Det som inte fick hända har hänt. Det är det värsta jag har varit med om. Jag vet inte hur jag ska klara av det eller vill jag ens försöka? Det gör så jävla ont!
Sen före jul har allt gått åt helvete. Och då menar jag åt helvete!
Många vet om det. Men ändå så låter dom mig sitta här alldeles ensam. Tröstande ord på Facebook är faktiskt inte samma sak. Många som tänker på dig, ja det är väl det som är problemet. Att alla tänker men ingen gör någonting av tanken. Det här är en livskris. Jag får ju inte mindre självmordstankar i min ensamhet, snarare tvärtom.
Jag sitter här med en stor sorg och samtidigt försöka klara av allt runtomkring. Mitt hjärta har gått i tusen bitar. Jag gråter så jag spyr, jag ropar men det händer inget. Jag skakar som ett asplöv, jag är så jävla rädd. Jag mår fruktansvärt dåligt, jag kan inte ens plocka ur diskmaskinen. Ångesten jag har i hela mig är vidrigt stark och envis. Jag kan inte längre kontrollera den.
Alla säger att dom bryr sig. Men varför kommer ingen hit och tar en fika. Varför tittar ingen in när ni säger att ni är mina vänner? Varför är det ingen som ringer och frågar om jag behöver hjälp med något eller om jag behöver något att äta mm mm. Varför måste jag sitta här med en ohygglig smärta? Varför kommer ingen hit, ger mig en kram och lyssnar när jag berättar om det? Nu får jag bearbeta det ensam. Varför måste jag alltid be om hjälp för att någon ska reagera? Det borde de flesta kunna räkna ut. Varför?? Jag faller men numera har jag ingen livlina.
Jag har minnen, bilder som jag aldrig kommer att glömma eller bli tillfreds med. Jag kommer aldrig förlåta mig själv och tänka, du gjorde vad du kunde. Mitt dåliga samvete kan jag inte sudda ut, inte bilderna heller. Jag håller på att drunkna i negativa känslor och tankar. Varje natt kommer mardrömmarna, svettningarna och frossan.
Varför kommer ingen och håller om mig, utan några ord? Varför kan ingen komma hit och sova över en natt så jag får känna mänsklig värme? Jag förstår inte hur ni är funtade. Jag har aldrig känt mig så jävla ensam, nu är det bara jag mot världen....
Naturligtvis så finns det några undantag. Marina - har fått ta emot mina funderingar, skuldkänslor mm. Hon har funnits där hela tiden och finns fortfarande kvar. Hon har stått ut med allt mitt tjat. Vilket jag är för evigt tacksam för. Jag känner mig trygg med dig för du skulle aldrig föra någonting vidare.
Pia - Du hör alltid av dig för att kolla läget. Även om jag inte orkar prata i telefonen så förstår du hur jag mår. Även denna gång så ringde du till mig. Jag kunde inte prata med dig eftersom panik ångesten slog mig i bröstet. Men vi skickade sms fram och tillbaka. Du är liksom Marina, en klippa.
Gudrun - Det spelar ingen roll var jag bor så hör du ändå av dig. Du vet också hur jag funkar och accepterar det till 100 %. Du ringde men jag mådde så dåligt så jag svarade inte. Några minuter senare kom det ett sms från dig. Du är en klippa.
Jag skrev en rebus på Facebook : Utmattningsdepression, mopeden, mamma och Hobbe. Frågade om det klickade till hos någon. Ingen förstod eller löste rebusen. Svaret är : Vad det än gäller så får jag alltid klara mig själv, ensam var den röda tråden....Jag vet ju inte ens hur jag ska överleva nästa timme. Jag vet inte hur jag ska klara av det. Varje sekund känns som en evighet. Jag vet inte vad som behöver hända för att jag ska komma tillbaka. Varför tror alla att jag är stark och klarar mig själv?
Hela huset och trädgården påminner mig, hela tiden, dygnet runt. Spelar ingen roll vad det än är så gör det fruktansvärt ont. Det skär i mitt hjärta. På måndag får jag tillbaka honom sen får vi se vad som händer.
