Hade inte tänkt att berätta om denna episod eftersom jag tycker att det borde kännas skämmigt för de inblandade. Nu har jag funderat i en vecka och kommit fram till att jag vill berätta hur jag upplever och upplevde situationen utifrån mina ögon och tankar. Jag har ju numera lärt mig att inte säga eller skriva något förhastat som jag sedan kommer att ångra. För skadan är har redan skett och finns kvar inom en även om man ber om ursäkt.
Förra hösten arbetstränade jag i några månader som kyrkovaktmästare på kyrkan här i byn. Jag trivdes som fisken i vattnet. Äntligen var jag ute och jobbade. Jag tyckte om både arbetssysslorna och arbetskamraterna. Det var lika roligt att åka dit spelade ingen roll vilken dag det var, vad vi gjorde eller vad vädret hade att erbjuda. Jag hade turen att få återvända dit i April.
Det var lite bakgrund nu till ämnet. Du sa, det känns som du håller en viss distans till mig. Om du bara visste hur rätt du hade. Det fanns flera anledningar. För det första sa min magkänsla att jag inte kunde lita på dig till 100 %. Det andra var ditt konstiga synsätt om man skulle prata i telefonen eller inte när man sitter bakom ratten. Du sa, jag klarar faktiskt av det så det är inget problem. Jag försökte förklara nackdelarna för dig men det nådde inte fram. Jag tänkte, då har du aldrig sett hur långt ett barn flyger när den träffas av en bil som kör i 50 km. Då har du aldrig sett ett barns hjärna utspridd över en stor area. Han som körde bilen, en mycket erfaren förare, var stressad, sen till jobbet och surrade i mobilen. I bilen satt hans son som skulle lämnas på dagis. När den värsta chocken hade lagt sig, när han verkligen insåg och förstod vad som hade hänt, bröt han fullständigt ihop. Nu skulle han förklara för sin granne vad och varför det skett. När han sa att hans uppmärksamhet inte låg på körningen, han både styrde och växlade med en hand, blev pressen alldeles för stor. Tror du verkligen att han kunde leva vidare med den vetskapen och den smärtan? Så varför skulle just du ha den förmågan, den snabba reaktionen när ingen annan har den? Det är inte för inte som det kom till en lagstiftning angående detta ämne....
Under en fika satt du och chefen och gav den nya praktikanten flera psykiska diagnoser. Vad jag vet så behövs det en ordentlig utredning, tester och samtal innan man kan och ska dela ut en diagnos. Dessutom ska man vara specialist inom det området med en gedigen erfarenhet, lång utbildning och kunnighet. Ingen och jag menar ingen, kan göra det bara genom att se och lyssna på någon!!!! Lekmän ska inte ens försöka!! Ni hade aldrig listat ut att jag har diagnoser om jag inte hade berättat det!! Nu förstår jag att ni har suttit och diskuterat, gjort olika analyser, spekulerat som rena rama amatörer. Med all fokus och inriktning på mig och den andra praktikanten.
Det var på en tisdag, några veckor in i september. Inom mig kände jag hur hela kroppen började reagerade och mådde illa över hela situationen. Jag frågade varför ni sa så. Svaret var både dumt och orutinerat. Hade det inte varit bättre, ärligare, smidigare, och mänskligare om ni hade frågat honom om varför? Det gjorde jag. Och det handlade inte om några psykiska diagnoser. Jag arbetade inte på onsdagar. När jag gick här hemma så växte irritationen och jag kände avsky inför det ni hade sagt. Det var då jag bestämde mig för att städa ur skåpet och eventuellt sluta. Tyvärr så gjorde jag inte det.Vilket jag idag ångrar med tanke på hur det blev.
Förra fredagen var min sista dag. Under natten hände det en sak som jag var tvungen att ta tag i och lösa. Jag insåg att jag inte skulle hinna i tid till jobbet. Jag ringde chefen för att tala om hur läget var, men det tutade upptaget. Jag ville meddela mig så fort som möjligt så jag skickade iväg ett sms till tjejen som sitter alldeles i närheten. Efter ett tag så ringer du och frågar var jag är. Jag berättar om sms:et. Det är då som du får tokspel och blir alldeles skogstokig. Rösten är hög, jag blir utskälld och du riktigt gapar och skriker. Jag uppfattar inte ens hälften av vad du säger. Du pratar både fort och högt. Och allt berodde på att jag hade skickat ett sms istället för att ringa till dig, enbart dig, endast dig osv.............Jag försöker förklara och ber om ursäkt men du varken hörde eller lyssnade. Om du var så orolig borde du väl istället ha blivit glad, och inte arg, när du fick höra att allt var bra med mig?
Av en ren impuls så satte jag på bandspelaren innan jag svarade, något som jag aldrig har gjort tidigare. Vilket jag fick nytta av eftersom det hörs vem det är som skriker och gormar och är arg som en galning. Det var verkligen inte jag som blev arg men det sa du till min handläggare! Det är inte jag som har problem med humöret!
Efter samtalet får jag ett sms från henne som jag skickade till. Hon hade också fått sig en avhyvling och hört hur högljudd han hade varit gentemot mig. Jag svarar och förklarar hur landet ligger. Det är nu du klär på dig rollen som Brother Judas. Ordagrant läser du upp för chefen vad jag har skrivit utan några som helst betänkligheter. Jag skrev till dig i förtroende!!
Jag förtjänar inte den behandlingen efter 7 månaders slit. Jag vet att jag kan arbeta fort, hårt, länge och dessutom noggrant. Jag är en jävel på att arbeta, där kan ingen slå mig på fingrarna!! Jag jobbade 75 % men trots det så hann jag med nästan lika mycket som de andra. Jag gjorde det jag skulle och mycket mer därtill. Jag skulle inte ta någon annans jobb utan vara en resurs. Men jag gjorde det gärna för att jag ville och kunde. Hur jävligt jag än hade det och har det privat tog jag aldrig ut det över någon annan eller lät det påverka mitt arbete. Hur jag än mådde, vad som än hade hänt så tog jag mig ner till jobbet, i ur och skur. Ibland kunde jag vara väldigt tyst, jobba lite avsides och stänga in mig i min bubbla. Jag behövde dessa tillfällen för att ladda batterierna, återhämta mig och orka med allt som hände runtomkring mig. Jobbet var min fristad, en plats där jag kunde koppla bort en del av vardagen och bara vara jag.
I början på juni fick den nya medarbetaren en fot i röva. Du anställde inte någon utan förlitade dig helt hållet på mig och den andra praktikanten. Hade vi inte varit där så hade du varit tvungen att anställa någon. Och fort som bara den för nu var ni en man kort dessutom var det bara några dagar kvar innan semestrarna började.
Vi praktikanter var där gratis, helt gratis. Gratis är gott, även för kyrkan, varför skulle de tänka annorlunda sa min psykolog till mig. Alltså från juni till sista oktober, 5 månader, sparade jag in 150000 kronor åt kyrkan. Månadslön plus arbetsgivaravgift. Och vad fick jag för tack?? Jo en ren utskällning på grund av ett enda litet sms!! Som jag skickade för att tala om att jag kommer lite senare. Jag har aldrig upplevt en sådan lat jävel, han som fick sparken, i hela mitt liv. Jag har aldrig någonsin upplevt en sådan barnslig och omogen behandling som jag fick. Trots att jag har jobbat tillsammans med tusentals individer har jag aldrig sett eller hört dess like!
Jag skulle aldrig kunna springa in till chefen och skvallra vad som har sagts, varken om det ena eller det andra. Jag skulle aldrig berätta för någon annan vad en människa har sagt till mig i förtroende. Aldrig i livet! Men det gäller att man har tillgång till den förmågan. För det är bland det finaste man kan få, när man får ta del av en människas inre, tankar och upplevelser. En stor ära som man måste vårda med en enorm respekt och tillit. Att få komma nära en människa innebär vissa förpliktelser. Det är ett osynligt löfte man ger, en självklarhet, att behålla det för sig själv. Hur ska man annars vinna någons förtroende? Inte genom att skvallra för då blir man snart väldigt ensam! Men vissa gör allt för att klara sig själva. De hugger en i ryggen så fort ett tillfälle ges. Jag står för det jag har sagt och skrivit och jag kan leva med det. För jag har inte hängt ut någon. Den stora frågan är, kan ni? Var det värt det?
Med tanke på hur tidigt chefen ringde till min handläggare i måndags så kan man börja undra över vissa saker. Du skyllde allt på mig. Du hade ringt till mig bara för att du var orolig. Du har inte varit det tidigare så varför just denna dag, min sista? Enligt dig hade jag blivit arg. Tydligen så hade du bett mig komma ner och prata med dig, men det var faktiskt sms mottagaren som föreslog det. Att jag skulle diskutera saken med dig, men inte när. Jag ville inte det, för jag vill inte prata med någon som är så pass uppe i varv då det sunda förnuftet är satt ur spel. Jag vägrar att prata med någon som skriker. Jag tar inte en sådan behandling, inte från eller av någon. Kan man inte lösa ett problem i en vanlig normal samtalston då finns det ingen anledning till att ens försöka. Jag har inte tid med sådant. Varken ork eller lust. Jag har inte heller råd med tanke på min utmattningsdepression. Vilket i mångt och mycket beror på hur andra människor beter sig. Jag vägrar att hamna på ruta ett igen. Och därför måste jag selektera bort allt som känns mindre viktigt. Det är inget som jag tänker lägga ner någon kraft på. Du till och med berättade för handledaren vad jag hade skrivit i mitt sms. Brother Judas.
Jag förstår inte vad ni tjänade på att agera som ni gjorde. Tror inte att skuldkänslorna försvinner bara för att man försöker rentvå sitt eget beteende genom att anklaga någon annan. Jag skulle i alla fall inte må bra om jag hade uppfört mig på det sättet. Det håller inte i längden om man tänker, vad konstiga alla andra är och vad fel de gör, det är ju bara jag som är vid mina sinnes fulla bruk....När sådana saker upprepar sig, gång på gång, borde man rannsaka sig själv. Och erkänna sina egna fel och brister, för de finns hos oss alla, tro mig, det finns ingen som är felfri. Inte ens om man jobbar inom kyrkan, alla är vi vanliga människor som ibland spårar ur.
Jag tycker att ni borde följa och agera som det står i de 10 budorden, speciellt nummer 8. Dessutom borde ni läsa igenom Bergspredikan Matt 5-7. Där står det bland annat: " Behandla andra, även ofödda barn, så som vi själva vill bli behandlade."
Jag var inte arg, jag höjde inte rösten. Jag var och är ledsen, förtvivlad och frustrerad. Och jag är väldigt besviken!
Och där gick jag ur Svenska kyrkan.
