Första natten jag sovit ordentligt på sedan inbrottsförsöket, inte så djupt men absolut givande och väldigt skönt. idag ska jag vara hos psykologen 13,15, samma tid som jag haft i 1½ år. jag duschar och öppnar dörren för Hobbe, han vill ut och njuta av dagen. äter en macka o slänger i mig tre baljor lut innan jag drar iväg på mötet med W. det duggar lite lätt och det känns som om den kvava luften håller på att lösas upp, önskar att det blir åska idag så det blir mer syre att dra ner i lungorna. jag gillar regn o åska, jag gillar jordens alla ytterligheter, olika väderomslag. de är så stora o mäktiga dessutom kan man inte göra någonting åt att det händer, bara se på och njuta.
jag känner inom mig att idag är jag på ett jädrans humör, idag skulle jag utmana och ge W en match. jag hade många saker som jag ville diskutera och W måste hjälpa mig att reda ut vissa begrepp. W visste om inbrottet för samma dag samma dag det skedde skickade jag ett mail till W där jag förklarade och berättade vad som hänt. jag var både arg o rädd när jag författade det mailet och det svar jag fick av W var som vanligt logiskt o klokt. W måste bara kunna reda ut mina funderingar, jag sprängdes snart av all frustration.
lika glad som vanligt hämtar W mig ute i väntrummet. fast jag ser oxå att W är orolig och säger, vad skönt att du kom idag. vi vandrar längst korridoren tills vi når det numera invanda rummet. där jag massor av gånger haft lust att dunka in en snus i W´s taklampa, W är inte lika förtjust i den tanken.
W frågar hur det är och jag berättar, hur det varit under den senaste veckan. naturligtvis hör W hur arg, besviken o irriterad jag är. jag berättar om de uteblivna reaktionerna från mina vänner runtomkring mig men säger oxå att vänner från förr hade stöttat mig. för mig är det så logiskt, enkelt o självklart. jag hade som vän agerat helt annorlunda. jag ser och känner hur W börjar bli orolig, denna sida av mig har inte W sett förut. där jag är obstinat, håller hårt fast vid mina principer. W försöker förklara och ber mig flera gånger att jag ska lyssna klart....jag är inte speciellt lyhörd, jag ville få ur mig all galla här o nu. jag kan inte sitta still, jag har myror i brallan.
W försöker återigen förklara att jag inte kan räkna med att människor tänker som jag. W tycker att jag skulle klart o tydligt bett om hjälp, aldrig i livet säger jag. jag är inte villig att rucka på mina principer idag vad jag tycker är rätt o fel. för jag anser att människor ska fatta i alla fall, begripa att det är en kris, hur svårt kan det vara säger jag....alla har tid att ringa ett kort samtal, skicka ett sms, alla vet vart jag bor fortsätter jag i en lagom ironisk ton. jag är inte go denna dag.... W säger, du är unik, du kan känna av sinneslag på långt håll, du bryr dig alltid om de som står dig nära. men du kan inte begära att alla andra har den förmågan. jag vet att det är sant men idag är jag på trots humör o väldigt labil. W är rädd att detta ska dra ner mig psykiskt, att jag ska bli bitter på mina vänner. det är ju dig jag tänker på säger W. jag säger att jag inte är bitter bara just nu jävligt besviken, arg o tom. W tar till orda igen, dina känslor grundar sig i vilka förväntningar du har på andra. mmmmm säger jag, jag hade förväntat mig mer helt riktigt och för mig är det så naturligt enkelt. ge och få....
jag har en timmes tid egentligen men denna fredag samtalar vi i två timmar. men jag var tvungen att få ur mig allt som legat o pyrt hela veckan, som vuxit till en tickande bomb. jag säger dom orden som får W att skrynkla ihop hela ansiktet o tar beslut om att vi ska ses varje vecka ett tag framöver, jag säger att människan är ond....ojojoj säger W vi har mycket kvar att jobba med....vi måste lära dig att be om hjälp att det är ok att göra det utan att man förlorar lite av sin självkänsla. jag sa återigen aldrig!
samtaler avslutas med att jag säger, jag vill prova någon annan medicin. jag vill sova men inte leva med dom biverkningar jag får. helt rätt säger W, det är din kropp du bestämmer. det var nog enda gången W höll med mig denna dag..
i bilen hem funderar jag på om jag har varit för hård mot mina vänner. jag tycker inte det, alla borde besitta en liten del av logiskt tänkande vanligt bonnförnuft. jag har under de senaste åren gått igenom en jobbig seperation, uttmatt.depp, avlivning av Linum, G´s bortgång, bipolär diagnos o inbrott. detta var återigen en livskris i mitt liv. jag skriver inte detta av självömkan utan för att öppna ögonen på folk, stanna upp o hjälp till, försök se vidden av det hela för den enskilda individen. försök se helheten o tänk ett steg längre, sätt inte på dig skygglappar när en medmänniska har råkat ut för något hemskt. har jag dömt gemeneman för hårt? kanske, kanske inte....kanske måste jag inse att många har en bristande förmåga att känna empati. kanske måste jag inse att min hjärna är annorlunda, att den inte fungerar som alla andras. jag vill inte det, jag vill tro till människans förmåga att hjälpa varandra, att titta upp ett ögonblick och ta sig tid. jag vill tro och lita på att världen är bättre än vad jag just nu känner. att alla bär ett hjärta inom sig som sträcker sig utanför sin egen kropp och inte bara finnas i sin egna lilla värld. nästa gång kanske det nämligen är du som behöver hjälp....
Stefan Einhorn skriver i en av sina böcker:
Visdomen uppmanar oss att agera när det behövs. att vara en passiv åskådare när en människa far illa, är inte lika ondskefullt som att bidra till denna individs lidande, men nästan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar