jag brukar ofta ha fel, men att jag hade det denna gång var otroligt skönt! ingenting blev som jag befarade, utan snarare tvärtom. i alla fall mycket bättre än vad jag hade förberett mig på och den bild jag målat upp inom mig.
resan började förra onsdagen med att jag skulle träffa Y.B som är psykiatrisjuksköterska vid vuxenpsyk i mariestad. Y.B är specialist inom ämnet adhd. detta är första gången vi träffas så Y.B ställer en hel del frågor, samtidigt som ett protokoll fylls i. samtalet blir ganska långt, Y.B ville veta saker om mig och dessutom förklara en massa så att jag både förstod o hängde med i svängarna. jag ställde en del frågor och jag upplevde Y.B som kunnig och mycket intresserad av sitt yrke. jag berättade hur jag hade mått under dessa dagar sen min läkare höjde från 18mg till 36mg av adhd medicinen. jag sa som det var, att jag upplevde mig själv alldeles för låg, att de gråa dagarna var betydligt fler än de blåa. Y.B tycker att vi ska höja till 54mg redan nästa morgon.
jag får ett litet häfte av Y.B som heter: adhd- när livet som vuxen inte fungerar.
jag känner genast igen mig i mångt o mycket, en del stämmer inte alls men det beror väl på att alla är olika, olika faser o svårighetsgrad. Y.B tar blodtryck: 120/70 och min puls har gått ner till 68. vilket jag tror beror på att vi har minskat på kvällsmedicinen, för förra gången låg den ju på 80. Y.B ville även väga mig men det ville inte jag, jag vann. ok sa Y.B jag ser ju att du inte är undernärd, nä sa jag, det är absolut ingen risk för det nu i alla fall. Y.B blir oxå godkänd av mig och vi bestämde att ha ett telefonmöte den 24:e, för att kolla av hur medicinen fungerar med den nya dosen och om jag får några biverkningar. ytterligare en bra och underbar människa som ska följa och vara med i min framtid, kan det bli bättre?
jag for hem med både positiva tankar och känslor, men oxå med en liten rädsla, T skulle komma hit idag. hur skulle jag reagera och klara av nästan 5 dagar med sällskap, så tätt inpå och hela tiden? jag vet att T absolut inte vill mig något illa, snarare tvärtom. min oro rörde sig mer om mig själv, skulle jag klara av att vara mig själv? hålla en normal fokusering och vara lagom glad, utan att spela en roll ell hamna inne i min trygga glasbubbla. jag visste att jag inte fick tömma mina batterier på att vara till lags och bara ta hänsyn. jag kan inte ge mer än lite av min energi för att inte braka ihop och falla. jag bestämde mig för att vara helt ärlig mot T och förklarade hur jag ville ha det och att jag måste följa vissa rutiner bl.a med mediciner och sovtider. T sa, jag är bara här för att umgås och ha det trevligt, ta dagen som den kommer o göra det vi vill. pust tänkte jag, båda ville bara vara, vila och ta det lugnt.
på fredagen for jag till W, vi har inte setts på två veckor och jag kände i hela mig, att det skulle bli otroligt skönt och välbehövt. jag är på gott humör och W säger, tänk om vi börjar hitta rätt bland dina mediciner, samtidigt ler W med hela ansiktet. ja jag hade faktiskt mått bra de dagar som gått sen höjningen till 54mg. jag kände mig annorlunda, kanske är det så här normala människor mår? jag vet ju inte hur man då mår säger jag till W. W säger, nej det vet du inte men om du nu mår bra så är ju det huvudsaken, sen om det är normalt eller inte spelar väl ingen roll, vem är normal? jag säger, egentligen hade jag velat bara vara bipolär, adhd klingar väldigt dåligt i folks öron. dom slänger sig hit o dit med dessa bokstäver så fort någon är annorlunda ell gör något som inte passar dem. vi vet ju inte än helt säkert vad du har säger W, visst lutar det åt adhd men kanske även bipolär. men spelar det någon roll? dom människorna som inte accepterar dig som du är med ell utan diagnoser, är väl inga riktiga vänner? dessutom kommer ingen att se någon av dessa, du har haft dem hela ditt liv och du kommer ju inte att förändras. du gör inte detta för någon annans skull, utan för din egen. så att du äntligen kan få lugn och ro, både inuti dig och i din hjärna.
jag har en underbart klok psykolog, den bästa som finns. när jag ska gå ger jag W en kram, vi ska inte ses på två veckor, men inte enbart därför klamrar jag mig fast vid W. för om någon bara förstod hur mycket dessa samtal ger mig, hur mycket dom betyder och hur mycket jag behöver dom. hur mycket W betyder för mig, W har alltid varit linan mellan liv och död. jag känner en enorm tillit till W, jag accepteras till fullo för den jag är, W ser mig som en människa och bakom min ridå av rädsla, förtvivlan och hopplöshet. för W är jag en medmänniska med samma rättigheter som alla andra. för W är jag inte onormal, utan en liten förvirrad människa som måste lägga om kursen.
de senaste två dagarna har varit vackra. i flera dagar har fotografiet varit i färg med en polerad bländande guldram.
" man är alltid så lycklig eller olycklig som man tror / drottning Kristina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar