lika mycket värda! alla har rätt till kärlek där man ser varandra och inte är en envägskommunikation.
så kör inte in på en enkelriktad gata, när det lyser rött backa därifrån allt vad du kan, och ta dig fram till en korsning där det lyser grönt. stanna upp och tänk efter när du kommer till en stoppskylt, vill jag verkligen det här ell ska jag börja ta hand om mig själv och få det rent utav bättre? svårast är när man hamnar i en rondell, risken att man kör runt runt är stor för vilken avfart ska man ta? vilken leder till paradiset och vilken till helvetet? livet hamnar i en ond cirkel och risken finns att man kör vilse. om man dessutom har en bil efter sig hela tiden som försöker att köra om och knuffa ner dig i diket. till slut får man både motorhaveri och plåtskador, bromsarna slutar att fungera och det går hål på tanken, batteriet exploderar och sprider sin syra över hela dig....sladden blir oundviklig och smällen brutal.
kanske hade du kunnat undvika denna olycka om du valt en starkare och säkrare bil, med krockkuddar, automatiska bromsar som varnar dig när du kör för fort o fått sladd och en farthållare som inte tillåter dig att köra i 200km. eller vill du att haverikommissionen ska ta över och säga, det fanns tyvärr inget att göra, bilen var i för dåligt skick o människan som körde var alldeles för illa tilltyglad....hon gick inte att rädda.
jag hoppas, att jag via mina jämförelser ska få både er o mig själv att tänka efter. man lever bara en gång, ska man köra lugnt och försiktigt ell köra på som en galning? ska man ha på sig en hjälm hela livet och förlita sig på dess säkerhet, eller ska man vara rädd om sin hjärna? naturligtvis får vi både små och större skador genom hela livet, sådant som vi inte ibland kan påverka. Carl Lewis börjar sin bok, guld kantad: "livet består av både ljusa stunder och tragedier".
förmågan att idag tänka annorlunda än igår skiljer den vise från den envise/ john steinbeck
måndag 14 juni 2010
Kapitel 56
detta kapitel tänker jag ägna mig åt att beskriva mig som person, så som jag tror att de flesta uppfattar mig och som jag egentligen är. i grund o botten är jag en positiv människa. jag har lätt till skratt och jag har humor, visserligen ganska sjuk men i alla fall. min pessimism är alltid riktad mot mig själv, den går aldrig utanför min kropp. jag fungerar alldeles ypperligt socialt, lätt för att ta människor och jag fungerar i grupp. jag är lyhörd, medveten, empatisk, känslig, ansvarsfull, har förståelse, inlevningsförmåga och jag är oftast glad mm....jag har mycket mer kunskap än vad folk tror, jag behöver inte skryta med det jag kan, har inget behov av det, därför kanske folk uppfattar mig som mindre "vetande". jag har aldrig känt att jag måste framhävda mig själv och visa det jag kan, jag e trygg i det jag vet. jag vet oxå mycket väl mina begränsningar och lär mig gärna av andra människor.
allt registreras i min hjärna för jag har egentligen ett otroligt bra minne. min hjärna sviker mig just nu inom vissa områden, men den har en underbar kapacitet att lagra information. jag har aldrig gjort några anteckningar under alla de kurser jag gått inom kvinnliga bilkåren. jag lyssnar till vad som sägs, tittar på det som visas och sen när det är dags för prov ell test skriver jag ur minnet. hur många vet att jag fortfarande kan de flesta musklers namn på latin? fast att jag läste om dem i början på 80-talet. se, lyssna och lär fungerar bäst för mig. förutom när jag nu läser mycket litteratur om människans anatomi, fysiologi och psykologi. dessa ämnen fängslar mig otroligt mycket. människorkroppen är världens mest storslagna uppfinning. jag tycker oxå om att läsa självbiografier i de flesta kategorier, jag har läst bibeln ett antal gånger, inte för att jag e religiös men det är ändå en historia som är intressant.
jag har talanger o kunskaper, både om livet och dess mening. jag har oxå annorlunda kunskaper, be mig förklara hur bromssystemet fungerar på en lastbil så ska jag förklara exakt hur. alla har vi olika ämnen, områden och saker vi är bra på. jag kan absolut inte rida utan åker mest med och ägnar mig åt hawaiiridning. jag kan svetsa men varken sticka ell virka. jag kan bli kär men inte älska. jag gör många rätt men lika många fel. jag är inte expert inom något område utan mer en allvetare. jag erkänner gärna mina fel o brister, anser mig inte bättre än någon annan men inte heller sämre. jag älskar musik men avskyr klagosånger från bittra människor. jag tycker inte om konflikt älskare som genom skrik, hårda ord och höga röster ska dominera. jag anser att man kan lösa osämjor i vanlig samtalston.
jag älskar folk med humor, jag älskar att skratta, det har en otrolig förlösande effekt i många lägen. jag älskar att köra bil men behöver stödhjul när jag cyklar. jag älskar film men inte att titta på tv. jag gillar dagstidningar men avskyr radio. jag gillar bilar men tycker inte längre om att meka o laga dem. jag gillar foto men inte att själv vara med på dem. jag älskar att spela runescape men inte att spela kort. jag gillar kartor fast att jag har ett uruselt lokalsinne. jag älskar min mamma, mina bröder, Hobbe och N, alla på olika sätt. jag har en stävan efter att en dag kunna säga till mig själv, hörrö, du duger precis som du är, du är helt ok.
just nu har jag bara näsan över vattenytan med ett stort tungt ankare fastsnurrat vid mina fötter. jag ska en dag bli kapten på min egen skuta, hålla i rodret o kryssa fram genom kobbar o skär, styra undan för sanddynor och minor. jag ska se till att inte få soppatorska utan ha tankarna fulla av bränsle. jag ska ta med mig passagerare som ger mig någonting. dom som suger knuffar jag över relingen och låter dom drunkna i sin egen dynga. jag tänker inte kasta ut en livboj och dra in dem i mitt liv igen. de kan ligga där fulla av torr vass, kladdig gammal seg tång och annat bös....
allt registreras i min hjärna för jag har egentligen ett otroligt bra minne. min hjärna sviker mig just nu inom vissa områden, men den har en underbar kapacitet att lagra information. jag har aldrig gjort några anteckningar under alla de kurser jag gått inom kvinnliga bilkåren. jag lyssnar till vad som sägs, tittar på det som visas och sen när det är dags för prov ell test skriver jag ur minnet. hur många vet att jag fortfarande kan de flesta musklers namn på latin? fast att jag läste om dem i början på 80-talet. se, lyssna och lär fungerar bäst för mig. förutom när jag nu läser mycket litteratur om människans anatomi, fysiologi och psykologi. dessa ämnen fängslar mig otroligt mycket. människorkroppen är världens mest storslagna uppfinning. jag tycker oxå om att läsa självbiografier i de flesta kategorier, jag har läst bibeln ett antal gånger, inte för att jag e religiös men det är ändå en historia som är intressant.
jag har talanger o kunskaper, både om livet och dess mening. jag har oxå annorlunda kunskaper, be mig förklara hur bromssystemet fungerar på en lastbil så ska jag förklara exakt hur. alla har vi olika ämnen, områden och saker vi är bra på. jag kan absolut inte rida utan åker mest med och ägnar mig åt hawaiiridning. jag kan svetsa men varken sticka ell virka. jag kan bli kär men inte älska. jag gör många rätt men lika många fel. jag är inte expert inom något område utan mer en allvetare. jag erkänner gärna mina fel o brister, anser mig inte bättre än någon annan men inte heller sämre. jag älskar musik men avskyr klagosånger från bittra människor. jag tycker inte om konflikt älskare som genom skrik, hårda ord och höga röster ska dominera. jag anser att man kan lösa osämjor i vanlig samtalston.
jag älskar folk med humor, jag älskar att skratta, det har en otrolig förlösande effekt i många lägen. jag älskar att köra bil men behöver stödhjul när jag cyklar. jag älskar film men inte att titta på tv. jag gillar dagstidningar men avskyr radio. jag gillar bilar men tycker inte längre om att meka o laga dem. jag gillar foto men inte att själv vara med på dem. jag älskar att spela runescape men inte att spela kort. jag gillar kartor fast att jag har ett uruselt lokalsinne. jag älskar min mamma, mina bröder, Hobbe och N, alla på olika sätt. jag har en stävan efter att en dag kunna säga till mig själv, hörrö, du duger precis som du är, du är helt ok.
just nu har jag bara näsan över vattenytan med ett stort tungt ankare fastsnurrat vid mina fötter. jag ska en dag bli kapten på min egen skuta, hålla i rodret o kryssa fram genom kobbar o skär, styra undan för sanddynor och minor. jag ska se till att inte få soppatorska utan ha tankarna fulla av bränsle. jag ska ta med mig passagerare som ger mig någonting. dom som suger knuffar jag över relingen och låter dom drunkna i sin egen dynga. jag tänker inte kasta ut en livboj och dra in dem i mitt liv igen. de kan ligga där fulla av torr vass, kladdig gammal seg tång och annat bös....
söndag 13 juni 2010
Kapitel 55 fortsättning på kapitel 54
denna sommar vill jag verkligen åka till norrland. jag vill träffa min bästa vän N och min underbara vän C.S. där blir jag bemött med förståelse både för mina eventuella diagnoser och min urusla ekonomi. jag vill oxå åka till trollhättan för att träffa tjejligan från Saab och även min trogna vän M.J. detta är mina prioritringar för denna sommar, sen vet jag inte om jag lyckas men jag måste oxå ha något att se framemot, annars kan jag lika gärna lägga mig ner o självdö....
jag har inga pengar kvar alls när räkningarna är betalda, dom räcker inte ens till alla utgifter..så den 28:e varje månad står jag med mössan i handen, slår bort min självkänsla och sänker mig under min värdighet. jag kryper till korset, utan T hade jag gått i PK för länge sedan. den lilla mat som finns hemma, äter vi inte ens av egna pengar.... därför har jag lite svårt att förstå när folk klagar över, att de "bara" har 4-6 tusen kronor kvar när alla räkningar är betalda. för mig vore det en dröm, ett lyxliv och en enorm frihet. jag skulle vara helt euforisk!! jag står i en skuldsaneringskö sen i höstas men det verkar vara många fler än mig som behöver hjälp..
jag vill inte ha sympati, empati, medlidande ell tröst. jag vill inte ens prata om detta mer, ta aldrig upp det med mig och jag hoppas att ni kan visa mig den respekten. jag ville bara förklara för dom som gör sig en aning roliga över att jag inte kommer dit o hälsar på, ell hänger med på olika aktiviteter. för skulle ni kunna göra speciellt mycket efter 4½ års sjukskrivning när beloppet man får minskas o minskas undan för undan? jag har precis lika mycket utgifter som er, inget man slipper bara för att man går hemma o inte kan jobba just nu. typ....försäkringar, hyra, bensin, fackföreningsavgift, bilskatt, tandläkare, frisör, läkare, mobil, internet, förbruksartiklar, mat, enjävla tv avgift som jag inte ens kan använda men har kontrakt på till nästa års oktober, mediciner....jag har inte köpt ett klädesplagg sen jag flyttade ner hit, får man ut mellan 7-9 tusen av fk och bara lån o hyra går på ca 6 så kan ni räkna ut resten själva. faaan vad tufft detta kapitel känns men jag har ju lovat att vara ärlig och släppa in er genom min dörr....
ja just det, är det inte Svenska nationaldagen idag? känns lite paradoxalt, denna dag ska man ju ha flaggan i topp..
att avgöra om livet är värt att leva eller inte, är att besvara filosofins mest
grundläggande fråga / albert camus.
jag har inga pengar kvar alls när räkningarna är betalda, dom räcker inte ens till alla utgifter..så den 28:e varje månad står jag med mössan i handen, slår bort min självkänsla och sänker mig under min värdighet. jag kryper till korset, utan T hade jag gått i PK för länge sedan. den lilla mat som finns hemma, äter vi inte ens av egna pengar.... därför har jag lite svårt att förstå när folk klagar över, att de "bara" har 4-6 tusen kronor kvar när alla räkningar är betalda. för mig vore det en dröm, ett lyxliv och en enorm frihet. jag skulle vara helt euforisk!! jag står i en skuldsaneringskö sen i höstas men det verkar vara många fler än mig som behöver hjälp..
jag vill inte ha sympati, empati, medlidande ell tröst. jag vill inte ens prata om detta mer, ta aldrig upp det med mig och jag hoppas att ni kan visa mig den respekten. jag ville bara förklara för dom som gör sig en aning roliga över att jag inte kommer dit o hälsar på, ell hänger med på olika aktiviteter. för skulle ni kunna göra speciellt mycket efter 4½ års sjukskrivning när beloppet man får minskas o minskas undan för undan? jag har precis lika mycket utgifter som er, inget man slipper bara för att man går hemma o inte kan jobba just nu. typ....försäkringar, hyra, bensin, fackföreningsavgift, bilskatt, tandläkare, frisör, läkare, mobil, internet, förbruksartiklar, mat, enjävla tv avgift som jag inte ens kan använda men har kontrakt på till nästa års oktober, mediciner....jag har inte köpt ett klädesplagg sen jag flyttade ner hit, får man ut mellan 7-9 tusen av fk och bara lån o hyra går på ca 6 så kan ni räkna ut resten själva. faaan vad tufft detta kapitel känns men jag har ju lovat att vara ärlig och släppa in er genom min dörr....
ja just det, är det inte Svenska nationaldagen idag? känns lite paradoxalt, denna dag ska man ju ha flaggan i topp..
att avgöra om livet är värt att leva eller inte, är att besvara filosofins mest
grundläggande fråga / albert camus.
Kapitel 54
sen jag halverade min kvällsmedicin vaknar jag mycket piggare på morgonen, den tunga känslan i huvudet är borta, jag sover visserligen inte lika länge på morgonen men jag tar hellre det. fast att jag vaknar utvilad och skärpt denna dag, känns det som om denna dag, kommer att innehålla en hel del vassa tistlar. vart jag än sätter ner mina fötter, kommer jag att få en massa taggar under mina trampdynor, blodiga sår som gör ont och tar tid att läka. men jag måste dra ut en efter en för att förstå och finna en anledning till varför jag känner mig som en avslagen coca-cola. innerstinne i djupet av mitt hjärta vet jag egentligen svaret. jag måste börja med att dra ut den största av dem alla, den som borrat sig fast och vid detta laget, efter så många år, är den alldeles infekterad. den sitter som en stor böld i både hjärta och hjärna, den drar ner mig otroligt mycket psykiskt. men jag vill inte tänka på detta problem för jag ser ingen lösning, hur jag ska ta mig ur denna situation. jag vet vad, varför och var, men jag vet inte när och hur, kanske även om....
jag pratar om pengar, pengar som inte räcker till, pengar som aldrig finns. jag vet att jag själv har bidragit till detta skämt angående makaroner. jag sådde ett frö och sen växte det med rekordfart. kanske var det ett sätt för mig att slippa tänka på den rätta orsaken till, denna eviga pastarätt. handen på hjärtat så skulle jag gärna äta en mer allsidig kost, om jag bara hade haft råd! jag kan både känna lycka, glädje och frihet då jag har mjölk i kylen, bröd till frukost, mat till Hobbe i flera dagar och när bensinmätaren i bilen inte lyser röd.
att erkänna detta är mycket tuffare och jobbigare även genant, än att berätta om min diagnos. för den kan jag inte hjälpa, jag kan inte rå för det överhuvudtaget. jag kan inte påverka dess öde bara försöka mildra dess styrka o framfart. ta ansvar över att den inte går ut över någon annan, att bevara den inom mig och inte visa det utåt. men angående pengar så har jag mig själv att skylla, jag har satt mig i denna situation bl.a genom dåliga val, prioriteringar och inget sunt förnuft. just för stunden har det känts rätt, det är väl alltid rätt att hjälpa en annan individ? jag har skänkt bort tusentalskronor, jag har gjort en annan individs liv lättare för ett tag....det är tyvärr så jag fungerar ell fungerade. att utnyttja denna dåliga egenskap hos mig har inte heller folk varit sena med att nyttja men det har ändå varit mitt beslut i sista stund. detta ständiga jävla dilemma..hjälpa ell inte..
jag vet att många över hela världen har det tusentals gånger värre än mig, men just nu är jag inte fokuserad på det. jag känner naturligtvis medlidande med dom men just nu känns det faktiskt viktigare, att tänka på mig själv, kanske egoistiskt och utan moral, men jag kallar det för överlevnads instinkt. som tur är drar medicinen ner min hunger, jag har en sämre aptit än på länge. ibland minns jag inte ens när jag åt sist men det gör jag denna gång. det var den 30:e maj när jag och mamma firade både morsdag och min födelsedag. då åt jag hemgrillad kyckling, potatis o sallad, festmåltid. min självkänsla blir inte direkt bättre av att min mor ger mig ett paket kaffe varje månad....
denna tanke om pengar gnager ständigt inom mig. den drar ner mina depåer till noll ganska ofta och att inte kunna äta varje dag påverkar både humör och ork. min framtidstro blir därför väldigt utsatt för negativa tankar. jag har ingen energi över, inget att ta av. det får mig att mig otroligt korkad, svag och låg i rang. därför gömmer jag mig i datorns värld, då kan min ångest försvinna vissa stunder i alla fall eftersom jag då har annat att tänka på, något roligt. i spelet är jag snygg, stark, duktig, ihållig o rik. i verkligheten är det precis tvärtom, ful, svag, kass, ihålig, fet och fattig. för den bistra sanningen är sådan, jag har en ständig ängslan och oro över hur vi ska överleva morgon dagen jag o hobbe. det kanske är därför min hjärna inte längre gillar att räkna. eftersom det i min värld bara finns minus tecken framför alla siffror? jag hoppas av hela mig att skattepengarna kommer denna vecka, för jag vet att det kommer kravbrev med posten....
så till alla er som känner mig, nu har ni fått en förklaring till varför jag nästan aldrig följer med ut på något, fast jag vill egentligen inget hellre. men det finns inga pengar. det är oxå därför som jag inte kan åka längre bort för att fira födelsedagar, följa med på olika tillställningar som jag har lovat så länge. jag har helt enkelt fanimej inte råd! kan ni förstå det? krasst men jävligt sant. så ge mig andrum och inte dåligt samvete, det räcker med att jag gör det själv. jag är less på alla pikar jag får att jag aldrig har tid ell får tummen ur....
jag pratar om pengar, pengar som inte räcker till, pengar som aldrig finns. jag vet att jag själv har bidragit till detta skämt angående makaroner. jag sådde ett frö och sen växte det med rekordfart. kanske var det ett sätt för mig att slippa tänka på den rätta orsaken till, denna eviga pastarätt. handen på hjärtat så skulle jag gärna äta en mer allsidig kost, om jag bara hade haft råd! jag kan både känna lycka, glädje och frihet då jag har mjölk i kylen, bröd till frukost, mat till Hobbe i flera dagar och när bensinmätaren i bilen inte lyser röd.
att erkänna detta är mycket tuffare och jobbigare även genant, än att berätta om min diagnos. för den kan jag inte hjälpa, jag kan inte rå för det överhuvudtaget. jag kan inte påverka dess öde bara försöka mildra dess styrka o framfart. ta ansvar över att den inte går ut över någon annan, att bevara den inom mig och inte visa det utåt. men angående pengar så har jag mig själv att skylla, jag har satt mig i denna situation bl.a genom dåliga val, prioriteringar och inget sunt förnuft. just för stunden har det känts rätt, det är väl alltid rätt att hjälpa en annan individ? jag har skänkt bort tusentalskronor, jag har gjort en annan individs liv lättare för ett tag....det är tyvärr så jag fungerar ell fungerade. att utnyttja denna dåliga egenskap hos mig har inte heller folk varit sena med att nyttja men det har ändå varit mitt beslut i sista stund. detta ständiga jävla dilemma..hjälpa ell inte..
jag vet att många över hela världen har det tusentals gånger värre än mig, men just nu är jag inte fokuserad på det. jag känner naturligtvis medlidande med dom men just nu känns det faktiskt viktigare, att tänka på mig själv, kanske egoistiskt och utan moral, men jag kallar det för överlevnads instinkt. som tur är drar medicinen ner min hunger, jag har en sämre aptit än på länge. ibland minns jag inte ens när jag åt sist men det gör jag denna gång. det var den 30:e maj när jag och mamma firade både morsdag och min födelsedag. då åt jag hemgrillad kyckling, potatis o sallad, festmåltid. min självkänsla blir inte direkt bättre av att min mor ger mig ett paket kaffe varje månad....
denna tanke om pengar gnager ständigt inom mig. den drar ner mina depåer till noll ganska ofta och att inte kunna äta varje dag påverkar både humör och ork. min framtidstro blir därför väldigt utsatt för negativa tankar. jag har ingen energi över, inget att ta av. det får mig att mig otroligt korkad, svag och låg i rang. därför gömmer jag mig i datorns värld, då kan min ångest försvinna vissa stunder i alla fall eftersom jag då har annat att tänka på, något roligt. i spelet är jag snygg, stark, duktig, ihållig o rik. i verkligheten är det precis tvärtom, ful, svag, kass, ihålig, fet och fattig. för den bistra sanningen är sådan, jag har en ständig ängslan och oro över hur vi ska överleva morgon dagen jag o hobbe. det kanske är därför min hjärna inte längre gillar att räkna. eftersom det i min värld bara finns minus tecken framför alla siffror? jag hoppas av hela mig att skattepengarna kommer denna vecka, för jag vet att det kommer kravbrev med posten....
så till alla er som känner mig, nu har ni fått en förklaring till varför jag nästan aldrig följer med ut på något, fast jag vill egentligen inget hellre. men det finns inga pengar. det är oxå därför som jag inte kan åka längre bort för att fira födelsedagar, följa med på olika tillställningar som jag har lovat så länge. jag har helt enkelt fanimej inte råd! kan ni förstå det? krasst men jävligt sant. så ge mig andrum och inte dåligt samvete, det räcker med att jag gör det själv. jag är less på alla pikar jag får att jag aldrig har tid ell får tummen ur....
onsdag 9 juni 2010
Kapitel 53
det är den 3:e juni, maj försvann som en fis i rymden. denna månad har verkligen börjat med kanon väder, ibland tar jag min kaffemugg o sätter mig på en filt ute på altanen, men jag brukar snart gå in igen, har alldeles för mycket loppor i blodet för att sitta still. det är torsdag men jag ska ändå träffa W denna dag. jag vaknar som vanligt med en fet baksmälla, känns som jag har en betongkeps på mig o ögonen vill inte öppna sig, men direktör Hobbe vill ut o har som vanligt väckt mig med en tass i pannan. det känns känns ändå som om mitt humör är bättre o att jag är mer mottaglig för en bättre dialog idag. jag är mer överens med mina tankar o min kropp känns mer harmonisk. kanske är det av den nya medicinen?
men jag är oerhört trött på att vara tung i huvudet fram till på eftermiddagen, slöseri med timmar då jag ofta faller in i negativa tankar. dagen blir inte alls varken som jag hoppats ell vill att den ska vara. börjar bli trött på mitt sätt att vara, att det pendlar så mycket i mitt humör, bara på en timma kan det sköna försvinna för att övertas av det jobbiga. dagen skuggas då av stora moln, ordentliga regnskurar och en åska som dånar o blixtar som smäller ner alldeles för nära. men efter regn brukar ju regnbågen titta fram och det ska jag hålla i minnet denna dag. för solen skiner mig i ögonen och jag försöker verkligen att njuta på vägen in till psykologen.
jag berättar om den tunghet jag känner på morgonen i både kropp o knopp. W tycker inte alls att det låter bra och tillsammans bestämmer vi oss för att halvera den dos jag tar på kvällen. vi provar säger W, det är din kropp och du har full rätt att mixtra lite för vi måste snart hitta rätt dos, tiden springer iväg o snart är det höst då du ska börja med en del aktiviteter. dessutom tror vi att den höga dosen jag tar på kvällen, påverkar att jag inte känner någon större effekt av den nya medicinen som jag fick av läkaren, i slutet på maj. jag känner att det är ett bra beslut, jag måste våga svänga ut lite själv o lyssna mer på min kropp. det ligger ju ett lika stort ansvar på mig att det blir rätt o bra till slut. jag vill sova men inte förstöra hela dagen av att jag är trött och slut.
alldeles riktigt så är jag mycket mera positiv denna gång än jag varit de senaste veckorna. jag erkänner att jag ibland reagerar blixtsnabbt i mina känslor, W håller med, du exploderar på en sekund säger W.... men vi ska hitta vart din pendel av känslor känns som bäst men du måste ha tålamod o ge det tid. jag måste ge mig mer tid för eftertanke, att inte reagera via känslor utan via det sunda förnuftet. och förstå att alla är inte som jag....alla kan inte läsa tankar, alla har inte en magkänsla, alla kan inte läsa mellan raderna, jag vet.
jag måste sluta upp med att låta mina irrationella sidor tar överhand och istället fokusera på mitt logiska tänkande och sunda förnuft, i all mer utsträckning än vad jag gör nu. dom negativa aspekterna får inte grumla mitt omdöme, men just nu är jag inte riktigt kapabel till att vara klok i alla lägen och tänka ett steg längre. men jag vill o kan, jag får bara jobba lite mer med denna sida av mig själv. men hur många av oss upprätthåller en balans där vi lever i en realistisk tro på vår egen förmåga? jag tror att gemeneman har en uttalad tendens att bli enkelspåriga i sitt tänkande. jag vill bli mer flexibel, kunna dra nytta av de erfarenheter och kunskaper jag har inom mig, inte se så många begränsningar som jag gör idag. utan känna att jag ständigt utvecklas och inte köra fast i gamla hjulspår. ett vant mönster är mycke enklare att leva i, men att vidga sina vyer måste ju göra livet ännu rikare att leva?
att ha samma tankemöster hela livet måste göra att vi blir mindre berikade, utvecklas mindre och där av försvinner mycket av det vi har runtomkring oss. istället för att dra nytta av en annan människas kunskaper och därmed bli mera öppna i sinnet, håller vi fast vid det som känns tryggt. jag vill oxå påstå att vi oftast i en diskution inte ändrar våran åsikt, utan vi slåss med näbbar och klor att det vi tycker är den enda riktiga, vi vägrar att ta in nya intryck. vi gör allt för att den andra ska ändra sig o till slut tycka som oss, då har vi vunnit....men varför? rädsla över att ha fel? att ändra sin åsikt måste ju innebära mer kunskap, berika vårt tankemönster och lära oss att se annorlunda på saker o ting. för måste vi göra o leva som vi alltid har gjort av gammal vana, eller vill vi suga i oss mer av det livet har att erbjuda? att stå på sig i alla lägen gangnar ingen utan snarare tvärtom. varför ha tunnelseende när vi kan få en bredare horisont? vi tänker o tycker olika om det mesta, det är inte fel, men att inte lyssna på en medmänniska vad den har inom sig är ett stort fel. för vem har rätt i att tycka att man är bättre än sina relikar? tänk på det nästa gång du tänker ta ton och överföra dina åsikter på någon annan, låt den du står inför tycka annorlunda....
men jag är oerhört trött på att vara tung i huvudet fram till på eftermiddagen, slöseri med timmar då jag ofta faller in i negativa tankar. dagen blir inte alls varken som jag hoppats ell vill att den ska vara. börjar bli trött på mitt sätt att vara, att det pendlar så mycket i mitt humör, bara på en timma kan det sköna försvinna för att övertas av det jobbiga. dagen skuggas då av stora moln, ordentliga regnskurar och en åska som dånar o blixtar som smäller ner alldeles för nära. men efter regn brukar ju regnbågen titta fram och det ska jag hålla i minnet denna dag. för solen skiner mig i ögonen och jag försöker verkligen att njuta på vägen in till psykologen.
jag berättar om den tunghet jag känner på morgonen i både kropp o knopp. W tycker inte alls att det låter bra och tillsammans bestämmer vi oss för att halvera den dos jag tar på kvällen. vi provar säger W, det är din kropp och du har full rätt att mixtra lite för vi måste snart hitta rätt dos, tiden springer iväg o snart är det höst då du ska börja med en del aktiviteter. dessutom tror vi att den höga dosen jag tar på kvällen, påverkar att jag inte känner någon större effekt av den nya medicinen som jag fick av läkaren, i slutet på maj. jag känner att det är ett bra beslut, jag måste våga svänga ut lite själv o lyssna mer på min kropp. det ligger ju ett lika stort ansvar på mig att det blir rätt o bra till slut. jag vill sova men inte förstöra hela dagen av att jag är trött och slut.
alldeles riktigt så är jag mycket mera positiv denna gång än jag varit de senaste veckorna. jag erkänner att jag ibland reagerar blixtsnabbt i mina känslor, W håller med, du exploderar på en sekund säger W.... men vi ska hitta vart din pendel av känslor känns som bäst men du måste ha tålamod o ge det tid. jag måste ge mig mer tid för eftertanke, att inte reagera via känslor utan via det sunda förnuftet. och förstå att alla är inte som jag....alla kan inte läsa tankar, alla har inte en magkänsla, alla kan inte läsa mellan raderna, jag vet.
jag måste sluta upp med att låta mina irrationella sidor tar överhand och istället fokusera på mitt logiska tänkande och sunda förnuft, i all mer utsträckning än vad jag gör nu. dom negativa aspekterna får inte grumla mitt omdöme, men just nu är jag inte riktigt kapabel till att vara klok i alla lägen och tänka ett steg längre. men jag vill o kan, jag får bara jobba lite mer med denna sida av mig själv. men hur många av oss upprätthåller en balans där vi lever i en realistisk tro på vår egen förmåga? jag tror att gemeneman har en uttalad tendens att bli enkelspåriga i sitt tänkande. jag vill bli mer flexibel, kunna dra nytta av de erfarenheter och kunskaper jag har inom mig, inte se så många begränsningar som jag gör idag. utan känna att jag ständigt utvecklas och inte köra fast i gamla hjulspår. ett vant mönster är mycke enklare att leva i, men att vidga sina vyer måste ju göra livet ännu rikare att leva?
att ha samma tankemöster hela livet måste göra att vi blir mindre berikade, utvecklas mindre och där av försvinner mycket av det vi har runtomkring oss. istället för att dra nytta av en annan människas kunskaper och därmed bli mera öppna i sinnet, håller vi fast vid det som känns tryggt. jag vill oxå påstå att vi oftast i en diskution inte ändrar våran åsikt, utan vi slåss med näbbar och klor att det vi tycker är den enda riktiga, vi vägrar att ta in nya intryck. vi gör allt för att den andra ska ändra sig o till slut tycka som oss, då har vi vunnit....men varför? rädsla över att ha fel? att ändra sin åsikt måste ju innebära mer kunskap, berika vårt tankemönster och lära oss att se annorlunda på saker o ting. för måste vi göra o leva som vi alltid har gjort av gammal vana, eller vill vi suga i oss mer av det livet har att erbjuda? att stå på sig i alla lägen gangnar ingen utan snarare tvärtom. varför ha tunnelseende när vi kan få en bredare horisont? vi tänker o tycker olika om det mesta, det är inte fel, men att inte lyssna på en medmänniska vad den har inom sig är ett stort fel. för vem har rätt i att tycka att man är bättre än sina relikar? tänk på det nästa gång du tänker ta ton och överföra dina åsikter på någon annan, låt den du står inför tycka annorlunda....
tisdag 8 juni 2010
Kapitel 52
dagen efter mitt läkarbesök ska jag till W. jag berättar vad M.A och jag har pratat om dagen innan, vad vi kommit fram till. vi hade bestämt att jag skulle ställa vissa frågor till M.A men givetvis glömde jag en del o en del valde jag att inte fråga, för att jag e för mesig även om det gäller min kropp och välbefinnande.
jag är fortfarande inte speciellt mottaglig när W försöker återigen säga till mig att jag måste lära mig att be om hjälp. jag säger återigen nej. jag har aldrig gjort det, jag gör det inte nu och jag kommer aldrig att göra det heller är min bestämda åsikt, just då i alla fall. kalla mig gärna långsint....jag satt där med armarna i kors och visade med hela kroppen att jag höll fast vid det jag sagt förut. W tittar på mig och gör en anteckning i "boken om mig", W säger vad som skrivs. nähä patienten vill inte lära sig att be om hjälp....jag hör hur illa det låter, smått börjar jag inse hur jag begränsar mina möjligheter av att se hur en annan människa växer av att få hjälpa till och känna sig behövd. jag har verkligen fortfarande mycket att lära, ge och få..Åhh W måste du hela tiden väcka nya tankar hos mig, måste du alltid se saker annorlunda än mig och måste du alltid vinna?? ja för jag är en människa under ständig förbättring och W lär mig hur jag ska lyckas, jag ska ta till mig din information bättre angående detta. denna fredag får W en hård kram när jag går, säger tack men tänker inte denna dag erkänna högt att jag tänkt fel. det får gro i mig först, landa ordentligt i mitt huvud och bearbetas innan jag kryper till korset. jag vet redan vid detta tillfälle att jag redan nästa gång kommer att berätta för W, jag vet att det kommer att komma fram ord ur min mun som fått en ny mening och smak inuti mig. men jag var inte redo att erkänna det denna dag. jag envis? låst i mina tankar?
jag känner ju fortfarande lite agressioner efter inbrottsförsöket men dom börjar avta. ingen av oss är den andre lik, alla reagerar vi olika och jag måste inse att jag har ett helt annorlunda tankemönster än de flesta. jag har sedan barnsben känt av sinnestämmningar, men jag kan inte förlita mig på att andra människor har den förmågan. alla kan inte se ett steg längre. för mig är det så uppenbart, jag känner sådant i magen, vilket oxå kan vara negativt i långa loppet. risken är att man tar på sig ett större ansvar än man behöver och dessutom må dåligt av det. jag måste bara lära mig att sortera ut det som är viktigt och slänga det andra i soporna, lite som att källsortera.
jag stannar vid ica för att handla innan jag far hem. när jag kommer ut på parkeringen parkerar A-C sin bil bredvid min. var det ödet som sammanförde oss igen, förra gången när jag mådde apa och denna gång när jag har en ljusblå dag?? A-C frågar om jag har tid att ta en fika, absolut svarar jag och tänker, jag har alltid tid för en vän. vi sätter oss vid ett bord längre in på konditoriet. jag hade pratat nog om mig själv idag så jag bad A-C berätta om sitt liv, hur A-C har haft det och har det. vi byter erfarenheter med varandra och jag är närvarande hela tiden. jag tänker inte på något annat än det vi pratar om. jag fokuserar på det A-C berättar och säger, bearbetar det i mitt huvud och försöker ställa relevanta frågor, så de inte känns obekvämt ell sårande för A-C. jag gillar detta samtal, jag trivs, jag tror att vi båda kunde vara oss själva utan att spela någon roll ell ta på oss en mask. jag kände en stor tacksamhet, A-C tog sig tid att fika med mig fast att A-C hade flera ärenden att uträtta innan hemfärd och gäster. det värmde verkligen mitt hjärta, jag kände ödmjukhet o respekt, härlig kombination. det kändes oxå bra att A-C fick se att jag även har blåa dagar.
jag löser oxå ut min medicin, pengarna har kommit in på kontot. betalar 1690 spänn....ser på skärmen att en av dem kostar över 4000kr! jag stoppar i mig en förmögenhet!
jag sätter mig vid datorn när jag kommer hem, spelar mitt favvospel och läser samtidigt en bok, en bok skriven av stefan einhorn. jag kommer till ett avsnitt som får mig att stanna upp ordentligt, jag läser det flera gånger för att känna efter om jag misstolkar texten, jag låter orden rulla över tungan. jag lutar mig bakåt och gungar på stolen, småler o känner, du kanske inte är så korkad i alla fall, om jag är det, är stefan inte mycket bättre skönt att veta. jag känner en inre glädje och just då skulle jag kunna ta hela världen i min famn. han skriver följande:
den som är vis har förmågan att kunna läsa mellan raderna och har tillgång till något som kan definieras som tyst kunskap. det vill säga sådana insikter som är svåra att lära ut i läroböcker.
kunde inte ha sagt det bättre själv!
jag är fortfarande inte speciellt mottaglig när W försöker återigen säga till mig att jag måste lära mig att be om hjälp. jag säger återigen nej. jag har aldrig gjort det, jag gör det inte nu och jag kommer aldrig att göra det heller är min bestämda åsikt, just då i alla fall. kalla mig gärna långsint....jag satt där med armarna i kors och visade med hela kroppen att jag höll fast vid det jag sagt förut. W tittar på mig och gör en anteckning i "boken om mig", W säger vad som skrivs. nähä patienten vill inte lära sig att be om hjälp....jag hör hur illa det låter, smått börjar jag inse hur jag begränsar mina möjligheter av att se hur en annan människa växer av att få hjälpa till och känna sig behövd. jag har verkligen fortfarande mycket att lära, ge och få..Åhh W måste du hela tiden väcka nya tankar hos mig, måste du alltid se saker annorlunda än mig och måste du alltid vinna?? ja för jag är en människa under ständig förbättring och W lär mig hur jag ska lyckas, jag ska ta till mig din information bättre angående detta. denna fredag får W en hård kram när jag går, säger tack men tänker inte denna dag erkänna högt att jag tänkt fel. det får gro i mig först, landa ordentligt i mitt huvud och bearbetas innan jag kryper till korset. jag vet redan vid detta tillfälle att jag redan nästa gång kommer att berätta för W, jag vet att det kommer att komma fram ord ur min mun som fått en ny mening och smak inuti mig. men jag var inte redo att erkänna det denna dag. jag envis? låst i mina tankar?
jag känner ju fortfarande lite agressioner efter inbrottsförsöket men dom börjar avta. ingen av oss är den andre lik, alla reagerar vi olika och jag måste inse att jag har ett helt annorlunda tankemönster än de flesta. jag har sedan barnsben känt av sinnestämmningar, men jag kan inte förlita mig på att andra människor har den förmågan. alla kan inte se ett steg längre. för mig är det så uppenbart, jag känner sådant i magen, vilket oxå kan vara negativt i långa loppet. risken är att man tar på sig ett större ansvar än man behöver och dessutom må dåligt av det. jag måste bara lära mig att sortera ut det som är viktigt och slänga det andra i soporna, lite som att källsortera.
jag stannar vid ica för att handla innan jag far hem. när jag kommer ut på parkeringen parkerar A-C sin bil bredvid min. var det ödet som sammanförde oss igen, förra gången när jag mådde apa och denna gång när jag har en ljusblå dag?? A-C frågar om jag har tid att ta en fika, absolut svarar jag och tänker, jag har alltid tid för en vän. vi sätter oss vid ett bord längre in på konditoriet. jag hade pratat nog om mig själv idag så jag bad A-C berätta om sitt liv, hur A-C har haft det och har det. vi byter erfarenheter med varandra och jag är närvarande hela tiden. jag tänker inte på något annat än det vi pratar om. jag fokuserar på det A-C berättar och säger, bearbetar det i mitt huvud och försöker ställa relevanta frågor, så de inte känns obekvämt ell sårande för A-C. jag gillar detta samtal, jag trivs, jag tror att vi båda kunde vara oss själva utan att spela någon roll ell ta på oss en mask. jag kände en stor tacksamhet, A-C tog sig tid att fika med mig fast att A-C hade flera ärenden att uträtta innan hemfärd och gäster. det värmde verkligen mitt hjärta, jag kände ödmjukhet o respekt, härlig kombination. det kändes oxå bra att A-C fick se att jag även har blåa dagar.
jag löser oxå ut min medicin, pengarna har kommit in på kontot. betalar 1690 spänn....ser på skärmen att en av dem kostar över 4000kr! jag stoppar i mig en förmögenhet!
jag sätter mig vid datorn när jag kommer hem, spelar mitt favvospel och läser samtidigt en bok, en bok skriven av stefan einhorn. jag kommer till ett avsnitt som får mig att stanna upp ordentligt, jag läser det flera gånger för att känna efter om jag misstolkar texten, jag låter orden rulla över tungan. jag lutar mig bakåt och gungar på stolen, småler o känner, du kanske inte är så korkad i alla fall, om jag är det, är stefan inte mycket bättre skönt att veta. jag känner en inre glädje och just då skulle jag kunna ta hela världen i min famn. han skriver följande:
den som är vis har förmågan att kunna läsa mellan raderna och har tillgång till något som kan definieras som tyst kunskap. det vill säga sådana insikter som är svåra att lära ut i läroböcker.
kunde inte ha sagt det bättre själv!
måndag 7 juni 2010
Kapitel 51
27:e maj äntligen ska jag träffa min läkare M.A. M.A vill direkt veta hur mina sinnestämmningar varit sen vi sågs sist och hur jag mådde med den nya medicinen, om jag kände att det gjorde nytta. även om några yttre faktorer har påverkat mitt psyke så att jag mått sämre. jag berättar om både den 24:e april och om 16:e maj. M.A vill naturligtvis även veta hur jag mår just nu, denna dag. jag blir tvungen att sätta ord på mina känslor, hur jag mår inne i mitt huvud och hur mitt välbefinnande är. M.A ställer en massa frågor, jag tänker en stund o ger ett så bra svar jag bara kan. jag ställer frågor tillbaka, jag berättar om mina biverkningar som jag fått.
jag föreslår lite försiktigt att jag vill prova en medicin som används mot adhd. M.A tänker en lång stund, lägger upp fötterna på bordet o snurrar på sin penna mellan sina händer. till slut säger M.A, självklart kan vi prova. M.A vill inte ta bort varken min morgonmedicin ell den jag tar inför natten. jag frågar om man kan blanda dessa med varandra utan att få en negativ reaktion. i samma veva berättar jag, att jag tagit bort en av de jag tar på morgonen, jag tycker att den gör mig seg o oduglig lång bit in på dagen. W har stöttat mig i detta förslag, vilken M.A oxå frågar. man kan ta dessa tillsammans svarar M.A. W´s ord klingar i mina öron, att man märker direkt om adhd medicinen fungerar, om den gör nytta man får en omedelbar reaktion. antingen blir man lugnare i både kropp o knopp, hjärnan slutar att snurra i expressfart och man får ännu mera tid för eftertanke. om den inte funkar blir det motsatt effekt. jag sitter där och undrar, varför testade vi inte den medicinen först....W har en teori om vad jag har för diagnos, M.A en annan och jag en tredje, vilken av oss har rätt? kanske ingen? spännande som W brukar säga. jag blir sjukskriven till den sista augusti.
idag skulle jag egentligen ha löst ut ny medicin från apoteket men fk hade glömt att sätta in några pengar på mitt konto. vilken resulterar i många samtal till olika personer hos fk. min handläggare i skövde har semester men dom på inläsningscentralen i östersund fixar det ändå till slut. de lovar att pengarna ska betalas ut dagen efter, först ville de vänta tills efter helgen men jag sa ett bestämt nej, jag måste ta ut mina mediciner, handla mat....är så jävla less på att äta mig mätt på knäckemack o kaffe för att mildra min hunger, dessutom måste jag ha mat till Hobbe.
fick oxå reda på att min sjukskrivning blivit godkänd, skönt att det inte blev en massa tjaffs o att det skulle skickas in mer intyg. tur jag haft kompetent personal runt omkring mig. fast jag har än idag inte fått något intyg på posten som bestyrker det beslutet.... jag vet att medicinen kostar flera tusentals kronor, då är det jävligt gott att det finns ett högkonstnads skydd. vilken jag kommer att uppnå bara på detta enskilda uttag. vetskapen om att det dessutom räcker ett helt år känns så fruktansvärt bra, nu kan jag ta ut mina mediciner gratis till en bra bit in i april nästa år. det sitter som en smäck!!
jag kan inte låta bli att tänka, tänk om jag inte har några av dessa diagnoser förutom uttm.depp? tänk om min hjärna bara har sjudigt under hela mitt liv för att sedan koka över, tänk om den bara har småpyrt för att sedan fatta eld ordentligt? eller ännu värre tanke, tänk om jag inte har alla hästar i stallet, men hade jag då kunnat leva ett helt normalt liv innan detta hände??
Kurt Corbain citerade Niel Young i sitt avskedsbrev innan han tog livet av sig:
it´s better to burn out than to fade away....
det känns ibland som om jag gått vilse, att jag någonstans tappade både karta o kompass. ibland är det bara öken, ibland ser jag en oas framför mig fylld av livsglädje och hopp, när jag väl kommer fram är det en hägring, oasen är tom. torr i munnen går jag vidare, tom i själen och tom på känslor. jag saknar något men vad?? kommer jag någonsin att reda ut denna storm inuti mig? kommer vågorna att avta och bli härligt böljande? kommer jag kunna vända skutan hemåt, laga dess trasiga skrov och styra in vid en brygga, som för mig bort från landet för länge sedan och hitta den hamn som gör mig lugn och trygg....som gör att jag får vind i seglen och kan ta mig ut på öppet hav igen. där jag kan fiska efter dom pärlor som gnistrar som pärlemor med alla dess färger. just nu känns det som om jag kört på grund....
jag föreslår lite försiktigt att jag vill prova en medicin som används mot adhd. M.A tänker en lång stund, lägger upp fötterna på bordet o snurrar på sin penna mellan sina händer. till slut säger M.A, självklart kan vi prova. M.A vill inte ta bort varken min morgonmedicin ell den jag tar inför natten. jag frågar om man kan blanda dessa med varandra utan att få en negativ reaktion. i samma veva berättar jag, att jag tagit bort en av de jag tar på morgonen, jag tycker att den gör mig seg o oduglig lång bit in på dagen. W har stöttat mig i detta förslag, vilken M.A oxå frågar. man kan ta dessa tillsammans svarar M.A. W´s ord klingar i mina öron, att man märker direkt om adhd medicinen fungerar, om den gör nytta man får en omedelbar reaktion. antingen blir man lugnare i både kropp o knopp, hjärnan slutar att snurra i expressfart och man får ännu mera tid för eftertanke. om den inte funkar blir det motsatt effekt. jag sitter där och undrar, varför testade vi inte den medicinen först....W har en teori om vad jag har för diagnos, M.A en annan och jag en tredje, vilken av oss har rätt? kanske ingen? spännande som W brukar säga. jag blir sjukskriven till den sista augusti.
idag skulle jag egentligen ha löst ut ny medicin från apoteket men fk hade glömt att sätta in några pengar på mitt konto. vilken resulterar i många samtal till olika personer hos fk. min handläggare i skövde har semester men dom på inläsningscentralen i östersund fixar det ändå till slut. de lovar att pengarna ska betalas ut dagen efter, först ville de vänta tills efter helgen men jag sa ett bestämt nej, jag måste ta ut mina mediciner, handla mat....är så jävla less på att äta mig mätt på knäckemack o kaffe för att mildra min hunger, dessutom måste jag ha mat till Hobbe.
fick oxå reda på att min sjukskrivning blivit godkänd, skönt att det inte blev en massa tjaffs o att det skulle skickas in mer intyg. tur jag haft kompetent personal runt omkring mig. fast jag har än idag inte fått något intyg på posten som bestyrker det beslutet.... jag vet att medicinen kostar flera tusentals kronor, då är det jävligt gott att det finns ett högkonstnads skydd. vilken jag kommer att uppnå bara på detta enskilda uttag. vetskapen om att det dessutom räcker ett helt år känns så fruktansvärt bra, nu kan jag ta ut mina mediciner gratis till en bra bit in i april nästa år. det sitter som en smäck!!
jag kan inte låta bli att tänka, tänk om jag inte har några av dessa diagnoser förutom uttm.depp? tänk om min hjärna bara har sjudigt under hela mitt liv för att sedan koka över, tänk om den bara har småpyrt för att sedan fatta eld ordentligt? eller ännu värre tanke, tänk om jag inte har alla hästar i stallet, men hade jag då kunnat leva ett helt normalt liv innan detta hände??
Kurt Corbain citerade Niel Young i sitt avskedsbrev innan han tog livet av sig:
it´s better to burn out than to fade away....
det känns ibland som om jag gått vilse, att jag någonstans tappade både karta o kompass. ibland är det bara öken, ibland ser jag en oas framför mig fylld av livsglädje och hopp, när jag väl kommer fram är det en hägring, oasen är tom. torr i munnen går jag vidare, tom i själen och tom på känslor. jag saknar något men vad?? kommer jag någonsin att reda ut denna storm inuti mig? kommer vågorna att avta och bli härligt böljande? kommer jag kunna vända skutan hemåt, laga dess trasiga skrov och styra in vid en brygga, som för mig bort från landet för länge sedan och hitta den hamn som gör mig lugn och trygg....som gör att jag får vind i seglen och kan ta mig ut på öppet hav igen. där jag kan fiska efter dom pärlor som gnistrar som pärlemor med alla dess färger. just nu känns det som om jag kört på grund....
söndag 6 juni 2010
Kapitel 50
Första natten jag sovit ordentligt på sedan inbrottsförsöket, inte så djupt men absolut givande och väldigt skönt. idag ska jag vara hos psykologen 13,15, samma tid som jag haft i 1½ år. jag duschar och öppnar dörren för Hobbe, han vill ut och njuta av dagen. äter en macka o slänger i mig tre baljor lut innan jag drar iväg på mötet med W. det duggar lite lätt och det känns som om den kvava luften håller på att lösas upp, önskar att det blir åska idag så det blir mer syre att dra ner i lungorna. jag gillar regn o åska, jag gillar jordens alla ytterligheter, olika väderomslag. de är så stora o mäktiga dessutom kan man inte göra någonting åt att det händer, bara se på och njuta.
jag känner inom mig att idag är jag på ett jädrans humör, idag skulle jag utmana och ge W en match. jag hade många saker som jag ville diskutera och W måste hjälpa mig att reda ut vissa begrepp. W visste om inbrottet för samma dag samma dag det skedde skickade jag ett mail till W där jag förklarade och berättade vad som hänt. jag var både arg o rädd när jag författade det mailet och det svar jag fick av W var som vanligt logiskt o klokt. W måste bara kunna reda ut mina funderingar, jag sprängdes snart av all frustration.
lika glad som vanligt hämtar W mig ute i väntrummet. fast jag ser oxå att W är orolig och säger, vad skönt att du kom idag. vi vandrar längst korridoren tills vi når det numera invanda rummet. där jag massor av gånger haft lust att dunka in en snus i W´s taklampa, W är inte lika förtjust i den tanken.
W frågar hur det är och jag berättar, hur det varit under den senaste veckan. naturligtvis hör W hur arg, besviken o irriterad jag är. jag berättar om de uteblivna reaktionerna från mina vänner runtomkring mig men säger oxå att vänner från förr hade stöttat mig. för mig är det så logiskt, enkelt o självklart. jag hade som vän agerat helt annorlunda. jag ser och känner hur W börjar bli orolig, denna sida av mig har inte W sett förut. där jag är obstinat, håller hårt fast vid mina principer. W försöker förklara och ber mig flera gånger att jag ska lyssna klart....jag är inte speciellt lyhörd, jag ville få ur mig all galla här o nu. jag kan inte sitta still, jag har myror i brallan.
W försöker återigen förklara att jag inte kan räkna med att människor tänker som jag. W tycker att jag skulle klart o tydligt bett om hjälp, aldrig i livet säger jag. jag är inte villig att rucka på mina principer idag vad jag tycker är rätt o fel. för jag anser att människor ska fatta i alla fall, begripa att det är en kris, hur svårt kan det vara säger jag....alla har tid att ringa ett kort samtal, skicka ett sms, alla vet vart jag bor fortsätter jag i en lagom ironisk ton. jag är inte go denna dag.... W säger, du är unik, du kan känna av sinneslag på långt håll, du bryr dig alltid om de som står dig nära. men du kan inte begära att alla andra har den förmågan. jag vet att det är sant men idag är jag på trots humör o väldigt labil. W är rädd att detta ska dra ner mig psykiskt, att jag ska bli bitter på mina vänner. det är ju dig jag tänker på säger W. jag säger att jag inte är bitter bara just nu jävligt besviken, arg o tom. W tar till orda igen, dina känslor grundar sig i vilka förväntningar du har på andra. mmmmm säger jag, jag hade förväntat mig mer helt riktigt och för mig är det så naturligt enkelt. ge och få....
jag har en timmes tid egentligen men denna fredag samtalar vi i två timmar. men jag var tvungen att få ur mig allt som legat o pyrt hela veckan, som vuxit till en tickande bomb. jag säger dom orden som får W att skrynkla ihop hela ansiktet o tar beslut om att vi ska ses varje vecka ett tag framöver, jag säger att människan är ond....ojojoj säger W vi har mycket kvar att jobba med....vi måste lära dig att be om hjälp att det är ok att göra det utan att man förlorar lite av sin självkänsla. jag sa återigen aldrig!
samtaler avslutas med att jag säger, jag vill prova någon annan medicin. jag vill sova men inte leva med dom biverkningar jag får. helt rätt säger W, det är din kropp du bestämmer. det var nog enda gången W höll med mig denna dag..
i bilen hem funderar jag på om jag har varit för hård mot mina vänner. jag tycker inte det, alla borde besitta en liten del av logiskt tänkande vanligt bonnförnuft. jag har under de senaste åren gått igenom en jobbig seperation, uttmatt.depp, avlivning av Linum, G´s bortgång, bipolär diagnos o inbrott. detta var återigen en livskris i mitt liv. jag skriver inte detta av självömkan utan för att öppna ögonen på folk, stanna upp o hjälp till, försök se vidden av det hela för den enskilda individen. försök se helheten o tänk ett steg längre, sätt inte på dig skygglappar när en medmänniska har råkat ut för något hemskt. har jag dömt gemeneman för hårt? kanske, kanske inte....kanske måste jag inse att många har en bristande förmåga att känna empati. kanske måste jag inse att min hjärna är annorlunda, att den inte fungerar som alla andras. jag vill inte det, jag vill tro till människans förmåga att hjälpa varandra, att titta upp ett ögonblick och ta sig tid. jag vill tro och lita på att världen är bättre än vad jag just nu känner. att alla bär ett hjärta inom sig som sträcker sig utanför sin egen kropp och inte bara finnas i sin egna lilla värld. nästa gång kanske det nämligen är du som behöver hjälp....
Stefan Einhorn skriver i en av sina böcker:
Visdomen uppmanar oss att agera när det behövs. att vara en passiv åskådare när en människa far illa, är inte lika ondskefullt som att bidra till denna individs lidande, men nästan.
jag känner inom mig att idag är jag på ett jädrans humör, idag skulle jag utmana och ge W en match. jag hade många saker som jag ville diskutera och W måste hjälpa mig att reda ut vissa begrepp. W visste om inbrottet för samma dag samma dag det skedde skickade jag ett mail till W där jag förklarade och berättade vad som hänt. jag var både arg o rädd när jag författade det mailet och det svar jag fick av W var som vanligt logiskt o klokt. W måste bara kunna reda ut mina funderingar, jag sprängdes snart av all frustration.
lika glad som vanligt hämtar W mig ute i väntrummet. fast jag ser oxå att W är orolig och säger, vad skönt att du kom idag. vi vandrar längst korridoren tills vi når det numera invanda rummet. där jag massor av gånger haft lust att dunka in en snus i W´s taklampa, W är inte lika förtjust i den tanken.
W frågar hur det är och jag berättar, hur det varit under den senaste veckan. naturligtvis hör W hur arg, besviken o irriterad jag är. jag berättar om de uteblivna reaktionerna från mina vänner runtomkring mig men säger oxå att vänner från förr hade stöttat mig. för mig är det så logiskt, enkelt o självklart. jag hade som vän agerat helt annorlunda. jag ser och känner hur W börjar bli orolig, denna sida av mig har inte W sett förut. där jag är obstinat, håller hårt fast vid mina principer. W försöker förklara och ber mig flera gånger att jag ska lyssna klart....jag är inte speciellt lyhörd, jag ville få ur mig all galla här o nu. jag kan inte sitta still, jag har myror i brallan.
W försöker återigen förklara att jag inte kan räkna med att människor tänker som jag. W tycker att jag skulle klart o tydligt bett om hjälp, aldrig i livet säger jag. jag är inte villig att rucka på mina principer idag vad jag tycker är rätt o fel. för jag anser att människor ska fatta i alla fall, begripa att det är en kris, hur svårt kan det vara säger jag....alla har tid att ringa ett kort samtal, skicka ett sms, alla vet vart jag bor fortsätter jag i en lagom ironisk ton. jag är inte go denna dag.... W säger, du är unik, du kan känna av sinneslag på långt håll, du bryr dig alltid om de som står dig nära. men du kan inte begära att alla andra har den förmågan. jag vet att det är sant men idag är jag på trots humör o väldigt labil. W är rädd att detta ska dra ner mig psykiskt, att jag ska bli bitter på mina vänner. det är ju dig jag tänker på säger W. jag säger att jag inte är bitter bara just nu jävligt besviken, arg o tom. W tar till orda igen, dina känslor grundar sig i vilka förväntningar du har på andra. mmmmm säger jag, jag hade förväntat mig mer helt riktigt och för mig är det så naturligt enkelt. ge och få....
jag har en timmes tid egentligen men denna fredag samtalar vi i två timmar. men jag var tvungen att få ur mig allt som legat o pyrt hela veckan, som vuxit till en tickande bomb. jag säger dom orden som får W att skrynkla ihop hela ansiktet o tar beslut om att vi ska ses varje vecka ett tag framöver, jag säger att människan är ond....ojojoj säger W vi har mycket kvar att jobba med....vi måste lära dig att be om hjälp att det är ok att göra det utan att man förlorar lite av sin självkänsla. jag sa återigen aldrig!
samtaler avslutas med att jag säger, jag vill prova någon annan medicin. jag vill sova men inte leva med dom biverkningar jag får. helt rätt säger W, det är din kropp du bestämmer. det var nog enda gången W höll med mig denna dag..
i bilen hem funderar jag på om jag har varit för hård mot mina vänner. jag tycker inte det, alla borde besitta en liten del av logiskt tänkande vanligt bonnförnuft. jag har under de senaste åren gått igenom en jobbig seperation, uttmatt.depp, avlivning av Linum, G´s bortgång, bipolär diagnos o inbrott. detta var återigen en livskris i mitt liv. jag skriver inte detta av självömkan utan för att öppna ögonen på folk, stanna upp o hjälp till, försök se vidden av det hela för den enskilda individen. försök se helheten o tänk ett steg längre, sätt inte på dig skygglappar när en medmänniska har råkat ut för något hemskt. har jag dömt gemeneman för hårt? kanske, kanske inte....kanske måste jag inse att många har en bristande förmåga att känna empati. kanske måste jag inse att min hjärna är annorlunda, att den inte fungerar som alla andras. jag vill inte det, jag vill tro till människans förmåga att hjälpa varandra, att titta upp ett ögonblick och ta sig tid. jag vill tro och lita på att världen är bättre än vad jag just nu känner. att alla bär ett hjärta inom sig som sträcker sig utanför sin egen kropp och inte bara finnas i sin egna lilla värld. nästa gång kanske det nämligen är du som behöver hjälp....
Stefan Einhorn skriver i en av sina böcker:
Visdomen uppmanar oss att agera när det behövs. att vara en passiv åskådare när en människa far illa, är inte lika ondskefullt som att bidra till denna individs lidande, men nästan.
Kapitel 49
nu var det dags för min andra del i Aria testet. det sker på samma ställe som del ett, provet ell testet beräknas ta ca 4 timmar. jag tänker på vägen till Skövde, typiskt att tester ska vara just idag, bara några dagar efter inbrottsförsöket. jag hade inte sovit så vidare värst mycket under de tidigare dygnen, jag kände mig inte alls pigg o rapp, utan snarare tvärtom. jag visste redan här att det inte skulle gå lika bra som förra gången. hjärnan kändes som en kokt potatis. mina tankar var redan negativa vilket absolut inte gynnar någon människa i detta läge. tyvärr blev det som jag kände, kanske hade jag kunnat klara av det bättre om min hjärna hade varit fri som en fågel men nu var den som en snigel, sakta gemak framåt o ett hus på ryggen. nu kunde jag inte styra över mina tankar att se fritt o enkelt, utan hela kroppen skrek, du klarar det aldrig....
jag kunde inte koncentrera mig, jag blev hela tiden otroligt besviken på mig själv. jag klarade inte en del uppgifter alls, jag hade inget svar på en del av frågorna som L.A ställde. som tur är visste L.A vad som hänt i helgen o att jag led av sömnbrist. hjärnan var seg o tänkte helt ologiskt, när L.A visade svaret ell sa vad det skulle vara på frågorna, var det ju uppenbart, jag visste dom flesta svaren inom mig men hade inte fått till det. återigen började jag tvivla på mig själv. skulle verkligen min hjärna bli någonsin bli sig själv igen?? varför gillade den inte matematik? jag har alltid gått särskild kurs i matte, jag gillar siffror och att klura ut olika lösningar o övningar.
när jag sitter i bilen hem, när allt är över, tänker jag fortfarande på dom uppgifter jag inte löste. var det pga det bipolära, uttm.depp ell jag kanske inte hade bättre kapacitet? kanske var jag inte mer begåvad än så? jag åkte vägen över mariestad, ska äntligen få hämta hem min dator, uppgraderad och i full funktion, äntligen.
hela dagen grusas tyvärr av aria testets sista del. jag var verkligen inte nöjd med mig själv. visserligen hade inte mina förutsättningar varit de bästa, jag var fullt medveten om det. men för mig var detta ett stort nederlag, framför allt fick mitt självförtroende en ordentlig smäll. varför tänkte jag bara på det negativa som hänt och inte på det positiva? för jag hade ju faktiskt klarat en hel del....testet skulle ju bara ge oss en fingervisning om vilket läge jag befann mig i just nu. hur mycket som tagit skada i min hjärna och se hur mycket som är på väg att komma tillbaka. men är man en människa med stor prestationsångest så är man, det går aldrig ur, kraven på mig själv ligger skyhögt vilket gör att jag ofta har blivit besviken under dessa år som jag har haft denna sjukdom. efter några dagar fick jag ytterligare ett frågeformulär på posten av L.A, jag fyllde i det som jag kände passade mig bäst, jag lägger det på lådan. nu var det klart, nu skulle L.A göra en sammanställning. jag skulle sen bli kallad till göteborg för att gå igenom allt. med bävan ser jag fram emot detta möte, tänk om jag ansågs vara helt rökt? tänk om min hjärna hade skrymplat ihop sig som ett russin? jag tror inte att jag vill veta svaret....
jag ser framför mina ögon vad Sally Brampton skrev i sin bok, att nudda vid botten, hennes psykolog sa: jag kan garantera att din IQ skulle vara sänkt med minst 30" om vi testade dig nu. föga tröst, men jag vet ju i mig att det logiska tänkadet försämras, koncentrationen, minne, förnuft....men jag hade ju inte klarat av att få ihop dessa jävla puzzelbitar i samma färg som skulle bilda ett djur, intelligent brist ell sviter?? tur jag ska träffa W om två dagar....
jag tycker om det som Rabbi Zusya skrivit:
när jag står inför den gudomliga domstolen så kommer de inte fråga, varför jag inte var Mose. de kommer att fråga mig, varför jag inte var mig själv.
Anna Ternheims ord vandrar oxå omkring i mina tankar:
leave the body
leave the mind
every promise
every place behind
jag kunde inte koncentrera mig, jag blev hela tiden otroligt besviken på mig själv. jag klarade inte en del uppgifter alls, jag hade inget svar på en del av frågorna som L.A ställde. som tur är visste L.A vad som hänt i helgen o att jag led av sömnbrist. hjärnan var seg o tänkte helt ologiskt, när L.A visade svaret ell sa vad det skulle vara på frågorna, var det ju uppenbart, jag visste dom flesta svaren inom mig men hade inte fått till det. återigen började jag tvivla på mig själv. skulle verkligen min hjärna bli någonsin bli sig själv igen?? varför gillade den inte matematik? jag har alltid gått särskild kurs i matte, jag gillar siffror och att klura ut olika lösningar o övningar.
när jag sitter i bilen hem, när allt är över, tänker jag fortfarande på dom uppgifter jag inte löste. var det pga det bipolära, uttm.depp ell jag kanske inte hade bättre kapacitet? kanske var jag inte mer begåvad än så? jag åkte vägen över mariestad, ska äntligen få hämta hem min dator, uppgraderad och i full funktion, äntligen.
hela dagen grusas tyvärr av aria testets sista del. jag var verkligen inte nöjd med mig själv. visserligen hade inte mina förutsättningar varit de bästa, jag var fullt medveten om det. men för mig var detta ett stort nederlag, framför allt fick mitt självförtroende en ordentlig smäll. varför tänkte jag bara på det negativa som hänt och inte på det positiva? för jag hade ju faktiskt klarat en hel del....testet skulle ju bara ge oss en fingervisning om vilket läge jag befann mig i just nu. hur mycket som tagit skada i min hjärna och se hur mycket som är på väg att komma tillbaka. men är man en människa med stor prestationsångest så är man, det går aldrig ur, kraven på mig själv ligger skyhögt vilket gör att jag ofta har blivit besviken under dessa år som jag har haft denna sjukdom. efter några dagar fick jag ytterligare ett frågeformulär på posten av L.A, jag fyllde i det som jag kände passade mig bäst, jag lägger det på lådan. nu var det klart, nu skulle L.A göra en sammanställning. jag skulle sen bli kallad till göteborg för att gå igenom allt. med bävan ser jag fram emot detta möte, tänk om jag ansågs vara helt rökt? tänk om min hjärna hade skrymplat ihop sig som ett russin? jag tror inte att jag vill veta svaret....
jag ser framför mina ögon vad Sally Brampton skrev i sin bok, att nudda vid botten, hennes psykolog sa: jag kan garantera att din IQ skulle vara sänkt med minst 30" om vi testade dig nu. föga tröst, men jag vet ju i mig att det logiska tänkadet försämras, koncentrationen, minne, förnuft....men jag hade ju inte klarat av att få ihop dessa jävla puzzelbitar i samma färg som skulle bilda ett djur, intelligent brist ell sviter?? tur jag ska träffa W om två dagar....
jag tycker om det som Rabbi Zusya skrivit:
när jag står inför den gudomliga domstolen så kommer de inte fråga, varför jag inte var Mose. de kommer att fråga mig, varför jag inte var mig själv.
Anna Ternheims ord vandrar oxå omkring i mina tankar:
leave the body
leave the mind
every promise
every place behind
onsdag 2 juni 2010
Kapitel 48
14: maj, denna underbara dag, jag mår så himla gott och är fruktansvärt glad. inga monster, ingen ångest. sally brampton skriver i sin bok: varje dag utan ångest är en bra dag. precis så är det. jag hade en bubblande känsla inom mig, såpbubblor som innehöll alla jordens färger, utom grå och svart. utan kristall klara färger som gick i varandra, en komplett kombination, fulländad. jag såg hur naturen höll på att skifta färg, körsbärsträden började knoppa och det skulle inte dröja länge innan de slog ut. syrenen gjorde sig oxå redo för att sprida doft och färg, mina ger en lila nyans o de luktar fantastiskt varje gång jag går till ell från bilen.
min ångest hade verkligen avtagit denna dag, jag kunde styra mina tankar till positiva, en sådan dag är det lätt att leva när livsglädjen känns i hela kroppen. när ingenting känns omöjligt att utföra ell förmågan att knuffa undan dumma elaka tankar. jag sjöng med i Hammerfall låt för fulla muggar, " think about tomorrow, ramember yesterday but you have to live to day". precis så är dessa dagar som är blåa, då finns det ingen dagen innan, visst finns det en morgondag, jag försöker i smyg att tänka på den lite försiktigt och automatiskt undrar jag, om nästa dag innehåller dagens otroliga känsla o glädje. jag tänker stanna upp denna dag, tillåta mig att försöka vara lycklig, för det är något jag strävar efter väldigt hårt o mycket, kanske för ofta....jag försöker se det ljusa i tillvaron. denna dag gör jag det, tillåter mig att lyssna på musik högt som bara den, att det är ok att njuta av de små tingen som finns runtomkring mig. jag känner hunger, jag äter.
jag tänker oftare o oftare positivt än negativt o min strävan är att få spiralen av känslor att vända uppåt istället för nedåt. jag har alltmer sällan dumma tankar, de finns där hela tiden men inte när jag är sprudlande glad då glömmer jag dem o för att läggas långt in i garderoben. det känns som om mitt liv sakta men säkert håller på att ge sig in i en ny fas, mer stabilt, det finns en plan, en framtid. denna fredag träffar jag inte W, det är inte den veckan men det känns ok.
W som redan från första dagen vi träffades satte ett frö i mig. som W sedan har försökt att både vattna o ge gödsel för att jag ska få kraft, att jag ska växa i mig själv och utvecklas till en positiv individ med en framtidstro. W vill att jag ska ha något att kämpa för o jag kan bara säga att W har gjort ett fantastiskt jobb, W har gett allt vad hon kan för just mig. ibland blir fröet torrt o viset, men inte alls på samma sätt som tidigare. när jag varje gång har varit hos W, då jag lämnar W´s kontor o den tid vi spenderat tillsammans ungefär i en timme, har alltid mitt frö växt, cm för cm och en dag ska det bli en blommande planta. inte en ros med taggar, inte en liljekonvalj med gift utan jag vill bli en gladiolius. så ståtlig, vacker, färggrann o stolt. fast jag vill inte bara blomma en gång om året, jag vill hela tiden få nya knoppar med varierande färger och bli en fulländad blomma, så full av liv och kärlek, dag som natt.
jag har inte fallit sen den 24:e april, då N tog emot mig i sin öppna varma famn. jag mår inte kalas varje dag, men det gör ingen av oss så jag kände mig ganska normal denna dag. jag sover numera varje natt vilket har ett avsevärd betydelse.
jag är verkligen varken då ell nu bitter över allt som hänt i mitt liv. livet har format mig till den jag är idag. allt jag gått igenom av både positiva och negativa händelser, har gett mig stora erfarenheter, på vad jag vill och inte vill. jag har överlevt allt och det är jag väldigt stolt över. jag har gjort jätte många misstag, förhållanden är inte något som jag behärskar. jag blir då en sådan liten människa som försöker att anpassa sig till situationen och gör allt för att den andra ska må så bra som möjligt. jag slutar upp med att leva och glömmer bort mig själv. jag ångrar ingenting, jag har utvecklas som person och kan dela med mig av mina erfarenheter och upplevelser.
jag vet, att jag en dag har fått bukt med min utmattningsdepression, att jag en dag får rätt dos, rätt medicin o rätt diagnos/diagnoser. jag vet att jag har en kronisk åkomma. men du ska nu få dig en match, nu när jag vet att du finns, jag både ser o känner dig, äntligen.
kvällen blir inte sämre direkt utan snarare mycket tvärtom. N ringer, vi pratar och skrattar, fyller på varandras energi. förlöser känslor som finns inom oss, av glädjen över att vi finns i varandras liv igen. vi pratar länge som vanligt, men inte så länge som vi brukar, N´s batteri i telefonen tar slut, precis som alla andra samtal, men inte mitt för jag smygladdar under tiden :D busigt va ??
min ångest hade verkligen avtagit denna dag, jag kunde styra mina tankar till positiva, en sådan dag är det lätt att leva när livsglädjen känns i hela kroppen. när ingenting känns omöjligt att utföra ell förmågan att knuffa undan dumma elaka tankar. jag sjöng med i Hammerfall låt för fulla muggar, " think about tomorrow, ramember yesterday but you have to live to day". precis så är dessa dagar som är blåa, då finns det ingen dagen innan, visst finns det en morgondag, jag försöker i smyg att tänka på den lite försiktigt och automatiskt undrar jag, om nästa dag innehåller dagens otroliga känsla o glädje. jag tänker stanna upp denna dag, tillåta mig att försöka vara lycklig, för det är något jag strävar efter väldigt hårt o mycket, kanske för ofta....jag försöker se det ljusa i tillvaron. denna dag gör jag det, tillåter mig att lyssna på musik högt som bara den, att det är ok att njuta av de små tingen som finns runtomkring mig. jag känner hunger, jag äter.
jag tänker oftare o oftare positivt än negativt o min strävan är att få spiralen av känslor att vända uppåt istället för nedåt. jag har alltmer sällan dumma tankar, de finns där hela tiden men inte när jag är sprudlande glad då glömmer jag dem o för att läggas långt in i garderoben. det känns som om mitt liv sakta men säkert håller på att ge sig in i en ny fas, mer stabilt, det finns en plan, en framtid. denna fredag träffar jag inte W, det är inte den veckan men det känns ok.
W som redan från första dagen vi träffades satte ett frö i mig. som W sedan har försökt att både vattna o ge gödsel för att jag ska få kraft, att jag ska växa i mig själv och utvecklas till en positiv individ med en framtidstro. W vill att jag ska ha något att kämpa för o jag kan bara säga att W har gjort ett fantastiskt jobb, W har gett allt vad hon kan för just mig. ibland blir fröet torrt o viset, men inte alls på samma sätt som tidigare. när jag varje gång har varit hos W, då jag lämnar W´s kontor o den tid vi spenderat tillsammans ungefär i en timme, har alltid mitt frö växt, cm för cm och en dag ska det bli en blommande planta. inte en ros med taggar, inte en liljekonvalj med gift utan jag vill bli en gladiolius. så ståtlig, vacker, färggrann o stolt. fast jag vill inte bara blomma en gång om året, jag vill hela tiden få nya knoppar med varierande färger och bli en fulländad blomma, så full av liv och kärlek, dag som natt.
jag har inte fallit sen den 24:e april, då N tog emot mig i sin öppna varma famn. jag mår inte kalas varje dag, men det gör ingen av oss så jag kände mig ganska normal denna dag. jag sover numera varje natt vilket har ett avsevärd betydelse.
jag är verkligen varken då ell nu bitter över allt som hänt i mitt liv. livet har format mig till den jag är idag. allt jag gått igenom av både positiva och negativa händelser, har gett mig stora erfarenheter, på vad jag vill och inte vill. jag har överlevt allt och det är jag väldigt stolt över. jag har gjort jätte många misstag, förhållanden är inte något som jag behärskar. jag blir då en sådan liten människa som försöker att anpassa sig till situationen och gör allt för att den andra ska må så bra som möjligt. jag slutar upp med att leva och glömmer bort mig själv. jag ångrar ingenting, jag har utvecklas som person och kan dela med mig av mina erfarenheter och upplevelser.
jag vet, att jag en dag har fått bukt med min utmattningsdepression, att jag en dag får rätt dos, rätt medicin o rätt diagnos/diagnoser. jag vet att jag har en kronisk åkomma. men du ska nu få dig en match, nu när jag vet att du finns, jag både ser o känner dig, äntligen.
kvällen blir inte sämre direkt utan snarare mycket tvärtom. N ringer, vi pratar och skrattar, fyller på varandras energi. förlöser känslor som finns inom oss, av glädjen över att vi finns i varandras liv igen. vi pratar länge som vanligt, men inte så länge som vi brukar, N´s batteri i telefonen tar slut, precis som alla andra samtal, men inte mitt för jag smygladdar under tiden :D busigt va ??
tisdag 1 juni 2010
Kapitel 47
så var det dags för mitt Aria test, det är dagen efter mitt överlämningsmöte. erkänner gärna att pallet inte riktigt kändes på topp. det kändes faktiskt bättre än dagen innan vilket gjorde mig lite hoppfull och med min magkänsla i botten kunde jag känna, att jag kanske skulle kunna prestera resultat som var acceptabelt för mig.
testet ska ske i en byggnad nära Lidl i Skövde. W har förklarat vägen dit för mig både med ord och ritandes på ett bord. även B.H hörde av sig för att kontrollera att jag visste vägen. ändå är jag orolig över om jag ska hitta, detta är en sådan situation som gör mig nu förtiden stressad, jag har en tid o passa, jag måste vara där i tid annars mår jag inte bra inom mig. det visste både W och B.H.
Jag ska träffa L.A som är legitimerad psykolog. L.A förklarar hur dessa tester går till. L.A vill dela upp testerna på två tillfällen istället för ett. jag skulle egentligen åkt till Göteborg och gjort allt på en dag. men W trodde inte att jag skulle klara av att resa dit, klara av att koncentrera mig i 4-5 timmmar och sen åka hem. W kände att det skulle suga alldeles för mycket energi av mig o W ville ju att mina tester skulle göra mig rättvisa. det är ren visdom. så vi bestämde att detta skulle ske under två olika tillfällen, för att jag skulle orka vara närvarande hela tiden.
vi börjar och jag känner hur L.A studerar mig hela tiden väldigt noga. hur jag reagerar inför uppgiften och hur jag löser problemet, som hela tiden gick på tid. jag vet oxå att jag blir kontrollerad av hur jag sitter, pratar och uppträder. jag vet att L.A har stor kunskap inom både bipolär och adhd. antagligen skulle L.A se mer än någon annan och på så sätt kunna hjälpa både mig och W, M.A i hur och vad vi skulle focusera på. genom dessa tester och flera frågeformulär skulle L.A få fram en profilbild av mig. naturligtvis oxå genom L.A breda kunskap.
jag kan inte låta bli att fråga L.A om jag har borderline som M.H kastat i ansiktet på mig ganska ofta. L.A svarar, jag såg direkt när du kom in genom dörren att du INTE har den diagnosen. äntligen efter att ha frågat tre utbildade individer, trodde jag nu på detta till fullo och kunde släppa denna påtvingade tanke som bitit sig fast i mig. skönt att en amatör psykolog inte hade rätt!!
sista uppgiften löser jag inte inom tiden och blir riktigt irriterad och arg på mig själv. jag säger till L.A att jag klarar den inte, fattar inte hur den ska lösas och jag ser inte helheten på hur figuren ska se ut. hjärnan var helt blockerad av en lösning som var fel och jag kunde inte ändra på mitt tankesätt. jag säger att jag ger upp med en mycket irriterad och besviken röst, jag är inte kapabel att lösa den!!
hjärnan hade svikit mig och jag kände mig otroligt korkad, besvikelsen var enorm.... L.A såg givetvis hur jag reagerade och sa, jo du klarar det, försök igen, tänk på ett annat sätt och strunta i att tiden har gått ut. jag gjorde ett nytt försök, jag försökte tänka i andra banor, på ett helt annorlunda sätt än jag gjorde förra gången. jag löste uppgiften.... BRA sa L.A, du lyssnade på mig, tog åt dig av min information och åter koncentrerade du dig. L.A säger oxå att jag är smart. L.A gav mig beröm både via ord och kroppspråk, efter dessa tre timmar när jag gick ut till bilen, hade jag vuxit 20 cm, dessutom hade jag inte borderline....
tänk vad uppmuntran kan göra, hur en människa kan växa och vidga sina vyer. hur man kan ta hjälp av alla sina sinnen och finna styrkan inom sig. det säger mig av personliga erfarenheter, att vi kan sporra varandra för att vi ska kunna nå ett bättre resultat. alla människor kan hjälpa en annan individ. att ge beröm har gemeneman väldigt svårt att ge, vi är alldeles för egoistiska och avundsjuka. att ge av sig själv till en annan människa är det finaste som finns spelar ingen roll vad det gäller. alla behöver vi känna uppskattning och kärlek på ett eller annat sätt. om man inte ger beröm kan man lugnt räkna med, att man inte heller kommer att få.
efter denna fösta del i aria testet, kände jag ännu mer hur gärna jag vill bli hälsocoach. jag har alltid trott på ordens betydelse i uppmuntran, sporrning och stöttning mm mm. L.A hade oxå gett mig positiv feedback och det är något som ligger mig varmt om hjärtat. vi kan prestera oändligt mycket mer om vi tar hjälp av varandra, men då måste vi ha viljan att lyfta fram en individ, och inte hela tiden oss själva. jag tycker om att ge beröm, oftast blir den som jag säger det till väldigt generad och försöker styra över samtalet till något annat. varför?? jo, helt enkelt är det så, att den jag säger det till är inte van med att få beröm, och det gör ont i mig. istället för att jag får ett tack och ett leende tillbaka, brukar individen titta ner och nästan skämmas över att jag säger dem men oxå för att hon ell han inte har en aning om hur dessa ord ska tas emot. om en annan människa kan bli både bättre och mer tillfreds med sig själv genom några få ord, varför säger vi inte detta oftare till varann?? vi har ett stort ansvar över oss själva men oxå ett lika stort ansvar mot vår nästa. vi är så prestige fyllda, ser bara oss själva som den viktigaste individen på hela jorden, och många av oss tror att vi sitter över andra människor, att vi är bättre som individer....men glöm det, tillsammans kan vi nå hur långt som helst, vi kan börja med att ge varandra beröm, sen får vi se om jorden snurrar sitt varv i alla fall nästa dag....fast att jag gjort något gott för någon annan och satt mig själv åt sidan en stund....
testet ska ske i en byggnad nära Lidl i Skövde. W har förklarat vägen dit för mig både med ord och ritandes på ett bord. även B.H hörde av sig för att kontrollera att jag visste vägen. ändå är jag orolig över om jag ska hitta, detta är en sådan situation som gör mig nu förtiden stressad, jag har en tid o passa, jag måste vara där i tid annars mår jag inte bra inom mig. det visste både W och B.H.
Jag ska träffa L.A som är legitimerad psykolog. L.A förklarar hur dessa tester går till. L.A vill dela upp testerna på två tillfällen istället för ett. jag skulle egentligen åkt till Göteborg och gjort allt på en dag. men W trodde inte att jag skulle klara av att resa dit, klara av att koncentrera mig i 4-5 timmmar och sen åka hem. W kände att det skulle suga alldeles för mycket energi av mig o W ville ju att mina tester skulle göra mig rättvisa. det är ren visdom. så vi bestämde att detta skulle ske under två olika tillfällen, för att jag skulle orka vara närvarande hela tiden.
vi börjar och jag känner hur L.A studerar mig hela tiden väldigt noga. hur jag reagerar inför uppgiften och hur jag löser problemet, som hela tiden gick på tid. jag vet oxå att jag blir kontrollerad av hur jag sitter, pratar och uppträder. jag vet att L.A har stor kunskap inom både bipolär och adhd. antagligen skulle L.A se mer än någon annan och på så sätt kunna hjälpa både mig och W, M.A i hur och vad vi skulle focusera på. genom dessa tester och flera frågeformulär skulle L.A få fram en profilbild av mig. naturligtvis oxå genom L.A breda kunskap.
jag kan inte låta bli att fråga L.A om jag har borderline som M.H kastat i ansiktet på mig ganska ofta. L.A svarar, jag såg direkt när du kom in genom dörren att du INTE har den diagnosen. äntligen efter att ha frågat tre utbildade individer, trodde jag nu på detta till fullo och kunde släppa denna påtvingade tanke som bitit sig fast i mig. skönt att en amatör psykolog inte hade rätt!!
sista uppgiften löser jag inte inom tiden och blir riktigt irriterad och arg på mig själv. jag säger till L.A att jag klarar den inte, fattar inte hur den ska lösas och jag ser inte helheten på hur figuren ska se ut. hjärnan var helt blockerad av en lösning som var fel och jag kunde inte ändra på mitt tankesätt. jag säger att jag ger upp med en mycket irriterad och besviken röst, jag är inte kapabel att lösa den!!
hjärnan hade svikit mig och jag kände mig otroligt korkad, besvikelsen var enorm.... L.A såg givetvis hur jag reagerade och sa, jo du klarar det, försök igen, tänk på ett annat sätt och strunta i att tiden har gått ut. jag gjorde ett nytt försök, jag försökte tänka i andra banor, på ett helt annorlunda sätt än jag gjorde förra gången. jag löste uppgiften.... BRA sa L.A, du lyssnade på mig, tog åt dig av min information och åter koncentrerade du dig. L.A säger oxå att jag är smart. L.A gav mig beröm både via ord och kroppspråk, efter dessa tre timmar när jag gick ut till bilen, hade jag vuxit 20 cm, dessutom hade jag inte borderline....
tänk vad uppmuntran kan göra, hur en människa kan växa och vidga sina vyer. hur man kan ta hjälp av alla sina sinnen och finna styrkan inom sig. det säger mig av personliga erfarenheter, att vi kan sporra varandra för att vi ska kunna nå ett bättre resultat. alla människor kan hjälpa en annan individ. att ge beröm har gemeneman väldigt svårt att ge, vi är alldeles för egoistiska och avundsjuka. att ge av sig själv till en annan människa är det finaste som finns spelar ingen roll vad det gäller. alla behöver vi känna uppskattning och kärlek på ett eller annat sätt. om man inte ger beröm kan man lugnt räkna med, att man inte heller kommer att få.
efter denna fösta del i aria testet, kände jag ännu mer hur gärna jag vill bli hälsocoach. jag har alltid trott på ordens betydelse i uppmuntran, sporrning och stöttning mm mm. L.A hade oxå gett mig positiv feedback och det är något som ligger mig varmt om hjärtat. vi kan prestera oändligt mycket mer om vi tar hjälp av varandra, men då måste vi ha viljan att lyfta fram en individ, och inte hela tiden oss själva. jag tycker om att ge beröm, oftast blir den som jag säger det till väldigt generad och försöker styra över samtalet till något annat. varför?? jo, helt enkelt är det så, att den jag säger det till är inte van med att få beröm, och det gör ont i mig. istället för att jag får ett tack och ett leende tillbaka, brukar individen titta ner och nästan skämmas över att jag säger dem men oxå för att hon ell han inte har en aning om hur dessa ord ska tas emot. om en annan människa kan bli både bättre och mer tillfreds med sig själv genom några få ord, varför säger vi inte detta oftare till varann?? vi har ett stort ansvar över oss själva men oxå ett lika stort ansvar mot vår nästa. vi är så prestige fyllda, ser bara oss själva som den viktigaste individen på hela jorden, och många av oss tror att vi sitter över andra människor, att vi är bättre som individer....men glöm det, tillsammans kan vi nå hur långt som helst, vi kan börja med att ge varandra beröm, sen får vi se om jorden snurrar sitt varv i alla fall nästa dag....fast att jag gjort något gott för någon annan och satt mig själv åt sidan en stund....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)