det är den 3:e juni, maj försvann som en fis i rymden. denna månad har verkligen börjat med kanon väder, ibland tar jag min kaffemugg o sätter mig på en filt ute på altanen, men jag brukar snart gå in igen, har alldeles för mycket loppor i blodet för att sitta still. det är torsdag men jag ska ändå träffa W denna dag. jag vaknar som vanligt med en fet baksmälla, känns som jag har en betongkeps på mig o ögonen vill inte öppna sig, men direktör Hobbe vill ut o har som vanligt väckt mig med en tass i pannan. det känns känns ändå som om mitt humör är bättre o att jag är mer mottaglig för en bättre dialog idag. jag är mer överens med mina tankar o min kropp känns mer harmonisk. kanske är det av den nya medicinen?
men jag är oerhört trött på att vara tung i huvudet fram till på eftermiddagen, slöseri med timmar då jag ofta faller in i negativa tankar. dagen blir inte alls varken som jag hoppats ell vill att den ska vara. börjar bli trött på mitt sätt att vara, att det pendlar så mycket i mitt humör, bara på en timma kan det sköna försvinna för att övertas av det jobbiga. dagen skuggas då av stora moln, ordentliga regnskurar och en åska som dånar o blixtar som smäller ner alldeles för nära. men efter regn brukar ju regnbågen titta fram och det ska jag hålla i minnet denna dag. för solen skiner mig i ögonen och jag försöker verkligen att njuta på vägen in till psykologen.
jag berättar om den tunghet jag känner på morgonen i både kropp o knopp. W tycker inte alls att det låter bra och tillsammans bestämmer vi oss för att halvera den dos jag tar på kvällen. vi provar säger W, det är din kropp och du har full rätt att mixtra lite för vi måste snart hitta rätt dos, tiden springer iväg o snart är det höst då du ska börja med en del aktiviteter. dessutom tror vi att den höga dosen jag tar på kvällen, påverkar att jag inte känner någon större effekt av den nya medicinen som jag fick av läkaren, i slutet på maj. jag känner att det är ett bra beslut, jag måste våga svänga ut lite själv o lyssna mer på min kropp. det ligger ju ett lika stort ansvar på mig att det blir rätt o bra till slut. jag vill sova men inte förstöra hela dagen av att jag är trött och slut.
alldeles riktigt så är jag mycket mera positiv denna gång än jag varit de senaste veckorna. jag erkänner att jag ibland reagerar blixtsnabbt i mina känslor, W håller med, du exploderar på en sekund säger W.... men vi ska hitta vart din pendel av känslor känns som bäst men du måste ha tålamod o ge det tid. jag måste ge mig mer tid för eftertanke, att inte reagera via känslor utan via det sunda förnuftet. och förstå att alla är inte som jag....alla kan inte läsa tankar, alla har inte en magkänsla, alla kan inte läsa mellan raderna, jag vet.
jag måste sluta upp med att låta mina irrationella sidor tar överhand och istället fokusera på mitt logiska tänkande och sunda förnuft, i all mer utsträckning än vad jag gör nu. dom negativa aspekterna får inte grumla mitt omdöme, men just nu är jag inte riktigt kapabel till att vara klok i alla lägen och tänka ett steg längre. men jag vill o kan, jag får bara jobba lite mer med denna sida av mig själv. men hur många av oss upprätthåller en balans där vi lever i en realistisk tro på vår egen förmåga? jag tror att gemeneman har en uttalad tendens att bli enkelspåriga i sitt tänkande. jag vill bli mer flexibel, kunna dra nytta av de erfarenheter och kunskaper jag har inom mig, inte se så många begränsningar som jag gör idag. utan känna att jag ständigt utvecklas och inte köra fast i gamla hjulspår. ett vant mönster är mycke enklare att leva i, men att vidga sina vyer måste ju göra livet ännu rikare att leva?
att ha samma tankemöster hela livet måste göra att vi blir mindre berikade, utvecklas mindre och där av försvinner mycket av det vi har runtomkring oss. istället för att dra nytta av en annan människas kunskaper och därmed bli mera öppna i sinnet, håller vi fast vid det som känns tryggt. jag vill oxå påstå att vi oftast i en diskution inte ändrar våran åsikt, utan vi slåss med näbbar och klor att det vi tycker är den enda riktiga, vi vägrar att ta in nya intryck. vi gör allt för att den andra ska ändra sig o till slut tycka som oss, då har vi vunnit....men varför? rädsla över att ha fel? att ändra sin åsikt måste ju innebära mer kunskap, berika vårt tankemönster och lära oss att se annorlunda på saker o ting. för måste vi göra o leva som vi alltid har gjort av gammal vana, eller vill vi suga i oss mer av det livet har att erbjuda? att stå på sig i alla lägen gangnar ingen utan snarare tvärtom. varför ha tunnelseende när vi kan få en bredare horisont? vi tänker o tycker olika om det mesta, det är inte fel, men att inte lyssna på en medmänniska vad den har inom sig är ett stort fel. för vem har rätt i att tycka att man är bättre än sina relikar? tänk på det nästa gång du tänker ta ton och överföra dina åsikter på någon annan, låt den du står inför tycka annorlunda....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar