Igår fattade jag följande beslut. Jag har bestämt mig för att ta ett halvår i taget. Det hade varit mycket enklare om jag sagt nej till livet. Men jag kan inte göra det, jag kan inte lämna och överge henne.
Mamma är i en fas som är otroligt jobbig. Medicineringen fungerar tack vare hemvården så det är inte det som är problemet. Hon har, mer än förut, fått för sig att hon har två olika boenden. Ett flertal gånger när jag kommer dit, har det stått en påse på golvet i hallen. I den ligger några av hennes tillhörigheter. Jag frågar varför hon har stoppat ner dessa i påsen. Mamma svarar, de kommer ju och hämtar mig snart. Jag ska sova i den andra lägenheten i natt. Ibland brukar de köra hem mig redan på morgonen.
Jag vet inte om jag gör rätt men jag försöker förklara för henne att hon har en lägenhet, den bästa lägenheten man kan ha. Jag får inte in det i min skalle säger hon och börjar gråta. Jag tar henne i famnen och säger, det gör inget, alla rör vi ihop det ibland. Jag får verkligen koncentrera mig på hennes tillstånd för jag vill inte gråta i hennes närvaro. Efter en stund kommer samma mening igen, de kommer snart och hämtar mig..Härom dagen hade hon följt med en utav vårdarna till dennes bror. Han bodde i det hus som hon har sitt andra hem. Han bor under mig, jag har inte tittat på namnskylten på hans dörr.
Rätt som det är säger mamma, undrar om inte Ullis kommer idag? Jag är ju här! Ja visst ja. Men var bor du då, långt härifrån? Jag säger, jag bor ju på den stora bondgården du vet, ute på landet med Hobbe. Jag undrar vad de andra gör. Vilka andra? Just då minns hon inte, eller kommer på, deras namn, utan pekar på några kort som hänger på väggen. Det är min bror och hans son mamma menar. Jag säger, de är nog ute och spelar golf, det är ju en fin och solig dag. Ja säger hon, det skulle bara vara roligt att veta.
I nästa sekund säger mamma, du vet han som är äldre, jag kommer inte på vad han heter. Du menar min äldsta bror, G? Ja, han brukade ha hand om mitt kontokort....
Detta är bara ett ax plock av vad som händer, sägs och sker. Det är en psykisk påfrestning som heter duga. När jag kommer hem bryter jag ihop. Jag ber om att det snart ska gå över, att mamma blir lite klarare i knoppen igen. Fast jag kanske borde vara glad, det är boendet som rör till det mesta för mamma. Dagar och datum är en annan del. Jag kan inte sova, det spelar ingen roll om jag tar tre dubbla doser av medicinen. Jag är så trött, så jävla trött!!
Njuter inte av de vackra kvällarna, önskar bara att det ska bli morgon igen. Lägger mig redan vid halv nio tiden, fast jag vet, att jag inte kan somna. Men varför ska jag vara uppe? Hobbe ligger alldeles intill, han känner hur jag mår. Att jag bara vill bort, jag säger till honom, du måste ta mig med!! Just då och kanske hela tiden, känner jag mig som världens ensammaste människa.
För två veckor sedan träffade jag Wivianne. Då sa jag att jag mår ganska hyggligt. Men nu har det vänt, kanske skulle jag höra av mig till henne. Jag ska dit nästa gång den 16:e juli. Jag går ner mig psykiskt, jag går ner i vikt men vem orkar bry sig? Det skiter jag fullständigt i!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar