Startade dagen med att sitta ute i solen och rita. Jag har hållit på med samma ritning i drygt en månad. Jag har gjort om den ca 10 gånger utan att bli nöjd, när ska jag ge mig eller ska jag fortsätta? Bipolär?
Vid lunchdags åkte jag ner till mamma. Jag kollade igenom hennes kylskåp och frys för att se vad jag skulle handla. Innan jag gick sa mamma, då kokar jag kaffe under tiden så kan vi fika när du är tillbaka. Det blir bra det.
Som vanligt står hon på balkongen och tittar både när jag går och kommer. Jag bär in påsarna, packar upp varorna och lägger dem där de ska vara. Har du inte fixat något kaffe? Nej, jag glömde tala om att kaffet är slut. Ok, jag springer till affären igen.
Efter den andra rundan bland hyllorna travar jag hem igen. Jag gör i ordning bryggaren, plockar fram paj och vaniljsås. Jag säger åt mamma att hon ska gå och sätta sig på balkongen. Jag får syn på en bricka där det står sju kaffe muggar, sju tallrikar och lika många skedar. Varför har du tagit fram så många? Jag vet ju inte hur många vi blir säger mamma. Men det är ju bara du och jag. Ja jag visste inte. Det kanske kommer några fler. Vem då? Jag vet inte.
Resten av tiden försöker jag prata om sådant som gör henne lugn och trygg. Jag vill inte att hon ska känna sig dum, jag vill att mamma ska få hitta ord och meningar i sin takt. Det blir inga mer konstiga tankar från henne. Hon är klar och tydlig. Det sista hon säger är, kan du inte sova över, du kan väl be din granne att passa Hobbe? Jag vet inte varför hon frågar det. Mamma har ställt den frågan flera gånger. Det spelar ingen roll hur länge jag stannar. Mamma säger ändå samma sak, måste du redan gå? Det känns inget vidare att gå därifrån. Jag räcker inte till, älskade mamma, men jag gör så gott jag kan..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar