Filosofiska tankar

Direkt efter dagens frukost gick jag ut och satte mig på verandan. Solen sken men blev avbruten av några regnskurar. Härligt och välbehövligt, fint regn som lättade upp den kvava luften och gav mer syre. Dagen har jag mest ägnat åt att filosofera. I solens värme började en del funderingar ta form. Medan Civil War dundrade i hörlurarna tog jag tag i de tankar som berörde gårdagen.

Efter jobbet åkte jag till mamma för att ta en fika och kolla hur hennes dagsform var. Hon var lite mindre snurrig denna dag. Vi tittade på kort. I albumet fanns det fotografier på min sambo i Östersund. Lika vacker och tilltalande som de bilder jag har på näthinnan. Det sved till i hjärtat. Gamla minnen, upplevelser och känslor kom upp till ytan. Det är över 7 år sedan som vi bröt upp men det gör fortfarande lika ont. Kanske är det så när man har förlorat sitt livs största kärlek? Det sitter nog kvar resten av livet.

När det hade gått några timmar och klockan började närma sig fyra for jag därifrån. Jag hade ett ärende till att uträtta. Jag skulle åka ut till Månsarud, Törebodas golfbana. Jag pratade med en av de ansvariga, undrade om de ville ha gratis arbetskraft. Lite försiktigt tog jag upp en del saker som några medlemmar är "missnöjda" med. De kan ju jag göra, antar att det är tråkiga sysslor. Han svarade att de inte hade några sådana problem, allt sköttes perfekt och de hade inte något arbete till mig.

Då frågade jag, hur dum kan man vara när man tackar nej till gratis hjälp? Han fann sig inte så jag gick ut till mopeden. Men jag börjar nog tappa stinget. För jag glömde bort att fråga om han hade några 7 tums spik, i så fall kunde han dra dem i dörren. Får komma ihåg det till nästa gång :)

När jag kom hem tog jag fram telefonkatalogen, gick igenom företagssidorna och skrev ner tänkbara praktikplatser. Så på måndag morgon ska jag åka runt bland de som tilltalar mig mest.

Det är väldigt sällan som jag blir besviken eller ledsen på människor. Besviken är kanske inte rätt ord men det ger ändå en vägledning om/av hur jag känner. Det är verkligen inte ofta jag ber om hjälp eller ställer en fråga som innefattar mitt liv. Jag gjorde det i april och nu i juli. Första gången bad jag om hjälp, det handlade om stöttning, värme, medmänsklighet och närvaro. Ren och helig vänskap.

Sådant man gör för vänner, om man nu verkligen är en vän..Resultatet blev en mindre kontakt i adressboken för jag har fortfarande inte fått något svar. Den andra gången ställde jag en fråga, den är också obesvarad. Det är inte så konstigt att jag vill klara mig på egen hand.

Idag betalade jag, för sista gången, räkningen på ett av kontokorten! Summan är äntligen noll, nu är det "bara" ett kvar. Planen är att den ska vara betald inom 10 månader.

Jag undrar när folk ska lära sig att inte säga dessa ord till mig: det kan du inte, det klarar du inte, det är ingen idé, det är bara att inse och acceptera. Den senaste gången handlade det om kroppen. Är man runt 50 så kan man inte ha en sådan kropp som man hade vid 20. Naturligtvis blev dessa ord en utmaning för mig. Och svaret är, jo det kan man!

Allt handlar om träning, kost, moral, vilja och ett jävlar anamma. Med hjälp av promenader och ett gummiband har jag mindre fett och större/tydligare muskler än när jag var 20. Hemligheten är, det är en livsstil och inte en temporär åtgärd. Ganska enkelt att lista ut men svårare att genomföra.

Av de fyra f:n, ful, finnig, fet och fattig återstår inte så många. Fet-nej, finnig-nej, ful-inte fulare än någon annan, fattig-ja fast mindre och på gång. Det är precis som med kontokorten, one more to go!!