Min tredje dipp handlade om hur dålig jag är på att ta kontakt och höra utav mig, bl.a till folk i min närhet. L.A säger, det här gör mig förvånad, du har social kompetens, du är öppen och kan mycket väl föra en konversation. men du sitter hellre ensam istället för att vistas bland folk ell gå på olika tillställningar. jag förklarade detta med, att det bl.a blivit så under L.W´s svarta vingar, svartsjuka och kontrollnehov. att jag alltid känner mig obekväm när jag ska ta kontakt med någon vän ell bekant. mycket av rädslan ligger i att jag stör, att jag ringer olämpligt ell att dom bara svarar men har egentligen ingen lust alls att prata just då. många säger, du kan ringa mig precis när som helst ell komma förbi och ta en fika. för mig är det tomma fraser, något folk slänger ur sig av ren vana men dom menar ingenting med det. jag berättar oxå att jag alltid känt mig ensam inuti mig. det där stora hålet som jag inte vet vad jag ska fylla med, lika stort som en fotboll, vad det är som saknas.
jag säger L.A, jag kommer att vidarbefodra alla dessa uppgifter och testresultat till din psykolog. jag kommer att ringa W så ni båda två vet vad ni ska jobba ännu mera med. min första tanke var, precis som om inte W vet det redan. min andra tanke löd, fan vad ett sådant här test kan träffa så rätt o avslöja sanningen. allt som stod o sas, visste jag ju att det var sant. jag kände mycket väl igen mig, jobbigt men oxå intressant att det fungerar i praktiken. jag hade alltså klarat av att svara ärligt både i formulären och på de muntliga frågorna. L.A tog till orda igen, det visar oxå på att du numera skiter i vad folk säger, du bryr dig inte o du engagerar dig inte i andra. du bryr dig bara om dom som du anser vara dina vänner. jag funderade ett bra tag på vad L.A hade sagt, L.A tittade på mig o förväntade sig ett svar. till slut fick jag fram, mmmm och sant. slut på diskutionen. jävla diagram och frågor, avslöjad in på bara kroppen, men mycket har ju sina förklaringar.
på resan hem var mina tankar enbart koncentrerade på hur jag var i min personlighet. jag försökte finna svar på hur jag blivit sådan och jag fann flera anledningar. yttre och inre påverkan av diverse människor jag mött och händelser som har inträffat, under hela mitt liv. jag kände mig dyster, ledsen, kass, tom och vemodig hela vägen hem. jobbigt att inse fakta, jobbigt att bearbeta allt som sagts. jag måste verkligen jobba mycket mera med mig själv, min syn på mig själv som person. jag kan varken tycka om någon annan eller acceptera andra individer, förrän jag känner så mot/till mig själv. kanske är det så att jag är en ensamvarg i alla fall? eller har jag blivit det under resans gång?
jag visste att resultaten och fakta skulle påverka mig under flera dagar framöver. hjärnan skulle jobba på högvarv och försöka se det ur andra perspektiv och vinklar. jag skulle vända ut och in på mig själv många gånger, för att försöka reda ut det nystan som trasslat till sig rejält. att det skulle bli någon bra sömn de närmaste nätterna kunde jag bara glömma. önskade innerligt att jag skulle träffa W denna veckas fredag. men det skulle jag inte pga av denna jävla midsommarafton, som får mig att må dåligt och känna spyan klumpa sig i halsen. hellre en fredag med W än färskpotatis, sill och nubbe. det kändes otroligt långt till nästa fredag.
när jag kom hem hade fotografiet bleknat och blivit suddigt, ramen hade inte längre samma lyster.
Egna ord:
" om du kan vidröra vid min själ, nudda vid mitt inre, lämna ett positivt bestående fingeravtryck på mitt hjärta, om du kan få mitt blod att bubbla som champange, då är du min vän. om du dessutom älskar mig för den jag är, då får du stanna kvar. men vill du förändra mig till någon jag inte är, då får du gå. "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar