nu var det dags för min andra del i Aria testet. det sker på samma ställe som del ett, provet ell testet beräknas ta ca 4 timmar. jag tänker på vägen till Skövde, typiskt att tester ska vara just idag, bara några dagar efter inbrottsförsöket. jag hade inte sovit så vidare värst mycket under de tidigare dygnen, jag kände mig inte alls pigg o rapp, utan snarare tvärtom. jag visste redan här att det inte skulle gå lika bra som förra gången. hjärnan kändes som en kokt potatis. mina tankar var redan negativa vilket absolut inte gynnar någon människa i detta läge. tyvärr blev det som jag kände, kanske hade jag kunnat klara av det bättre om min hjärna hade varit fri som en fågel men nu var den som en snigel, sakta gemak framåt o ett hus på ryggen. nu kunde jag inte styra över mina tankar att se fritt o enkelt, utan hela kroppen skrek, du klarar det aldrig....
jag kunde inte koncentrera mig, jag blev hela tiden otroligt besviken på mig själv. jag klarade inte en del uppgifter alls, jag hade inget svar på en del av frågorna som L.A ställde. som tur är visste L.A vad som hänt i helgen o att jag led av sömnbrist. hjärnan var seg o tänkte helt ologiskt, när L.A visade svaret ell sa vad det skulle vara på frågorna, var det ju uppenbart, jag visste dom flesta svaren inom mig men hade inte fått till det. återigen började jag tvivla på mig själv. skulle verkligen min hjärna bli någonsin bli sig själv igen?? varför gillade den inte matematik? jag har alltid gått särskild kurs i matte, jag gillar siffror och att klura ut olika lösningar o övningar.
när jag sitter i bilen hem, när allt är över, tänker jag fortfarande på dom uppgifter jag inte löste. var det pga det bipolära, uttm.depp ell jag kanske inte hade bättre kapacitet? kanske var jag inte mer begåvad än så? jag åkte vägen över mariestad, ska äntligen få hämta hem min dator, uppgraderad och i full funktion, äntligen.
hela dagen grusas tyvärr av aria testets sista del. jag var verkligen inte nöjd med mig själv. visserligen hade inte mina förutsättningar varit de bästa, jag var fullt medveten om det. men för mig var detta ett stort nederlag, framför allt fick mitt självförtroende en ordentlig smäll. varför tänkte jag bara på det negativa som hänt och inte på det positiva? för jag hade ju faktiskt klarat en hel del....testet skulle ju bara ge oss en fingervisning om vilket läge jag befann mig i just nu. hur mycket som tagit skada i min hjärna och se hur mycket som är på väg att komma tillbaka. men är man en människa med stor prestationsångest så är man, det går aldrig ur, kraven på mig själv ligger skyhögt vilket gör att jag ofta har blivit besviken under dessa år som jag har haft denna sjukdom. efter några dagar fick jag ytterligare ett frågeformulär på posten av L.A, jag fyllde i det som jag kände passade mig bäst, jag lägger det på lådan. nu var det klart, nu skulle L.A göra en sammanställning. jag skulle sen bli kallad till göteborg för att gå igenom allt. med bävan ser jag fram emot detta möte, tänk om jag ansågs vara helt rökt? tänk om min hjärna hade skrymplat ihop sig som ett russin? jag tror inte att jag vill veta svaret....
jag ser framför mina ögon vad Sally Brampton skrev i sin bok, att nudda vid botten, hennes psykolog sa: jag kan garantera att din IQ skulle vara sänkt med minst 30" om vi testade dig nu. föga tröst, men jag vet ju i mig att det logiska tänkadet försämras, koncentrationen, minne, förnuft....men jag hade ju inte klarat av att få ihop dessa jävla puzzelbitar i samma färg som skulle bilda ett djur, intelligent brist ell sviter?? tur jag ska träffa W om två dagar....
jag tycker om det som Rabbi Zusya skrivit:
när jag står inför den gudomliga domstolen så kommer de inte fråga, varför jag inte var Mose. de kommer att fråga mig, varför jag inte var mig själv.
Anna Ternheims ord vandrar oxå omkring i mina tankar:
leave the body
leave the mind
every promise
every place behind
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar