Hennes död kom mig så nära

Från och med idag kommer jag inte att berätta så mycket om mamma. Jag vill att människor talar med och till henne istället för att prata om henne. Den respekten förtjänar mamma precis som alla andra individer. Som det är nu och som det alltid har varit, ringer man hellre runt till varandra och diskuterar vederbörande. Dessa samtal avslutas alltid men samma fras, säg ingenting till mamma, säg ingenting till Anders, säg ingenting till Ullis....den meningen står mig upp i halsen! Det jag vill dela med mig av, är att mamma mår mycket bättre, nästan som sitt forna jag :)

I ett tidigare inlägg berättade jag om en resa till Borås djurpark. Det var den 18:e juli som jag tillsammans med de andra på mötesplatsen Kom In besökte djurparken. Drygt två månader senare, för att vara exakt, så skedde denna fruktansvärda och tragiska händelse den 29:e september.

En av deltagarna går bort alldeles för tidigt, hon blev endast 48 år. Jag tänker inte berätta på vilket sätt eller varför. Jag kände henne bara lite på ytan. Vi talades vid varje gång som våra vägar möttes. De flesta i byn visste vem hon var. Man såg henne överallt, komma gående med sina stavar. Alla tror sig känna henne bara för att hon utmärkte sig på det sättet. Stavarna var hennes verktyg för att kunna gå, få motion och träffa andra människor.

Efter hennes död, precis som det brukar vara, for det omkring alla möjliga rykten. Alla hade sin version. "Det kunde man ju lista ut, det visste man ju att det skulle gå så osv." Jag reagerade väldigt starkt på denna tragedi. Den grep tag i mitt hjärta och det blev så uppenbart eftersom vi nyss hade träffats på Kom In.

Vid denna tid arbetstränade jag på kyrkan. När jag var på väg till lunchen passerade jag askgravplatsen. Jag ryckte till när jag såg den lilla pinnen som det stod hennes namn på. Nu var det så definitiv, ett bevis på att det hade skett, nu var det verklighet. Hennes död kom mig så nära som det bara kan. Varje dag, ibland flera gånger, gick jag dit och pratade med henne. Helt ofattbart!

Dagen innan hennes minnesstund skulle ske, såg jag en av mina arbetskamrater gräva den grop som skulle bli hennes nya hem. Jag stod en bit bort, jag valde att inte stå bredvid, det hade blivit alldeles för mycket. För jag grät, känslan blev så himla stark, reaktionen kändes både psykiskt och fysisk. Jag såg henne framför mig, bilder kom upp, minnen.

Dagen efter gick jag till hennes plats. Den runda ringen avslöjade att nu var hon där. Jag satte mig alldeles intill. Jag ville inte stå på henne. Där nere stod hennes urna, hennes aska.

Någon veckor senare skulle jag hjälpa till att köra in en kista i kyrkan. I bårhuset finns det en loggbok. Där står det namn på dem som finns i det rummet. Så fort en människa ska lämna den platsen så måste det bokföras av vem och när händelsen äger rum. I boken såg jag hennes namn, på ett av skåpen står det urnor. Jag visste var hon hade väntat på sin tur.

Denna vidriga händelse grep tag i mig mycket starkare än vad jag någonsin kunde ha föreställt mig. Det kommer fortfarande tårar när jag tänker på henne. Två barn har mist sin mamma, en man har blivit änkling. Det är så många som berörs. Hennes mamma, pappa, mormor, morfar mm, listan kan göras hur lång som helst.

När jag är nere i byn åker jag till henne och tänder ett ljus. Jag hoppas innerligt att hennes minne ska bevaras och att hon har funnit frid. Att hennes barn klarar av att gå vidare. Tänker på dig, din död kom mig så nära.

"Livet går inte i repris. Du är i direktsändning varje minut. Lev ditt liv. Lev här. Lev nu."

Närheten till döden

Under två månader har jag arbetstränat hos/på kyrkan här i byn. Det är ju väldigt säsongsbetonat så jag gjorde min sista dag i fredags.

Ett arbete som passar mig helt perfekt. Arbeta ute med hela kroppen. Jag har fått varit med om allt från att hämta en kista i bårhuset, försiktigt köra in den i kyrkan och ställa den på plats inför dagens begravningsakt, till att ha gofika på torsdagar. Stora kontraster.

De som jag jobbade i lag med visste om varför jag inte har jobbat sedan februari 2006. Jag lärde många olika saker. Det som var mest svårt att förstå eller rättare sagt ta till sig, var att vi hade raster på bestämda klockslag. Något som jag inte har upplevt på något annan arbetsplats. Förut har jag alltid ätit när det har funnits tid men helt plötsligt fanns det tid för detta ändamål:)

Jag till och med frågade om man fick prata med besökare, svara i telefonen mm. Helt nytt för mig. Jag trivdes så bra att jag glömde bort när det var rast. Till en början fick de andra säga till mig och ibland fick de hämta mig.

Gruppen bestod av sju personer. Helt underbara människor med mycket humor, en grupp som respekterade varandra, hjälpte varandra så det var inte svårt att smälta in. Denna atmosfär har jag inte upplevt sen 2002 då jag jobbade på Saab. Jag kommer att sakna både arbetet och dessa personer!

I början kom det några små grodor från min mun. Jag har aldrig sagt så många "herre gud" tidigare i livet. Det kom fram en besökare och han sa, vilken tur att ni inte måste gräva så djupt. Ja tack gode gud för det, då skulle vi få gräva till dö dagars. Chefen kom fram och frågade, är det mycket rötter? Ja herre gud svarar jag..Fasen tänker jag, de orden igen. Vill rätta till ordvalet så jag säger, men  graven därborta var gudomlig :P

Dagen efter gjorde jag dagens dubbel: Hade berättat för de andra om mina små fadäser. Bestämde mig för att byta strategi. Mitt mantra, säg ingenting som innehåller ord som antyder på vår herre. Den sista graven var full av rötter, en del lika kraftiga som ett finger. Jag tar i allt vad jag orkar, så kommer en liten groda. Men herre jävlar vad seg den är! Tittar mig runt, de andra jobbar alldeles intill men låtsas inte höra. Pust. Men men....tar i så jag nästan far omkull, då kommer en ny. Men det var då självaste fan också. Nu kan de inte hålla sig längre, de håller på att skratta ihjäl sig..

Min ringsignal var en refräng från en låt av Civil War. Den lyder, I´m better than gud.. Bytte snabbt men innan jag hann stoppa nästa låt spelades en låt av samma grupp. En av meningarna i refrängen, Brother Judas you are a liar..

"Ett bra förhållande är inte bara kyssar, smek och sex. Det är även ömhet, respekt och bra kommunikation."

Inspirerad och på gång

Fick en spark i baken av mitt bokförlag, Framsteget. De har gjort ett jätte jobb med min första bok, "Att alltid känna sig ensam." Den boken blev, månadens bok i fokus.

Det börjar klia i skriv tarmen. Idag berättade jag för Mimmi Hjortmyr, tjejen som har gjort båda mina tidigare omslag, vilken titeln fortsättningen på "Maria flörtar med sitt öde" ska ha.

Valde mellan två men till slut föll det sig helt naturligt eftersom jag redan vet hur jag ska avsluta berättelsen. Förhoppningsvis släpps den någon gång mellan februari och april. Jag har ju redan en hel del kapitel klara. Jag kommer antagligen bara att ge ut den som e-bok. Dagens människor läser hellre en bok via datorn än att ha en stående i bokhyllan. Det är något som jag måste ta hänsyn till och lägga in i beräkningarna.

Här är länken som fick mig varm om hjärtat, ödmjuk, generad, tårögd mm.

 http://www.framsteget.net/forlag/boken-fokus-att-alltid-kanna-sig-ensam/

Tack så jätte mycket för all reklam!! Nu ska ord och meningar bildas med hjälp av penna och papper.

En underbar sommar!

Trots allt som händer och sker med min mamma, så har jag haft en underbar sommar. Jag har fått psykbryt, panikångest och önskat att jag inte längre existerade. Men jag har ändå kunnat njuta av solen, värmen, fåglar, blommor och allt annat som hör sommaren till. Jag har tagit varje tillfälle i akt för att ladda cellerna i kroppen. Egen tid, min tid, mitt liv. Faktum är, så här bra har jag inte mått sedan dagen innan Hammerfall konserten förra året, den var i slutet på juli. Resan som var början till slutet.

Jag tillbringade många härliga soliga dagar i trädgården. Ju varmare desto bättre. Jag minns inte ens när jag hade en sådan sommar. Denna årstid brukar jag alltid ha fullt upp. Hus, bil, arbete, kurser, hjälpa andra eller köra in en massa hö. Det minnet jag får upp är från sommaren 82..

En massa fritid som jag kunde ägna åt sådant som jag mådde bra av. Jag klarade inte av att skriva, rita eller måla men jag fann en annan sysselsättning som ändå stimulerade min kreativa sida och behov. Mina nya redskap blev nål och tråd. Jag började laga gamla kläder, sy i dragkedjor och gjorde om vissa detaljer på bland annat byxor. Med hjälp av dessa verktyg blev kläderna som nya, kläder som jag inte har använt på hur många år som helst. De flesta utav byxorna var nu för stora. Man brukar ju säga att kläderna har krympt i garderoben eller i tvätten men för mig var det tvärtom :)

Jag bar linnen, använde piratbyxor och gick barfota. Vilket förde med sig att jag fick diverse frågor: Vad brun du är, har du varit utomlands? Nej, jag har varit på Åkersberg. Vilken fin färg du har, så du kan bli brun fast att du är ljus? Ja, om jag vill, jag är blondin inte en albino. Har du solat i solarium, du är så jävla brun i ansiktet? Nej, jag har varit ute i solen....

Frågorna fick mig att tänka efter. Jag har bott här sedan 2006 och ingen har sett mig solbränd. Och det säger en hel del. Jag har missat så många somrar under min sjukskrivning. Förra sommaren satt jag helst i skuggan, påklädd och kände mig obekväm. Denna sommar flyttade jag på mig och satte mig där solstrålarna fanns. Det spelade ingen roll om det var vindstilla, hela min kropp sög åt sig all värme. Det konstiga är, trots att jag inte har solat på en herrans massa år så brände jag mig bara lite på näsan.

Tänk vilken skillnad. Jag kände mig mycket piggare, fräschare och gladare. Från tidig morgon till framemot 18 tiden mådde jag hur bra som helst. Jag var harmonisk, lugn och trygg i mitt inre, stark i själen och fri i sinnet. Varje kväll kom ändå ångesten krypande. Den smög sig på mig och den svarta ängeln viskade i mitt öra: Du har inte gjort något nyttigt idag. Till en början fick jag dåligt samvete. Jag försökte analysera varför den dök upp ungefär vid samma tid, dag ut och dag in.

Men sen hörde jag de ord som en vän sa till mig när jag berättade för henne om ångesten. Hon sa, lär dig leva med den, acceptera att den kommer och gör det bästa utav det. Hitta ditt sätt att hantera ångesten, vilket annat val har du? Så istället för att sitta där och må dåligt, anklaga mig själv och slå ihjäl en massa timmar, fann jag mitt sätt att bemöta den på.

Jag sa till mig själv. Du lever i dåtid. Bara för att det är sommar så behöver du inte vara uppe alla dygnets ljusa timmar. Du behöver inte tvinga dig att njuta av kvällen bara för att man ska. När jag kände att den var på gång tog jag min medicin och hoppade i säng. Det spelade ingen roll om klockan var 18 eller 22. Jag var väldigt lyhörd inför detta. Jag mådde betydligt bättre av att gå och lägga mig än att kämpa emot.

Jag sov bort ångesten, vaknade både pigg och glad. Jag fann det sätt som passade mig. Jag behöver inte passa in i någon mall, känna krav eller ta hänsyn till någon annan. Jag lever fortfarande efter den principen, kvällsångest är lika med sovdags. Jag somnar omgående med Hobbe tätt intill. Han gör mig lugn, ger mig värme och närhet. Bättre sambo kan man inte ha! :) Mindfulness :)

"Du är inte rädd för mörkret. Du är rädd för vad som kan finnas i mörkret. Du är inte rädd för höjder, du är rädd för vad som händer om du faller. Du är inte rädd för människor. Du är rädd för hur de ska behandla dig. Du är inte rädd för kärlek. Du är rädd för att bli sårad. Du är inte rädd för att försöka igen. Du är rädd för att du ska känna dig misslyckad om det inte går den här gången heller. Låt inte onödiga rädslor hålla dig fången. Var modig. Livet är till för att levas."

Ångest

Önskar att någon förstod den ångest jag känner. Speciellt nu när mamma har blivit sämre och mopeden strular :P Jo tack, jag mår bra, tack för att du frågar och bryr dig! Mamma mår också bra, allt funkar, inga problem alls....

Just nu vill jag be hela världen fara åt helvete!!

Vad svarar man?

Under den gångna veckan har mammas tillstånd varierat. De senaste dagarna har hon varit sämre. Idag frågade hon, utan att vara varken ironisk eller elak, har jag några fler barn än dig, har jag barnbarn? Vad svarar man?? Hennes hjärna kan inte ge henne den informationen, den har inte tillgång till svaret.

Jag berättar om min bror, som bor här, men säger ingenting om G som förolyckades 2009. Jag tror inte att hon alltid är medveten om den händelsen, men ibland poppar den upp, men inte idag.

Mamma pratar allt oftare om sin andra lägenhet. Hon ringer mig på nätterna och undrar om hon ska stanna där hon är eller om hon ska gå bort till den andra lägenheten, för det är ingen som har sagt något om hur det ska vara. Mamma är orolig för att hemvården inte ska hitta henne. Jag förklarar att hon ska stanna där och att hemvården kommer som vanligt nästa morgon.

I hallen stod det ett gäng påsar med sopor i. Jag frågade varför? Mamma säger, jag vet inte var soprummet ligger. Jag säger, det ligger i samma hus som tvättstugan. Jag minns inte säger hon, kanske om jag går ut och tittar. Nästa fråga lyder, hur kommer jag till min brevlåda? Du tar hissen ner till bottenvåningen, där finns alla lådor sen tar du hissen upp. Men säger mamma, ska jag gå ut genom dörren som finns i hallen?

Mamma har några saker som hon önskar få uppleva innan hon lämnar denna jord. Den första handlar om mat. Hon längtar efter att få äta Röding och Harr. Hon vill att min bror och hans familj ska komma dit och äta en god middag med henne, en måltid med kött för det är något som hon inte har ätit på länge. Mamma vill hälsa på sin kusin i Uppsala, sin vän i Linköping och sin syster i Strängnäs.

Banala önskningar som vi borde göra för henne. Jag ska ta itu med dem så fort som möjligt. Fisken klarar jag nog på egen hand. Måltiden får jag be min bror att fixa. Jag ska försöka hitta en bil som jag kan låna under ett dygn eller ett par. Jag bara måste!!

Hennes syster bor på ett hem för dementa. Jag vågade inte berätta för mamma att systern fyllde 75 härom dagen. Jag vet hur ledsen hon skulle bli, gråta och önska att hon var där!!

Jag ringde till hennes ansvariga vårdare för att kolla med dem hur och varför mamma har blivit sämre. De ska försiktigt göra några tester för att se vilken form av demens mamma har. På måndag ringer någon mig och berättar hur det har gått. Jag vill ha ett möte med dem. Jag behöver få kunskap, stöd och råd. Det är en fruktansvärt jobbig tid. Det är mycket som händer med henne..

När jag åker därifrån drabbas jag som vanligt av ångest, varför åkte jag, varför stannade jag inte en stund till? Egentligen ska jag inte åka ner i morgon men mitt dåliga samvete berättar för mig att jag ska och bör.

Jag skrev ett sms till G´s fru och bad henne att ringa till mamma. Jag vet faktiskt inte hur länge hon kommer att minnas dem. Jag bad också min brors son att han skulle gå dit och hälsa på mamma. Det är samma där, hur länge kommer hon att komma ihåg honom?

Fy fan vad detta är jobbigt, frustrerande och smärtsamt!! Jag är livrädd att mamma ska gå ut, vilken tid på dygn som helst, och inte hitta hem igen. Att hon följer med någon fast att hon inte vet vem det är. Jag ringer henne varje kväll, ber mamma att hon ska låsa dörren och stanna där hon är.. Att jag kommer till henne nästa dag.

Det gör så jävla ont, jag kan ingenting göra!! Jag vet att jag måste ta hand om mig själv, ladda batteriet och inte åka dit alltför ofta. Varje dag njuter jag av solen men hur ska jag kunna sitta hemma när jag ständigt oroar mig för henne? Hur ska jag kunna slappna av när det är så här? Hur ska jag annars kunna förlåta mig själv den dagen mamma inte känner igen mig?? Om livet ändå vore blått!

Igår kväll frågade jag Hobbe, kan vi inte åka nu? Men vi måste ta mormor med oss!!

Jag älskar dig mamma!!

Filosofiska tankar

Direkt efter dagens frukost gick jag ut och satte mig på verandan. Solen sken men blev avbruten av några regnskurar. Härligt och välbehövligt, fint regn som lättade upp den kvava luften och gav mer syre. Dagen har jag mest ägnat åt att filosofera. I solens värme började en del funderingar ta form. Medan Civil War dundrade i hörlurarna tog jag tag i de tankar som berörde gårdagen.

Efter jobbet åkte jag till mamma för att ta en fika och kolla hur hennes dagsform var. Hon var lite mindre snurrig denna dag. Vi tittade på kort. I albumet fanns det fotografier på min sambo i Östersund. Lika vacker och tilltalande som de bilder jag har på näthinnan. Det sved till i hjärtat. Gamla minnen, upplevelser och känslor kom upp till ytan. Det är över 7 år sedan som vi bröt upp men det gör fortfarande lika ont. Kanske är det så när man har förlorat sitt livs största kärlek? Det sitter nog kvar resten av livet.

När det hade gått några timmar och klockan började närma sig fyra for jag därifrån. Jag hade ett ärende till att uträtta. Jag skulle åka ut till Månsarud, Törebodas golfbana. Jag pratade med en av de ansvariga, undrade om de ville ha gratis arbetskraft. Lite försiktigt tog jag upp en del saker som några medlemmar är "missnöjda" med. De kan ju jag göra, antar att det är tråkiga sysslor. Han svarade att de inte hade några sådana problem, allt sköttes perfekt och de hade inte något arbete till mig.

Då frågade jag, hur dum kan man vara när man tackar nej till gratis hjälp? Han fann sig inte så jag gick ut till mopeden. Men jag börjar nog tappa stinget. För jag glömde bort att fråga om han hade några 7 tums spik, i så fall kunde han dra dem i dörren. Får komma ihåg det till nästa gång :)

När jag kom hem tog jag fram telefonkatalogen, gick igenom företagssidorna och skrev ner tänkbara praktikplatser. Så på måndag morgon ska jag åka runt bland de som tilltalar mig mest.

Det är väldigt sällan som jag blir besviken eller ledsen på människor. Besviken är kanske inte rätt ord men det ger ändå en vägledning om/av hur jag känner. Det är verkligen inte ofta jag ber om hjälp eller ställer en fråga som innefattar mitt liv. Jag gjorde det i april och nu i juli. Första gången bad jag om hjälp, det handlade om stöttning, värme, medmänsklighet och närvaro. Ren och helig vänskap.

Sådant man gör för vänner, om man nu verkligen är en vän..Resultatet blev en mindre kontakt i adressboken för jag har fortfarande inte fått något svar. Den andra gången ställde jag en fråga, den är också obesvarad. Det är inte så konstigt att jag vill klara mig på egen hand.

Idag betalade jag, för sista gången, räkningen på ett av kontokorten! Summan är äntligen noll, nu är det "bara" ett kvar. Planen är att den ska vara betald inom 10 månader.

Jag undrar när folk ska lära sig att inte säga dessa ord till mig: det kan du inte, det klarar du inte, det är ingen idé, det är bara att inse och acceptera. Den senaste gången handlade det om kroppen. Är man runt 50 så kan man inte ha en sådan kropp som man hade vid 20. Naturligtvis blev dessa ord en utmaning för mig. Och svaret är, jo det kan man!

Allt handlar om träning, kost, moral, vilja och ett jävlar anamma. Med hjälp av promenader och ett gummiband har jag mindre fett och större/tydligare muskler än när jag var 20. Hemligheten är, det är en livsstil och inte en temporär åtgärd. Ganska enkelt att lista ut men svårare att genomföra.

Av de fyra f:n, ful, finnig, fet och fattig återstår inte så många. Fet-nej, finnig-nej, ful-inte fulare än någon annan, fattig-ja fast mindre och på gång. Det är precis som med kontokorten, one more to go!!

En solig och varm helg

Jag vet inte riktigt vad som händer. För några veckor sedan klippte jag bort ärmarna på några t-shirt. På ett par sekunder förvandlades de till linnen. Så fort solen är framme sätter jag mig ute i stolen. Antingen njuter jag bara av dess värme, lyssnar på musik eller så målar och ritar jag. För att kunna rita måste jag sitta på ett litet annorlunda sätt. Annars får jag solstrålarna rätt i knapparna.

På grund av att jag sitter och tittar ner på min kladd kommer inte solen åt en liten bit på halsen, där adamsäpplet huserar. Snyggt? Nä men jag ser i alla fall mycket piggare och fräschare ut. Jag har också lyckats med att få bonnabränna på fötterna. Sandalernas form syns klart och tydligt. Idag drog jag upp brallorna till knäna, vad händer? :) Jag skördar nu frukten efter/av 5 års hårt arbete, en tuff resa som jag och Wivianne har gjort tillsammans.

Jag och brorsan var en sväng till mamma i lördags. Vi fixade med tvättmaskinen, naturligtvis fattades det några artiklar. Delarna beställde jag igår så till helgen ska det vara klart! Han tyckte att mammas lite förvirrade tillstånd angående två lägenheter var ganska charmigt. Ja, det är nog så man får se det.

Det här med att hitta ett arbete är inget som jag kommer att vara något speciellt engagerad i. Tryggheten finns ju kvar i och med att jag har aktivitetsstöd. Men skulle det dyka upp något så kommer jag givetvis att tacka ja. Jag vill inget hellre än att börja jobba igen. Jag har bett min bror att hålla ögon och öron öppna i fall hans arbetsplats ska anställa folk nu i höst.

Jag ska försöka finna en ny praktikplats. Jag trivs jätte bra med gruppen men jag måste upp i tid. Som det är nu ligger jag på 25 % och det är alldeles för lite. Jag får bara vara där två dagar i veckan vilket gör mig rastlös och jag står liksom still i utvecklingen. Målet är 50 % eller kanske mer.

Härom dagen hade jag ett långt samtal med en ny funnen vän. Hon har också problem inom vissa områden. Det var intressant att höra hur hon har och haft det. En sak var vi väldigt överens om, och som jag även tog upp i min självbiografi. När man befinner sig i en kris så står man helt jävla ensam. Människor vet att man mår dåligt och har det jobbigt, men ingen orkar bry sig, ingen tar sig tid....

Vi kom fram till att det är inte många som vi skulle hjälpa om någon hamnade i samma situation. Ge och få!! Man är bra och ha när någon mår dåligt. Men när vederbörande mår bra, då finns man inte..

"Livet tar det livet ger"

En bra vecka

Förra torsdagen pratade jag med min läkare. Det var ett uppföljningssamtal angående höjningen av kvällsmedicinen. Det känns faktiskt bättre, den inre stressen har avtagit och det dåliga samvetet har helt klart reducerats. Det tog någon vecka innan den började verka men så är det ju med mediciner.

Träffade Wivianne i tisdags. Ett mycket givande samtal, som alltid. Det mesta handlade om mamma. Vi beslöt att jag skulle ta kontakt med kommunens anhörigsamordnare. För att få lite råd och stöd, kanske gå med i en anhöriggrupp. Det är ingen dum idé. Kan vara skönt att träffa andra som är ungefär i samma situation.

Jag behöver inte längre få svar eller förklaringar. Det är nog som flera vänner säger, även mina kontakter på vuxenpsyk. Allt kan inte ha berott på pengar, något mer måste ligga bakom. Vad skulle komma härnäst? Antagligen en följetong. Jag behöver inte förstå allt.

Det har varit en bra vecka. Jag känner mig mer avslappnad, stabil och trygg. Jag har mått bra, jag mår bra. Visserligen är det jobbigt med mamma men jag försöker se det ur andra vinklar. Hon svamlar fortfarande om två boenden, att hemvården hämtar henne och att de vill ha in henne på ett hem. Att de ska ta ifrån mamma lägenheten. Jag får förklara och försäkra att det inte kommer att ske eftersom det är något som de inte kan bestämma.

Jag följer med mamma lite smidigare i hennes tankar och upplevelser. Huvudsaken är att hon inte känner sig dum, ifrågasatt eller förbisedd. Mammas frågor och huvudbry rör sig nästan alltid om samma saker. Ibland blir hon sur när jag inte förstår vad hon menar. Men det är inte så lätt att hänga med i svängarna när hon har fått för sig händelser mm.

I förrgår var problemet att det rörde sig så mycket folk både i och utanför huset. Mamma undrade varför alla håller på att flytta därifrån. De hann knappt flytta ut innan de nya hyresgästerna flyttade in. Grannen hade hela sin släkt där så vi var tvungna att vara tysta eftersom barnen sov. Jag har fått en del pikar men jag visste att de för eller senare skulle dyka upp. Att det är ett led i utvecklingen, eller avvecklingen. Men som tur är vet man inte hur starka de blir, hur mycket mammas humör och tillstånd kommer att förändras. 

Jag får fortfarande gråt attacker, ångest mm för och över mamma. Men nu lyssnar jag bättre på min kropp, vilka signaler den förmedlar. Jag lyckas allt oftare bemöta den tidigare, acceptera att den kommer och förstår varför den dyker upp. Den kommer aldrig att försvinna. Men den kommer att bli mindre och svagare.

Igår var jag på Borås djurpark. Vi var 6 stycken som åkte dit, alla med en gemensam nämnare, mötesplatsen Kom in. Det är där som jag praktiserar. En underbar dag! Kalas väder, trevligt sällskap, god mat och mycket skratt. En dag som fyllde på energin. Timmar av kvalités tid. Inga måsten, inga krav, inget dåligt samvete utan bara positiva känslor. Skönt att komma bort en stund. Bara få vara.

Wivianne och jag har bestämt att det äntligen är dags för mig att börja söka efter ett arbete :) Antingen på 25 eller 50 %. Jag får anpassa mig efter hur arbetsmarknaden ser ut. Vem vet, kanske kommer jag en dag klara av att jobba 75 %, men det är inte mitt mål just nu. Nu vill jag ut och arbeta! Tjäna pengar, träffa människor och känna sig nyttig, behövd. Då kommer min eftermiddagsångest minska i styrka :)

Om jag jobbar 50 % kommer jag att få sjukersättning med 50 % osv. Då kan jag ansöka om bostadstillägg :) Spelar ingen roll vilket arbete det blir för det viktigaste av allt är, alltid, arbetskamraterna. En bra stämning, ge och få, ta ansvar och hänsyn. Man måste trivas med varandra annars funkar det inte.

"Ingen natt är så lång att den inte följs av en gryning"

Inget roligt

När jag skulle åka till jobbet idag fick jag syn på den äckliga skabbräven. Eftersom Hobbe var ute ville jag skrämma iväg den. Hoppar i badtofflorna, öppnar dörren och smack så satt vänster stortå i dörrkarmen. Kände att det gjorde ont men räven var viktigare. När jag kom in igen såg jag att nageln hade rest sig på sig och blodet rann. Fort upp med foten i handfatet och på med kallt vatten. Klantskalle :)

Efter jobbet skulle jag följa med min bror och hans sambo in till Mariestad. Mamma behövde vissa saker till tvättmaskinen mm. Jag åkte till mamma för att ställa mopeden på deras parkering. När jag kom upp till henne berättade jag att vi var på väg till stan. Hon frågar, men ska jag bo kvar här? Klart att du ska, varför frågar du? Jag vet ju inte vad som är på gång, allt är så konstigt.

Jag ger henne en kram, talar om att jag snart är tillbaka.

När jag har anlänt till hennes lägenhet efter den lilla utflykten frågar hon, vem är det som städar här? Här inne menar du? Ja och hela huset, vem är det som sköter om allt? Vem är det som har polerat mitt golv? Med gråten i halsen säger jag, men mamma, det är ju du som har gjort det så fint. Men någon har polerat golvet. När skulle de ha kunnat gjort det? Jag vet inte, någon sköter väl om det. Kanske är det hemvården?

Jag försöker förklara för henne att den tjänsten har vi inte beställt. Det har väl inte varit någon här? De kan ju inte komma in eftersom du har dörren låst. Hon ser förvirrad ut. Jag riktigt känner hur paniken sprider sig i kroppen. Ingen rolig upplevelse, hela jag skriker av smärta, vad händer med min mamma?!!?

Jag ville stanna en stund hos henne så jag gjorde i ordning lite fika. När vi sitter på balkongen frågar mamma, har inte balkongen blivit mindre? Jag tittar på henne, jag ser hur liten mamma ser ut, hur orolig hon är inombords. Även mamma märker av förändringarna. Jag ville inte fortsätta med den diskussionen. Istället säger jag, vad fin du är, du är solbränd och ditt hår har blivit mycket ljusare.

Mamma ler. Vi pratar lite om ditt och datt. Men jag måste ge mig iväg. Jag håller på att explodera av sorg och förtvivlan. Återigen kramar jag om henne och säger, jag kommer i morgon efter jobbet så går jag och handlar åt oss. Vad snäll du är, jag uppskattar det jätte mycket. Det är inga problem mamma. Redan i trappen kommer tårarna. Tur att jag har hjälmen på mig ifall jag möter någon av hennes grannar.

Det här är jobbigt. Jag vet vad eller hur jag ska göra eller bete mig. Jag känner mig så ensam i allt som händer och sker med mamma. Det är en smärtsam upplevelse, en mardröm. Jag gråter floder. Hon betyder så mycket för mig men jag inser att mamma, kanske, är på väg bort ifrån mig! Jag hoppas att förloppet går sakta, jag vill ha henne hos mig, jag vill ha en bil så vi kan ut och åka, fika och se oss omkring. För tänk om detta är den sista sommaren som mamma kan njuta av kanalen, blommor och båtar.

Jag vill inte tänka på det, jag klarar inte av det. Älskade mamma, jag älskar dig!! Lämna mig inte, vi ska ta oss igenom det tillsammans. Jag tänker inte ta ifrån dig din lägenhet så länge det bara går. Du ska få bo hemma! Jag kan inte ens tänka mig att du är någon annanstans.

Hjärtat skriker av sorg, frustration och ångest. Fy fan vilken jävla hemsk mardröm! Jag vill inte vara med om det, men tyvärr är verkligheten en annan. Jag ska åka dit så ofta jag kan. Jag ska verkligen njuta av varje sekund vi har tillsammans. Mamma behöver mig och en massa kärlek. Jag kommer att finnas för dig, vara stark inför dig. Men hemma kommer jag att vara i upplösningstillstånd.

Jag älskar dig och det ska jag säga till dig varje gång vi ses!! Men snälla, stanna kvar hos mig!!

Smärta hjärta

Startade dagen med att sitta ute i solen och rita. Jag har hållit på med samma ritning i drygt en månad. Jag har gjort om den ca 10 gånger utan att bli nöjd, när ska jag ge mig eller ska jag fortsätta? Bipolär?

Vid lunchdags åkte jag ner till mamma. Jag kollade igenom hennes kylskåp och frys för att se vad jag skulle handla. Innan jag gick sa mamma, då kokar jag kaffe under tiden så kan vi fika när du är tillbaka. Det blir bra det.

Som vanligt står hon på balkongen och tittar både när jag går och kommer. Jag bär in påsarna, packar upp varorna och lägger dem där de ska vara. Har du inte fixat något kaffe? Nej, jag glömde tala om att kaffet är slut. Ok, jag springer till affären igen.

Efter den andra rundan bland hyllorna travar jag hem igen. Jag gör i ordning bryggaren, plockar fram paj och vaniljsås. Jag säger åt mamma att hon ska gå och sätta sig på balkongen. Jag får syn på en bricka där det står sju kaffe muggar, sju tallrikar och lika många skedar. Varför har du tagit fram så många? Jag vet ju inte hur många vi blir säger mamma. Men det är ju bara du och jag. Ja jag visste inte. Det kanske kommer några fler. Vem då? Jag vet inte.

Resten av tiden försöker jag prata om sådant som gör henne lugn och trygg. Jag vill inte att hon ska känna sig dum, jag vill att mamma ska få hitta ord och meningar i sin takt. Det blir inga mer konstiga tankar från henne. Hon är klar och tydlig. Det sista hon säger är, kan du inte sova över, du kan väl be din granne att passa Hobbe? Jag vet inte varför hon frågar det. Mamma har ställt den frågan flera gånger. Det spelar ingen roll hur länge jag stannar. Mamma säger ändå samma sak, måste du redan gå? Det känns inget vidare att gå därifrån. Jag räcker inte till, älskade mamma, men jag gör så gott jag kan..

Har besämt mig

Igår fattade jag följande beslut. Jag har bestämt mig för att ta ett halvår i taget. Det hade varit mycket enklare om jag sagt nej till livet. Men jag kan inte göra det, jag kan inte lämna och överge henne.

Mamma är i en fas som är otroligt jobbig. Medicineringen fungerar tack vare hemvården så det är inte det som är problemet. Hon har, mer än förut, fått för sig att hon har två olika boenden. Ett flertal gånger när jag kommer dit, har det stått en påse på golvet i hallen. I den ligger några av hennes tillhörigheter. Jag frågar varför hon har stoppat ner dessa i påsen. Mamma svarar, de kommer ju och hämtar mig snart. Jag ska sova i den andra lägenheten i natt. Ibland brukar de köra hem mig redan på morgonen.

Jag vet inte om jag gör rätt men jag försöker förklara för henne att hon har en lägenhet, den bästa lägenheten man kan ha. Jag får inte in det i min skalle säger hon och börjar gråta. Jag tar henne i famnen och säger, det gör inget, alla rör vi ihop det ibland. Jag får verkligen koncentrera mig på hennes tillstånd för jag vill inte gråta i hennes närvaro. Efter en stund kommer samma mening igen, de kommer snart och hämtar mig..Härom dagen hade hon följt med en utav vårdarna till dennes bror. Han bodde i det hus som hon har sitt andra hem. Han bor under mig, jag har inte tittat på namnskylten på hans dörr. 

Rätt som det är säger mamma, undrar om inte Ullis kommer idag? Jag är ju här! Ja visst ja. Men var bor du då, långt härifrån? Jag säger, jag bor ju på den stora bondgården du vet, ute på landet med Hobbe. Jag undrar vad de andra gör. Vilka andra? Just då minns hon inte, eller kommer på, deras namn, utan pekar på några kort som hänger på väggen. Det är min bror och hans son mamma menar. Jag säger, de är nog ute och spelar golf, det är ju en fin och solig dag. Ja säger hon, det skulle bara vara roligt att veta.

I nästa sekund säger mamma, du vet han som är äldre, jag kommer inte på vad han heter. Du menar min äldsta bror, G? Ja, han brukade ha hand om mitt kontokort....

Detta är bara ett ax plock av vad som händer, sägs och sker. Det är en psykisk påfrestning som heter duga. När jag kommer hem bryter jag ihop. Jag ber om att det snart ska gå över, att mamma blir lite klarare i knoppen igen. Fast jag kanske borde vara glad, det är boendet som rör till det mesta för mamma. Dagar och datum är en annan del. Jag kan inte sova, det spelar ingen roll om jag tar tre dubbla doser av medicinen. Jag är så trött, så jävla trött!!

Njuter inte av de vackra kvällarna, önskar bara att det ska bli morgon igen. Lägger mig redan vid halv nio tiden, fast jag vet, att jag inte kan somna. Men varför ska jag vara uppe? Hobbe ligger alldeles intill, han känner hur jag mår. Att jag bara vill bort, jag säger till honom, du måste ta mig med!! Just då och kanske hela tiden, känner jag mig som världens ensammaste människa.

För två veckor sedan träffade jag Wivianne. Då sa jag att jag mår ganska hyggligt. Men nu har det vänt, kanske skulle jag höra av mig till henne. Jag ska dit nästa gång den 16:e juli. Jag går ner mig psykiskt, jag går ner i vikt men vem orkar bry sig? Det skiter jag fullständigt i!

Några händelser

Glömde att berätta om några händelser som jag vill dela med mig av, innan jag gör ett uppehåll i skrivandet.

För några veckor sedan fick jag och de andra på jobbet uppleva något riktigt hemskt. En kund, som även är en vän till dem som jobbar där, blev hastigt sjuk. När hon skulle gå följde några av personalen med henne ut. När de står där och pratar säger hon, nu händer det något med mig. Tack vare dessa ord hann de att fånga upp henne innan hon for i asfalten.

Jag är kvar i lokalen för att dammsuga. Helt plötsligt slits dörren upp och in kommer en utav handledarna. Hon skriker, kan du ringa efter en ambulans för "kunden" har svimmat. Jag letar upp telefonen, slår 112, tycker att det tar en evighet innan de svarar. Samtidigt som jag pratar med larmcentralen går jag upp till platsen där de övriga befinner sig. Jag tänker inte berätta om händelseförloppet, vad som hände mm. Senare fick vi reda på att hon hade fått en massiv hjärnblödning, propp. Hon opererades och sövdes ner.

Efteråt var alla skärrade, stressade, oroliga och ingen av oss mådde speciellt bra. Vi pratade mycket om det som skett, vilket är viktigt. Alla hade sin känsla och upplevelse. Tänk om de inte hade följt med henne ut, vad hade då hänt? Ur mina ögon så räddade de livet på henne. Där ser man hur fort det kan gå. Innan det skedde var hon precis som vanligt. En fruktansvärd erfarenhet. Något som jag inte vill uppleva igen.

Förra fredagen var jag på grillfest hos min bror och hans sambo. Vi tillbringade många timmar tillsammans. Under hela tiden kunde jag slappna av och njuta av varje sekund. Alla som var där har den effekten på mig. De känner mig, har inga förväntningar och jag får vara mig själv. Det blev många skratt. En kväll som gav energi. En kväll gjord av guld, timmar fulla av kvalité. Det var en underbar upplevelse. Något jag bär med mig i hjärtat, vart jag än befinner mig eller hur jag mår.

På måndag ska jag lämna blod. På onsdag ska jag till min adhd sköterska. Ja, vägning ingår. Får äta som en gnu eller stoppa några tunga saker i fickorna. Men jag måste ut och gå. Den inre stressen är olidlig. Nu återstår det 3000kr innan räkningen är komplett. Som tur var fick mor tillbaka på skatten..:P Jag har sålt diverse prylar. Nu finns det inte så mycket kvar. Jag kan sälja mopeden, det är ju skönt att gå..Stereon är också kvar likaså datorn. Räkningen ska egentligen vara betald, men jag har ingen aning om hur jag ska fixa fram den resterande summan. Jävla förbannade dåliga val!! Målsnöret, igen!

"Vår väg är inte bara mjukt gräs, den är en bergstig med massor av vassa stenar. Men den går uppåt, framåt, mot solen" / Ruth Westheimer 
"Vi har alla våra tidsmaskiner, en del tar oss bakåt, dom kallas minnen, några tar oss framåt, dom kallas drömmar.."

Ångest utöver det vanliga

Det är torsdags kväll, klockan närmar sig 21. Jag fick min eftermiddags ångest flera timmar senare idag. När den väl kom gjorde den det med dunder och brak. Sen 18-tiden har jag kämpat mot att inte gå och lägga mig. Stoppa i mig en högre dos av all kvälls medicin, sova som en stock och förhoppningsvis få vakna upp till en blå och bättre dag.

Dagen började bra. Vi hade några roliga och glada timmar tillsammans på jobbet. Vi slängde käft, retades och skrattade. Efter jobbet gick jag till sömmerskan för att hämta mina jeans. Äntligen var de klara, detta par som nu är 19 år :) Finns inga skönare byxor och det ska bli skönt att dra dem på mig.

När jag kom hem satte jag mig i solen ute på verandan. Först ville jag rita men beslöt mig för att bara sitta där och njuta. Efter 2 timmar började hela kroppen skaka, jag visste vad som var på gång. Det tog inte lång stund innan ångesten fyllde min kropp. Tårarna rann, det spelade ingen roll vad jag än försökte tänka på. Ibland smyger den sig på mig men denna gång small det bara till.

Jag bad Hobbe följa med mig in och mysa lite i soffan. Kanske skulle hans värme och närvaro mildra utgången. Han kom till mig och lade sig på bröstet. Hela livet passerade. Tanken som var mest frenetisk är den samma, den som jag säger till honom, vad har jag gjort och ställt till med? Han slickade bort mina tårar. Efter ett somnade han. Jag kände och hörde hans andetag, och såg hur benen rörde sig när han drömde.

Under våren började självmordstankarna komma tillbaka med en som gör att jag nästan tuppar av. Jag gråter, hatar mig själv. Det är inte bara rädslan över att gå upp i vikt som gör att jag inte äter som jag borde. Det är också en sorts bestraffning, jag skiter i det, för det spelar ingen roll i alla fall. Just nu bryr jag mig inte om vikten dalar.

När jag var hos Marguerite i måndags pratade vi om dessa svarta tankar. Jag sa att de är närvarande, ibland kraftiga och ibland mer humana. Jag kan vara helt lyrisk men i nästa sekund sitter jag på kanten till helvetet. Allvarligt talat så känslan mycket starkare än vad den har varit på länge. Material till handlingen finns det gott om. 

På söndag, kanske måndag, är det kört. Och jag kommer inte att klara av det, inte en chans. Igår gjorde jag något som jag aldrig trodde mig göra. Jag gjorde något som Wivianne har bett mig göra i flera år. Har inte fått något svar än. Jag orkar inte bry mig. Låt hela skiten gå åt skogen.

Under denna helg ska jag ta mig en djup och allvarlig funderare. Jag kommer inte att skriva på ett tag för det svara tar över mer och mer. Det gör mig arg, frustrerad, ledsen, nere och orolig. Jag är helt slut i både knopp och kropp, vilket Marguerite frågade om. Hon såg att hela jag börjar ge upp. Om du går upp några kilo kommer du att se friskare ut. För du är helt slutkörd. Jag vet, men till vilken nytta?

Jag vet inte om det rör sig om dagar, veckor eller månader innan jag leker författare igen. Men jag lovar att berätta vilket beslut jag tar. Antingen kamp eller dödens trygga famn. Jag vet inte hur länge till jag orkar hålla emot, vad jag är kapabel till. Jag vet bara, så här orkar jag inte ha det, då är det inte värt att leva. Tiden rusar iväg. Jag ser det men hur blir man delaktig i livet mer än några dagar hit och dit?

Bonnabränna

I slutet av maj blev jag ordinerad av min läkare att ta ytterligare två prover. Hon ville dubbel kolla mitt socker värde eftersom det låg lite för högt när jag lämnade blod den 29:e april. Denna gång tog jag dem på fastande mage. Jag gjorde dessa på både onsdagen och fredagen under samma vecka. Glädjande nog var de nu helt normala.

Den 28:e maj träffade jag Wivianne. Jag mådde då bättre än förra gången. Jag behöver inte nämna så mycket vad vi pratade om. Den mesta fokusen låg på min vikt, mat, att jag ska först och främst se till att jag mår och har det bra. Även denna gång blev det ett långt samtal. Nästa besök är den 25:e juni. Innan jag gick gav jag henne en utav mina teckningar ( mer kladd kanske.. ). Wivianne är den första som fått se en i verkligheten. Ett bra val eftersom hon är min psykolog och då kan hon inte säga att den är dålig. Då skulle jag ju bryta ihop :)

Trots att maj var riktigt jobbig och jävlig, med tårar, ångest, dåligt samvete, psykbryt mm så låter jag faktiskt månadens ljus fortsätta att brinna. Det beror på att jag fortfarande står upp och kämpar på. Det har varit många sömnlösa nätter och dubbla doser av vissa mediciner. Men jag vill, önskar och hoppas att det snart vänder. Jag måste tro på det, jag måste klara av det ännu en gång. Jag tänker i alla fall ge det en match, med tufft motstånd, svett och tårar.

Idag har jag varit hos min läkare på vuxenpsyk. Vi gick mer noggrant igenom provsvaren. Hon bestämde sig för att jag ska ytterligare några prover. Dessutom ville hon att jag skulle göra en somatisk genomsökning. Det resultatet ville inte Marguerite vänta på därför utförde hon den själv, med en gång. Vi avslutade kontrollen med vägning, 55,5 kg. Där ser du sa jag, jag har gått upp 100 gram sen den 22:a maj! Jag fick ett leende till svar. Tror inte att Marguerite såg det på samma sätt som jag :)

Jag berättade att jag kände mig stressad inombords. Att det dåliga samvetet och ångesten dyker upp varje eftermiddag. Att jag går och lägger mig mellan 18-20 bara för att slippa den och få vakna upp till en ny dag. Från morgonen till ca 16 är allt lugnt men sen smäller det till med negativa tankar och hopplösa känslor. Vi beslöt oss för att höja dosen på den tabletten jag tar 19.30. Men jag har blivit av med kyrkklockorna som dundrade i hela skallen. Jag har också slutat upp med att skaka på huvudet :)

Marguerite kollade även mitt BMI. Jag är 170 cm, väger 55,5 och har ett BMI på 18,5. Det "normala" värdet för mina siffror är mellan 20-25. Marguerite vill och tycker att jag ska gå upp 5-6 kg. Där har vi inte samma uppfattning..

Jag mår relativt bra. Orosmomentet angående räkningen lever och finns kvar. Den 16:e ska den vara betald. Av 16500 kr återstår 7500 kr att betala.... :P

Jag vistas numera ute i solen. Bonnabrännan är tillbaka, den har inte prytt min kropp på åtta år :) Lysande Sickan!!

"Det är bara att köra på som förut och inte vända eller se sig om.." / Pugh Rogefeldt

En klar fördel

Under tre dagar har jag varit ute i trädgården. Det har aldrig sett bättre ut, jag riktigt njuter. Jag har forskat lite under tiden, hur det kan vara att leva med en person som har bipolär sjukdom och adhd. Det skulle jag gärna vilja göra, men vänta lite, det gör jag ju! :)

Visst det tar lite tid men resultatet slår det mesta. Alldeles raka kanter och linjer, allt ogräs försvinner, det som görs blir enastående :) Jag stressar verkligen inte men jag är otroligt noggrann. Att fuska är inte riktigt min grej. Nu har jag gjort grovgörat vilket kommer att underlätta inför nästa omgång. Jag erkänner, jag är väldigt pedantisk. Och den egenskapen har jag haft nytta av hela livet. Jag har inte bråttom när jag grejar men det blir ordentligt gjort.

Vad jag inte riktigt begriper är varför människor ska envisas med att lägga stora stenar runt en rabatt. Det skapar ju bara mer arbete. Jag plockade bort dem, stora som små. För att göra det lite roligare övade jag på att stöta kula. De gamla takterna sitter i :) Jag har mått bra under dessa dagar. Jag har känt mig fri, som en individ ska göra. En härlig känsla som man ska njuta av och ta tillvara på. Allvarligt talat så fattar jag faktiskt inte, vad problemet är? Varför retar man sig på mitt sätt att vara? För mig är det en klar fördel. Det gäller bara att utnyttja resurserna på bästa sätt!

Nästa projekt är inomhus, alla historiska fingeravtryck ska torkas bort. Men det får bli när vädret blir sämre, så länge det är sol och varmt tänker jag vistas ute, antingen i trädgården eller på altanen. För denna sommar ska jag leva mitt liv, göra sådant som gör mig glad och fyller på mina depåer.

Det är som Wivianne säger. Ingen annan än du kan ta åt sig av allt du gör. För vem har tagit sig igenom allt på egen hand? Du har kämpat och slagits mot allt som har hänt och händer. Därför kan ingen ta åt sig av äran. Alla steg har du tagit alldeles själv, det som händer nu är en följd och ett resultat på allt arbete som vi har lagt ner tillsammans. Vem kan du tack för dessa framsteg?

Svaret blev. Jag kan tacka den personen som hela tiden har funnits vid min sida. Det spelar ingen roll hur jag mår eller mådde, hon finns ändå kvar. Hon stannar / stannade även när jag gör / gjorde mina felsteg, misstag. Och vem är det sa Wivianne och smålog. Det är ju hon, en väldigt trevlig och glad prick, en tjej som är berikad med en enorm envishet, vilja, kämpaglöd och kamplust, enbart hon. Wivianne ler med hela ansiktet, så där som bara hon kan göra. Ja säger hon, det är precis sådan hon är. Ingen är som du och det vet du! Ja, utan min vilja hade jag inte suttit här idag, viljan och Wivianne har fått mig att överleva!

Jag har haft fem stycken i mitt liv som har gjort allt för att ändra på mig. Förut var jag av den uppfattningen att det finns två sätt att ta över en annan människas psyke. Verbalt och tigande. Men det finns ytterligare ett sätt har jag fått erfara. En kombination av dessa är min senaste erfarenhet. För att spetsa till det lite lägger de till några yttringar. Sura miner, gester, kroppsspråk, blickar och suckar. Vill man förstärka sin ståndpunkt, sitt missnöje kan de lägga till ytterligare några komponenter. Som ältande, upprepande, ifrågasättande mm. Jag har träffat dessa tre typer.

Jag har höjt andra till höjder som inte är normala eller sanna. Jag har fått dem att framstå i bättre dager. Jag har tagit på mig en alldeles för stor skuld. Men det är slut på det nu! För vem har rätt till att försöka göra om någon så att den individen förlorar sig själv bara för att man ska passa in bättre i deras liv och omgivning? Deras gloria har hamnat på snedden, nej glorian har trillat av och försvunnit!

Jag känner mig som en ny människa. Borta är känslorna, nu har det äkta kommit fram och gett mig den sanna bilden, sanningen. Hur jävligt den må vara och har varit så har jag bestämt mig för att kämpa på, kämpa vidare. En ny glöd har tänts, jag tänker fanimej inte ge upp, ingen ska få påverka mina val och möjligheter! Back on track!! När räkningen till Recito är betald då ska jag börja leva ett nytt liv. Mitt liv! Det ser faktiskt ljusare ut. I augusti är jag äntligen av med en skuld. Räkningen påverkar mig, visserligen, men på ett eller annat sätt ska jag lyckas.

"Livet går inte i repris, du är i direktsändning varje minut. Lev ditt liv, lev här, lev nu"
"Fyll inte livet med dagar, fyll dagarna med liv"
"Gårdagen är inte ett bevis för hur morgondagen kommer att se ut"

En solig härlig lördag

Denna lördag har verkligen varit härlig. Den har gett mig väldigt mycket på alla möjliga sätt. Gick upp tidigt för äntligen kunde jag ta ut min sömn medicin. Den tog slut i måndags eftersom jag har flera gånger tagit dubbel dos. Under fyra nätter har jag mer eller mindre varit vaken. Det känns gott att de ligger i skåpet och förhoppningsvis får jag sova som en gnu i natt.

När blåsten hade lugnat ner sig lite satte jag mig ute på altanen. Jag hade en längtan efter att få rita så jag bar ut allt som behövs. Gjorde i ordning en termos med kaffe och slog mig ner. För första gången på väldigt länge kände jag ingen stress, orolighet, dåligt samvete eller ångest. Jag bara satt där och njöt av solen, blommor och fåglar. Hobbe låg på sin favorit sten och det såg ut som han tänkte, äntligen morsan börjar du slappna av och njuta.

Lite senare på eftermiddagen dök hyresvärden upp med gräsklipparen. Det blev så fint, borta var det långa gräset. Men oj då, där klippte han visst en av rabatterna. Men spela roll, en mindre att rensa på ogräs. När han hade åkt for jag ut i trädgården och började klippa kanter, runt träd, stenar, rabatter och utmed hus grunden. Jag blev mycket nöjd, tänk vilken skillnad det blir av så lite.

I full harmoni har jag låtit tankarna komma och gå. Låtit dem ta sin plats, tid och låtit dem komma och gå utan att försöka fånga någon. Återigen dök det upp tankar från mitt senaste möte med Wivianne. Jag sa, det låter som jag skönmålar mig själv, att jag skyller ifrån mig. Nej säger hon. Hade du haft en sådan sida, hade du inte suttit här. Där du sitter, i den stolen, har det aldrig och det kommer aldrig att sitta någon som gör det. De som trampar på andra, tar sig fram på olika sätt, de hamnar aldrig här. Det är de som har blivit utsatta som behöver min hjälp, offren.

"Gråt aldrig över en person som sårar dig..bara le och säg..tack för att du ger mig chansen..att träffa någon som är bättre än du"
"Uppriktighet är inte att säga allt man tänker, utan att mena allt man säger"
"När du har kontroll över dig själv..och har inget behov att styra andra..då är du fri!"
"Att vara lycklig betyder inte att allt är perfekt. Det betyder att du har valt att se bortom bristerna"

En rastlös själ

Den 29:e april var jag på vårdcentralen och lämnade blod som skulle analyseras. Redan dagen efter fick vi svar. De flesta var bra, det fanns tre stycken med lite sämre resultat. Blodvärde, blodsocker och ett av värdena på levern. Blodvärdet låg på 120 och registret sträcker sig från 117-153. Sockret låg på 6,6 men det kan bero på att jag åt frukost innan jag åkte. Lever värdet ligger lite under vad det ska, men det hade jag även förra gången och det är bättre med för lågt än för högt.

Dagen efter mötet med Wivianne tog hon upp mitt ärende på deras team-möte. Hon var mycket orolig och ville att jag skulle göra dessa prover, en ordentlig koll. Det var min adhd sköterska som ringde och förmedlade resultatet. Vi bestämde att jag skulle träffa henne den 22 maj. Under ett sådant möte pratar vi och går igenom hur jag mår, medicinerna mm. Sen tar hon blodtryck, puls och jag ställer mig snällt på vågen..

I måndags fick jag ett brev från vuxenpsyk. Min läkare ville att jag skulle ta ytterligare några prover i ämnet blodsocker. Jag var där idag och ska dit på fredag igen. Efter det tog jag bussen in till Mariestad. Blodtrycket var bra, pulsen alldeles för hög, 92 slag och vikten låg på 55,4 med skor och kläder....När jag vägde mig hos Yvonne i december var vikten 57,8. Jag ska träffa henne igen den 19:e juni och min läkare den 3:e juni. På tisdag ska jag träffa Wivianne och hon kommer inte alls att vara glad på mig....

April: Det var en tuff månad. Jag utsatte mitt psyke för stora påfrestningar. Kroppen började säga nej på ett skarpare sätt, varning kod röd. Det fanns givetvis ljusa och positiva stunder. Min mamma gick med på att vi skulle ta hjälp av hemvården. I några inlägg har jag beskrivit det mesta och därför vill jag inte upprepa mig alldeles för mycket.

Trots att jag och min sambo i Östersund separerade i slutet på december 2005, väcker den 24:e april minnen och känslor. Det datumet är årsdagen då vi förlovade oss 2002. Tydligen så kommer det alltid att påverka mig och leva kvar. Men det är nog inte så konstigt, det var en väldigt speciell dag, upplevelse och flödande kärlek.

När man kommer ut från vuxenpsyk ligger det ett hus tvärs över gatan där två av mina gamla fotbolls vänner har varsitt företag. En av dem är bara där på onsdagar. Jag brukar aldrig vara i Mariestad den veckodagen. Men idag beslöt jag mig för att besöka dem efter mötet med Yvonne. Min buss gick inte förrän om en timme och då ville jag passa på att träffa dessa goa tjejer. De är syskon och även deras lilla syrra spelade fotboll med mig.

Vi fick inte så lång tid tillsammans eftersom båda hade kunder som väntade. Alla tre hade läst min bok, alla hade gråtit....Monica berättade för mig, när hon läste boken fick hon många aha upplevelser, många bitar föll på plats. Hon berättade också att hennes pappa alltid hade sagt, Ullis bär på en rastlös själ..Han såg det redan då..

På grund av allt som har skett har jag inte orkat engagera mig i försäljningen av boken. Därför har jag sänkt priset, ganska rejält. Det smartaste är att köpa den på litenupplaga.se, där är den billigast. Räkningen från Recito är på 16000kr..Jag fick uppskov till den 16:e juni. Jag har lyckats skrapa ihop 9000kr genom att be min hyresvärd om en betalningsfri månad och betala ikapp den under de kommande månaderna. Jag får 6300kr tillbaka på skatten. Jag hoppas bidraget från försäkringskassan kan ge mig ytterligare 1000kr. Sen vet jag inte hur jag ska göra....Ett alternativ är att försöka höja krediten på ett av kontokorten. Tråkigt :P Men pengarna måste ju in, räkningen ska betalas.

Jag har bett Recito om att de ska fortsätta sälja min bok, förhoppningsvis kommer det att komma in lite pengar undan för undan. Men just nu hjälper det inte. Det kommer att bli många sömnlösa nätter, ångest attacker, tårar och panik känslor. Kan jag på ett smidigt sätt lösa det ser framtiden mer positiv ut..jag längtar dit! Jag har haft det så här i ca 10 år och nu börjar det verkligen kännas av, orken tryter liksom viljan. Dum som jag är fortsätter jag att kämpa på och hoppas att det till slut ska lösa sig.

Jag sätter handen över ljuset som tillhör april och släcker dess låga.

"Det lönar sig inte att springa om man är på fel väg"

"Tålamod är inte förmågan att kunna vänta, utan förmågan att hålla en bra attityd medan man väntar"

"Ibland måste man släppa taget, så att det finns utrymme för bättre saker att träda in i ditt liv"

Tvättmaskin

Mamma är alldeles lyrisk. Hon har lyckats spara ihop pengar till en tvättmaskin. Jag har beställt den och den anländer om några dagar. Jag riktigt längtar säger hon var och varannan dag. I söndags var den årliga marknaden. Vi gick dit. Min bror bor mitt emot där marknaden finns så vi passade på att ta en fika med honom och hans familj. Lika kul att träffa dem varje gång :)

När vi kom hem till mamma igen sa hon, om jag dör nu så vill och önskar jag att din bror tar hand om dig.. Jag började gråta. Du ger fan i att dö nu, inte på bra många är!!

Jag har skrivit rätt många inlägg i mars månad. Det mest positiva var att jag började rita istället för att skriva. Då kunde jag slappna av, glömma omvärlden, bara vara jag i min värld. Det blir inga bra teckningar men väldigt annorlunda. De är mycket detaljerade men så blir det när man är bipolär. Huvudsaken är att jag gör något bara för min egen skull.

En jobbig månad som aldrig verkade ta slut. Därför får även det ljuset sluta att brinna. 

"Förlåt inte människor för att du är svag. Förlåt dem för att du är stark nog att inse att människor begår misstag"

"Om du inte gillar stigen du vandrar på, börja trampa upp en ny"

"Ibland låtsas jag vara normal. Men så TRÅKIGT det är....Så jag går tillbaka till att vara mig själv istället"

Eftermiddags ångest

Igår när jag kom till mamma grät hon. Jag rusar fram och frågar vad som har hänt. Hon säger, jag får be om ursäkt men jag blir så glad när jag ser dig! Jag tar henne i min famn, håller och kramar. Jag säger, det var väldigt skönt att få höra, det var ett tag sedan som jag fick höra sådana ord. Det vore hemskt om du kände att det var jobbigt när jag kommer :) Jag blir också glad! Varje gång jag åker därifrån står mamma och vinkar på balkongen, jag vet att hon gråter. Jag kan inte titta i backspegeln för då ser jag hennes saknad, smärta och ensamhet.

Varje eftermiddag drabbas jag av ångest, den brukar hålla i sig tills jag går och lägger mig. Många kanske tror och tycker att det är bra med en sådan sida, att det är en bra egenskap. Detta med att kunna känna av/hur en annan människa mår, det spelar ingen roll om jag är i närheten av denne eller befinner mig på någon annan plats. Men det är inte en tillgång. Det tär på energi, jag blir ledsen och det påverkar min vardag. Jag vill inte ha den mer. Önskar att den försvann. Jag blir alldeles för påverkad, och det är då som jag undrar, varför är det ingen mer som känner likadant??

Jag fick bara ut, denna månad, ca 500kr. Angående det och annonsen har jag redan skrivit om så det tar jag inte upp igen. Hobbe fick återigen problem med sina öron, mopeden började strula, mamma blev mer och mer förvirrad. Mitt mående påverkades. För varje dag som gick sjönk jag längre ner. Jag kände hur allt började komma tillbaka.

Månadens värmeljus släcks.

Fortsättning följer....

Sammanfattning

Först av allt vill jag berätta att Hobbe har kommit hem. Jag tror han ville få mig att vakna, stanna upp och njuta av det vi har idag. Och inte tänka då mycket på det förflutna, på vad jag har gjort och inte gjort. Under de kommande dagarna varvade jag ner och njöt av Hobbes närvaro. Vi gosade, vilade och myste. Tack gode gud för att han kom hem!! Jag var ute i trädgården, lekte hårfrisör när jag ansade olika buskar. Jag plockade blommor i trädgården och gav dem till mamma. Men jag fick ingen ro till att rita, det har jag inte haft på dryga veckan. Men Hobbe är hemma och det betyder allt för mig!

Några dagar innan den oundvikliga dagen inträder tänker jag nu göra en sammanfattning. Den handlar om vad som har hänt under årets första 5 månader. På bordet framför mig har jag gjort i ordning två val. Till vänster står allt jag behöver för att blanda till en cocktail, en riktig smäll karamell. Till höger ligger kontraktet från bokförlaget som talar om att den 16:e maj ska betala alla osålda böcker. Jag har tänt 5 st värmeljus, ett ljus för varje månad. Om månaden har varit mer positiv än negativ kommer jag inte att släcka lågan.

Mamma började förändras. Hon såg, hörde och inbillade sig saker. Hennes tankar och samtal hängde inte riktigt ihop. Jag fick flera gånger upprepa samma mening. Jag hittade hennes adressbok i skåpet där kastrullerna står. Hon tappade bort hyreslapparna men mamma fick för sig att någon hade tagit dem ur hennes brevlåda. Mamma mindes inte längre koden till sitt bankkort, vilket förde med sig att jag tog över den sysslan, plockade ut pengar till henne. Någon satte på hennes tv under natten.

Jag började promenera för att rensa skallen, få frisk luft och försöka mildra alla de ångestattacker som hela tiden dök upp. Jag glömde bort att äta, jag var inte hungrig och ibland struntade jag i det, jag var ändå inte värd någon mat. Det var så mycket som hände runtomkring vilket resulterade i viktnedgång. Jag såg att boken knappt såldes. Mardrömmarna kom tillbaka, sömnen påverkades, jag grät varje dag och fick psykbryt i varierande storlekar.

Jag träffade Wivianne för den näst sista gången, var det tänkt och inplanerat....

Det räcker så, ljuset för januari blåser jag ut.

Fortsättning följer....

Fyfan för livet!!

Det värsta som kan och kunde hända mig har nog fanimej inträffat!! Jävla helvetes skit! Hobbe har inte varit hemma sen tidigt igår morse.

Han skulle aldrig gå ifrån mig. Hobbe har aldrig varit borta så länge. När han har ont, är skadad eller mår dåligt brukar han alltid ty sig till mig och vill ha närkontakt. Vi ligger då och gosar, kelar och umgås i soffan.

Så jag vet, det alternativet finns inte! Antagligen har räv jäveln fått tag i honom. Hobbe har inga korsband i bakbenen och är på så vis utsatt eftersom han inte kan ta sig fram tillräckligt fort. Om det har inträffat kan jag känna hans rädsla, panik, ångest och smärta i hela jävla mig. Vilken fruktansvärd tanke. Vad rädd han måste ha varit, slagits för sitt liv och dö på ett sätt som måste ha gjort något så in i helvete ont! Och jag var inte där!!

Jag vill inte att det har skett på det sättet, inte så!! Inte nu!!!! Vi skulle ju lämna detta jävla liv tillsammans, det lovade han mig, han skulle ta mig med!! Fattar inte hur jag ska överleva utan honom! Vilken jävla mardröm!!

Jag har letat och ropat efter Hobbe. Jag vet inte vad som är värst. Inte veta vad som har hänt eller hitta någon del av honom när jag letar. Vi har levt ihop i snart 16 år, hur ska jag klara av det?? Jag har en sådan jävla djup panik ångest. Det är inget som hjälper, en promenad är helt uteslutet.

Vart är han? Snälla Hobbe kom hem, jag älskar dig så otroligt mycket!! Det är ju han och jag mot världen, varför tog han inte med mig?? Honom kunde/kan jag lita på till 100%. Han är min bästa vän, en vän som alltid står ut med mig. Kom hem!!

Nu skiter jag i vad som händer, hela jävla livet, världen och universum kan fara åt helvete!! Jag hade stått ut med vad som helst, men inte detta, ta honom inte ifrån mig, snälla!! Inte Hobbe!! Allt som har hänt i mitt liv är bagateller om man jämför med detta. Allt annat är luft, men denna smärta och sorg är så jävla svår att utstå. Hur ska jag kunna ta bort hans saker, leva vidare och klara mig utan Hobbe??

Allt påminner mig om honom. Vilken grym ångest jag har!! Möjligheterna att överleva har drastiskt minskat. För vad ska jag leva för och varför?

Snälla, gör så att Hobbe kommer hem!! Jag önskar inget annat, jag lever gärna utan pengar mm men inte utan hans kärlek och närvaro!!

Hobbe!! Kom!! Det är ju du och jag mot världen, så var det då och så är det nu!! Jag älskar dig mer än livet!!

Orolig och stressad själ

I söndags gick jag till golfbanan för att umgås lite med brorsan. Det tog nog bara 30 minuter innan jag sa, nä nu ska jag gå hem. Han svarade, varför det? Det är ju så sa jag. Men han fick mig att tänka efter. Två enkla ord som gjorde att jag stannade kvar. Han hade helt rätt, varför skulle jag gå? Solen värmde, naturen bjöd på skådespel och jag var med min bror. Det är inte så ofta som vi har sådana timmar tillsammans. Jag följde med honom runt på några hål. Trevliga och underbara timmar. Det var första gången på länge som min inre stress gav med sig.

För hela tiden känner jag mig stressad, har dåligt samvete, orolig i hela själen och jag är alltid på väg. Ångesten och paniken är numera latent. Är jag hemma vill jag bort, är jag borta vill jag hem. När jag åker hem från mamma känns det bra men väl hemma kommer samma fråga, varför var jag tvungen att dra därifrån så snabbt? Hela kroppen i obalans, jag är inte i harmoni utan det är ett fullständigt kaos inombords. Det är mycket som jag går och oroar mig över. Många problem och olösta gåtor påverkar hela mitt dygn. Men han fick mig att stanna upp med dessa två enkla ord. Kvällen flöt på utan några större attacker. Nästa morgon hade jag till och med lust att städa. Hela badrummet fick sig en omgång medan stereon gick på högtryck.

Under några dagar har jag, helt i onödan, tänkt på olika kommentarer, meningar, åsikter, händelser, ord och dess betydelse. Allt handlar om Trollhättan. Jag ville inte ha dessa funderingar men jag kände, de måste få komma fram, ta sin plats och redas ut så jag kan gå vidare, släppa allt och bli ett med tanken. Jag är nu i fas fyra. Då man börjar se allt ur ett annat perspektiv. Då allt blir neutralt, man förenas med det som har hänt. Jag är redo att lägga allt bakom mig, låta det tillhöra historien.

Jag ska tänka på det som Wivianne sa, du lät dig förändras, du höll på att förlora dig själv, du gjorde det, igen!

Idag kom min morbror hit från Stockholm. Jag såg och kände att han tittade på mig. Jag frågade, tycker du att jag har gått ner i vikt? Ja sa han. Som vanligt skyllde jag på medicinen. Mamma frågade om jag ville ha mat för de skulle precis äta lunch. Helt automatiskt svarade jag nej tack, jag har redan ätit. Mamma blev lite ledsen för hon trodde att vi skulle äta tillsammans. Just då tänkte jag inte mer på det. Jag knallade iväg till affären för att handla lite. När jag kom tillbaka frågade morbror mig, lagar du någon mat? Jag förstod direkt att de hade pratat om min vikt medan jag var borta.

Jag ljög dem rätt i ansiktet, eller rättare sagt, jag undvek en fortsatt diskussion genom att säga, det gör jag allt. Jag kunde inte ens se dem i ögonen. Jag vet att mamma är orolig men hon vågar inte fråga, därför gjorde han det. På vägen hem drabbades jag av ångest. Hur svårt hade det varit att sätta sig ner och äta? Tårarna rann, tankarna var inte speciellt positiva. Jag tänkte, du är patetisk. Du klarar inte av att sköta om dig själv, Hobbe, hemmet eller din mamma.

Men hur ska jag kunna berätta för henne att den 16 maj så måste jag betala alla osålda böcker? Det rör sig om ca 15 papp. Jag kan inte, jag vill inte göra henne orolig och nervös. Jag kan inte säga henne att jag har tre alternativ. Självmord, personlig konkurs eller gömma mig inne i skogen. Jag ser och hör hur hon sakta förändras och jag kan inte göra någonting! Mamma har fått för sig vissa saker, hon har svårt att fokusera, lyssna på vad jag har att säga, minnet hoppar hit och dit. Igår skulle hon hämta lite fikabröd till mig. Mamma styrde stegen mot hallen och säger, men bullarna ligger ju inte på rullatorn.

Ibland förstår jag inte vad hon menar vilket får henne att bli lite irriterad. Hon säger, är jag inte här när du kommer så är jag i min andra lägenhet. Eller så har jag följt med någon från hemvården till deras ställe. Det hade hon gjort igår, men efter ett tag körde de hem henne eftersom mammas socker värde var för lågt. Jag får och har panik, hon har aldrig varit med dem någonstans, hon har bara ett hem. Jag vet att det bara kan gå åt ett håll men jag vill inte att det ska ske, inte än, inte nu!!

Jag försöker stilla mitt dåliga samvete och mina negativa tankar genom att ge mamma nyplockade blommor, fotoalbum, uppfylla saker som hon länge har önskat sig mm men det hjälper inte. Det blir bara värre för varje dag som går. Jag håller på att explodera, tappa kontrollen, jag kommer snart inte klara av att hålla tårarna tillbaka när vi ses. Jag vill berätta för henne hur jag mår och har det men hennes hälsa är viktigare än min och mitt liv.

För när varken mamma eller Hobbe finns så är det inte längre någon som håller mig vid liv..

Mammas tillvaro, längtan och saknad

Kan man inte känna och förstå hennes längtan, saknad, ensamhet, rädsla, ångest, panik, sorg, tankar, funderingar, känslor och undran, då vet jag faktiskt inte hur man fungerar eller tänker. Jag känner av alla dessa yttringar varje dag och varje natt.

De slår mig i bröstet, de gör ont och jag gråter flera gånger under dygnet. Det är ingen vanlig gråt, den är full av ångest, rädsla och panik. Värst är det på eftermiddagen och kvällen. Jag känner i hela mig hur hon mår och upplever omvärlden. Känslan påminner mig om hur ensam mamma är.

Många av hennes vänner har gått bort. Det måste vara hemskt när omkretsen minskar. I den åldern är det inte så lätt att skaffa nya vänner. Vi pratas vid varje dag. Jag hör att mamma glad och uppskattar att hemvården kommer dit tre gånger om dagen. Hon blir lite ompysslad och får någon att prata med. Även om de bara är där i några minuter så betyder det mycket för henne.

Jag besöker mamma så ofta jag kan. I morgon ska vi stryka gardiner, sätta upp en persienn och sätta potatis. Vi ska testa om det går att odla dessa i en hink som ska stå på hennes balkong. Snart ska vi ta oss till trädgårdshandeln för att köpa massor av blommor och några tomatplantor.

Förra året köpte jag ett parasoll till henne. Men det höll inte länge så blir det när man köper något billigt skit. Denna gång tänker jag gå till möbelaffären och införskaffa ett som har bra kvalité. Jag vet att mamma kommer att nyttja balkongen så mycket hon kan under sommaren. Det längtar hon efter hela året, det är något som hon lever för och längtar efter.

Enligt rykten så öppnas kanalen nästa vecka. Då blir det lite mer liv och rörelse. Som vanligt kommer mamma att föra statistik över hur många båtar det passerar varje dag. Det delas in i fyra kategorier. Segelbåtar, motorbåtar, sightseeing båtar och de tre stora passagerarbåtarna, Diana, Juno och Wilhelm Tham.

Kanske är det så att jag kan ta till mig mammas situation eftersom jag upplever livet på samma sätt. Om man aldrig har varit med om det kan det nog vara svårt att förstå och känna med någon. Då ensamheten lamslår och förpestar ens tillvaro. När livet känns hopplöst, tomt och ödsligt. Jag vet hur det är, jag kan ta på det.

Jag önskar att mamma fick delta mer i livet, få känna kärlek och uppskattning. För en dag är allting borta. En dag är allt för sent. En dag är allt över och den dagen kan inträffa när som helst. Jag tänker och vill ge henne det bästa som finns för en mamma, en massa kärlek, omtanke och tid.

Överdrift

Sen förra fredagen har hemvården besökt mamma tre gånger om dagen. De hjälper henne med att mäta socker värdet och se till att hon tar sitt insulin. Till slut insåg och accepterade både mamma och jag att hon behöver deras dagliga tillsyn. Det känns som ett misslyckande och jag har ångest över att det blev så. Men jag kan inte vara där varje dag. Jag slipper att vara orolig, nu vet jag att hon får och tar sin medicin. De har redan dubblat dosen och jag ser och känner att mamma mår mycket bättre och ser piggare ut. Det sa hon till och med själv idag.

Nu åker jag dit när jag vill och känner för det. Nu kan vi umgås på ett annat sätt, vi behöver inte hela tiden prata om mediciner och tider. Igår köpte jag några blommor som mamma ska plantera i sina balkonglådor. Hela hon lös upp för är det någon som älskar blommor så är det min mamma. För 50 kronor fick jag se och uppleva den äkta glädjen. Små ting och gester kan ge en annan människa så himla mycket.

I måndags behövde jag pumpa fram däcket eftersom det är pyspunka. Tappen inne i byn har slagit igen så där kan man inte längre fylla på luft. Min hyresvärd äger en till gård som ligger utmed den väg jag åker ner för att komma till centrum. Där har jag tillgång till tryckluft, väldigt smidigt. Jag parkerar utanför verkstaden, öppnar dörren, kliver in och slår på lyset. Det första jag ser får mig att må dåligt, rygga tillbaka och nästan tappa andan. På långa krokar hänger det fyra stora köttstycken. Jag vet vem det är. Det är Börje!

Nu är alla prov tagna, nu är det bara att vänta på svaren. Jag har fått tid hos min sköterska, även hos min läkare, snabba ryck. Fast jag vet, när Wivianne är inblandad så går det med en väldans fart. Vilket är skönt och underbart. Men det indikerar att läget är allvarligt.Wivianne ville också att jag skulle träffa dietisten som arbetar på samma ställe. Vilket jag ansåg vara helt onödigt eftersom jag är insatt i kost, hälsa och motion.

Under min förra promenad erkände jag för mig själv. Detta kommer att bli mycket svårare och tuffare än vad jag trodde från första början. En match som jag måste vinna men jag ligger redan under med 10-0. Jag såg, klart och tydligt, hur sjukt mitt beteende, tänkande och tyckande är. Hela kroppen är inblandad. Hur ska man klara utav att ändra ett tvångsbeteende när man är livrädd för att gå upp i vikt? Jag inser att det är fel men jag vet, hur jävla svårt det är att styra om hjärnans tankebanor. Nästa gång som jag träffar Wivianne ska jag tacka ja till hennes förslag. Detta kommer inte att funka om jag inte får hjälp och stöd. Det är en utmaning som är betydligt större och svårare än vad många förstår. Så säg inte, det är väl bara att börja äta!

Denna vecka har det gått åt många tårar. Alla orosmoment är kvar plus att det har tillkommit några nya. Mitt bäst före datum närmar sig, den 16:e maj....Då kommer jag att sjunka som en sten. Då är det verkligen kört!

"Burn down the bridges and leave it all behind. Turn on the music, let it purify your mind. Shout it out and play it loud. Raise your head up to the sky and let the music take you high. May your inner warrior ride again in pride. Cause this is what it´s all about." / Iron Savior

Ultimatum

I tisdags var det meningen att jag skulle träffa min psykolog för sista gången. Jag kände mig inte redo så dagen innan skickade jag ett e-mail till henne. Lite kortfattat beskrev jag hur det har varit sen vi sågs i januari. Hon förstod att det inte var läge att säga hejdå. Vi bestämde att jag skulle komma in dagen efter för att prata igenom allt som hänt. Jag hade ju ändå en tid och jag ville hemskt gärna träffa henne.

När Wivianne hämtade mig i väntrummet såg jag reaktionen när hon fick syn på mig. Men hon bemötte mig med samma glada leende och positiva uppsyn. Vi gick till hennes rum och slog oss ner i varsin fåtölj. Wivianne ber mig att ta allt från början. Jag börjar med Trollhättan, Hobbe, mopeden, pengar, boken och avslutar med allt som har hänt och händer med mamma.

Jag berättar hur mycket tid jag har varit hos mor, handlat, skrivit och skickat hennes räkningar, varit på ögonkliniken i Skövde, följt med till diabetessköterskan, kollat varje dag så att hon tar sin medicin, kollar sitt sockervärde, gör listor där hon ska fylla i resultatet, städat, fixat gardiner och jalusi mm. Att jag har varit där nästan varje dag, att hon ringer varje dag för att fråga samma frågor flera gånger om dagen angående mediciner, tider och mängd.

Jag talar om hur jag mår. Att kroppen är orkeslös, slut, trött och seg. Mardrömmarna avlöser varandra, huvudvärk, sömnproblem, minnet har försämrats även synen, apatisk, magen krånglar, mår illa, fryser, svettas, vardagssysslor blir åsidosatta, gråt attacker, ångest, panik mm mm. Med andra ord så är jag på väg att rasa igen. Wivianne är inte glad på mig. Hon frågar om jag vill börja om på ruta ett? 

Vi kommer som vanligt in på min vikt. Du har gått ner ytterligare säger hon. Du ser helt slut ut, du är riktigt mager och din hälsa är under all kritik. Du håller på att ta livet av dig själv. Du misshandlar dig både psykiskt och fysiskt. Är inte du sjukskriven? Just nu jobbar du inom hemtjänsten utan att få betalt. Jag berättar om min kost och motion, mina promenader. Jag hör hur dumt det låter, nu när jag säger det högt. Wivianne säger, du har ett anorektiskt tänkande och beteende.

Du är rädd för att gå upp i vikt om det så gäller 1 gram. Vi pratar länge och ingående i detta ämne. Jag erkänner att hon har rätt. Efter ett tag säger Wivianne, du får nu ett ultimatum. Antingen börjar du äta, ta hand om dig själv, drar inte på dig mer psykisk belastning, umgås med människor som ger dig energi och tar din situation på allvar. Eller så tar vi ifrån dig en av dina mediciner, concerta, eftersom den försämrar din hunger. Sen lägger vi in dig för sondmatning där de kommer att ha full uppsyn på allt du gör. Efter det hamnar du i Falköping, på den psykiska avdelningen. Du kommer att kontrolleras hela dygnet, vid varje måltid sitter det någon bredvid dig i flera timmar så att du inte går in på toaletten och stoppar fingrarna i halsen.Vi är involverade i allra högsta grad eftersom det är vi som har skrivit ut medicinen.

Det var inte roligt att höra eller uppmärksamma mitt beteende. Jag blev genast låg, ledsen, besviken på mig själv, hur fan kunde jag utsätta mig för allt det här? Hur kunde det gå så långt, jag som skulle bli hälsocoach? Jag sitter där och förbannar mig själv. Jag säger, jag vet att det är en sjukdom som är svår att besegra. Förnuftet berättar att det är fel men inom mig hör jag en röst som säger, "ähh det är ingen fara. Dessutom har du fortfarande lite fett kvar på magen, du måste gå varje dag annars blir du tjock!"

Wivianne frågar om jag har pratat med någon om mina problem. Men i samma andetag förstår hon att jag inte har gjort det, som vanligt behåller jag allt för mig själv. Du är inte odödlig säger hon. Du behöver hjälp och stöd för att klara dig ur denna situation. Jag bedömer att det är allvarlig och kritiskt. Du måste få hjälp för att kunna komma ur denna negativa spiral.

Varför har du inte hört av dig mycket tidigare? Du vet ju att jag går på semester i fem veckor från och med nästa måndag. Efter två timmars samtal är det dags för mig att gå. Wivianne avslutar mötet med följande mening. "Jag skriver inte ut dig idag, det finns inte en chans så du behöver inte oroa dig." Jag ser att hon är mycket orolig. Bältet på byxorna har jag fått dragit åt ca 5 cm. Jag kramar om henne hårt och länge.

På bussen hem känner jag hur trött jag verkligen är. Och hur mager jag har blivit. Jag ser ut som en pinne och tröjan hänger som en Konsum påse. Jag börjar gråta. Jag har gjort det igen. Jag har tänkt mer på andra än mig själv. Jag har misskött min hälsa och mående. Dessutom har jag kanske dragit på mig en fjärde diagnos, anorexia. Fy fan vad jag är dum! Helt onödigt och korkat! Jag får nu betala priset av att jag har utsatt mig för psykisk smärta och fysisk bestraffning.

"Om man i djupet känt en enda smärta, så förstår man alla andras lidanden."

Diabetes

I torsdags var jag med min mamma hos diabetessköterskan. Hon har lika höga värden som när hon fick diagnosen för ca 20 år sedan. Jag liksom sköterskan blev oroliga. Mamma tyckte däremot inte att det var så farligt.

Vi ville veta vad som kan vara orsaken eller orsakerna till dessa värden. Jag har länge misstänkt att mamma fuskar med insulinet eftersom hon emellan åt är ganska vimsig, yrar och får för sig saker. Jag frågar om det är så. Ja svarar hon. Ibland kommer jag inte ihåg om jag har tagit det eller inte. Ibland vill jag inte och ibland tar jag lite på måfå. Hon tycker inte att det är så viktigt eftersom hon ändå är gammal och skruttig.

Sköterskan vill höja dosen och dagligen få rapporter om hur det går. Mamma ska ta ett blodprov morgon och kväll för att mäta hur högt socker värdet är. Jag lovar göra i ordning en tabell där mamma kan pricka av att hon har tagit sprutan på morgonen och kvällen. Även en ruta där hon ska föra in sina värden. Vi får med oss en ny mätare så vi vet att den funkar. Sköterskan ska ringa på måndag för att kolla om värdet sjunker till den siffra som hon vill nå.

När vi kommer hem till mamma ritar jag en lista på ett papper och förklarar hur den ska fyllas i. Först rör hon ihop allt, förstår inte eller är mottaglig. När jag går därifrån verkar mamma ha fått kläm på saken. Jag ringer på kvällen och frågar hur det går. Jag börjar i morgon säger hon. Det sista jag säger är, glöm inte bort att du ska ta ett blodprov direkt när du vaknar.

Vi hörs via telefonen på fredagen. Mamma är redan trött på att behöva göra detta. Jag förklarar flera gånger att det är jätte viktigt. Det är för din hälsa säger jag. Vi går igenom listan för mamma har glömt hur hon skulle fylla i den. Jag hör hur ointresserad hon är, jag blir både rädd och nervös. Jag bestämmer mig för att gå upp tidigt nästa dag. Jag vill vara hos henne, jag vill ju bara att hon ska sköta sig.

Det funkar inget bra med listan, den är knappt ifylld när sköterskan ringer. De siffror som står är på tok för höga. Hon höjer dosen. Vi ska talas vi varje dag. Nästa morgon åker jag ner till mamma. Vi pratar om insulinet, mängden och blodproverna. Jag gör en enklare tabell. Till en början är mamma inte mottaglig. Hon är frånvarande, börjar prata om annat och är negativ till allt som har med diabetes att göra. Lugnt och sansat försöker jag få henne att förstå vad, när och hur hon ska göra.

Du kan hamna i socker koma och då kanske jag inte är här när det sker. Tänk om du får ett sådant anfall och hamnar i det tillståndet på kvällen. Då kan jag ju inte hjälpa dig, jag kan inget göra i så fall. Jag känner mig hela tiden tjatig. Jag säger, om du sköter din diabetes så får du en bättre hälsa och det medför att du och jag kanske får ytterligare fem år tillsammans. Jag är ju rädd om dig, jag älskar dig mamma och du måste hjälpa mig med detta. Annars får du bo hos mig en vecka så att jag kan ha koll på dig.

Mamma börjar gråta. Jag hoppas att du bryr dig och älskar mig. Men det är väl klart att jag gör mamma!! Jag gör ju inte detta för att vara dum. Jag tar henne i famnen, kramar henne hårt och länge. Mina tårar rinner utmed kinderna. Så säger jag den mening som jag aldrig trodde att jag skulle säga högt. Jag har många gånger sagt den tyst för mig själv, varje dag, varje kväll innan jag somnar. Varje gång får jag panik, ångest och gråter. Det är en vidrig tanke som jag inte kan bortse ifrån.

Jag säger, "älskade mamma, du måste göra detta för både din skull och min. För om inte du och Hobbe finns har jag ingenting kvar."

Hur kunde det gå så illa?

Idag träffade jag en gammal dam nere i byn. Jag kände inte igen henne men tydligen så hade hon full koll på vem jag är. Hon hade läst min första bok och fällde denna kommentar: "Hur kunde det gå så illa för dig? Du hade ju allt." Just då tänkte jag inte exakt på vad hon hade sagt. Jag försökte förmedla att jag är ju fortfarande vid liv och har kommit en bra bit på väg, tillbaka. Fram till dess hade mitt humör varit hyggligt men när jag satte mig på moppen för att åka hem, kände jag hur en olustig känsla började växa inom mig. För varje meter ökade styrkan och till slut kom ångesten farande som på beställning.

När jag satte mig i soffan kom tårarna. Då slog det mig, vad då allt? Vad var det jag hade?

Efter ett tag började gamla tankar och minnen dyka upp. Jag tänkte, vem hade gissat på att jag en dag skulle balla ur? Att just jag inte skulle klara av livet? Jag tror faktiskt inte att många hade satsat några pengar på det alternativet. För handen på hjärtat tror jag inte att någon ens tänkte den tanken. Då, i skolan, var jag ju alltid glad, rolig och tuff.. Jag undrar vart jag tog vägen?

Vad jag än skriver om så låter det dystert, djupt, sorgset, tråkigt mm. Bara negativa vinklar. Det får mig att tänka, är jag verkligen sådan i verkligheten, i själva livet? Är det så alla uppfattar mig, nya som gamla vänner, bekanta och omgivning? Vart tog min humor vägen, mitt skratt, skämt och glädje? Jag kanske är tråkig. Jag kanske aldrig har varit annat än så här? Har jag? Är det så andra har upplevt mig och nu upplever??

Det har trillat många tårar ikväll. För när jag tänker efter är jag nog i en situation som varken jag eller någon annan hade kunna tro. Medan alla andra är upptagna med sina liv, sin familj, intressen, arbete och vänner, sitter jag här alldeles ensam. Jag har aldrig känt mig så jävla ensam i hela mitt liv. Jag minns inte ens när jag ringde till någon, förutom mamma. Några hör av sig med jämna mellanrum, men de flesta har tröttnat efter all den tid som jag har stängt in mig. Telefonen kan vara tyst i flera dagar. Om inte mamma fanns så skulle den vara tyst i flera veckor. Det är ingen som har gjort något fel, jag har bara gömt mig för länge och nu vet jag inte, hur man börjar om.

Jag är allt bra vilsen. Jag vill inte vara hemma men jag vill inte heller vara borta. Jag klarar av att sitta hos mamma i flera timmar. När jag kommer hem är, blir, ensamheten så uppenbar. Då är det bättre att vara hemma hela tiden för då glömmer jag omvärlden. Då blir jag inte påmind om hur livet ska vara, hur roligt det är att träffa andra, då har jag inget att sakna.

Är det mitt öde, att leva helt ensam? Att alltid känna sig ensam....

Snart tystnar musiken..

Svart klädd herre

Jag ser honom komma gående över ängen. En svart klädd herre som är okänd för de flesta, en hemlig man. Men för mig är han välbekant. Vi har umgåtts sedan jag var barn. Jag vet vem han är på väg till, jag vet att han letar efter mig. Med bestämda steg närmar han sig. Han viskar i mitt öra, du har en öppen dörr och en rastlös själ. Slut dina ögon och följ med mig. Jag lovar att du äntligen hittar allt som du har sökt efter. Men det är ditt beslut för det är din föreställning. Jag överger dig aldrig, jag kommer alltid att finnas. Titta in i ditt hjärta för där bor jag.

Jag undrar, kommer han en dag att bli starkare än mig? Eller kommer vi att gå skilda vägar? Om jag bara visste svaret..

Så nu sitter jag här och umgås lite försiktigt med en ask Imovane. Jag hade ingen aning om att de var rena krutpaketet. De ska få stå här på bordet ett tag så att de smälter in i omgivningen och blir en del av mig och mitt. För det kommer inte att ske, just nu. Jag tänker på min mamma. Skulle hon klara av att mista ett barn till? Knappast troligt. Men ska man behöva ta hänsyn till sådant eller ska man sätta sig själv i första rummet? Jag kan inte göra så mot henne. Hon behöver mig och jag behöver henne. Älskade mamma!

"Hur ska jag vara? Ser jag pigg ut tror alla att jag är frisk. Är jag glad tror alla att jag mår prima. Försöker jag vara positiv tror alla att jag är hemma för skojs skull eller är lat. Ser jag trött ut vill folk inte besvära. Är jag på dåligt humör tycker de att jag är tråkig. Är jag negativ tycker de att jag gnäller och vill inte alls umgås med mig. Så frågan är hur ska jag vara för att bli tagen på allvar och ändå få vara som jag vill och känner mig för stunden?"

Bitterljuvt

Ibland spelar det ingen roll hur, vad eller när. Det spelar heller ingen roll om man säger något eller inte....
Det som var ok igår behöver inte var det idag. De fel man har sagt och gjort flera månader tillbaka kommer aldrig att glömmas. De kommer fram när man minst anar det. Ordagrant återges dem enbart i eget syfte. Små hållhakar som man har delat med sig i förtroende.

När en ny krock uppstår får man alltid något annat slängt i ansiktet. Små saker som har legat och pyrt men som inte togs upp då det var aktuellt.

Lyckas man, tack vare riktiga vänner, lösa ett problem så är inte heller det rätt. Hur skulle jag kunna tacka nej till ett erbjudande som innebar att jag nu kan umgås och ta hand om mamma utan att behöva ha kniven på strupen? Jag fick hjälp av en nära vän med månadens räkningar. Vad skulle jag ha gjort? Låtit dem gå till inkasso och bara sitta och vänta på kronofogden? Min vän sa, det är sådant som vänner är till för. Det är väldigt lätta ord att säga men enormt svåra att leva upp till. Det är ord som många slänger ur sig men när det kommer till kritan är verkligheten en annan. Jag bad inte om någon hjälp. Men jag har känt henne snart i 20 år och jag vet, hon aldrig har hört den panik jag kände. När vi kom in på hur min mamma håller på att förändras började jag gråta. Jag bad om att få ringa upp senare när jag hade lugnat ner mig lite. Jag vet att hon aldrig har hört mig gråta och därav förstod hon hur mycket hjälp jag behövde. Hon ville att jag skulle kunna vara med mamma. Det tog ett bra tag innan jag tackade ja till hennes erbjudande.

Det samma gäller om man får en oväntad överraskning som man inte ens har bett om. Jag fick en present för att kunna nå ut till fler människor med min senaste bok. Syns jag inte, finns jag inte. Jag visste inte om den förrän bibliotekets tidning kom ut i slutet på februari. Men i all röra och soppa så glömde jag berätta och dela med mig av gåvan. Jag visste mycket väl att det skulle bli tjafs. Jag ville berätta det när vi skulle träffas om några dagar. För mig var det en otrolig fin gest, en present som betydde jätte mycket för mig. Något som jag inte hade en aning om men som ändå blev fel. Jag kommer aldrig att glömma den fråga som gjorde att jag bestämde mig för, nu får det vara nog, nu orkar jag inte mer mm. Frågan löd, varför har du ljugit för mig.. :P

Det kanske finns en anledning att jag inte berättade. Mitt uppe i all kaos skulle jag ändå få höra hur hopplös jag är när det gäller pengar. Jag tog emot hjälp från den hand som sträcktes ut, jag fick en annonsplats av en annan hand som jag inte kunde göra någonting åt. Men båda dessa gester värmde mitt hjärta och tog mig en bit framåt.

"När allt är sagt och gjort, är mer sagt än gjort"

Hon håller på att förändras

Angående pengar kan jag bara skylla på mig själv. Hade jag skött den bättre, brytt mig om den och tagit tag i den tidigare, hade inte det problemet uppstått. När jag äntligen gjorde det och såg en ljusare framtid var det ändå för sent. Enligt den kalkyl jag formulerade skulle jag få flera tusen över i månaden. Eftersom jag har fått nya dagar från försäkringskassan, har beloppet gått upp till den högsta nivån. Jag räknade kallt med att allt skulle funka och gå i lås. Men det visade sig att min plan var lika skör som ett kristallglas. Det är så typiskt mig, att lyckas snubbla på målsnöret....

Besökte mamma idag för att hjälpa henne med diverse saker. En sak kan jag lugnt säga. Jag går hellre i personlig konkurs tusen gånger än att behöva känna, uppleva och se hur hon håller på att förändras. Hon fyller 80 i år så det är inte konstigt, jag vet det!

Det är en naturlig utgång, jag vet det!! Men smärtan, paniken, ångesten och ledsamheten är något  fruktansvärt att uppleva och acceptera. Vi har så mycket att ta igen. Förlorade år som har sprungit iväg och formats efter mitt uppträdande och agerande. På grund av mitt dåliga tänkande när det handlar om pengar, har jag inte råd att ha en bil. Hade jag en bil skulle jag ägna hela sommaren till att ta med mamma ut på olika utflykter. Göra sådant vi borde ha upplevt tillsammans mycket tidigare.

Jag märker hela tiden förändringar. Hur hennes hjärna börjar ta en ny väg. Det är både otäckt att se och höra hur minnet påverkas, hur förvirrad hon kan vara, att hon ser, hör och inbillar sig saker som inte finns. Ibland känner mamma inte igen sin lägenhet. Det bor någon annan där som rör till hennes prylar och kläder. Eller så är någon där på nätterna och ändrar på allt. Idag gick hon in i garderoben men kom snart tillbaka. Hon sa, jag höll på att sätta mig och pinka i garderoben.

I julas förstod hon inte varför julafton aldrig inträffade på samma dag. Varför hennes mamma ibland fyller år i december och ibland i januari. Hon har börjat glömma att ta sin medicin, ibland kommer hon inte ihåg om hon har tagit den. Det som är lite positivt är att mamma har ett gott humör. Men det överväger inte den smärtan som dunkar i bröstet.

Jag ser och känner av alla nyanser. Jag kan inte göra någonting åt det. Och det är väldigt frustrerande. Jag ser klart och tydligt hur både kroppen och knoppen påverkas och försämras. När jag är där får jag tårar i ögonen som jag absolut inte vill visa för henne. När jag åkte därifrån började jag gråta som en galning. Jag har suttit här i flera timmar med stora floder rinnande utmed mina kinder.

Blir det mycket sämre får jag och min bror överväga olika alternativ. Men innan sommaren tänker jag inte göra något åt saken. Jag kan inte ta ifrån hennes längtan att det snart är sommar. Då mamma kan sitta på balkongen, titta ut över kanalen och pryda balkongen med en massa blommor. Jag kan inte det, jag klarar inte av det!! Jag kan inte ta ifrån henne den lycka som hon känner när sommaren kommer. Jag kan inte göra mamma så illa. Jag tänker hjälpa henne och ta hand om mamma så mycket jag bara orkar. Jag ska finnas där och ge henne all den kärlek som hon förtjänar.

Jag ska överösa henne med blommor och göra balkongen till ett paradis. Mamma älskar blommor. Jag kan inte såra henne, göra henne illa så länge som hon ändå är närvarande. För det är hon inom många områden. Den dagen då hon inte fungerar, den dagen hon inte förstår, den dagen ska jag ta tag i det. Men jag pallar inte för det nu. Jag vill att hon ska vara hemma så länge som möjligt. Jag kan inte!!

Hur fan klarar man av en sådan här situation utan att gå sönder? Utan att hjärtat går i tusen bitar? 
Jag håller på att få ett psykbryt, hur ska jag kunna se en framtid när jag känner i hela mig, att det bara kan gå åt ett håll?

Min älskade mamma!! Kom tillbaka!! Lämna mig inte!! Jag älskar dig!!

Förödande konsekvenser

Jag kommer aldrig att glömma denna vecka..

På tisdagskvällen drabbades jag av en panikattack utan dess like. Jag var då tvungen att ta till samma metod som jag brukar. Jag gick ut i mörkret för att försöka reda ut alla tankar, hitta något värt att leva för. Med blodsprängda ögon, tårar som vägrade försvinna, ångest och en kropp som darrade, jag kunde inte kontrollera andningen utan fick hela tiden kippa efter andan. Det tog flera timmar innan jag började lugna ner mig. När jag väl kom hem igen satte jag mig i soffan. Jag tänkte, ännu en dag i livet som jag fortfarande är vid liv. Ännu en dag som jag har överlevt trots en inre strid.

När jag följande morgon slog mig ned vi datorn fick jag en chock. Jag hade fått ett e-mail från försäkringskassan. Där stod det att jag följande dag skulle få ut 498 kronor! Med dessa pengar ska jag betala alla räkningar..Jag ringde genast till försäkringskassan för att få en förklaring, jag hoppades verkligen att hade uppstått något fel, att det bara var en mardröm. Men så var det inte. Den 29 januari gick jag över på en annan ersättning. På de förra ersättningarna, jag gått på, får man ut pengarna en månad i förväg men på denna får man pengarna i efterskott. Därför blev det en lucka innan jag är ikapp igen. Det fanns ingen möjlighet att jag kunde få mer pengar....

Livet rasade. Hur i helvete skulle jag klara av denna månad?? När jag senare på kvällen fick tillgång till min kämpar glöd satte jag mig vid datorn och skrev ett e-mail till alla företag. Jag förklarade problemet. Men samtidigt insåg jag, även om de ger mig längre tid så kommer jag ändå få dubbla räkningar nästa månad. Till slut kom verkligheten ikapp mig. Jag fick ok från alla men problemet skjuts ju bara upp en månad. Jag skyndade mig att betala räkningen till apoteket. Jag betalar månadsvis så jag kan inte riskera att inte få ut någon medicin. Det finns inte en chans på denna jord att jag kan reda ut denna sak. Jag får låta allt gå till inkasso. Och antagligen begära att få gå i personlig konkurs. Vilket är förödande men det finns inget annat val. Jag har inte ens pengar till mat..Men det spelar ingen roll, för i maj måste jag betala en gigantisk summa till förlaget eftersom boken knappt säljs....Av 200 exemplar är 170 osålda..

" Jag orkar snart inte leva med det som är jag, jag orkar snart inte längre kämpa för jag är alldeles för svag. I mitt hjärta ska jag ta med mig alla som något för mig betytt, ni stannade kvar fast jag blev som förbytt. Förhoppningsvis finner jag då den trygga hamn som gör mig hel, då behöver jag inte längre tänka på vad som är rätt eller fel. Kanske får jag då äntligen känna den varma sanden under mina fötter, under livet har jag aldrig klarat av att plantera starka och sega rötter."

Tålamod....

I tisdags var det nära att jag tog min trogna vän i handen och följde med honom ner i det svarta och varma.
På en sekund svängde humöret från att ha varit glad under flera dagar. Helt plötsligt befann jag mig i ett tillstånd där mitt tålamod och uthållighet sattes på prov.

Den natten sov jag ingenting. Mörkret kändes skrämmande. Mina tankar och funderingar växte i omfång för varje minut som gick. Jag borde ha förstått att något var på gång. För under flera dagar hade jag hört klockor ringa. Där inne i mitt huvud ringde de lika högt och enformigt som vid en begravning. Vanligtvis brukar min hjärna vara upptagen med många tankar och olika melodier. Men nu fanns det inte plats för något annat.

Tidigt på morgonen gick jag ut på en promenad. Jag var tvungen att reda ut en hel del problem. Där ute i det fria ville jag finna anledningen till varför jag rasade så fort. Under hela promenaden for olika teorier omkring. Men ingen av dem kändes rätt. Jag fann inte den orsaken som höll på att få mig galen och ge upp.

När jag kom hem beslöt jag mig för att göra en lista som skulle innehålla positiva och negativa tankar om livet. Jag satte mig i soffan. Vad var bra just nu? Vad var sämre? Jag försökte vara så objektiv som möjligt. När jag satt där uppmärksammade jag ljudet av klockorna. Hur skulle jag tolka dem? Ville de berätta något för mig eller talade de om att nu är det dags?

Jag grät stora floder medan listan fylldes på. Jag försökte finna tröst, mod och hopp. Önskade av hela mig att någon satt där och höll mig i sin famn. Men det är ju också ett tillstånd som jag inte gärna visar och delar med mig av.

Till min stora förvåning blev plus sidan längre än minus. Det jobbiga och negativa handlade mest om den oro jag känner angående boken. Innan den 15:e maj måste jag sälja ett visst antal böcker för att få det att gå ihop. De böcker som inte blir sålda måste jag lösa ut och betala för. Boken säljer sämre än vad jag hade trott och hoppats. Vilket talar sitt tydliga språk. Tron på mig själv har varit alltför stor och orealistisk.

Det är bara att inse att drömmen var för stor, att jag inte har den kapacitet som behövs. Så det finns ingen anledning till att jag ska skriva någon fortsättning som tar vid där "Maria flörtar med sitt öde" slutar. Jag har i ren förtvivlan plockat bort allt som har med mina böcker att göra. Allt material ligger i några lådor som jag har placerat långt in i garderoben.

Jag kommer att sakna skrivandet....

Den morgonen kom jag fram till att jag ska kämpa på med livet en stund till. Varför vet jag inte. Antagligen så är jag ett maskrots barn....dum, seg, envis med vilja och tro.