En bra vecka

Förra torsdagen pratade jag med min läkare. Det var ett uppföljningssamtal angående höjningen av kvällsmedicinen. Det känns faktiskt bättre, den inre stressen har avtagit och det dåliga samvetet har helt klart reducerats. Det tog någon vecka innan den började verka men så är det ju med mediciner.

Träffade Wivianne i tisdags. Ett mycket givande samtal, som alltid. Det mesta handlade om mamma. Vi beslöt att jag skulle ta kontakt med kommunens anhörigsamordnare. För att få lite råd och stöd, kanske gå med i en anhöriggrupp. Det är ingen dum idé. Kan vara skönt att träffa andra som är ungefär i samma situation.

Jag behöver inte längre få svar eller förklaringar. Det är nog som flera vänner säger, även mina kontakter på vuxenpsyk. Allt kan inte ha berott på pengar, något mer måste ligga bakom. Vad skulle komma härnäst? Antagligen en följetong. Jag behöver inte förstå allt.

Det har varit en bra vecka. Jag känner mig mer avslappnad, stabil och trygg. Jag har mått bra, jag mår bra. Visserligen är det jobbigt med mamma men jag försöker se det ur andra vinklar. Hon svamlar fortfarande om två boenden, att hemvården hämtar henne och att de vill ha in henne på ett hem. Att de ska ta ifrån mamma lägenheten. Jag får förklara och försäkra att det inte kommer att ske eftersom det är något som de inte kan bestämma.

Jag följer med mamma lite smidigare i hennes tankar och upplevelser. Huvudsaken är att hon inte känner sig dum, ifrågasatt eller förbisedd. Mammas frågor och huvudbry rör sig nästan alltid om samma saker. Ibland blir hon sur när jag inte förstår vad hon menar. Men det är inte så lätt att hänga med i svängarna när hon har fått för sig händelser mm.

I förrgår var problemet att det rörde sig så mycket folk både i och utanför huset. Mamma undrade varför alla håller på att flytta därifrån. De hann knappt flytta ut innan de nya hyresgästerna flyttade in. Grannen hade hela sin släkt där så vi var tvungna att vara tysta eftersom barnen sov. Jag har fått en del pikar men jag visste att de för eller senare skulle dyka upp. Att det är ett led i utvecklingen, eller avvecklingen. Men som tur är vet man inte hur starka de blir, hur mycket mammas humör och tillstånd kommer att förändras. 

Jag får fortfarande gråt attacker, ångest mm för och över mamma. Men nu lyssnar jag bättre på min kropp, vilka signaler den förmedlar. Jag lyckas allt oftare bemöta den tidigare, acceptera att den kommer och förstår varför den dyker upp. Den kommer aldrig att försvinna. Men den kommer att bli mindre och svagare.

Igår var jag på Borås djurpark. Vi var 6 stycken som åkte dit, alla med en gemensam nämnare, mötesplatsen Kom in. Det är där som jag praktiserar. En underbar dag! Kalas väder, trevligt sällskap, god mat och mycket skratt. En dag som fyllde på energin. Timmar av kvalités tid. Inga måsten, inga krav, inget dåligt samvete utan bara positiva känslor. Skönt att komma bort en stund. Bara få vara.

Wivianne och jag har bestämt att det äntligen är dags för mig att börja söka efter ett arbete :) Antingen på 25 eller 50 %. Jag får anpassa mig efter hur arbetsmarknaden ser ut. Vem vet, kanske kommer jag en dag klara av att jobba 75 %, men det är inte mitt mål just nu. Nu vill jag ut och arbeta! Tjäna pengar, träffa människor och känna sig nyttig, behövd. Då kommer min eftermiddagsångest minska i styrka :)

Om jag jobbar 50 % kommer jag att få sjukersättning med 50 % osv. Då kan jag ansöka om bostadstillägg :) Spelar ingen roll vilket arbete det blir för det viktigaste av allt är, alltid, arbetskamraterna. En bra stämning, ge och få, ta ansvar och hänsyn. Man måste trivas med varandra annars funkar det inte.

"Ingen natt är så lång att den inte följs av en gryning"