sen jag halverade min kvällsmedicin vaknar jag mycket piggare på morgonen, den tunga känslan i huvudet är borta, jag sover visserligen inte lika länge på morgonen men jag tar hellre det. fast att jag vaknar utvilad och skärpt denna dag, känns det som om denna dag, kommer att innehålla en hel del vassa tistlar. vart jag än sätter ner mina fötter, kommer jag att få en massa taggar under mina trampdynor, blodiga sår som gör ont och tar tid att läka. men jag måste dra ut en efter en för att förstå och finna en anledning till varför jag känner mig som en avslagen coca-cola. innerstinne i djupet av mitt hjärta vet jag egentligen svaret. jag måste börja med att dra ut den största av dem alla, den som borrat sig fast och vid detta laget, efter så många år, är den alldeles infekterad. den sitter som en stor böld i både hjärta och hjärna, den drar ner mig otroligt mycket psykiskt. men jag vill inte tänka på detta problem för jag ser ingen lösning, hur jag ska ta mig ur denna situation. jag vet vad, varför och var, men jag vet inte när och hur, kanske även om....
jag pratar om pengar, pengar som inte räcker till, pengar som aldrig finns. jag vet att jag själv har bidragit till detta skämt angående makaroner. jag sådde ett frö och sen växte det med rekordfart. kanske var det ett sätt för mig att slippa tänka på den rätta orsaken till, denna eviga pastarätt. handen på hjärtat så skulle jag gärna äta en mer allsidig kost, om jag bara hade haft råd! jag kan både känna lycka, glädje och frihet då jag har mjölk i kylen, bröd till frukost, mat till Hobbe i flera dagar och när bensinmätaren i bilen inte lyser röd.
att erkänna detta är mycket tuffare och jobbigare även genant, än att berätta om min diagnos. för den kan jag inte hjälpa, jag kan inte rå för det överhuvudtaget. jag kan inte påverka dess öde bara försöka mildra dess styrka o framfart. ta ansvar över att den inte går ut över någon annan, att bevara den inom mig och inte visa det utåt. men angående pengar så har jag mig själv att skylla, jag har satt mig i denna situation bl.a genom dåliga val, prioriteringar och inget sunt förnuft. just för stunden har det känts rätt, det är väl alltid rätt att hjälpa en annan individ? jag har skänkt bort tusentalskronor, jag har gjort en annan individs liv lättare för ett tag....det är tyvärr så jag fungerar ell fungerade. att utnyttja denna dåliga egenskap hos mig har inte heller folk varit sena med att nyttja men det har ändå varit mitt beslut i sista stund. detta ständiga jävla dilemma..hjälpa ell inte..
jag vet att många över hela världen har det tusentals gånger värre än mig, men just nu är jag inte fokuserad på det. jag känner naturligtvis medlidande med dom men just nu känns det faktiskt viktigare, att tänka på mig själv, kanske egoistiskt och utan moral, men jag kallar det för överlevnads instinkt. som tur är drar medicinen ner min hunger, jag har en sämre aptit än på länge. ibland minns jag inte ens när jag åt sist men det gör jag denna gång. det var den 30:e maj när jag och mamma firade både morsdag och min födelsedag. då åt jag hemgrillad kyckling, potatis o sallad, festmåltid. min självkänsla blir inte direkt bättre av att min mor ger mig ett paket kaffe varje månad....
denna tanke om pengar gnager ständigt inom mig. den drar ner mina depåer till noll ganska ofta och att inte kunna äta varje dag påverkar både humör och ork. min framtidstro blir därför väldigt utsatt för negativa tankar. jag har ingen energi över, inget att ta av. det får mig att mig otroligt korkad, svag och låg i rang. därför gömmer jag mig i datorns värld, då kan min ångest försvinna vissa stunder i alla fall eftersom jag då har annat att tänka på, något roligt. i spelet är jag snygg, stark, duktig, ihållig o rik. i verkligheten är det precis tvärtom, ful, svag, kass, ihålig, fet och fattig. för den bistra sanningen är sådan, jag har en ständig ängslan och oro över hur vi ska överleva morgon dagen jag o hobbe. det kanske är därför min hjärna inte längre gillar att räkna. eftersom det i min värld bara finns minus tecken framför alla siffror? jag hoppas av hela mig att skattepengarna kommer denna vecka, för jag vet att det kommer kravbrev med posten....
så till alla er som känner mig, nu har ni fått en förklaring till varför jag nästan aldrig följer med ut på något, fast jag vill egentligen inget hellre. men det finns inga pengar. det är oxå därför som jag inte kan åka längre bort för att fira födelsedagar, följa med på olika tillställningar som jag har lovat så länge. jag har helt enkelt fanimej inte råd! kan ni förstå det? krasst men jävligt sant. så ge mig andrum och inte dåligt samvete, det räcker med att jag gör det själv. jag är less på alla pikar jag får att jag aldrig har tid ell får tummen ur....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar