jag blev förvånad över vad jag kom att tänka på under hemfärden. det blev en helt annan vändning, jag var ju beredd på andra funderingar men nu ville några andra ha uppmärksamhet.
jag började istället tänka på kärlek, detta svåra ord, lätt att säga men svårt att leva upp till med allt vad det innebär och nu tänker jag på kärlek till en partner. kärlek till djur är väldigt mycket enkare och mer rofyllt. tänker automatiskt på Hobbe denna underbara katt som följt mig i alla slags väder kors o tvärs genom Sverige. han har stannat vid min sida hela tiden och accepterat nya hem varenda gång. det är lätt att älska ett djur förbehållslöst, utan våra husdjur vore livet mycket tommare.
mina funderingar handlade om kärlek mellan människor. naturlivtvis var det mig jag tänkte på under denna resa eftersom hela skallen var full av allt som just nu höll på att hända. hur ska någon vilja och kunna leva med mig? vem skulle orka och vem kan förstå allt? jag menar, OM jag skulle mot all förmodan träffa någon, hur och när berättar jag om mina diagnoser? min erfarenhet sen jag fick en diagnos i november är att folk drar öronen åt sig, fast att jag alltid har varit sådan här. ingen har sett mig annorlunda och jag är precis likadan idag. medicinen ska ju bara hjälpa mig att få lugn och frid inombords, för min skull. allt jag gör NU är för att jag ska må bättre i framtiden. att jag ska kunna komma ner i varv, finna ro och kanske en dag kunna somna utan en massa mediciner, att min hjärna äntligen kan få jobba i en normal takt. jag är densamma idag som jag var innan diagnosen och det kommer jag oxå att vara i mitt bemötande med andra människor. jag är jag, nu och för alltid.
alla tål vi olika mycket psykisk påfrestning, tyvärr tål jag ganska mycket och det är negativt i längden. jag har nu fått chansen till att få ett mer drägligare liv men först måste jag ändra attityden till mig själv, se mig själv med andra ögon och känna att jag duger, med ell utan diagnos. kampen mot mig själv är värst och det krävs mycket arbete av mig. men tanken på att inte bli accepterad av andra är motbjudande och jag tror inte att jag orkar ta den fajten. inte här och nu....
det är ett stort nederlag att ha oförmågan att hantera livet, att ta emot kärlek, att ge kärlek, att vara lycklig och att kunna leva som alla andra. jag vill lära mig att leva, undra ofta varför jag aldrig gjort det medans alla andra tycks klara av det och veta hur man gör. jag måste ha missat den lektionen i skolan. jag vill oxå lära mig konsten att vara lycklig, känns som det mest primära just nu, det och att landa inombords. jag vet att ingen människa är lycklig hela tiden, men känslan av att vara mer positiv än negativ måste vara härligt.
W säger att människan är ett flockdjur, jag vet att W har rätt men kanske jag inte är det? lever man ensam behöver man inte vara rädd för att såra någon eller göra fel. rädslan över att göra fel är mycket starkare än att lita till min egen förmåga, att känna tilltro till mig själv och tro på att jag kan. finns det verkligen någon som skulle acceptera mig för den jag är, med fel och brister men även mina psykiska handikapp?? alla vill väl leva med en okomplicerad partner? kanske är kärlek en illusion? kommer jag någonsin få förmågan att älska? idag är jag ganska kall när det gäller fysisk beröring, svårt att ge och svårt att ta emot. jag vet bara att jag inte kommer att leta efter någon, det där med en partner, jag tor jag droppar det. för den stackaren skulle tyvärr få det alldeles för tufft.
jag tänker ofta på G´s begravning, hur otroligt vacker den var, hur många människor som kom för att hedra hans minne. hur allt var planerat och arrangerat. G´s fru visste exakt vilken musik hon skulle välja som präglade G´s personlighet, vilka låtar han älskade. automatiskt tänker jag på vilken musik jag vill ska spelas på min sista färd. ingen vet vilka låtar som ligger mig närmast hjärtat, ingen känner mig så pass. när jag kommer hem skriver jag ner tre låtar som jag vill ha med mig i graven. jag ställer listan mellan två burkar på bänken i köket....pest eller kolera?
Vakna upp och stärk det som finns kvar och som var nära att dö..../uppenbarelseboken
måndag 31 maj 2010
söndag 30 maj 2010
Kapitel 45
tisdagen den 27 april ska jag infinna mig på af i mariestad. det ska hållas ett överlämningsmöte, mitt ärende ska gå över från af´s ansvar mot mig o istället landa hos fk. eftersom bl.a min läkare o psykolog tycker att jag ska bli sjukskriven igen. min utmattningsdepression är inte över och dessutom har jag det bipolära att brottas med. jag bävar för detta möte, där min framtid skulle avgöras och en massa papper skulle skrivas under för att ligga som underlag hos fk. återigen skulle min sjukdoms historia berättas, mina framtidsplaner läggas fram och mina möjligheter att komma tillbaka till ett normalt liv. hur var det bäst, vad var bäst? på dessa papper som skulle skickas till fk i östersund måste det stå klart o tydligt vad mina kontakter tyckte och vi var tvungna att få med så mycket för att det skulle tas på allvar. för att min chans att komma tillbaka till det sociala livet skulle underlättas för mig.
jag ville absolut inte gå dit!! jag hade ingen bra dag, tårögd åkte jag in men jag ville vända om hela tiden. det som gjorde att jag fullgjorde min färd var den visdom om att veta, W skulle vara med, det kändes oerhört lättande för mig och jag skulle känna att jag hade W´s kunskap o trygga hand på min sida. det skulle komma någon från fk o min handläggare på af skulle oxå vara med för att hålla i denna roliga tillställning. hela jag var full av ångest men jag visste att jag måste bita ihop, jag måste bara klara av det för det handlade ju om mig o mitt framtida liv. jag visste att jag skulle få kämpa mot tårar, förstod att det skulle bli en jätte kamp men jag måste, jag måste!! jag satt där o väntade som vanligt i god tid. precis när af dök upp för att ta in mig på sitt kontor dök W upp, vi hann inte alls prata med varann innan men jag vet att W såg hur jag mådde. jag sätter mig på stolen längst in mot väggen, liten bit ifrån dom andra. jag ser hur W tittar på mig o jag vet att W har uppfattat hur det ligger till eftersom jag inte kan dölja något för W, det har jag ju lovat mig själv.
min handläggare börjar prata om hur vi har tänkt och vad vi kommit fram till. hon från fk är en ung tjej o det gör mig lite orolig, har hon tillräcklig kunskap för att sätta sig in i mitt ärende, jag kände mig halv skeptisk, var hon kunnig nog?? jag svarar på frågor medans jag sitter o tittar ut genom fönstret, hade jag tittat på dom andra hade klumpen i bröstet lossnat och jag skulle börja gråta offentligt inför människor som jag inte kände. istället tog jag på mig min bubbla och försökte intala mig själv, du klarar detta för du har en inre styrka. W tog över pratandet och hjälpte till med dom svar som behövdes. jag får ytterligare en fråga men jag säger som det är, jag minns inte vad vi kommit fram till....det var sant o jag kunde inte finna de ord som behövdes, som jag visste men just då inte hade tillgång till. min handläggare läser då upp från ett papper hur våran plan såg ut, hur vi tänkt för att komma fram till detta, en lösning som var bra för just mig. jag ser i ögonvrån hur W fokuserar sig på mig hela tiden utan att tappa tråden i vad som sas. hade inte W varit med, hade jag lämnat rummet för länge sedan. jag ville inte vara där och jag gillade inte hela situationen. jag ville gå ut i det fria dra in luft i mina lungor o släppa mina känslor fria, gråta o vara förbannad....
jag säger förlåt men idag är en rutten dag för mig, jag har en urkass dag så jag kan inte göra mer än vad jag gör, kan inte fokusera på vad ni säger och min hjärna har gått i ide. jag kände att min handläggare var oxå på min sida och hon engagerade sig mer än vad jag hade förväntat mig. W var som vanligt väldigt vaksam på vad som sas och styrde hela tiden upp det hela. W sa precis vad W tyckte, utan att för den delen visa sig stöddig, utan helt underbart kunnande o brinna för sitt yrke. jag önskade hela tiden att jag hade tagit med mig hjärnan denna dag, istället kände jag mig mer dum än vanligt, fan det var ju om mig det handlade och jag gjorde ingenting åt situationen, utan precis tvärtom, jag sket i det. jag orkade inte spela ett spel, vara duktig o intelligent. sviterna från klassåterträffen satt fortfarande i, jag var både psykiskt och fysiskt trött o sliten. batterierna var precis tomma jag ville bara hem o krypa under täcket o vakna upp till en solig dag. en blå dag, idag var inte livet vackert....
efter mötet när vi kommer ut W och jag, frågar W om vi inte ska ta en kopp kaffe tillsammans på café ströget. jo säger jag efter en viss tvekan jag vet ju vilka frågor W kommer att ta upp och jag hade inga bra svar att ge. väl inne när vi satt oss ner, drar W ur mig orden med frågor o blickar. jag berättar allt om festen, jag erkänner rätt ut hur dum jag hade varit. jag berättar oxå hur jag hade flippat ut när jag kommit hem och hur N hade pratat med mig i flera timmar. W sa en hel del man kan sammanfatta det så här, återigen hade jag tänkt mer på andra än att ta hänsyn till mig själv. jag skulle känt efter vart min gräns gick o tagit lärdom av min vishet. W skäller inte på mig det gör aldrig W överhuvudtaget utan via frågor o kloka ord får W mig att tänka i andra banor. öppna mitt sinne, använda min kunskap, tro på mig själv o viljan att lära mig nya saker hela tiden, att utvecklas.
ute i luften igen ger jag W en bamse kram, denna fantastiska individ som inte dömer mig som inte ser ner på mig utan accepterar mig totalt för den jag är. vi har inte alltid samma uppfattning framför allt inte när jag har en dålig dag då jag är full av ilska och besviken över livet. W vill att jag ska be andra om hjälp, oavsett om det är stora ell små saker, jag säger aldrig i livet, det inte folk kan räkna ut själva tänker jag inte hjälpa dom med. vi går åt skilda håll, W till sitt arbete och jag styr mot bilen.
ibland är det inte bra att vara envis att inte vilja rucka på sina tankar. jag visste att hemfärden skulle innehålla både tårar och en massa funderingar. jag går alltid igenom vad W har sagt under den tiden vi tillbringat tillsammans. för det mesta har W rätt, ja kanske alltid men det vill jag inte erkänna denna dag....fast att jag vet....
denna hemfärd bävade jag inför, vad skulle mina tankar koncentrera sig på, positiva saker ell negativa? på gröna ängar ell döda träd? jag visste svaret helt klart inom mig men det var en obehaglig tanke o känsla, skulle jag ell skulle jag inte....
jag ville absolut inte gå dit!! jag hade ingen bra dag, tårögd åkte jag in men jag ville vända om hela tiden. det som gjorde att jag fullgjorde min färd var den visdom om att veta, W skulle vara med, det kändes oerhört lättande för mig och jag skulle känna att jag hade W´s kunskap o trygga hand på min sida. det skulle komma någon från fk o min handläggare på af skulle oxå vara med för att hålla i denna roliga tillställning. hela jag var full av ångest men jag visste att jag måste bita ihop, jag måste bara klara av det för det handlade ju om mig o mitt framtida liv. jag visste att jag skulle få kämpa mot tårar, förstod att det skulle bli en jätte kamp men jag måste, jag måste!! jag satt där o väntade som vanligt i god tid. precis när af dök upp för att ta in mig på sitt kontor dök W upp, vi hann inte alls prata med varann innan men jag vet att W såg hur jag mådde. jag sätter mig på stolen längst in mot väggen, liten bit ifrån dom andra. jag ser hur W tittar på mig o jag vet att W har uppfattat hur det ligger till eftersom jag inte kan dölja något för W, det har jag ju lovat mig själv.
min handläggare börjar prata om hur vi har tänkt och vad vi kommit fram till. hon från fk är en ung tjej o det gör mig lite orolig, har hon tillräcklig kunskap för att sätta sig in i mitt ärende, jag kände mig halv skeptisk, var hon kunnig nog?? jag svarar på frågor medans jag sitter o tittar ut genom fönstret, hade jag tittat på dom andra hade klumpen i bröstet lossnat och jag skulle börja gråta offentligt inför människor som jag inte kände. istället tog jag på mig min bubbla och försökte intala mig själv, du klarar detta för du har en inre styrka. W tog över pratandet och hjälpte till med dom svar som behövdes. jag får ytterligare en fråga men jag säger som det är, jag minns inte vad vi kommit fram till....det var sant o jag kunde inte finna de ord som behövdes, som jag visste men just då inte hade tillgång till. min handläggare läser då upp från ett papper hur våran plan såg ut, hur vi tänkt för att komma fram till detta, en lösning som var bra för just mig. jag ser i ögonvrån hur W fokuserar sig på mig hela tiden utan att tappa tråden i vad som sas. hade inte W varit med, hade jag lämnat rummet för länge sedan. jag ville inte vara där och jag gillade inte hela situationen. jag ville gå ut i det fria dra in luft i mina lungor o släppa mina känslor fria, gråta o vara förbannad....
jag säger förlåt men idag är en rutten dag för mig, jag har en urkass dag så jag kan inte göra mer än vad jag gör, kan inte fokusera på vad ni säger och min hjärna har gått i ide. jag kände att min handläggare var oxå på min sida och hon engagerade sig mer än vad jag hade förväntat mig. W var som vanligt väldigt vaksam på vad som sas och styrde hela tiden upp det hela. W sa precis vad W tyckte, utan att för den delen visa sig stöddig, utan helt underbart kunnande o brinna för sitt yrke. jag önskade hela tiden att jag hade tagit med mig hjärnan denna dag, istället kände jag mig mer dum än vanligt, fan det var ju om mig det handlade och jag gjorde ingenting åt situationen, utan precis tvärtom, jag sket i det. jag orkade inte spela ett spel, vara duktig o intelligent. sviterna från klassåterträffen satt fortfarande i, jag var både psykiskt och fysiskt trött o sliten. batterierna var precis tomma jag ville bara hem o krypa under täcket o vakna upp till en solig dag. en blå dag, idag var inte livet vackert....
efter mötet när vi kommer ut W och jag, frågar W om vi inte ska ta en kopp kaffe tillsammans på café ströget. jo säger jag efter en viss tvekan jag vet ju vilka frågor W kommer att ta upp och jag hade inga bra svar att ge. väl inne när vi satt oss ner, drar W ur mig orden med frågor o blickar. jag berättar allt om festen, jag erkänner rätt ut hur dum jag hade varit. jag berättar oxå hur jag hade flippat ut när jag kommit hem och hur N hade pratat med mig i flera timmar. W sa en hel del man kan sammanfatta det så här, återigen hade jag tänkt mer på andra än att ta hänsyn till mig själv. jag skulle känt efter vart min gräns gick o tagit lärdom av min vishet. W skäller inte på mig det gör aldrig W överhuvudtaget utan via frågor o kloka ord får W mig att tänka i andra banor. öppna mitt sinne, använda min kunskap, tro på mig själv o viljan att lära mig nya saker hela tiden, att utvecklas.
ute i luften igen ger jag W en bamse kram, denna fantastiska individ som inte dömer mig som inte ser ner på mig utan accepterar mig totalt för den jag är. vi har inte alltid samma uppfattning framför allt inte när jag har en dålig dag då jag är full av ilska och besviken över livet. W vill att jag ska be andra om hjälp, oavsett om det är stora ell små saker, jag säger aldrig i livet, det inte folk kan räkna ut själva tänker jag inte hjälpa dom med. vi går åt skilda håll, W till sitt arbete och jag styr mot bilen.
ibland är det inte bra att vara envis att inte vilja rucka på sina tankar. jag visste att hemfärden skulle innehålla både tårar och en massa funderingar. jag går alltid igenom vad W har sagt under den tiden vi tillbringat tillsammans. för det mesta har W rätt, ja kanske alltid men det vill jag inte erkänna denna dag....fast att jag vet....
denna hemfärd bävade jag inför, vad skulle mina tankar koncentrera sig på, positiva saker ell negativa? på gröna ängar ell döda träd? jag visste svaret helt klart inom mig men det var en obehaglig tanke o känsla, skulle jag ell skulle jag inte....
fredag 28 maj 2010
Kapitel 44
jag tyckte hade haft kontroll över hur jag mådde och uppträdde denna kväll, men det verkar som om jag inte har lärt mig ett enda skit. jag stannar kvar tills tiden är ute, jag är som vanligt dom sista som lämnar en fest. men jag ville inte visa mig svag hust denna kväll, jag hade faktiskt trevligt så min motivation var bra men taktiken var väl inte den smartaste.
i bilen hem känns det fortfarande som att min kropp är i uppror men det kommer inte att bli en kraftig reaktion, säger jag till mig själv och jag riktigt hör hur dumt det lät, hur skulle den kunna utebli? att försöka förneka och bagatellisera hur det känns inomords det funkar inte, man kan inte stoppa en panik ångest attack, jag har aldrig lyckats och inte heller känt att det varit någon mening i att försöka. det är ungefär som en naturkatastrof, starkt och opåverkbart.
väl hemma så slappnar jag av lite, jag är hemma och det är ingen som kommer att se den reaktion som kommer, jag får ha den ifred utan att göra bort mig inför någon annan. vilket kändes skönt, för nu slapp jag skämmas offentligt. jag tar en snabb dusch efter all hetta jag känt, så jag blir av med ett problem. jag byter till kortbrallor o en ny t-shirt. ger hobbe mat o stoppar i mig medicinen. i skallen är det karusell, jag hör röster o musik, det piper i öronen av all mix av olika ljud under kvällen. jag skakar i hela kroppen mest i händerna så att få på sig kläderna vart inte så enkelt som jag trodde, vet inte ens om de är åt rätt håll vet bryr sig. jag ville bara komma i säng lägga mig i den vanliga ställningen och gråta hejdlöst. N har stannat uppe hela kvällen för att se att jag är ok hela tiden, guldklimp. jag försöker att svara när jag ligger där med igenmurade ögon, eftersom jag ligger ner vet ni mycket väl vad som händer, hela halsen blir igenbommad av både det ena och det andra. att andas genom näsan funkar inte utan man måste ha munnen på vid gavel, annars kvävs man och det är absolut inte så jag vill lämna denna jord på.
först ville jag berätta för N vad som hänt här hemma, hur dåligt jag mådde, jag var ett vrak men hur kul är det för N att höra? jag hör W´s röst återigen i mitt huvuvd, tänk bara på dig själv för en gångs skull och åk hem när du känner att du fått nog. du behöver inte stanna hela tiden ut, du gör inte detta för någon annan utan för din egen skull....vad glad W kommer att bli på mig nästa gång vi ses....
till slut hinner jag inte svara nog fort på dom sms som N skickar, min lilla hjärna är mycket snabbare än vad mina fingrar är, ibland svarar jag inte alls. hjärnan riktigt rusar, det känns som om tvättmaskinen håller på att centrifugera, kroppen drar ihop sig och det finns inget i min makt jag kan göra. jag tänker, jag skulle ha gått tidigare, varför var jag så feg att jag inte kunde gå efter maten, vad höll mig kvar??
när N fattar hur det ligger till, skrive N ska jag ringa dig? jag vet att kl är över två på natten och jag vill egentligen att N ska sova. N ringer jag hinner inte att svara, i vanliga fall hade jag inte svarat i detta läge, aldrig, men jag gjorde det, jag släppter in N i mitt kaos och N var det självklara valet, jag hade lovat att aldrig ljuga....så jag svarar fast att min röst inte bar, tårarna sprutar och jag hackar tänder. jag lägger luren på örat jag kan inte hålla i den, fingararna vill inte. N pratar och ställer genast frågor, jag svarar för jag vet att N inte blir nöjd med ja ell nej svar. jag sätter hela tiden ord på vad som hänt, hur jag mår och varför. jag föll men N tog emot mig som vanligt vilket naturligtvis tar tar på N´s krafter oxå, dessutom är det sent på natten. jag är dig evigt tacksam för att du hela tiden finns där som mitt stöd, vilken tid på dygnet som helst. jag hoppas bara att en dag, få ge tillbaka allt du gjort för mig.
det tar nästan över två timmar innan N får mig att skratta, då min näsa coh hals äntligen är fri och andningen kan ske på det normala sättet igen. N säger, du är tillbaka :) klockan är nästan fem o den sista halvtimman skattar vi tillsammans en helt underbar känsla, utan N hade min attack varit mycket längre, kanske är det så, att just då ska man släppa in någon men jag har aldrig gjort det. jag har ju aldrig velat belasta någon förut men jag visste att N skulle vara kvar fast att jag just denna kväll var under ytan. vi säger puss o kram och lägger på, jag är slut i både kropp och själ, så hur ska inte N må. jag somnar ganska omedelbart det sista jag tänker på är, att jag har ångest över att N fick ge i så många timmar men jag är oxå rörd över N´s engagemang. jag kan ju sova hela nästa dag men N har familj....ändå fanns N där, med varm o go röst, massor av trygga ord gjorde mig alldeles varm innbords. kärleken till N växte denna natt, jag hade inte bett om hjälp men fick det ändå, vad skönt det var!!
But don´t think it´s too late
nothing´s wrong
just as long as you know that
someday i will
somedag
somehow
i´m gonna make it all right
but not right now
i bilen hem känns det fortfarande som att min kropp är i uppror men det kommer inte att bli en kraftig reaktion, säger jag till mig själv och jag riktigt hör hur dumt det lät, hur skulle den kunna utebli? att försöka förneka och bagatellisera hur det känns inomords det funkar inte, man kan inte stoppa en panik ångest attack, jag har aldrig lyckats och inte heller känt att det varit någon mening i att försöka. det är ungefär som en naturkatastrof, starkt och opåverkbart.
väl hemma så slappnar jag av lite, jag är hemma och det är ingen som kommer att se den reaktion som kommer, jag får ha den ifred utan att göra bort mig inför någon annan. vilket kändes skönt, för nu slapp jag skämmas offentligt. jag tar en snabb dusch efter all hetta jag känt, så jag blir av med ett problem. jag byter till kortbrallor o en ny t-shirt. ger hobbe mat o stoppar i mig medicinen. i skallen är det karusell, jag hör röster o musik, det piper i öronen av all mix av olika ljud under kvällen. jag skakar i hela kroppen mest i händerna så att få på sig kläderna vart inte så enkelt som jag trodde, vet inte ens om de är åt rätt håll vet bryr sig. jag ville bara komma i säng lägga mig i den vanliga ställningen och gråta hejdlöst. N har stannat uppe hela kvällen för att se att jag är ok hela tiden, guldklimp. jag försöker att svara när jag ligger där med igenmurade ögon, eftersom jag ligger ner vet ni mycket väl vad som händer, hela halsen blir igenbommad av både det ena och det andra. att andas genom näsan funkar inte utan man måste ha munnen på vid gavel, annars kvävs man och det är absolut inte så jag vill lämna denna jord på.
först ville jag berätta för N vad som hänt här hemma, hur dåligt jag mådde, jag var ett vrak men hur kul är det för N att höra? jag hör W´s röst återigen i mitt huvuvd, tänk bara på dig själv för en gångs skull och åk hem när du känner att du fått nog. du behöver inte stanna hela tiden ut, du gör inte detta för någon annan utan för din egen skull....vad glad W kommer att bli på mig nästa gång vi ses....
till slut hinner jag inte svara nog fort på dom sms som N skickar, min lilla hjärna är mycket snabbare än vad mina fingrar är, ibland svarar jag inte alls. hjärnan riktigt rusar, det känns som om tvättmaskinen håller på att centrifugera, kroppen drar ihop sig och det finns inget i min makt jag kan göra. jag tänker, jag skulle ha gått tidigare, varför var jag så feg att jag inte kunde gå efter maten, vad höll mig kvar??
när N fattar hur det ligger till, skrive N ska jag ringa dig? jag vet att kl är över två på natten och jag vill egentligen att N ska sova. N ringer jag hinner inte att svara, i vanliga fall hade jag inte svarat i detta läge, aldrig, men jag gjorde det, jag släppter in N i mitt kaos och N var det självklara valet, jag hade lovat att aldrig ljuga....så jag svarar fast att min röst inte bar, tårarna sprutar och jag hackar tänder. jag lägger luren på örat jag kan inte hålla i den, fingararna vill inte. N pratar och ställer genast frågor, jag svarar för jag vet att N inte blir nöjd med ja ell nej svar. jag sätter hela tiden ord på vad som hänt, hur jag mår och varför. jag föll men N tog emot mig som vanligt vilket naturligtvis tar tar på N´s krafter oxå, dessutom är det sent på natten. jag är dig evigt tacksam för att du hela tiden finns där som mitt stöd, vilken tid på dygnet som helst. jag hoppas bara att en dag, få ge tillbaka allt du gjort för mig.
det tar nästan över två timmar innan N får mig att skratta, då min näsa coh hals äntligen är fri och andningen kan ske på det normala sättet igen. N säger, du är tillbaka :) klockan är nästan fem o den sista halvtimman skattar vi tillsammans en helt underbar känsla, utan N hade min attack varit mycket längre, kanske är det så, att just då ska man släppa in någon men jag har aldrig gjort det. jag har ju aldrig velat belasta någon förut men jag visste att N skulle vara kvar fast att jag just denna kväll var under ytan. vi säger puss o kram och lägger på, jag är slut i både kropp och själ, så hur ska inte N må. jag somnar ganska omedelbart det sista jag tänker på är, att jag har ångest över att N fick ge i så många timmar men jag är oxå rörd över N´s engagemang. jag kan ju sova hela nästa dag men N har familj....ändå fanns N där, med varm o go röst, massor av trygga ord gjorde mig alldeles varm innbords. kärleken till N växte denna natt, jag hade inte bett om hjälp men fick det ändå, vad skönt det var!!
But don´t think it´s too late
nothing´s wrong
just as long as you know that
someday i will
somedag
somehow
i´m gonna make it all right
but not right now
torsdag 27 maj 2010
Kapitel 43
24:e april var det dags för återträff, alla som gick ut nian 1980 var inbjudna att delta i en fest som skulle ske i kanalstugan. jag var mycket skeptisk till att gå, skulle jag klara av mycket folk, en massa röster och dessutom musik på samma gång?
skulle jag kunna hålla focus och kunna koncentrera mig på vad som sas, eller skulle det bli för mycket för mitt psyke? flera av mina gamla klasskompisar hörde av sig o ville att jag skulle gå, men då visste de ju inte vad jag varken gått igenom ell gick igenom. jag kände att jag var tvungen att berätta det för någon ell några ifall jag fick panik eller klappa ihop under kvällen. jag valde att berätta det för I.K och A.C, det kändes tryggt att veta att de visste om hur jag var nu för tiden och vad jag brottades med. det var väl inte så där jätte roligt att berätta om det bipolära men båda tog det väldigt bra. skönt tänkte jag, två stycken utan förutfattade meningar. vi hade oxå haft kontakt via fb ett tag och nu höll vi på att lära känna varandra på nytt, fast nu som vuxna människor med olika livserfarenheter. alla vi tre har varit med om händelser som satt sina spår djupt i själen, händelser som format oss till hur vi är idag, och som vi kommer att få leva med resten av våra liv.
jag tvekade in i det sista, jag tar upp detta med min psykolog igen förut hade jag bara nämt det lite i förbifarten. W säger, gå dit, känn efter och gå därifrån när du vill. orkar du bara vara där i 5 minuter så har du i alla fall gjort ett framsteg, du tog dig ut bland människor igen. orkar du längre så njut av att du har blivit starkare, gör bara det som känns rätt för dig, lyssna på ditt inre och var lyhörd inför det. Så jag anmäler mig, med lite råg i ryggen o W´s stärkande ord, W hade rätt jag behöver inte vara kvar om jag inte orkar, jag tänkte, denna gång ska jag lyssna på mig själv, på mina varningssignaler....för visst kunde jag väl det efter alla dessa år....
N sporrar mig hela dagen i sina sms. jag känner att jag blir mer o mer ur funktion. jag känner redan här hur farhågorna skriker i bröstet på mig, kroppen går upp i varv och jag får inte någon rätsida på mina funderingar, allt bara snurrar och till slut blir jag helt apatisk. när jag återigen fått kontakt med mina känslor börjar letandet efter vad jag ska ha på mig. det är år och dagar sedan som jag köpte mig ett klädesplagg. jag hittar inga brallor som passar och det fick mig både nedstämd och irriterad. jävla medicin!! jag hatade dom enda in i märgen!! jag kunde ju inte balla ur nu när det var så lite tid kvar, jag skulle vara hos A-C kl 16, tiden bara rusar fram precis som jag inombords, vad fan ska jag ta på mig. hjärtat slog så hårt, pulsen dunkade i halsen. tänkte på vad W sagt, klarar du bara av att umgås med A-C innan träffen så må det vara hänt, du har försökt och det räcker.
till slut hittar jag ett par byxor längst in i garderoben, som faktiskt passar någorlunda, det får duga, vad hade jag för val, naken ell med hyffsade byxor? med svetten lackandes över hela kroppen kommer jag till slut iväg, N har gett mig flera sparkar i baken vilket jag så väl behövde. det blev lite rallykalle dit men jag var tvungen, måste lugna nerverna och göra något som jag vet får mig att må bra, känslan av att vara fri och finna lite styrka. väl framme hos A-C får jag en bamsekram som talar om, att jag är helt ok i A-C´s ögon, fast att min hjärna har drabbats av så mycket skit under dessa år, jag kände, jag var i ett tryggt hem där jag inte skulle hamna i en försvarsställning.
A-C fixar fram kaffe och hembakad kaka. A.S är oxå där o vi sitter i vardagsrummet och pratar. vi pratar mest allvar, berättar så smått om vad vi varit med om. ingen av oss ville egentligen gå, mest var det jag och A.S som hade ångest inför detta samkväm. denna stund slappnade jag av mer o mer, jag är jag inför dom, vilket är skönt. jag behöver inte ta stid för hur jag är ell mår, jag liksom dom möttes på ett högre plan, där hänsyn och förtåelse var högst upp på matsedeln. vi respekterade varandra som kloka människor gör, som helt normala människor borde göra. vipps så var det dags att åka, jag vill inte!! jag hade hellre suttit kvar där o pratat hela kvällen än att åka till ett nytt ställe med människor som jag inte kommer att känna igen ell ha något minne av. så vi blev lite sena men vem bryr sig en sådan här dag, för mig fick den gärna redan vara över. ångesten hängde i luften, jag kände panik i varenda organ ju närmare vi kom kanalstugan. min första tanke var, bara dom inte ska prata om fotboll....
det är 22 personer som kommer dit utav 150st som gick ur samma år som jag. 8st är från min klass, vissa känner jag faktiskt igen av dom som inte kommer från klassen. jag ser till att A-C hamnar bredvid mig mot en vägg så jag skulle ha ryggen fri. bävade för att någon skulle komma bakifrån och att jag inte skulle känna igen denna individ. flera stycken får A-C tala om vilka dom är, jag hade ingen susning. under hela denna kväll svettas jag kopiöst, jag som knappt svettades när jag spelade boll. är genomblöt och det gjorde mig ännu mera obekväm. N fortsätter med sina sporrande sms, försöker på så sätt hålla mig lugn. en stund efter maten åker både A-C och A.S hem, jag får lite panik här, A-C hade ju varit min trygga punkt så här långt under kvällen o nu skulle jag bli ensam kvar, med mina monster dunkandes i pannan. jag ville oxå gå, smita ut samtidigt som dom, dra iväg som en svedd hare, men gjorde jag det....nej, jag gjorde precis som vanligt, jag stannar alldeles för länge.... både min hjärna och kropp larmade klart o tydligt att jag borde åka hem. men lyssnade jag, tog jag hänsyn till mig själv, varför stannade jag hela festen bara för att jag tror att det är, vad folk förväntar sig av mig?? stora tuffa jag....
välkommen min ångest, du dyker alltid upp, om dig tänker jag, måste du alltid vara kvar, bara för att du kommit hit en gång?
skulle jag kunna hålla focus och kunna koncentrera mig på vad som sas, eller skulle det bli för mycket för mitt psyke? flera av mina gamla klasskompisar hörde av sig o ville att jag skulle gå, men då visste de ju inte vad jag varken gått igenom ell gick igenom. jag kände att jag var tvungen att berätta det för någon ell några ifall jag fick panik eller klappa ihop under kvällen. jag valde att berätta det för I.K och A.C, det kändes tryggt att veta att de visste om hur jag var nu för tiden och vad jag brottades med. det var väl inte så där jätte roligt att berätta om det bipolära men båda tog det väldigt bra. skönt tänkte jag, två stycken utan förutfattade meningar. vi hade oxå haft kontakt via fb ett tag och nu höll vi på att lära känna varandra på nytt, fast nu som vuxna människor med olika livserfarenheter. alla vi tre har varit med om händelser som satt sina spår djupt i själen, händelser som format oss till hur vi är idag, och som vi kommer att få leva med resten av våra liv.
jag tvekade in i det sista, jag tar upp detta med min psykolog igen förut hade jag bara nämt det lite i förbifarten. W säger, gå dit, känn efter och gå därifrån när du vill. orkar du bara vara där i 5 minuter så har du i alla fall gjort ett framsteg, du tog dig ut bland människor igen. orkar du längre så njut av att du har blivit starkare, gör bara det som känns rätt för dig, lyssna på ditt inre och var lyhörd inför det. Så jag anmäler mig, med lite råg i ryggen o W´s stärkande ord, W hade rätt jag behöver inte vara kvar om jag inte orkar, jag tänkte, denna gång ska jag lyssna på mig själv, på mina varningssignaler....för visst kunde jag väl det efter alla dessa år....
N sporrar mig hela dagen i sina sms. jag känner att jag blir mer o mer ur funktion. jag känner redan här hur farhågorna skriker i bröstet på mig, kroppen går upp i varv och jag får inte någon rätsida på mina funderingar, allt bara snurrar och till slut blir jag helt apatisk. när jag återigen fått kontakt med mina känslor börjar letandet efter vad jag ska ha på mig. det är år och dagar sedan som jag köpte mig ett klädesplagg. jag hittar inga brallor som passar och det fick mig både nedstämd och irriterad. jävla medicin!! jag hatade dom enda in i märgen!! jag kunde ju inte balla ur nu när det var så lite tid kvar, jag skulle vara hos A-C kl 16, tiden bara rusar fram precis som jag inombords, vad fan ska jag ta på mig. hjärtat slog så hårt, pulsen dunkade i halsen. tänkte på vad W sagt, klarar du bara av att umgås med A-C innan träffen så må det vara hänt, du har försökt och det räcker.
till slut hittar jag ett par byxor längst in i garderoben, som faktiskt passar någorlunda, det får duga, vad hade jag för val, naken ell med hyffsade byxor? med svetten lackandes över hela kroppen kommer jag till slut iväg, N har gett mig flera sparkar i baken vilket jag så väl behövde. det blev lite rallykalle dit men jag var tvungen, måste lugna nerverna och göra något som jag vet får mig att må bra, känslan av att vara fri och finna lite styrka. väl framme hos A-C får jag en bamsekram som talar om, att jag är helt ok i A-C´s ögon, fast att min hjärna har drabbats av så mycket skit under dessa år, jag kände, jag var i ett tryggt hem där jag inte skulle hamna i en försvarsställning.
A-C fixar fram kaffe och hembakad kaka. A.S är oxå där o vi sitter i vardagsrummet och pratar. vi pratar mest allvar, berättar så smått om vad vi varit med om. ingen av oss ville egentligen gå, mest var det jag och A.S som hade ångest inför detta samkväm. denna stund slappnade jag av mer o mer, jag är jag inför dom, vilket är skönt. jag behöver inte ta stid för hur jag är ell mår, jag liksom dom möttes på ett högre plan, där hänsyn och förtåelse var högst upp på matsedeln. vi respekterade varandra som kloka människor gör, som helt normala människor borde göra. vipps så var det dags att åka, jag vill inte!! jag hade hellre suttit kvar där o pratat hela kvällen än att åka till ett nytt ställe med människor som jag inte kommer att känna igen ell ha något minne av. så vi blev lite sena men vem bryr sig en sådan här dag, för mig fick den gärna redan vara över. ångesten hängde i luften, jag kände panik i varenda organ ju närmare vi kom kanalstugan. min första tanke var, bara dom inte ska prata om fotboll....
det är 22 personer som kommer dit utav 150st som gick ur samma år som jag. 8st är från min klass, vissa känner jag faktiskt igen av dom som inte kommer från klassen. jag ser till att A-C hamnar bredvid mig mot en vägg så jag skulle ha ryggen fri. bävade för att någon skulle komma bakifrån och att jag inte skulle känna igen denna individ. flera stycken får A-C tala om vilka dom är, jag hade ingen susning. under hela denna kväll svettas jag kopiöst, jag som knappt svettades när jag spelade boll. är genomblöt och det gjorde mig ännu mera obekväm. N fortsätter med sina sporrande sms, försöker på så sätt hålla mig lugn. en stund efter maten åker både A-C och A.S hem, jag får lite panik här, A-C hade ju varit min trygga punkt så här långt under kvällen o nu skulle jag bli ensam kvar, med mina monster dunkandes i pannan. jag ville oxå gå, smita ut samtidigt som dom, dra iväg som en svedd hare, men gjorde jag det....nej, jag gjorde precis som vanligt, jag stannar alldeles för länge.... både min hjärna och kropp larmade klart o tydligt att jag borde åka hem. men lyssnade jag, tog jag hänsyn till mig själv, varför stannade jag hela festen bara för att jag tror att det är, vad folk förväntar sig av mig?? stora tuffa jag....
välkommen min ångest, du dyker alltid upp, om dig tänker jag, måste du alltid vara kvar, bara för att du kommit hit en gång?
onsdag 26 maj 2010
Kapitel 42
18:e april, denna dag borde gå till världshistorien, denna dag borde vara en röd flaggdag i Sverige. för denna dag skulle jag äntligen få träffa N efter 38 år, in real life. jag hade under flera veckor städat hela huset från topp till tå, så att jag skulle kunna slappna av mer. jag visste mycket väl att N inte skulle bry sig det minsta om hur det såg ut, N skrev i ett sms, det är dig jag kommer för att träffa inte se hur välstädat du har. men jag ville göra det, detta besök betydde så mycket för mig. jag hade för första gången både vilja och lust att göra fint hemma. att det fog flera veckor innan jag blev nöjd hänger ihop med att man alltid ska göra sitt bästa.... dessutom kan jag fortfarande inte stressa.
jag längtade oändligt efter denna dag. nu skulle jag få se N i verkliga livet inte bara ha en röst i mitt öra. nu skulle jag fysiskt kunna ge N en kram istället för att skriva kram i ett sms. jag vet inte om någon kan förstå hur stort detta var för mig, hur mycket det betydde, att jag äntligen skulle få återse min allra bästa vän.
N skulle komma vid 15 tiden, så jag gjorde mig i ordning och åkte ner till byn för att handla. hade redan bestämt vad det skulle bli till middag, jag tänkte sno min vän M.S recept med kassler, ja, jag skulle laga mat, inte bara makaroner!
timmarna innan N kom var jätte långa. jag spelade musik och väntade ganska otåligt, vänta är inge roligt, absolut inte min starka sida. jag var väldigt nervös, bara tanken på det hela var stor. att längta efter en vän var något helt nytt för mig. jag visste dessutom att N inte skulle varken gå på ell acceptera att jag tog på mig en mask. jag visste att jag skulle vara tvungen att sätta ord på vad jag tyckte, kände och ville. jag var tvungen att visa upp mitt rätta jag och jag ville dessutom göra det, vara öppen och helt naturlig, så gott jag kunde, eftersom det inte hör till det vanliga i min vardag.
Äntligen kom det en bil, jag förstod genast att det var N och N´s bror. jag fick ståpäls över hela kroppen. men vilken ljuvlig känsla när jag ser N kliva ur bilen, vi slängde oss i varandras famn, vilken lycka!! jag ville inte släppa taget om N men insåg att så här kunde vi ju inte stå hela tiden. vi står tillsammans och pratar alla tre en stund. vi skrattar en hel del och N´s bror säger, ja jag tror ju inte att ni får en tråkig och tyst kväll....
vi sätter oss i köket efter visningen av hela slottet. och naturligtvis blir det kaffe, jag behövde det för att lugna mina nerver i första hand men båda var sugna på en mugg lut. jag lovar att under dessa timmar vi var tillsammans var det inte tyst en sekund.vi skrattade som tokar och pratade allvar. äntligen fick jag se N, helt otroligt efter alla dessa år så kändes det inte som om vi varit ifrån varandra. allt bara fanns där helt automatiskt, ren härlig sann vänskap enda in i själen. vi lagade mat, fast det var nära att jag glömde att vi skulle behöva äta något. jag var så inne i allt vi pratade om så tiden bara rann iväg.
timmarna bara flyger iväg, lika fort som Carl Lewis sprang 100m. plötsligt var kl 02, jag skulle köra N till mariestad där bror bor. jag ville inte! jag hade lust med en kidnappning! jag ville umgås längre vi hade så mycket att ta igen. det kändes som en del av mig skulle ryckas bort, plötsligt vara borta lika fort som N kom. jag visste att jag skulle börja gråta när vi skulle säga adjö för denna gång. resan in till mariestad var otroligt tung, jag körde ju åt fel håll, jag körde för att skiljas från en vän och det var rena upproret inom mig. jag visste vilket sår det skulle bli i hjärtat, hur stor saknaden skulle bli. väl framme så ville jag inte ta det där sista steget, ni vet, att ge en sista kram, för då visste jag att det skulle dröja innan vi sågs igen. vi stod där och pratade de sista minuterna. N´s bror kommer ut och surrar lite innan den oundvikliga kramen skulle ske, nu var det dens tur att få uppmärksamhet. jag ville inte ge den där förintade kramen, den som skulle göra att N drog som ett skott efteråt. N ville inte se mig gråta och N visste mycket väl att jag skulle tjuta som en gnu. kramen slet o drog i mina tårkanaler men tyvärr måste det ske.
vi kramades länge och sa hejdå, N drar iväg som ett streck, jag hoppar snabbt in i bilen och drar iväg. huvva vilket hemskt ögonblick!! jag grät hela vägen hem och tyckte att världen var grym. saknaden skrek redan i bröstet, det gjorde sååå ont.
vi hade tagit vara på varje minut och N´s bror sa, att vi var som två duracell batterier. nästa dag skulle N återvända till norrland, jag tänkte ringa och bombhota järnvägs stationen i skövde. samtidigt kändes det oxå bra inom mig, vi hade funnit varann igen och kommit varnandra ännu närmare. vi hade ett underbart minne att dela. jag ser N framför mig, hur levande N är, hur N´s skratt smittar av sig. jag har aldrig känt en sådan värme inför en vän, inte på det sättet. vi har känt varandra så länge, det kan man inte jämföra med något annat. N, du är bäst!! <3
my best friend gave me the best advice
if today was your last day
and tomorrow was too late
could you say goodbye to yesterdag.
jag längtade oändligt efter denna dag. nu skulle jag få se N i verkliga livet inte bara ha en röst i mitt öra. nu skulle jag fysiskt kunna ge N en kram istället för att skriva kram i ett sms. jag vet inte om någon kan förstå hur stort detta var för mig, hur mycket det betydde, att jag äntligen skulle få återse min allra bästa vän.
N skulle komma vid 15 tiden, så jag gjorde mig i ordning och åkte ner till byn för att handla. hade redan bestämt vad det skulle bli till middag, jag tänkte sno min vän M.S recept med kassler, ja, jag skulle laga mat, inte bara makaroner!
timmarna innan N kom var jätte långa. jag spelade musik och väntade ganska otåligt, vänta är inge roligt, absolut inte min starka sida. jag var väldigt nervös, bara tanken på det hela var stor. att längta efter en vän var något helt nytt för mig. jag visste dessutom att N inte skulle varken gå på ell acceptera att jag tog på mig en mask. jag visste att jag skulle vara tvungen att sätta ord på vad jag tyckte, kände och ville. jag var tvungen att visa upp mitt rätta jag och jag ville dessutom göra det, vara öppen och helt naturlig, så gott jag kunde, eftersom det inte hör till det vanliga i min vardag.
Äntligen kom det en bil, jag förstod genast att det var N och N´s bror. jag fick ståpäls över hela kroppen. men vilken ljuvlig känsla när jag ser N kliva ur bilen, vi slängde oss i varandras famn, vilken lycka!! jag ville inte släppa taget om N men insåg att så här kunde vi ju inte stå hela tiden. vi står tillsammans och pratar alla tre en stund. vi skrattar en hel del och N´s bror säger, ja jag tror ju inte att ni får en tråkig och tyst kväll....
vi sätter oss i köket efter visningen av hela slottet. och naturligtvis blir det kaffe, jag behövde det för att lugna mina nerver i första hand men båda var sugna på en mugg lut. jag lovar att under dessa timmar vi var tillsammans var det inte tyst en sekund.vi skrattade som tokar och pratade allvar. äntligen fick jag se N, helt otroligt efter alla dessa år så kändes det inte som om vi varit ifrån varandra. allt bara fanns där helt automatiskt, ren härlig sann vänskap enda in i själen. vi lagade mat, fast det var nära att jag glömde att vi skulle behöva äta något. jag var så inne i allt vi pratade om så tiden bara rann iväg.
timmarna bara flyger iväg, lika fort som Carl Lewis sprang 100m. plötsligt var kl 02, jag skulle köra N till mariestad där bror bor. jag ville inte! jag hade lust med en kidnappning! jag ville umgås längre vi hade så mycket att ta igen. det kändes som en del av mig skulle ryckas bort, plötsligt vara borta lika fort som N kom. jag visste att jag skulle börja gråta när vi skulle säga adjö för denna gång. resan in till mariestad var otroligt tung, jag körde ju åt fel håll, jag körde för att skiljas från en vän och det var rena upproret inom mig. jag visste vilket sår det skulle bli i hjärtat, hur stor saknaden skulle bli. väl framme så ville jag inte ta det där sista steget, ni vet, att ge en sista kram, för då visste jag att det skulle dröja innan vi sågs igen. vi stod där och pratade de sista minuterna. N´s bror kommer ut och surrar lite innan den oundvikliga kramen skulle ske, nu var det dens tur att få uppmärksamhet. jag ville inte ge den där förintade kramen, den som skulle göra att N drog som ett skott efteråt. N ville inte se mig gråta och N visste mycket väl att jag skulle tjuta som en gnu. kramen slet o drog i mina tårkanaler men tyvärr måste det ske.
vi kramades länge och sa hejdå, N drar iväg som ett streck, jag hoppar snabbt in i bilen och drar iväg. huvva vilket hemskt ögonblick!! jag grät hela vägen hem och tyckte att världen var grym. saknaden skrek redan i bröstet, det gjorde sååå ont.
vi hade tagit vara på varje minut och N´s bror sa, att vi var som två duracell batterier. nästa dag skulle N återvända till norrland, jag tänkte ringa och bombhota järnvägs stationen i skövde. samtidigt kändes det oxå bra inom mig, vi hade funnit varann igen och kommit varnandra ännu närmare. vi hade ett underbart minne att dela. jag ser N framför mig, hur levande N är, hur N´s skratt smittar av sig. jag har aldrig känt en sådan värme inför en vän, inte på det sättet. vi har känt varandra så länge, det kan man inte jämföra med något annat. N, du är bäst!! <3
my best friend gave me the best advice
if today was your last day
and tomorrow was too late
could you say goodbye to yesterdag.
tisdag 25 maj 2010
Kapitel 41
Sista mötet med B.H på tumanhand gör vi upp en plan, hur vi från dagsläget ska nå mitt mål som jag under flera år har längtat efter, att bli redo för. B.H stöttar mig totalt, tycker att det är ett underbart mål och håller med om att det verkligen vore något för mig. vi är väldigt nöjda med var vi åstakommit och för mig kändes det som om någonting äntligen var på gång i mitt liv. dessutom skulle jag då få flytta härifrån, för det är verkligen inte min by. det var alldeles rikgtigt att flytta hit för snart fyra år, men jag har aldrig trivts här, varken som tonåring ell nu. men för 4 år sedan var det tryggt, för både mamma och min bror fanns ju kvar. jag ser verkligen inte ner på dom som bor här, jag gläds att de funnit sin trygghet, sitt hem, sin trygghet o liv, kärlek och gemenskap. de har byggt upp sitt liv här sedan de föddes, deras tillvaro. jag har alltid känt mig som en utböling, jag är inte som dom, jag är rastlös och söker hela tiden något annat.
glada i hågen ska jag o B.H träffa min psykolog tillsammans den 8 april. därefter ska vi till af och lägga fram våran plan för att bevisa att vi har kommit fram till vad jag vill göra, och att det finns en planering över hur det ska gå till. de tre månaderna var slut och jag hade två val, använda mitt sjukskrivnings intyg från min läkare ell fortsätta med att ingå i ett annat program som af håller i.
vi börjar prata med W hur vi tänkt och om våran genomtänkta och helt logiska planering,i alla fall i våra ögon....jag känner med en gång vad W tänker o tycker, jag känner vid detta laget igen W´s ansiktsuttryck. W ställer massor av frågor, klipsk som vanligt. W frågar mig, om jag tror att det är möjligt att jag skulle klara av att gå från 0 till att studera på heltid 100% redan i augusti? jag förstår mycket väl vad W menar och jag känner att vi har varit alldeles för optimistiska, kanske jag mest, jag ville ju så gärna. W säger, att jag inte får åka X2000 än, utan jag får åka godsfinka ett tag till. ett vanligt uttryck mellan W och mig, en underbar formulering som jag älskar. W säger, du ska flytta dit bohag, finna en ny bostad där du kan ha med Hobbe, bryta upp från det trygga och börja studera i Vindeln. är du redo för det?? det är redan april, dessutom har jag semester hela juli vilket innebär att vi april, maj och juni på oss. vi ska få bukt med din utmattningsdepression, finna rätt dos på din medicin för det bipolära och vi vet ännu inte om det finns någon mer diagnos, eller kanske båda, eller kanske bara den andra. Hmmmm säger jag och förstår vad W vill att jag ska fokusera på istället, och inte springa i 200 igen utan ta allt i den takt det tar för mig att läka helt och få hjärnan lugn och fin. få min kropp att hitta sin gamla form. jag ville ju springa allt vad jag orkade, jag har ju bråttom, springa allt jag orkar för att kanske ta slut o vi får börja om igen. åhh jag ser och förstår. dessutom säger W att vi har då möjliget att ses 2 ggr i augusti innan du i så fall flyttar, sen ska du klara dig själv.
W fortsätter, du har inte börjat med ditt Aria test, där det kommer av visa exakt hur du ligger till just nu i din förmåga att ta emot information och kunna koncentrera dig. din uttmatt.depression är inte ens över, du får fortfarande ångest, blir stressad i vissa situationer mm mm....denna kloka psykolog, vad skulle jag göra utan dig.
Ja sa både jag o B.H, W hade naturligtvis helt rätt. W lägger fram sin plan. W tycker att jag ska vara sjukskriven till sista augusti, sen börja läsa ett ämne som jag har både nytta av inför mina studier och som tilltalade mig så jag skulle kunna vara med i huvudet hela tiden. jag var ju dessutom anmäld till en bipolärskolan som börjar i höst, den ville jag ju gärna gå. allt för att föstå mig själv bättre och lära mig vad det innebär inför framtiden. till våren tyckte W att jag ska lägga till ytterligare ett ämne och kanske gå en kurs i att "starta eget". Alltså sa W, vi siktar på att du ska vara fullt redo och förberedd till att börja studera hösten 2011. det första jag tänkte var, vilket nederlag, vilket bakslag men som alltid var W mer närvarande i mina möjligheter än vad jag är. W ser mina begränsningar medans jag som vanligt vill ösa på utan bara den.
W och B.H pratar en hel del och kommer överens om vad vi ska säga till af. jag sitter mest o glor ut genom fönstret, i min egen lilla skyddade värld. mina drömmar hade spruckit men jag såg ju hur skör jag fortfarande var. jag vill inte vara skör, jag vill vara stark och ta del av världen. jag vill möta nya vänner, bekanta och utvecklas. vara annonym igen och starta från noll med denna härliga utbildning. jag insåg vidden av det bipolära, jag visste ju knappt själv vad det innebar och jag erkänner för mig själv, tyst naturligtvis, att jag skulle inte klara av att studera till hösten, inte ens på halvtid....min hjärna var fortfarande rökt, där inne rörde det sig fortfarande för fort, jag ville bara att det skulle sluta snurra. det kändes som om jag förlorat alla mina kunskaper, logiskt tänkande och sunt förnuft. vem var jag?? varför var jag så himla onormal?
B.H lägger fram för min handläggare på af vad W hade sagt och tyckte. jag vill här passa på att säga, att alla jag mött under denna period jag har träffat W, allt från läkare till mina kontakter i arbetslivsresurs, säger att jag har haft en himla tur som fått W som psykolog. Det visste jag redan men blev glad över att höra att W hade ett namn utanför de väggarna på vuxenpsyk. jag framförde detta till W vad folk sa, jag ville att W skulle veta, det är faktiskt inte ofta som en människa får positiv kritik. min handläggare på af är med direkt och förstår absolut hur W har tänkt. tillsammans formar vi en plan över min väg till målet, mitt syfte. allt skrivs ner och formuleringarna är väldigt viktiga tydligen för att fk ska fatta och förstå vidden av det hela. jag lämnar över mitt sjukintyg från min läkare M.A. för den 27 april ska detta överlämningsmöte med fk hållas. både jag och B.H är nöjda över mötet, min handläggare är bra och inger mig förtroende i sina kunskaper och vilja hjälpa varje individ. eloge till båda!
jag vill få kontakt med mina personliga resurser, mod, förlåtelse, vishet, talang, sociala färdigheter och förmågan att älska. livsgläje är någonting vackert och åtråvärt och det måste man känna ödmjukhet inför. vi har ju en oändligt mycke större potential än vi tror. tankar, känslor och handlingar hör ihop och vårt inre reflekteras i dessa. det är kunskap som möjliggör förändringar. vi kan motivera och lyfta fram oss själva. vi kan använda våra styrkor på bästa sätt om vi bara känner till dom. jag tror att styrkan finns inom oss, vi måste bara finna den och förstå. jag börjar förstå men den är så stor o stark, svår att få tag i men den finns där hos varje individ. att våga känna, jag duger som jag är. jag är värd att leva detta jordeliv precis lika mycket som någon annan. jag ska hjälpa andra men inte ta för mycket av min buffert. alla borde vi någon ell några gånger under vårat liv, ta hjälp av en psykolog ell coach, för att utvecklas o se sina möjligheter, rensa skallen och öppna vårat sinne. man behöver inte göra som jag köra slut på sig innan man tar kontakt med en psykolog. utan man kan göra det i förebyggande syfte, det är inget negativt att gå hos en psykolog, utan gemeneman ska se det som att göra något bra för sig själv, att öppna ögonen och få andra vyer. vi kör så lätt fast i ett mönster, vårat ekorrhjul. varför vara nöjd med det när vi har chans att få det ännu bättre, våga och vinn, vad har man att förlora??
denna text fick jag av distriktsjuksköterskan på livsresurs:
giv mig styrka att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
glada i hågen ska jag o B.H träffa min psykolog tillsammans den 8 april. därefter ska vi till af och lägga fram våran plan för att bevisa att vi har kommit fram till vad jag vill göra, och att det finns en planering över hur det ska gå till. de tre månaderna var slut och jag hade två val, använda mitt sjukskrivnings intyg från min läkare ell fortsätta med att ingå i ett annat program som af håller i.
vi börjar prata med W hur vi tänkt och om våran genomtänkta och helt logiska planering,i alla fall i våra ögon....jag känner med en gång vad W tänker o tycker, jag känner vid detta laget igen W´s ansiktsuttryck. W ställer massor av frågor, klipsk som vanligt. W frågar mig, om jag tror att det är möjligt att jag skulle klara av att gå från 0 till att studera på heltid 100% redan i augusti? jag förstår mycket väl vad W menar och jag känner att vi har varit alldeles för optimistiska, kanske jag mest, jag ville ju så gärna. W säger, att jag inte får åka X2000 än, utan jag får åka godsfinka ett tag till. ett vanligt uttryck mellan W och mig, en underbar formulering som jag älskar. W säger, du ska flytta dit bohag, finna en ny bostad där du kan ha med Hobbe, bryta upp från det trygga och börja studera i Vindeln. är du redo för det?? det är redan april, dessutom har jag semester hela juli vilket innebär att vi april, maj och juni på oss. vi ska få bukt med din utmattningsdepression, finna rätt dos på din medicin för det bipolära och vi vet ännu inte om det finns någon mer diagnos, eller kanske båda, eller kanske bara den andra. Hmmmm säger jag och förstår vad W vill att jag ska fokusera på istället, och inte springa i 200 igen utan ta allt i den takt det tar för mig att läka helt och få hjärnan lugn och fin. få min kropp att hitta sin gamla form. jag ville ju springa allt vad jag orkade, jag har ju bråttom, springa allt jag orkar för att kanske ta slut o vi får börja om igen. åhh jag ser och förstår. dessutom säger W att vi har då möjliget att ses 2 ggr i augusti innan du i så fall flyttar, sen ska du klara dig själv.
W fortsätter, du har inte börjat med ditt Aria test, där det kommer av visa exakt hur du ligger till just nu i din förmåga att ta emot information och kunna koncentrera dig. din uttmatt.depression är inte ens över, du får fortfarande ångest, blir stressad i vissa situationer mm mm....denna kloka psykolog, vad skulle jag göra utan dig.
Ja sa både jag o B.H, W hade naturligtvis helt rätt. W lägger fram sin plan. W tycker att jag ska vara sjukskriven till sista augusti, sen börja läsa ett ämne som jag har både nytta av inför mina studier och som tilltalade mig så jag skulle kunna vara med i huvudet hela tiden. jag var ju dessutom anmäld till en bipolärskolan som börjar i höst, den ville jag ju gärna gå. allt för att föstå mig själv bättre och lära mig vad det innebär inför framtiden. till våren tyckte W att jag ska lägga till ytterligare ett ämne och kanske gå en kurs i att "starta eget". Alltså sa W, vi siktar på att du ska vara fullt redo och förberedd till att börja studera hösten 2011. det första jag tänkte var, vilket nederlag, vilket bakslag men som alltid var W mer närvarande i mina möjligheter än vad jag är. W ser mina begränsningar medans jag som vanligt vill ösa på utan bara den.
W och B.H pratar en hel del och kommer överens om vad vi ska säga till af. jag sitter mest o glor ut genom fönstret, i min egen lilla skyddade värld. mina drömmar hade spruckit men jag såg ju hur skör jag fortfarande var. jag vill inte vara skör, jag vill vara stark och ta del av världen. jag vill möta nya vänner, bekanta och utvecklas. vara annonym igen och starta från noll med denna härliga utbildning. jag insåg vidden av det bipolära, jag visste ju knappt själv vad det innebar och jag erkänner för mig själv, tyst naturligtvis, att jag skulle inte klara av att studera till hösten, inte ens på halvtid....min hjärna var fortfarande rökt, där inne rörde det sig fortfarande för fort, jag ville bara att det skulle sluta snurra. det kändes som om jag förlorat alla mina kunskaper, logiskt tänkande och sunt förnuft. vem var jag?? varför var jag så himla onormal?
B.H lägger fram för min handläggare på af vad W hade sagt och tyckte. jag vill här passa på att säga, att alla jag mött under denna period jag har träffat W, allt från läkare till mina kontakter i arbetslivsresurs, säger att jag har haft en himla tur som fått W som psykolog. Det visste jag redan men blev glad över att höra att W hade ett namn utanför de väggarna på vuxenpsyk. jag framförde detta till W vad folk sa, jag ville att W skulle veta, det är faktiskt inte ofta som en människa får positiv kritik. min handläggare på af är med direkt och förstår absolut hur W har tänkt. tillsammans formar vi en plan över min väg till målet, mitt syfte. allt skrivs ner och formuleringarna är väldigt viktiga tydligen för att fk ska fatta och förstå vidden av det hela. jag lämnar över mitt sjukintyg från min läkare M.A. för den 27 april ska detta överlämningsmöte med fk hållas. både jag och B.H är nöjda över mötet, min handläggare är bra och inger mig förtroende i sina kunskaper och vilja hjälpa varje individ. eloge till båda!
jag vill få kontakt med mina personliga resurser, mod, förlåtelse, vishet, talang, sociala färdigheter och förmågan att älska. livsgläje är någonting vackert och åtråvärt och det måste man känna ödmjukhet inför. vi har ju en oändligt mycke större potential än vi tror. tankar, känslor och handlingar hör ihop och vårt inre reflekteras i dessa. det är kunskap som möjliggör förändringar. vi kan motivera och lyfta fram oss själva. vi kan använda våra styrkor på bästa sätt om vi bara känner till dom. jag tror att styrkan finns inom oss, vi måste bara finna den och förstå. jag börjar förstå men den är så stor o stark, svår att få tag i men den finns där hos varje individ. att våga känna, jag duger som jag är. jag är värd att leva detta jordeliv precis lika mycket som någon annan. jag ska hjälpa andra men inte ta för mycket av min buffert. alla borde vi någon ell några gånger under vårat liv, ta hjälp av en psykolog ell coach, för att utvecklas o se sina möjligheter, rensa skallen och öppna vårat sinne. man behöver inte göra som jag köra slut på sig innan man tar kontakt med en psykolog. utan man kan göra det i förebyggande syfte, det är inget negativt att gå hos en psykolog, utan gemeneman ska se det som att göra något bra för sig själv, att öppna ögonen och få andra vyer. vi kör så lätt fast i ett mönster, vårat ekorrhjul. varför vara nöjd med det när vi har chans att få det ännu bättre, våga och vinn, vad har man att förlora??
denna text fick jag av distriktsjuksköterskan på livsresurs:
giv mig styrka att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
söndag 23 maj 2010
Kapitel 40
19:e mars, denna dag skulle jag infinna mig på medborgarskolan i Mariestad. jag skulle träffa en distriktsköterska som oxå är anställd av arbetslivsresurs. jag ska genomgå en koll av min häslokurva vilket alla blivit erbjudna via af´s program. det är alltså helt frivilligt men jag ville absolut göra den, fanns ingen orsak att jag inte skulle tack ja.
det tas blodtryck, blodprov med inriktning på socker o hb värde. alla mina värden är jätte bra, är väldigt stolt över mitt blodtryck som var 108/78. men min vilopuls var väl inte den bästa, den låg på 80 konstant och grundar sig säkert i den medicin jag äter. jag har känt att pumpen slår fortare men inte tagit någon hänsyn till det eftersom det stod under kapitlet biverkningar.
vi sitter och pratar ganska länge jag o M. återigen träffar jag en underbar människa som riktade all sin uppmärksamhet till mig, inga patienter som stod utanför utan detta var min tid. jag kände mig inte stressad utan slappnade av och tog in det som M sa. jag gjorde först precis som vanligt, kände av om M skulle bli godkänd o få vara delaktig i min framtid, någon som skulle få ta del av mina symptomer och ingav mig förtroende. M hade kunskaper både om utmattningsdepression och bipolär sjukdom. vi mötte varandra med respekt, som varje människa förtjänar.
vi delar en hel del livserfarenheter, M´s son led oxå av en psykisk sjukdom och hon sa de ord jag hela tiden använt, att det hade rent ut sagt varit ett helvete. men nu mådde sonen mycket bättre och har gett ut en bok om sina upplevelser och kunskaper inom just hans område. starkt gjort och jag hoppas att många kommer att läsa den, jag vet att jag kommer att göra det en dag.
vi tar varandra i handen efter vårat möte, jag var nöjd detta hade gett mig väldigt mycket och jag kände hur räkmackan fanns återigen under mina fötter....
efter ett par dagar får jag i brevlådan hem M´s utvärdering av min hälsokurva. öppnar den lite försiktigt, jag visste ju mycket väl vad M skulle skriva om vissa saker i min tillvaro. under högriskpoäng står det bl.a stress, psykisk ohälsa ( jäkt, högt tempo, sömnbesvär, allmän trötthet, depression, djup nedstämdhet och kronisk sjukdom)Under M´s rekommendation står det: goda förutsättningar att komma vidare, dock i långsamt tempo, detta för att inte trigga igång patientens sjukdomsbild och riskera långtgående stressproblematik.
M rekommenderar även att jag ska göra en Aria utredning för att få hjälp på vägen att inrikta mig på rätt resurser.
jag kände i hela mig, att jag och M hade haft ett otroligt bra möte. inte bara som patient och sköterska utan som människor. där inga titlar fanns utan bara mänsklighet, båda delade med sig av varandras kunskaper och upplevelser. M sa, ska du inte dra nytta av allt det du varit med om, dina erfarenheter? då sa jag, jag vill utbilda mig till hälsocoach, där jag både kan stötta, sporra och utveckla en människa. man kan om man vill, om man får hjälp och kärlek. M tyckte det lät väldigt bra och nu fick jag ännu mera på benen att jag tänkte i rätt banor.
jag vill arbeta med människor och inte fordon. jag vill se vad en människa kan prestera, ta emot information, ta feedback och utvecklas. hur ett dåligt självförtroende kan vändas till något positivt. se en människa växa, vilja satsa på sig själv och känna igen varningssignaler. jag har alltid varit intresserad av människokroppen, muskler, psyke, uthållighet och fysik. kost ligger mig oxå varmt om hjärtat, att man kan äta rätt mat och nå ännu bättre resultat. mental träning är oxå ett viktigt instrument. att vi blir vad vi tänker, äter och tar hänsyn till våran kropp och vårat psyke. jag vill inte jobba på elitnivå, jag vill jobba med den lilla människan som behöver ha någon antingen i sin idrott ell vardagliga livet, någon som kan lyssna, ge råd och sporra.
denna dag hade jag en brinnande lust att se framåt, tänk om jag kunde vara till någon nytta för någon annan, att få utbilda sig till något man älskar i hela sig. att få arbeta med sina intressen och koncentrera sig till fullo på någon annans hälsa. hur en liten människa kan bli stor, blomma ut och finna sig själv. få inspirera någon att nå sina mål, små som stora, psykiskt ell fysiskt.
jag visste att det antagligen skulle dröja tills jag nådde mitt mål, men min tro på mig själv i att hjälpa andra är stark. det har jag alltid varit bättre på än att ta hand om mig själv. men det har jag ju börjat nu och jag ska bli så bra jag kan innan jag tar mig an någon annan. men jag längtar verkligen att få sätta mig på skolbänken, denna gång för att jag vill istället för att bli tvingad. denna gång vill jag lära mig, för min egen skull. denna gång har jag öppet sinne, jag vill lära mig massor och dela med mig av.
Hammerfall ljuder åter i mitt öra:
I´m the one
who lost control
but in the end
I be the last man standing
I´m the one
who sold the soul
but in the end
I be the last man standing
det tas blodtryck, blodprov med inriktning på socker o hb värde. alla mina värden är jätte bra, är väldigt stolt över mitt blodtryck som var 108/78. men min vilopuls var väl inte den bästa, den låg på 80 konstant och grundar sig säkert i den medicin jag äter. jag har känt att pumpen slår fortare men inte tagit någon hänsyn till det eftersom det stod under kapitlet biverkningar.
vi sitter och pratar ganska länge jag o M. återigen träffar jag en underbar människa som riktade all sin uppmärksamhet till mig, inga patienter som stod utanför utan detta var min tid. jag kände mig inte stressad utan slappnade av och tog in det som M sa. jag gjorde först precis som vanligt, kände av om M skulle bli godkänd o få vara delaktig i min framtid, någon som skulle få ta del av mina symptomer och ingav mig förtroende. M hade kunskaper både om utmattningsdepression och bipolär sjukdom. vi mötte varandra med respekt, som varje människa förtjänar.
vi delar en hel del livserfarenheter, M´s son led oxå av en psykisk sjukdom och hon sa de ord jag hela tiden använt, att det hade rent ut sagt varit ett helvete. men nu mådde sonen mycket bättre och har gett ut en bok om sina upplevelser och kunskaper inom just hans område. starkt gjort och jag hoppas att många kommer att läsa den, jag vet att jag kommer att göra det en dag.
vi tar varandra i handen efter vårat möte, jag var nöjd detta hade gett mig väldigt mycket och jag kände hur räkmackan fanns återigen under mina fötter....
efter ett par dagar får jag i brevlådan hem M´s utvärdering av min hälsokurva. öppnar den lite försiktigt, jag visste ju mycket väl vad M skulle skriva om vissa saker i min tillvaro. under högriskpoäng står det bl.a stress, psykisk ohälsa ( jäkt, högt tempo, sömnbesvär, allmän trötthet, depression, djup nedstämdhet och kronisk sjukdom)Under M´s rekommendation står det: goda förutsättningar att komma vidare, dock i långsamt tempo, detta för att inte trigga igång patientens sjukdomsbild och riskera långtgående stressproblematik.
M rekommenderar även att jag ska göra en Aria utredning för att få hjälp på vägen att inrikta mig på rätt resurser.
jag kände i hela mig, att jag och M hade haft ett otroligt bra möte. inte bara som patient och sköterska utan som människor. där inga titlar fanns utan bara mänsklighet, båda delade med sig av varandras kunskaper och upplevelser. M sa, ska du inte dra nytta av allt det du varit med om, dina erfarenheter? då sa jag, jag vill utbilda mig till hälsocoach, där jag både kan stötta, sporra och utveckla en människa. man kan om man vill, om man får hjälp och kärlek. M tyckte det lät väldigt bra och nu fick jag ännu mera på benen att jag tänkte i rätt banor.
jag vill arbeta med människor och inte fordon. jag vill se vad en människa kan prestera, ta emot information, ta feedback och utvecklas. hur ett dåligt självförtroende kan vändas till något positivt. se en människa växa, vilja satsa på sig själv och känna igen varningssignaler. jag har alltid varit intresserad av människokroppen, muskler, psyke, uthållighet och fysik. kost ligger mig oxå varmt om hjärtat, att man kan äta rätt mat och nå ännu bättre resultat. mental träning är oxå ett viktigt instrument. att vi blir vad vi tänker, äter och tar hänsyn till våran kropp och vårat psyke. jag vill inte jobba på elitnivå, jag vill jobba med den lilla människan som behöver ha någon antingen i sin idrott ell vardagliga livet, någon som kan lyssna, ge råd och sporra.
denna dag hade jag en brinnande lust att se framåt, tänk om jag kunde vara till någon nytta för någon annan, att få utbilda sig till något man älskar i hela sig. att få arbeta med sina intressen och koncentrera sig till fullo på någon annans hälsa. hur en liten människa kan bli stor, blomma ut och finna sig själv. få inspirera någon att nå sina mål, små som stora, psykiskt ell fysiskt.
jag visste att det antagligen skulle dröja tills jag nådde mitt mål, men min tro på mig själv i att hjälpa andra är stark. det har jag alltid varit bättre på än att ta hand om mig själv. men det har jag ju börjat nu och jag ska bli så bra jag kan innan jag tar mig an någon annan. men jag längtar verkligen att få sätta mig på skolbänken, denna gång för att jag vill istället för att bli tvingad. denna gång vill jag lära mig, för min egen skull. denna gång har jag öppet sinne, jag vill lära mig massor och dela med mig av.
Hammerfall ljuder åter i mitt öra:
I´m the one
who lost control
but in the end
I be the last man standing
I´m the one
who sold the soul
but in the end
I be the last man standing
lördag 22 maj 2010
Kapitel 39
februari månad finns knappt i mitt minne, jag vet att jag var på diverse möten med af och även B.H. jag vet att denna månad inte var min bästa direkt, jag sov fortfarande inget bra och jag kände att, jag ständigt var låg, ingen panikångest men bara neutral inför allt. mitt psyke hade sjunkit då allt började återgå till det som var innan jag fick medicinen för bipolär.
den 17 mars skulle jag äntligen träffa den nya läkaren som jag fått efter att K.H hade gått i pension, mitt ärende skulle flyttas över till M.A, som är specialist inom det bipolära och även andra psykiska handikapp. som tur är, behöver jag inte berätta min historia en gång till, utan den hade M.A redan läst i min journal. skönt!
M.A förklarar mer om sjukdomen och det är verkligen intressant, jag kunde ställa frågor och fick bra svar, svar som jag förstod och inte bara för lekemän. vi pratar och diskuterar vilka ell vilken siffra jag tillhör. det finns flera olika "tillstånd" i skalorna över bipolärt. från 1-5 men däremellan finns också 2½. jag är ingen bipolär 1:a, vilket jag är väldigt glad över, de har det mycket tuffare och är mer aktiva inom vissa områden. däremot var det möjligt att jag var lite av varje i de resterande, jag var ingen klockren 3 t.ex. jag rörde mig över vissa gränser vilket gjorde det svårare att medicinera. eftersom jag vid denna tid varit låg över en månad, höjer M.A min morgon medicin med 100mg, dessutom sätter M.A in ytterligare en, som jag ska ta inför natten, förutom min insomningstablett.
med den nya medicinen känner jag en tillfällig förbättring och jag sover som en klubbad oxe i 12 timmar!! vilken underbar känsla att äntligen få sova, känna hur hjärnan varvar ner o glider omkring i sirap. äntligen försvann den låt jag hört så länge nu, vid detta laget är den verkligen sönderspelad....jag får en ny känsla i min kropp, jag blev helt plötsligt trött, jag ville gå och lägga mig, hela jag ville det. för första ggn i mitt liv, ville jag krypa ner i sängen inte för att jag måste utan för att jag ville. plötsligt gäspade jag, min vän från stallet M.S hörde min gäsp och kommentaren blir, vaaa kan du gäspa??
men jag fick ganska omgående vissa biverkningar, jobbigaste var den att jag började gå upp i vikt igen. det gick väldigt fort och alla byxor blev för små för en andra ggn. jag började isolera mig mer o mer, jag ville inte visa att jag gått upp i vikt, jag hade ju varit så nöjd hittills sen jag tappat all min övervikt från förra ggn jag gick upp av en viss medicin. jag ville inte titta mig i spegel, jag ville inte känna hur alla kläder blev mindre o mindre. jag ville inte visa, för nu började hatet växa i mig igen, du är ful, du är fet....
ungefär samtidigt som jag sätts på starkade medicin och höjd dos, börjar jag och W ses varannan fredag. det är jätte jobbigt, vi hade ju träffats varje fredag i över ett års tid, nu skulle jag stå här med rumpan bar ensam varannan vecka. min vän N förklarar,W måste göra så för att du ska börja lära dig, att leva och ta hand om dig själv utan denna ständiga trygga hand finns. W kan inte finnas där för dig hela tiden, du måste börja praktisera allt det som du och W pratat om denna tid och börja tro på dig själv. jag upplevde en inre kris, skulle jag klara av att bli frisläppt och ta hand om mig själv, mer o mer?? samtidigt förstod jag naturligtvis W´s agerande och syfte, men jag ville inte!! var jag verkligen redo??
jag läser många böcker under månaderna i början på året, jag läser energitjuvar från pärm till pärm flera ggr. jag stryker under det viktigaste vilken blev ganska mycket. så kloka ord, så bra förklarat. jag lär mig begreppet energitjuv, sådana som jag haft flera stycken av, nu fanns det ord o beskrivning på dem och det mesta höll jag verkligen med om. svart på vitt, klockrent. jag bestämde mig återigen för att aldrig släppa in någon energitjuv i mitt liv igen. M.H hör av sig ännu en ggn....vi blir ganska omgående oense, hej du underbara konflikt dig har jag saknat lika mycket som en böld i röva på cykelsemester....jag började äntligen säga ifrån, ifrågasätta och komma med negativ kritik. jag säger vad jag tycker och tänker, tack vare energitjuvar, W och N, jag berättar hur jag upplevt situationen mellan oss. M.H blir rasande och jag fick återigen utstå en munsalva utan dess like. jag är inte vatten värd. naturligtvis får jag ett argt sms. jag hade dess förinnan berättat om energitjuvar o gett M.H vissa upplysningar för att människan någongång skulle vakna upp. i sms:et står det: att jag är den största energitjuv som M.H mött under hela sitt liv....M.H skriver oxå att därför orkar inte M.H ha någon kontakt med mig mer, jag skriver, ok bye! här vill jag passa på och skriva, ni som tror ell trodde att jag och M.H var tillsammans, glöm eran dröm det var inte alls på det planet!
denna gång tänkte jag, nu får det fanimej vara nog. jag raderade M.H´s telefon nummer, för en ggns skull hade jag inte lärt mig dessa siffror utantill, som jag alltid brukar göra annars eftersom jag har ett otroligt bra sifferminne. tog bort kontakten både på msn och mail. jag skickade en cd skiva med musik och bifogade ett brev. jag skrev, att jag känner mig harmonisk över att vi inte skulle höras ell träffas mer. det var dags att gå vidare för oss båda och jag respekterade till fullo M.H´s beslut. sen dess har vi inte hört av oss till varandra och nu känner jag ingen sorg, äntligen är både hjärta och hjärna överens! bättre sent än aldrig.... därmed var båda mina alkoholiserade energitjuvar helt borta. jag insåg att jag kunde inte rädda dom det var heller inte min skyldighet ell plikt att göra det heller. alla vuxna får ta sitt eget ansvar, inte lägga över tyngder på en annan människas axlar. plötsligt var jag viktlös, tom hjärna och inget dåligt samvete. var detta ett bevis på att jag skulle kunna resa mig från dessa smällar o se framåt? eller var jag för svag och skulle sjunka som en gråsten?
jag fick en ny favvolåt som gav mig styrka och en underbar känsla över att jag gjort rätt nu men såååå många fel innan. Whitesnake sjunger:
i don´t know were i´m going
but i sure know were i been
and i made up my mind
i ain´t wasting no more time
here i go again
so i keep searching for an answear
o lord i pray u to give me strange to carry on
cuz i know what it means
to walk alone this lonely street of dreams
going down the only road i ever known
i´m made up my mind, i ain´t wasting no more time
here i go again on my own
like a twister i was born to walk alone
den 17 mars skulle jag äntligen träffa den nya läkaren som jag fått efter att K.H hade gått i pension, mitt ärende skulle flyttas över till M.A, som är specialist inom det bipolära och även andra psykiska handikapp. som tur är, behöver jag inte berätta min historia en gång till, utan den hade M.A redan läst i min journal. skönt!
M.A förklarar mer om sjukdomen och det är verkligen intressant, jag kunde ställa frågor och fick bra svar, svar som jag förstod och inte bara för lekemän. vi pratar och diskuterar vilka ell vilken siffra jag tillhör. det finns flera olika "tillstånd" i skalorna över bipolärt. från 1-5 men däremellan finns också 2½. jag är ingen bipolär 1:a, vilket jag är väldigt glad över, de har det mycket tuffare och är mer aktiva inom vissa områden. däremot var det möjligt att jag var lite av varje i de resterande, jag var ingen klockren 3 t.ex. jag rörde mig över vissa gränser vilket gjorde det svårare att medicinera. eftersom jag vid denna tid varit låg över en månad, höjer M.A min morgon medicin med 100mg, dessutom sätter M.A in ytterligare en, som jag ska ta inför natten, förutom min insomningstablett.
med den nya medicinen känner jag en tillfällig förbättring och jag sover som en klubbad oxe i 12 timmar!! vilken underbar känsla att äntligen få sova, känna hur hjärnan varvar ner o glider omkring i sirap. äntligen försvann den låt jag hört så länge nu, vid detta laget är den verkligen sönderspelad....jag får en ny känsla i min kropp, jag blev helt plötsligt trött, jag ville gå och lägga mig, hela jag ville det. för första ggn i mitt liv, ville jag krypa ner i sängen inte för att jag måste utan för att jag ville. plötsligt gäspade jag, min vän från stallet M.S hörde min gäsp och kommentaren blir, vaaa kan du gäspa??
men jag fick ganska omgående vissa biverkningar, jobbigaste var den att jag började gå upp i vikt igen. det gick väldigt fort och alla byxor blev för små för en andra ggn. jag började isolera mig mer o mer, jag ville inte visa att jag gått upp i vikt, jag hade ju varit så nöjd hittills sen jag tappat all min övervikt från förra ggn jag gick upp av en viss medicin. jag ville inte titta mig i spegel, jag ville inte känna hur alla kläder blev mindre o mindre. jag ville inte visa, för nu började hatet växa i mig igen, du är ful, du är fet....
ungefär samtidigt som jag sätts på starkade medicin och höjd dos, börjar jag och W ses varannan fredag. det är jätte jobbigt, vi hade ju träffats varje fredag i över ett års tid, nu skulle jag stå här med rumpan bar ensam varannan vecka. min vän N förklarar,W måste göra så för att du ska börja lära dig, att leva och ta hand om dig själv utan denna ständiga trygga hand finns. W kan inte finnas där för dig hela tiden, du måste börja praktisera allt det som du och W pratat om denna tid och börja tro på dig själv. jag upplevde en inre kris, skulle jag klara av att bli frisläppt och ta hand om mig själv, mer o mer?? samtidigt förstod jag naturligtvis W´s agerande och syfte, men jag ville inte!! var jag verkligen redo??
jag läser många böcker under månaderna i början på året, jag läser energitjuvar från pärm till pärm flera ggr. jag stryker under det viktigaste vilken blev ganska mycket. så kloka ord, så bra förklarat. jag lär mig begreppet energitjuv, sådana som jag haft flera stycken av, nu fanns det ord o beskrivning på dem och det mesta höll jag verkligen med om. svart på vitt, klockrent. jag bestämde mig återigen för att aldrig släppa in någon energitjuv i mitt liv igen. M.H hör av sig ännu en ggn....vi blir ganska omgående oense, hej du underbara konflikt dig har jag saknat lika mycket som en böld i röva på cykelsemester....jag började äntligen säga ifrån, ifrågasätta och komma med negativ kritik. jag säger vad jag tycker och tänker, tack vare energitjuvar, W och N, jag berättar hur jag upplevt situationen mellan oss. M.H blir rasande och jag fick återigen utstå en munsalva utan dess like. jag är inte vatten värd. naturligtvis får jag ett argt sms. jag hade dess förinnan berättat om energitjuvar o gett M.H vissa upplysningar för att människan någongång skulle vakna upp. i sms:et står det: att jag är den största energitjuv som M.H mött under hela sitt liv....M.H skriver oxå att därför orkar inte M.H ha någon kontakt med mig mer, jag skriver, ok bye! här vill jag passa på och skriva, ni som tror ell trodde att jag och M.H var tillsammans, glöm eran dröm det var inte alls på det planet!
denna gång tänkte jag, nu får det fanimej vara nog. jag raderade M.H´s telefon nummer, för en ggns skull hade jag inte lärt mig dessa siffror utantill, som jag alltid brukar göra annars eftersom jag har ett otroligt bra sifferminne. tog bort kontakten både på msn och mail. jag skickade en cd skiva med musik och bifogade ett brev. jag skrev, att jag känner mig harmonisk över att vi inte skulle höras ell träffas mer. det var dags att gå vidare för oss båda och jag respekterade till fullo M.H´s beslut. sen dess har vi inte hört av oss till varandra och nu känner jag ingen sorg, äntligen är både hjärta och hjärna överens! bättre sent än aldrig.... därmed var båda mina alkoholiserade energitjuvar helt borta. jag insåg att jag kunde inte rädda dom det var heller inte min skyldighet ell plikt att göra det heller. alla vuxna får ta sitt eget ansvar, inte lägga över tyngder på en annan människas axlar. plötsligt var jag viktlös, tom hjärna och inget dåligt samvete. var detta ett bevis på att jag skulle kunna resa mig från dessa smällar o se framåt? eller var jag för svag och skulle sjunka som en gråsten?
jag fick en ny favvolåt som gav mig styrka och en underbar känsla över att jag gjort rätt nu men såååå många fel innan. Whitesnake sjunger:
i don´t know were i´m going
but i sure know were i been
and i made up my mind
i ain´t wasting no more time
here i go again
so i keep searching for an answear
o lord i pray u to give me strange to carry on
cuz i know what it means
to walk alone this lonely street of dreams
going down the only road i ever known
i´m made up my mind, i ain´t wasting no more time
here i go again on my own
like a twister i was born to walk alone
fredag 21 maj 2010
Kapitel 38 kärlek till en vän
I januari får jag via facebook kontakt med min bästa vän från barndomen N! Jag hade under flera månader letat efter N, men inte funnit. men äntligen fick jag träff, N hade precis gått med i fb. den lyckan går inte att beskriva när vi äntligen får kontakt. visserligen hade jag hela tiden haft N´s mobilnummer, men jag vågade varken ringa ell skicka ett sms. jag hade ju bett N om att vi skulle bryta kontakten 2006, jag orkade inte ha kontakt med någon och tyvärr blev även N drabbad. men att få se N´s bild på skärmen gjorde mig otroligt glad och genast skickade jag en vänfrågan. var väldigt nervös för hur N skulle reagera, såg N att det var jag, visste N att jag hade bytt efternamn?? jag ville absolut inte ha gubbjävelns namn så jag bytte på 90-talet och tog ett gammalt släktnamn, det kändes lite som att byta identitet.
jag hade tur, N kände igen mig fast att vi inte setts på ca 38 år. jag kände mig överlycklig, sicken känsla. helt otroligt här satt vi och pratade med varandra, precis som vi aldrig hade skilts åt. en puzzelbit föll på plats, N fyllde ut det hål som N lämnat efter sig när N flyttade till örebro med sin mamma. lyckan var total och den kvällen var helt klart den bästa på väldigt länge. en gammal vänskap som blev återfunnen bara med några klickande på datorn, helt makalöst. jag kände en inre frid, jag visste i hela mig att nu var denna vänskap för alltid, hade vi klarat så många år av tystnad, fanns det ingenting som kunde hindra våran vänskap.
under alla dessa år har mina tankar ofta varit hos N. N hade betytt väldigt mycket för mig och nu förstod jag varför N levt inuti mig hela tiden " gammal kärlek rostar aldrig". vi hade omedvetet funnits i varandras liv hela tiden, på ett eller annat sätt under alla dessa år. N var och är min själsfrände. det var som att hitta en skatt, vinna på lotto, satsa på rätt häst på travet ell åka till månen. För N behövde jag inte ta på mig en mask ell spela allan. inför N stod jag naken och ärlig, jag släppte genast in N på bara livet som jag aldrig har gjort med någon förut. för jag ville inte vara ytlig, kall och rädd. N var fortfarande den jag litade på till 100%. bara dom som varit med om ren äkta härlig vänskap vet vad jag pratar om. där man får vara sig själv, att det känns helt naturligt att vara det. sanningen var väldigt viktig för mig och N krävde det med all sin rätt. inge spel, inga roller, inga falska känslor, inga lögner bara raka puckar hela tiden. mycket rimliga krav för att vi skulle kunna vara riktigt goa vänner, now and forever.
för ska man vara bra vänner, bli riktiga vänner, måste man släppa in den andre in på bara livet, på skinnet, dela glädje och sorg, skratt o gråt. att bry sig om och känna tillit. jag visste att N inte skulle föra vidare något av det jag berättade, N skulle aldrig göra narr av mig, se ner på mig ell vilja förändra mig. förtroendet fanns direkt från början, lugnt o tryggt. detta var verkligen en blå och solig dag i mitt liv. ibland kan livet vara vackert, just denna stund var det gött att leva.
jag visste att N aldrig skulle bli sur över något jag skrev typ i ett sms, att det inte skulle misstolkas, förvrängas, inte komma med någon spydig kommentar. var det något N inte förstod ell undrade över något så skulle det komma en fråga direkt. jag slapp äntligen vara rädd för hur jag formulerade mig, att N inte skulle vara kvar....
nu var jag fri i från den känslan, den ägande och kontrollerande, den uträknande och välförankrad i sitt ego. jag hade ingen panik, snarare tvärtom. i en vänskap behöver man inte alltid ha samma åsikt, man behöver inte ha rätt i allt och inte alls alltid få sin vilja igenom. man ska bli accepterad för den man är!
jag fick en varm go famn där jag kunde vara mig själv, där det krävdes att mitt jag skulle vara min framsida. Du tog emot mig med öppna armar fast min själ och psyke var skadat. du ville inte förändra mig. utan istället krävde du att jag skulle vara densamma hela tiden, om du märkte av några förändringar från min sida skulle du bli sur.
tack för att du alltid finns där och tar emot min frustration, du tar alltid emot mig när jag faller. du finns där dag som natt, sol ell moln, skratt ell gråt. du tillför mig mod, tro, styrka och hopp. hopp om att livet inte kanske är så grått som jag alltid har tyckt. du ger mig färger, du får mitt släckta ljus att bära en låga igen. jag hör ditt skratt i mina öron, jag hör din röst inne i mitt huvud, jag känner att du mentalt finns med mig hela tiden, jag känner din hand i min, jag känner din varma kram....du har ett stort hjärta av guld, för dig skulle jag gå genom eld o vatten, du underbara vän.
jag älskar dig, you never gonna be alone....
jag hade tur, N kände igen mig fast att vi inte setts på ca 38 år. jag kände mig överlycklig, sicken känsla. helt otroligt här satt vi och pratade med varandra, precis som vi aldrig hade skilts åt. en puzzelbit föll på plats, N fyllde ut det hål som N lämnat efter sig när N flyttade till örebro med sin mamma. lyckan var total och den kvällen var helt klart den bästa på väldigt länge. en gammal vänskap som blev återfunnen bara med några klickande på datorn, helt makalöst. jag kände en inre frid, jag visste i hela mig att nu var denna vänskap för alltid, hade vi klarat så många år av tystnad, fanns det ingenting som kunde hindra våran vänskap.
under alla dessa år har mina tankar ofta varit hos N. N hade betytt väldigt mycket för mig och nu förstod jag varför N levt inuti mig hela tiden " gammal kärlek rostar aldrig". vi hade omedvetet funnits i varandras liv hela tiden, på ett eller annat sätt under alla dessa år. N var och är min själsfrände. det var som att hitta en skatt, vinna på lotto, satsa på rätt häst på travet ell åka till månen. För N behövde jag inte ta på mig en mask ell spela allan. inför N stod jag naken och ärlig, jag släppte genast in N på bara livet som jag aldrig har gjort med någon förut. för jag ville inte vara ytlig, kall och rädd. N var fortfarande den jag litade på till 100%. bara dom som varit med om ren äkta härlig vänskap vet vad jag pratar om. där man får vara sig själv, att det känns helt naturligt att vara det. sanningen var väldigt viktig för mig och N krävde det med all sin rätt. inge spel, inga roller, inga falska känslor, inga lögner bara raka puckar hela tiden. mycket rimliga krav för att vi skulle kunna vara riktigt goa vänner, now and forever.
för ska man vara bra vänner, bli riktiga vänner, måste man släppa in den andre in på bara livet, på skinnet, dela glädje och sorg, skratt o gråt. att bry sig om och känna tillit. jag visste att N inte skulle föra vidare något av det jag berättade, N skulle aldrig göra narr av mig, se ner på mig ell vilja förändra mig. förtroendet fanns direkt från början, lugnt o tryggt. detta var verkligen en blå och solig dag i mitt liv. ibland kan livet vara vackert, just denna stund var det gött att leva.
jag visste att N aldrig skulle bli sur över något jag skrev typ i ett sms, att det inte skulle misstolkas, förvrängas, inte komma med någon spydig kommentar. var det något N inte förstod ell undrade över något så skulle det komma en fråga direkt. jag slapp äntligen vara rädd för hur jag formulerade mig, att N inte skulle vara kvar....
nu var jag fri i från den känslan, den ägande och kontrollerande, den uträknande och välförankrad i sitt ego. jag hade ingen panik, snarare tvärtom. i en vänskap behöver man inte alltid ha samma åsikt, man behöver inte ha rätt i allt och inte alls alltid få sin vilja igenom. man ska bli accepterad för den man är!
jag fick en varm go famn där jag kunde vara mig själv, där det krävdes att mitt jag skulle vara min framsida. Du tog emot mig med öppna armar fast min själ och psyke var skadat. du ville inte förändra mig. utan istället krävde du att jag skulle vara densamma hela tiden, om du märkte av några förändringar från min sida skulle du bli sur.
tack för att du alltid finns där och tar emot min frustration, du tar alltid emot mig när jag faller. du finns där dag som natt, sol ell moln, skratt ell gråt. du tillför mig mod, tro, styrka och hopp. hopp om att livet inte kanske är så grått som jag alltid har tyckt. du ger mig färger, du får mitt släckta ljus att bära en låga igen. jag hör ditt skratt i mina öron, jag hör din röst inne i mitt huvud, jag känner att du mentalt finns med mig hela tiden, jag känner din hand i min, jag känner din varma kram....du har ett stort hjärta av guld, för dig skulle jag gå genom eld o vatten, du underbara vän.
jag älskar dig, you never gonna be alone....
Måndagen 17 maj
jag tillät mig att bara ligga i soffan tills kl blev 12. huvudet är med hela tiden, registrerar ljud o allt som händer och känner efter om allt är sig likt. jag släpper inte ut Hobbe förrän jag duschat länge i varmt vatten. när jag vaknat till lite, då de ömma musklerna började bli mjuka kliver jag ut ur duschkarbinen. tårarna har äntligen börjat ge med sig lite, jag klär på mig o gör mig i ordning, för jag har saker jag måste göra idag. ja, sjukskrivna har faktiskt uppgifter....släpper ut Hobbe o ringer till min bror o frågar om han tror att jag kan åka hemifrån en stund. j säger, åk du det är ingen fara. jag ville lämna in min dator för den har börjat spela mig spratt o laggar hela tiden. vilket gör mig arg o tangentbordet har fått sig ett antal smällar. jag blir aldrig arg på människor men döda ting får ta emot min frustration och ilska. jag ville oxå åka in till polishuset i mariestad för att prata med en polis face to face. jag börjar med data affären, underbart trevliga killar som alltid hjälper till o är jätte trevliga. jag står där medans thors hammare bankar mig i vänster pannlob. jag lämnar min kära dator så ska de titta på den medans jag är hos polisen. jag biter ihop, tårarna pockar på men jag vill absolut inte släppa fram dem....
jag åker till polishuset o börjar prata med damen i receptionen. frågar om de har haft några fler inbrott ell hört om något gäng som härjar speciellt mycket just nu. en polisman bakom receptionen hör vad jag berättar o kommer fram och börjar ställa en del frågor. efter ett tag ber han mig sitta ner en stund för att han vill att en polisman tar upp min anmälan. jag tänkte, äntligen någon som brydde sig och såg mina förtvivlade ögon. äntligen någon som ser hur jag mår fast att jag gör allt i min makt, för att inte bli avslöjad. en äldre gentleman till polis kommer ut och hämtar in mig på sitt kontor. jag får berätta hela händelsen från början, han antecknar hela tiden vad jag säger. han frågar om jag är rädd, jaa säger jag, jag är livrädd o mår apdåligt!! jag trycker återigen bort tårarna, tårar är ett svaghetstecken, det har jag ju blivit lärd under L.W´s änglavingar....
vi kommer in på G, alla på stationen har jobbat med min bror i slutet på 80-talet. han vill veta vad som egentligen hände, de liksom andra hade hört en hel del olika varianter. han frågade och jag svarade, för han vågade ställa frågan direkt till mig, därför sa jag sanningen, för han ville veta den istället för alla rykten som gick. han vann min respekt! vi pratade mycket om G och naturligtvis om inbrottsförsöket. jag ville släppa på min mask, gråta. den inre rösten sa, du får gråta när du kommer hem. vi tog varandras händer och sa hejdå, både av respekt över inbrottet men oxå över min döda bror.
jag slänger in jackan i bilen när det kör upp en volvo vid min sida. jag hör, jag tyckte väl att det var du! jag känner igen rösten och vänder mig om. det är A-C från min gamla klass. vi pratar om ditt o datt men mest om äckliga människor som trampar in på någons revir, någons gräns av trygghet. under tiden vi pratar funderar jag på om jag ska göra slag i saken på väg hem o köra in i den där bergväggen?? återigen trycker jag bort tårarna allt vad jag orkar, på med en mask. fast egentligen gör jag det helt i onödan, A-C har har oxå bra känselsprön. jag vet att A-C ser rätt igenom mig men jag försöker att vara som vanligt. jag är inte mogen att gråta inför någon annan, jag är så rädd för att jag ska få en ångestattack och då vet jag inte vilken styra den kommer i. jag vet att jag kan lita på A-C, men ändå så vågar jag inte, hur gör man? A-C har sett mig sen lekskolan och ser mig nu, konstigt att A-C är en av de få som låter och vill att jag ska vara den jag är innerstinne. Konstigt att det bara är N och A-C som sett igenom min fasad....
jag körde inte in i bergväggen, jag ballade ur, jag var just då alldeles för feg. jag tänkte på min mamma, på Hobbe och de vänner som faktiskt fortfarande fanns kvar. jag ville leva lite till, jag ville bara hitta hem!!
jag känner mig instängd, jag känner mig kvävd, jag måste bort....långt bort.... jag måste få känna solen i mitt ansikte, få känna vinden vidröra mitt skinn, jag vill höra havet slå mot klipporna. jag måste bort....
datorn är inte klar, den ska sova över hos dom o det känns jobbigt, men jag vill ju verkligen att den ska funka och hänga med i mina snabba tryck på bokstäverna jag ser framför mig. jag stannar vid ica och köper snus o ipren. T ringer och försöker skoja med mig men jag vill inte just nu höra skämt, jag hänger just nu inte med i det snacket, hjärnan har fullt upp med annat. samtalet blir kort för jag säger, du anar inte hur dåligt jag mår. jag förstår att T avslutar fort, för jag är ju mycket roligare att höra på när mitt humör är på topp, när jag är rolig o styr upp samtalet så det inte blir några tysta sekunder då ingen vet vad man ska säga.
jag åker "hem", sitter kvar i bilen, rädslan o den obehagliga känslan finns kvar. tårarna börjar rinna, jag tillåter mig själv att lätta på trycket. samtidigt försöker jag se om någon är inne i huset. jag går ut o kollar om repet sitter kvar på baksidan, det gör det, precis som när jag åkte härifrån. låser upp dörren på framsidan och möts av en glad Hobbe, han säger, här kolla, jag har en rådis under soffan, kolla vad fin den är och vad duktig jag varit. han får sina belönande ord och jag smeker hans lena mjuka päls, du älskade trygga katt som får mig att säga, jag älskar dig du underbart trogna vän. jag scannar av varje rum och känner i mig att här har ingen varit inne. jag gör en balja lut och drar i mig några ipren, skallebanken vill inte ge sig o jag är ljuskänslig, ögonen kisar o rinner, röda och kladdiga.
klockan är 18, jag preparerar dörren på framsidan men tänker samtidigt, att har jag för bra dörr och de kommer in ändå, hur ska jag då hinna ut?? lägger mig i soffan, tänker sova ett par timmar för att ha koll hela natten. men jag kan inte slappna av, jag gråter o skakar, biter ihop käkarna och bara önskar att jag bodde någon annanstans. när Hobbe kommer in vid 22 tiden, låser jag snabbt bakdörren och sätter mig i soffan igen. jag borde äta, magen skriker o vill verkligen ha något annat än kaffe. jag är hungrig och inser att jag måste laga lite mat, det blir makaroner i en gryta som jag fullkomligt vräker i mig, jag måste ha energi. hela tiden får jag sms av N, tack gode gud för N, denna vän som alltid finns där!! det hade varit skönt att ha någon här, som bara satt här....lite sällskap....
varför bor jag här? här finns ingenting jag söker längre, för mig kan hela jävla byn brinna ner. jag är alldeles tom inombords, när man är glad är man mycket roligare att umgås med. N skriver, bra vänner stannar kvar även när det blåser....
jag skickar även ett sms till A-C, jag vill be om ursäkt för att jag spelade ett spel, att jag tog på mig en mask för att skydda mig själv. jag ville inte men jag gjorde det, som alltid. A-C svarar, att för mig är du den du är, jag behöver ingen förklaring ell ursäkt det förändrar ingenting, för mig behöver du inte ha någon fasad....jag tar mina tabletter, jag måste sova, jag måste vara okej i skallen tills på onsdag då jag ska göra mitt andra test i ARIA. det ska hålla på i fyra timmar, jag måste samla både energi o hitta styrkan inom mig. jag tänker skit samma vad som händer i natt, ingen skulle märka något i alla fall, antagligen inte på flera dagar....
hela dagen har jag tittat in i varje bil, på varje cyklist och gående vart jag än har varit. jag sa för mig själv, ser jag dig igen ditt blonda jävla as, så känner min kropp igen dig med reaktioner, och min hjärna ditt utseende, jag kommer aldrig att glömma, aldrig känna mig trygg här.
jag åker till polishuset o börjar prata med damen i receptionen. frågar om de har haft några fler inbrott ell hört om något gäng som härjar speciellt mycket just nu. en polisman bakom receptionen hör vad jag berättar o kommer fram och börjar ställa en del frågor. efter ett tag ber han mig sitta ner en stund för att han vill att en polisman tar upp min anmälan. jag tänkte, äntligen någon som brydde sig och såg mina förtvivlade ögon. äntligen någon som ser hur jag mår fast att jag gör allt i min makt, för att inte bli avslöjad. en äldre gentleman till polis kommer ut och hämtar in mig på sitt kontor. jag får berätta hela händelsen från början, han antecknar hela tiden vad jag säger. han frågar om jag är rädd, jaa säger jag, jag är livrädd o mår apdåligt!! jag trycker återigen bort tårarna, tårar är ett svaghetstecken, det har jag ju blivit lärd under L.W´s änglavingar....
vi kommer in på G, alla på stationen har jobbat med min bror i slutet på 80-talet. han vill veta vad som egentligen hände, de liksom andra hade hört en hel del olika varianter. han frågade och jag svarade, för han vågade ställa frågan direkt till mig, därför sa jag sanningen, för han ville veta den istället för alla rykten som gick. han vann min respekt! vi pratade mycket om G och naturligtvis om inbrottsförsöket. jag ville släppa på min mask, gråta. den inre rösten sa, du får gråta när du kommer hem. vi tog varandras händer och sa hejdå, både av respekt över inbrottet men oxå över min döda bror.
jag slänger in jackan i bilen när det kör upp en volvo vid min sida. jag hör, jag tyckte väl att det var du! jag känner igen rösten och vänder mig om. det är A-C från min gamla klass. vi pratar om ditt o datt men mest om äckliga människor som trampar in på någons revir, någons gräns av trygghet. under tiden vi pratar funderar jag på om jag ska göra slag i saken på väg hem o köra in i den där bergväggen?? återigen trycker jag bort tårarna allt vad jag orkar, på med en mask. fast egentligen gör jag det helt i onödan, A-C har har oxå bra känselsprön. jag vet att A-C ser rätt igenom mig men jag försöker att vara som vanligt. jag är inte mogen att gråta inför någon annan, jag är så rädd för att jag ska få en ångestattack och då vet jag inte vilken styra den kommer i. jag vet att jag kan lita på A-C, men ändå så vågar jag inte, hur gör man? A-C har sett mig sen lekskolan och ser mig nu, konstigt att A-C är en av de få som låter och vill att jag ska vara den jag är innerstinne. Konstigt att det bara är N och A-C som sett igenom min fasad....
jag körde inte in i bergväggen, jag ballade ur, jag var just då alldeles för feg. jag tänkte på min mamma, på Hobbe och de vänner som faktiskt fortfarande fanns kvar. jag ville leva lite till, jag ville bara hitta hem!!
jag känner mig instängd, jag känner mig kvävd, jag måste bort....långt bort.... jag måste få känna solen i mitt ansikte, få känna vinden vidröra mitt skinn, jag vill höra havet slå mot klipporna. jag måste bort....
datorn är inte klar, den ska sova över hos dom o det känns jobbigt, men jag vill ju verkligen att den ska funka och hänga med i mina snabba tryck på bokstäverna jag ser framför mig. jag stannar vid ica och köper snus o ipren. T ringer och försöker skoja med mig men jag vill inte just nu höra skämt, jag hänger just nu inte med i det snacket, hjärnan har fullt upp med annat. samtalet blir kort för jag säger, du anar inte hur dåligt jag mår. jag förstår att T avslutar fort, för jag är ju mycket roligare att höra på när mitt humör är på topp, när jag är rolig o styr upp samtalet så det inte blir några tysta sekunder då ingen vet vad man ska säga.
jag åker "hem", sitter kvar i bilen, rädslan o den obehagliga känslan finns kvar. tårarna börjar rinna, jag tillåter mig själv att lätta på trycket. samtidigt försöker jag se om någon är inne i huset. jag går ut o kollar om repet sitter kvar på baksidan, det gör det, precis som när jag åkte härifrån. låser upp dörren på framsidan och möts av en glad Hobbe, han säger, här kolla, jag har en rådis under soffan, kolla vad fin den är och vad duktig jag varit. han får sina belönande ord och jag smeker hans lena mjuka päls, du älskade trygga katt som får mig att säga, jag älskar dig du underbart trogna vän. jag scannar av varje rum och känner i mig att här har ingen varit inne. jag gör en balja lut och drar i mig några ipren, skallebanken vill inte ge sig o jag är ljuskänslig, ögonen kisar o rinner, röda och kladdiga.
klockan är 18, jag preparerar dörren på framsidan men tänker samtidigt, att har jag för bra dörr och de kommer in ändå, hur ska jag då hinna ut?? lägger mig i soffan, tänker sova ett par timmar för att ha koll hela natten. men jag kan inte slappna av, jag gråter o skakar, biter ihop käkarna och bara önskar att jag bodde någon annanstans. när Hobbe kommer in vid 22 tiden, låser jag snabbt bakdörren och sätter mig i soffan igen. jag borde äta, magen skriker o vill verkligen ha något annat än kaffe. jag är hungrig och inser att jag måste laga lite mat, det blir makaroner i en gryta som jag fullkomligt vräker i mig, jag måste ha energi. hela tiden får jag sms av N, tack gode gud för N, denna vän som alltid finns där!! det hade varit skönt att ha någon här, som bara satt här....lite sällskap....
varför bor jag här? här finns ingenting jag söker längre, för mig kan hela jävla byn brinna ner. jag är alldeles tom inombords, när man är glad är man mycket roligare att umgås med. N skriver, bra vänner stannar kvar även när det blåser....
jag skickar även ett sms till A-C, jag vill be om ursäkt för att jag spelade ett spel, att jag tog på mig en mask för att skydda mig själv. jag ville inte men jag gjorde det, som alltid. A-C svarar, att för mig är du den du är, jag behöver ingen förklaring ell ursäkt det förändrar ingenting, för mig behöver du inte ha någon fasad....jag tar mina tabletter, jag måste sova, jag måste vara okej i skallen tills på onsdag då jag ska göra mitt andra test i ARIA. det ska hålla på i fyra timmar, jag måste samla både energi o hitta styrkan inom mig. jag tänker skit samma vad som händer i natt, ingen skulle märka något i alla fall, antagligen inte på flera dagar....
hela dagen har jag tittat in i varje bil, på varje cyklist och gående vart jag än har varit. jag sa för mig själv, ser jag dig igen ditt blonda jävla as, så känner min kropp igen dig med reaktioner, och min hjärna ditt utseende, jag kommer aldrig att glömma, aldrig känna mig trygg här.
torsdag 20 maj 2010
Fortsättning på söndagen den 16 maj
jag tänder alla tre utelampor, tänder lampan i köksfläkten och en liten lampa i vardagsrummet. jag tar inte min medicin, var livrädd för att somna. jag halvlåg i soffan stel som en pinne och spänd som en fiolsträng. jag frös så tänderna skallrade fast att jag hade träningsoverall på mig o även ett duntäcke runt mig. ingenting hade lugnat de kroppsliga reaktionerna. varenda litet ljud reagerade jag på, alla vanliga ljud som fanns i huset blev min fiende. bredvid mig hade jag en kniv, mobilen där jag lagt in 112 på snabbnummer och o högra näven hade jag en bit av ett avgasrör från en av bilarna som står o ruttnar i trädgården. hela natten satt jag där, ögonen svepte från fönster till fönster. varje rörelse utanför av buskar som svajade ell träd som rörde på sig blev hemska skuggor i mörkret.
krampaktigt höll jag röret i handen, fingrarna höll jag fast så hårt att knogarna vitnade. men jag var så jävla rädd!! Hobbe påpekade flera ggr under natten att han ville ut, men jag vågade fanimej inte öppna, jag vågade inte ha dörren öppen och jag ville inte släppa ut honom utan att han kunde komma in igen. till slut la han sig hos mig, uppe i famnen och slickade mina kinder torra från tårar, men det rann på hela tiden och jag kunde inte hålla dem tillbaka. utan medicin kan jag vara uppe i ganska många dygn i sträck. jag kan inte bli trött på egen hand, min knopp kommer inte längre ihåg hur den ska koppla av, stänga av för natten o bara somna in. tankar rusar kors o tvärs, om allt möjligt från dagen och från det förflutna. den ger mig ingen ro, det är min hjärna som inte funkar längre, som den ska o borde....
när kl är 9 på morgonen, när jag hör traktorer som åker på gården och en av snickarna står o slår i brädor i ett av uthusen, släppte jag röret, sjunker ner för att äntligen få slappna av i hela kroppen. äntligen få stänga ögonen som var röda o svullna, det värkte i hela kroppen, jag hade feber och en fruktansvärd huvudvärk. denna jävla långa natt....den längsta jag varit med om och detta var ju bara början på alla nätter som ska komma....
jag låg och funderade över, varför ingen har avslöjat mitt spel? varför har ingen sett denna oroliga själ, en själ som hela tiden är rädd, svag o olycklig? en sorgsen vilsen själ....alla har fullt upp med sitt, jag vet, ingen hinner ell vill ta notis om hur en annan människa egentligen mår. någon borde ha sett, att jag ständigt är på flykt..
jag funderade oxå på, varför ingen häromkring hörde av sig, ingen erbjöd sig att komma hit o sova över, ingen erbjöd sig att jag skulle komma dit så jag kunde slappna av. ingen ringde ens o frågade hur jag mådde, jo fel av mig, en 14-åring gjorde det E.H....jag måste ha varit och är en dålig vän, jag har antagligen oxå varit självupptagen o egoistisk under dessa år här nere. som man bäddar får man ligga, och jag ligger inget bra alls. den största trösten fick jag från vänner som inte bor häromkring, gamla trogna vänner.
Men en sak har jag lärt mig under dessa år som sjukskriven, är du i kris står du ensam, helt jävla ensam!! människor tröttnar helt naturligt, vänner försvinner o kompisar ger upp. det är fakta o så är det, och der beror naturligtvis på mig själv mest, för jag spelar mitt spel o lurar alla till månen.
deep in the heart I feel sorrow and pain, can´t find the words it´s to hard to explain, bridges we build will burn down....
krampaktigt höll jag röret i handen, fingrarna höll jag fast så hårt att knogarna vitnade. men jag var så jävla rädd!! Hobbe påpekade flera ggr under natten att han ville ut, men jag vågade fanimej inte öppna, jag vågade inte ha dörren öppen och jag ville inte släppa ut honom utan att han kunde komma in igen. till slut la han sig hos mig, uppe i famnen och slickade mina kinder torra från tårar, men det rann på hela tiden och jag kunde inte hålla dem tillbaka. utan medicin kan jag vara uppe i ganska många dygn i sträck. jag kan inte bli trött på egen hand, min knopp kommer inte längre ihåg hur den ska koppla av, stänga av för natten o bara somna in. tankar rusar kors o tvärs, om allt möjligt från dagen och från det förflutna. den ger mig ingen ro, det är min hjärna som inte funkar längre, som den ska o borde....
när kl är 9 på morgonen, när jag hör traktorer som åker på gården och en av snickarna står o slår i brädor i ett av uthusen, släppte jag röret, sjunker ner för att äntligen få slappna av i hela kroppen. äntligen få stänga ögonen som var röda o svullna, det värkte i hela kroppen, jag hade feber och en fruktansvärd huvudvärk. denna jävla långa natt....den längsta jag varit med om och detta var ju bara början på alla nätter som ska komma....
jag låg och funderade över, varför ingen har avslöjat mitt spel? varför har ingen sett denna oroliga själ, en själ som hela tiden är rädd, svag o olycklig? en sorgsen vilsen själ....alla har fullt upp med sitt, jag vet, ingen hinner ell vill ta notis om hur en annan människa egentligen mår. någon borde ha sett, att jag ständigt är på flykt..
jag funderade oxå på, varför ingen häromkring hörde av sig, ingen erbjöd sig att komma hit o sova över, ingen erbjöd sig att jag skulle komma dit så jag kunde slappna av. ingen ringde ens o frågade hur jag mådde, jo fel av mig, en 14-åring gjorde det E.H....jag måste ha varit och är en dålig vän, jag har antagligen oxå varit självupptagen o egoistisk under dessa år här nere. som man bäddar får man ligga, och jag ligger inget bra alls. den största trösten fick jag från vänner som inte bor häromkring, gamla trogna vänner.
Men en sak har jag lärt mig under dessa år som sjukskriven, är du i kris står du ensam, helt jävla ensam!! människor tröttnar helt naturligt, vänner försvinner o kompisar ger upp. det är fakta o så är det, och der beror naturligtvis på mig själv mest, för jag spelar mitt spel o lurar alla till månen.
deep in the heart I feel sorrow and pain, can´t find the words it´s to hard to explain, bridges we build will burn down....
Söndagen den 16 maj
Denna söndagsmorgon kommer jag aldrig att glömma, tyvärr! jag gick och lade mig ganska sent runt 01 på natten, tog mina tabletter tillsammans med en ljuvlig mugg kaffe. av någon konstig anledning vaknar jag redan 06.24, jag borde ha sovit till runt 10 på morgonen med den dos jag tar varje kväll, för att lugna min hjärna o få ro. jag försöker att somna om men det går inte, jag har ingen aning om hur länge jag ligger skruvandes och allmänt irriterad över att jag inte kan somna om. jag sover i soffan i vardagsrummet sen en tid tillbaka, jag kände mig mer trygg där och sov absolut bättre. den senaste månaden har jag känt av en konstig känsla inom mig, jag började bli mörkrädd och jag tyckte inte om att komma hem när det var mörkt ute. jag har aldrig varit mörkrädd i hela mitt liv, inte ens när jag var liten. jag tycker om att bo avsides, men nu helt plötsligt kände jag mig orolig. tyckte inte om att vara hemma, en obehaglig känsla fanns inom mig hela tiden. jag bad igen om lås i dörrarna, varför gjorde jag det precis nu?? två veckor tillbaka innan denna söndag, sa jag till min psykolog, att jag började bli rädd för mörkret istället för att ha den vanliga känslan, att mörkret gjorde mig lugn o trygg. jag älskade ju att sitta uppe på natten och njuta av tystnaden, men inte nu, varför?
utåt sett håller jag god min, men egentligen var jag rädd. denna jävla morgon när jag ligger där och inte kan somna om, hör jag en mansröst utanför min bakre dörr, han talar finska. framsidan var låst men bakdörren hade jag öppet ungefär 10 cm för att Hobbe ska kunna gå ut och in på natten hur han vill. jag har knutit ett rep runt handtaget och den andra änden sitter fast i en bult på väggen. för att repet inte ska glida av och dörren ska fara upp när det blåser, satte jag för någon vecka sedan ett ullsnöre runt repsknuten på handtaget. jag drog snöret väldigt hårt för handtaget är ett gammalt utan krusidduler på.
när jag hör mansrösten utanför min dörr går jag upp. innanför den dörren har jag hängt ett lakan som lite skydd mot alla flugor som vistas här på sommaren. alltså ser jag inte han som står utanför, utan att ens tänka FARA och SE UPP, gick jag dit utan ens ett tillhygge i näven. jag drar lakanet åt sidan, där står han och försöker få upp knuten. jag ser att han har koll på de andra husen hela tiden, han har ett headset i örat och pratar med någon. jag fattade fortfarande ingenting, påverkad av min medicin går jag liksom i dvala till dörren och jag tror ju gott om alla människor. jag borde ha blivit skitskraj och skrikit allt vad jag orkade, men jag står och tittar på hur han ser ut och handen som hela tiden försöker lösa mysteriet med denna knut. han får syn på mig och drar iväg som ett skott. alltså har våra ögon mötts men jag minns inte hans ansikte bara att han är väldigt blond. hade det varit innan min utmattningsdepression hade jag kommit ihåg varje detalj, jag hade registrerat exakt hur han såg ut, men eftersom både det ena och andra sviker mig i min kropp, har jag inte längre den förmågan.
efter några minuter fattar jag vad fan som höll på att hända, vad han tänkte göra och var ute efter, han skulle in objuden i mitt hem!! jag låser dörren, går inte ens till fönstret för att kolla vart han tog vägen, om han hade en flyktbil på min uppfart ell längre bort på grusvägen. jag vaknar upp ordentligt, vad hade hänt om jag inte av mig själv hade vaknat upp denna jävla morgon?? var det G som väckte mig, ja jag tror det till fullo, han vakade över mig o detta var inte första gången han gjort det.... det första jag tänker på är att skicka ett sms till min bror J. jag skulle naturligtvis ha ringt 112, men det föll mig inte in, skulle jag be om hjälp, skulle jag våga ringa, kom inte de ut bara om gärningsmannen var kvar, skulle starka jag sänka mig så lågt, att jag bad om hjälp, JAG?? Bror ringer med en ggn upp mig, han är förståndigare än mig, talar om att jag ska både ringa poliset och hyresvärdarna. 11.03 ringer jag snuten och blir slussad via växeln till Umeå, hon frågar om jag vill göra en anmärlan? samtidigt som hon påpekar att den inte kommer att leda någonstans.... jag la på, jag stod inte upp för mig själv igen, jag skulle naturligtvis ha krävt att bli kopplad till Mariestads polisen. jag ringde min hyresvärd kl 11.10. det första dom frågar är, om det skett någon åverkan....på huset, inte ens en fråga hur jag mådde mm. jag svarar, nä men de slog inte ihjäl mig heller!! hon säger att vi får hjälpas åt att hålla koll, hålla ögonen öppna....ett människoliv är ingenting värt om man jämför med skador på en fastighet....
jag lägger på och då kommer attacken, chocken o en våg av obehag. samma reaktion kommer som vanligt, ångestattack. jag gråter som en gris, skakar, spyr, benen vill inte bära mig, händerna är som asplöv, pulsen rusar o ligger på över 140 slag i minuten och skallebanken kommer som på beställning. mitt uppe i detta kaos förstår och inser jag, att jag måste preparera dörrarna med fler säkerhetsanordningar. jag försöker med darriga händer byta glödlampa på framsidan men får inte till det. jag letar efter laddaren till min stora ficklampa men hittar den inte. springer in på toa och spyr igen. springer uppför trappen till andra våningen och letar förbrilt efter både laddare och låsartiklar, jag vet att jag har men kommer inte ihåg vart jag lagt dom. min bror får tag i mig o säger, jag kommer snart upp. jag säger, tror inte du kan få igång lampan för jag har försökt....varför sa jag inte, gud vad skönt och tack för att du vill hjälpa mig!! men jag har ju rödsprängda ögon av all panik gråt, kämpa kämpa, att ta på sig en annan mask går helt automatiskt, jag behöver inte ens tänka på´t det sker som den naturligaste saken i hela världen, jag gjorde precis som vanligt.
J fixar utebelysningen som inte jag fick till, glödlampan jag provat med var trasig fast att den var helt ny och det hördes inget skrammel inifrån den. han fixar även så att min trädgårdsbelysning fungerar. den har legat i gräset sen förra sommaren då ägaren körde omkull den med gräsklipparen. dom skulle snart fixa en ny....vilket brukar ta flera år innan tummen åker ut!! J fick den lagad på fem minuter, fem minuter så stod den där och lös så mycket den orkade, fem minuter!!!! vi går runt huset o det är nedtrampat lite här och där i gräset. jag har inte gått där sen förra hösten, innan snön kom. vi tar en fika innan bror åker hem. inom mig är det kaos, jag var så jävla rädd, men sa jag det till honom?? nä jag behöver ju aldrig hjälp, jag har ju hår på bröstet.
den natten sover jag ingenting, jag låser dörren när Hobbe kommer in vid 22 tiden. första ggn jag låser mina dörrar på över två år! vågar inte ta mina tabletter, ville inte sova, kunde inte sova, jävla finne.... du förstörde sååå mycket genom att stå på min utetrappa och försöka komma in där jag bor, så fruktansvärt kränkande!
fortsättning följer....
utåt sett håller jag god min, men egentligen var jag rädd. denna jävla morgon när jag ligger där och inte kan somna om, hör jag en mansröst utanför min bakre dörr, han talar finska. framsidan var låst men bakdörren hade jag öppet ungefär 10 cm för att Hobbe ska kunna gå ut och in på natten hur han vill. jag har knutit ett rep runt handtaget och den andra änden sitter fast i en bult på väggen. för att repet inte ska glida av och dörren ska fara upp när det blåser, satte jag för någon vecka sedan ett ullsnöre runt repsknuten på handtaget. jag drog snöret väldigt hårt för handtaget är ett gammalt utan krusidduler på.
när jag hör mansrösten utanför min dörr går jag upp. innanför den dörren har jag hängt ett lakan som lite skydd mot alla flugor som vistas här på sommaren. alltså ser jag inte han som står utanför, utan att ens tänka FARA och SE UPP, gick jag dit utan ens ett tillhygge i näven. jag drar lakanet åt sidan, där står han och försöker få upp knuten. jag ser att han har koll på de andra husen hela tiden, han har ett headset i örat och pratar med någon. jag fattade fortfarande ingenting, påverkad av min medicin går jag liksom i dvala till dörren och jag tror ju gott om alla människor. jag borde ha blivit skitskraj och skrikit allt vad jag orkade, men jag står och tittar på hur han ser ut och handen som hela tiden försöker lösa mysteriet med denna knut. han får syn på mig och drar iväg som ett skott. alltså har våra ögon mötts men jag minns inte hans ansikte bara att han är väldigt blond. hade det varit innan min utmattningsdepression hade jag kommit ihåg varje detalj, jag hade registrerat exakt hur han såg ut, men eftersom både det ena och andra sviker mig i min kropp, har jag inte längre den förmågan.
efter några minuter fattar jag vad fan som höll på att hända, vad han tänkte göra och var ute efter, han skulle in objuden i mitt hem!! jag låser dörren, går inte ens till fönstret för att kolla vart han tog vägen, om han hade en flyktbil på min uppfart ell längre bort på grusvägen. jag vaknar upp ordentligt, vad hade hänt om jag inte av mig själv hade vaknat upp denna jävla morgon?? var det G som väckte mig, ja jag tror det till fullo, han vakade över mig o detta var inte första gången han gjort det.... det första jag tänker på är att skicka ett sms till min bror J. jag skulle naturligtvis ha ringt 112, men det föll mig inte in, skulle jag be om hjälp, skulle jag våga ringa, kom inte de ut bara om gärningsmannen var kvar, skulle starka jag sänka mig så lågt, att jag bad om hjälp, JAG?? Bror ringer med en ggn upp mig, han är förståndigare än mig, talar om att jag ska både ringa poliset och hyresvärdarna. 11.03 ringer jag snuten och blir slussad via växeln till Umeå, hon frågar om jag vill göra en anmärlan? samtidigt som hon påpekar att den inte kommer att leda någonstans.... jag la på, jag stod inte upp för mig själv igen, jag skulle naturligtvis ha krävt att bli kopplad till Mariestads polisen. jag ringde min hyresvärd kl 11.10. det första dom frågar är, om det skett någon åverkan....på huset, inte ens en fråga hur jag mådde mm. jag svarar, nä men de slog inte ihjäl mig heller!! hon säger att vi får hjälpas åt att hålla koll, hålla ögonen öppna....ett människoliv är ingenting värt om man jämför med skador på en fastighet....
jag lägger på och då kommer attacken, chocken o en våg av obehag. samma reaktion kommer som vanligt, ångestattack. jag gråter som en gris, skakar, spyr, benen vill inte bära mig, händerna är som asplöv, pulsen rusar o ligger på över 140 slag i minuten och skallebanken kommer som på beställning. mitt uppe i detta kaos förstår och inser jag, att jag måste preparera dörrarna med fler säkerhetsanordningar. jag försöker med darriga händer byta glödlampa på framsidan men får inte till det. jag letar efter laddaren till min stora ficklampa men hittar den inte. springer in på toa och spyr igen. springer uppför trappen till andra våningen och letar förbrilt efter både laddare och låsartiklar, jag vet att jag har men kommer inte ihåg vart jag lagt dom. min bror får tag i mig o säger, jag kommer snart upp. jag säger, tror inte du kan få igång lampan för jag har försökt....varför sa jag inte, gud vad skönt och tack för att du vill hjälpa mig!! men jag har ju rödsprängda ögon av all panik gråt, kämpa kämpa, att ta på sig en annan mask går helt automatiskt, jag behöver inte ens tänka på´t det sker som den naturligaste saken i hela världen, jag gjorde precis som vanligt.
J fixar utebelysningen som inte jag fick till, glödlampan jag provat med var trasig fast att den var helt ny och det hördes inget skrammel inifrån den. han fixar även så att min trädgårdsbelysning fungerar. den har legat i gräset sen förra sommaren då ägaren körde omkull den med gräsklipparen. dom skulle snart fixa en ny....vilket brukar ta flera år innan tummen åker ut!! J fick den lagad på fem minuter, fem minuter så stod den där och lös så mycket den orkade, fem minuter!!!! vi går runt huset o det är nedtrampat lite här och där i gräset. jag har inte gått där sen förra hösten, innan snön kom. vi tar en fika innan bror åker hem. inom mig är det kaos, jag var så jävla rädd, men sa jag det till honom?? nä jag behöver ju aldrig hjälp, jag har ju hår på bröstet.
den natten sover jag ingenting, jag låser dörren när Hobbe kommer in vid 22 tiden. första ggn jag låser mina dörrar på över två år! vågar inte ta mina tabletter, ville inte sova, kunde inte sova, jävla finne.... du förstörde sååå mycket genom att stå på min utetrappa och försöka komma in där jag bor, så fruktansvärt kränkande!
fortsättning följer....
söndag 16 maj 2010
Kapitel 37
ja äntligen ett nytt år, det måste bli mitt lyckoår, jag var fri som en fågel och inga iglar kvar, kunde det starta bättre?? jag kände harmoni i mina tankar, nu var det jag mot världen och jag tänkte både utmana den och kämpa för att det skulle vända.
i början på januari blev jag kallad till ett möte på af, jag var tvungen att ingå i ett program, den fina regeringen hade huxflux bestämt att man har bara tillgång till ett visst antal sjukskrivningadagar. mina var slut så jag måste gå på detta möte ett informations möte som hålls av min handläggare på af och hon jag hade fk. denna aktivitet skulle pågå i tre månader, det krävdes annars hade man inte rätt till fler sjukdagar, om man inte skulle få ok av fk var man tvungen att antingen söka jobb ell fortsätta med en ny aktivitet. för att få fortsatt med pengar var man tvungen till detta annars drogs pengarna in och man fick söka hjälp hos socialen. min psykolog följde med på detta möte och vi valde att jag skulle anmäla mig till en sysselsättning som kallades arbetslivsintroduktion. vilket innebar att jag minst en ggn i veckan skulle träffa någon att prata med om min nuvarande situation, försöka hitta en utväg och göra en planering för framtiden.
På första mötet var det mycket information, om vad som skulle hända och vilka som skulle hålla i programmet. vi är ca tio stycken som sitter där och lyssnar, någon hade nyss haft blodproppar i båda lungorna, en hade cancer i ryggraden mm mm. vi ska bli försöks kaniner eftersom det är första gången detta program finns, snabbt framtaget och bestämt av regeringen. af visste knappt vad som skulle ske ell vad det gick ut på, fk tyckte likadant, de visste nästan inte mer än vad vi visste. Af hade hyrt in ett konsultföretag som heter arbetslivsresurs. på mötet pratades det om vad som skulle hända, vad det innebar och hur målet såg ut.... jag satt tyst under hela mötet förutom då jag skulle säga vad jag hette, vad min af kontakt hette. jag ville inte öppet berätta om varför jag varit sjukskriven, tyckte att de andra inte hade med det att göra. dom andra pratade gärna om för alla andra hur svårt de hade det, hur ont de hade i olika kroppsdelar mm mm. vi skulle oxå ta ställning till om vi ville göra detta program i grupp ell gå inviduellt.
jag gillade med en gång hon som kom från konslutbolaget. hon visste vad hon pratade om, mötte oss alla med respekt och förståelse. dessutom hade hon under många år jobbat som sjuksköterska. hon fångade mitt intresse och jag lyssnade på henne hela tiden utan att krypa in i mig själv o bara sitta av tiden. hon förstod och visste det mesta om sjukdomar, skador och psykiskt handikappade. kommande fredag berättar jag för W om vad som hade sagts och att vi skulle välja grupp ell enskilda samtal under dessa tre månader. W säger omedelbart att jag ska gå enskilt. W var rädd för att jag inte skulle kunna koncentrera mig i grupp, att jag skulle bli för rastlös,inte vara lyhörd utan istället spela pajas, att jag skulle ta på mig en bekant roll och absolut inte vara delaktiv i det som sas....jag håller med fullkomligt, skulle jag ha någon nytta av detta ville jag få ut så mycket som möjligt och dra nytta av det som erbjöds.
Första mötet med B.H på tu man hand, frågar jag om någon annan valt det inviduella anlternativet, men det var det inte. vi pratar länge och väl, jag berättar om varför jag varit sjukskriven så länge och hur dagsläget såg ut, för henne erkände jag det bipolära med en gång, för hon hade mitt förtroende och naturligtvis tystnadsplikt. vi visade ömsesidig respekt och vi hade ett långt avkopplande möte där jag inte hamnade i en försvarställning. B.H hade ju kunskap om de mediciner jag tog, om det bipolära, som jag nyss fått reda på att jag hade, och försökte leva med, acceptera för mig själv. det sista jag säger till B.H var, du är godkänd av mig. för jag kände att vi mötter som två människor och att B.H gav mig någonting. vid denna tid hade jag bestämt mig för och lovat mig själv, att aldrig mer acceptera en okunnig, respektlös och omänsklig människa, som skulle ha med mig att göra, som skulle vara delaktig i min framtid. nu skulle jag inte godkänna vem som helst och jag tyckte att det var min fulla rätt. B.H hade den kunskapen jag krävde och även hade skinn på näsan. att hon sen hängde med i min humor gjorde ju inte saken sämre direkt. B.H behandlade mig inte som en mindre värd människa, såg inte ner på mina diagnoser.
det började kännas som om jag äntligen hade fått bra personer runtomkring mig, min psykolog, min läkare, min handläggare på af och nu B.H. de skulle ju vara med och bestäma om min framtid. jag kände att alla dessa personer engagerade sig i mig personligen fast att de hade att göra med massor av människor i samma situation som jag. det kändes lite som om jag åkte på en räkmacka....äntligen hade alla runt mig mitt förtroende! jag var äntligen inte bara ett namn på ett papper, utan jag syntes och lyssnades på. jag var inte bara någon som skulle få statistiken att se bättre ut för våran kära regering.
både min psykolog och jag tyckte att detta kom i precis rätt tid. för 12 månader sedan hade jag inte klarat av någonting, då var jag inte stabil nog och skulle antagligen ha fått gå till socialen med mössan i handen och bett om pengar så jag skulle överleva
den skrift min psykolog hade gett mig för flera månader sedan skulle jag försöka göra till mitt motto, jag skall forma mitt eget liv så som jag vill ha det!!
i början på januari blev jag kallad till ett möte på af, jag var tvungen att ingå i ett program, den fina regeringen hade huxflux bestämt att man har bara tillgång till ett visst antal sjukskrivningadagar. mina var slut så jag måste gå på detta möte ett informations möte som hålls av min handläggare på af och hon jag hade fk. denna aktivitet skulle pågå i tre månader, det krävdes annars hade man inte rätt till fler sjukdagar, om man inte skulle få ok av fk var man tvungen att antingen söka jobb ell fortsätta med en ny aktivitet. för att få fortsatt med pengar var man tvungen till detta annars drogs pengarna in och man fick söka hjälp hos socialen. min psykolog följde med på detta möte och vi valde att jag skulle anmäla mig till en sysselsättning som kallades arbetslivsintroduktion. vilket innebar att jag minst en ggn i veckan skulle träffa någon att prata med om min nuvarande situation, försöka hitta en utväg och göra en planering för framtiden.
På första mötet var det mycket information, om vad som skulle hända och vilka som skulle hålla i programmet. vi är ca tio stycken som sitter där och lyssnar, någon hade nyss haft blodproppar i båda lungorna, en hade cancer i ryggraden mm mm. vi ska bli försöks kaniner eftersom det är första gången detta program finns, snabbt framtaget och bestämt av regeringen. af visste knappt vad som skulle ske ell vad det gick ut på, fk tyckte likadant, de visste nästan inte mer än vad vi visste. Af hade hyrt in ett konsultföretag som heter arbetslivsresurs. på mötet pratades det om vad som skulle hända, vad det innebar och hur målet såg ut.... jag satt tyst under hela mötet förutom då jag skulle säga vad jag hette, vad min af kontakt hette. jag ville inte öppet berätta om varför jag varit sjukskriven, tyckte att de andra inte hade med det att göra. dom andra pratade gärna om för alla andra hur svårt de hade det, hur ont de hade i olika kroppsdelar mm mm. vi skulle oxå ta ställning till om vi ville göra detta program i grupp ell gå inviduellt.
jag gillade med en gång hon som kom från konslutbolaget. hon visste vad hon pratade om, mötte oss alla med respekt och förståelse. dessutom hade hon under många år jobbat som sjuksköterska. hon fångade mitt intresse och jag lyssnade på henne hela tiden utan att krypa in i mig själv o bara sitta av tiden. hon förstod och visste det mesta om sjukdomar, skador och psykiskt handikappade. kommande fredag berättar jag för W om vad som hade sagts och att vi skulle välja grupp ell enskilda samtal under dessa tre månader. W säger omedelbart att jag ska gå enskilt. W var rädd för att jag inte skulle kunna koncentrera mig i grupp, att jag skulle bli för rastlös,inte vara lyhörd utan istället spela pajas, att jag skulle ta på mig en bekant roll och absolut inte vara delaktiv i det som sas....jag håller med fullkomligt, skulle jag ha någon nytta av detta ville jag få ut så mycket som möjligt och dra nytta av det som erbjöds.
Första mötet med B.H på tu man hand, frågar jag om någon annan valt det inviduella anlternativet, men det var det inte. vi pratar länge och väl, jag berättar om varför jag varit sjukskriven så länge och hur dagsläget såg ut, för henne erkände jag det bipolära med en gång, för hon hade mitt förtroende och naturligtvis tystnadsplikt. vi visade ömsesidig respekt och vi hade ett långt avkopplande möte där jag inte hamnade i en försvarställning. B.H hade ju kunskap om de mediciner jag tog, om det bipolära, som jag nyss fått reda på att jag hade, och försökte leva med, acceptera för mig själv. det sista jag säger till B.H var, du är godkänd av mig. för jag kände att vi mötter som två människor och att B.H gav mig någonting. vid denna tid hade jag bestämt mig för och lovat mig själv, att aldrig mer acceptera en okunnig, respektlös och omänsklig människa, som skulle ha med mig att göra, som skulle vara delaktig i min framtid. nu skulle jag inte godkänna vem som helst och jag tyckte att det var min fulla rätt. B.H hade den kunskapen jag krävde och även hade skinn på näsan. att hon sen hängde med i min humor gjorde ju inte saken sämre direkt. B.H behandlade mig inte som en mindre värd människa, såg inte ner på mina diagnoser.
det började kännas som om jag äntligen hade fått bra personer runtomkring mig, min psykolog, min läkare, min handläggare på af och nu B.H. de skulle ju vara med och bestäma om min framtid. jag kände att alla dessa personer engagerade sig i mig personligen fast att de hade att göra med massor av människor i samma situation som jag. det kändes lite som om jag åkte på en räkmacka....äntligen hade alla runt mig mitt förtroende! jag var äntligen inte bara ett namn på ett papper, utan jag syntes och lyssnades på. jag var inte bara någon som skulle få statistiken att se bättre ut för våran kära regering.
både min psykolog och jag tyckte att detta kom i precis rätt tid. för 12 månader sedan hade jag inte klarat av någonting, då var jag inte stabil nog och skulle antagligen ha fått gå till socialen med mössan i handen och bett om pengar så jag skulle överleva
den skrift min psykolog hade gett mig för flera månader sedan skulle jag försöka göra till mitt motto, jag skall forma mitt eget liv så som jag vill ha det!!
lördag 15 maj 2010
Kapitel 36
jag gör en sista resa denna jul och nyår. jag ville inte vara hemma och kanske såg jag det som en chans, att åka ifrån mig själv, att lämna det som var jag hemma. slippa se den gråa vardagen och istället försöka umgås med människor. kanske skulle jag lyckas glömma sanningen om jag tog mig ut ur huset. kanske skulle det onda stanna kvar där, och jag fick bara med mig det goda. jag ville känna nya smaker få nya intryck, ja leva som en normal människa under några dagar. utan att behöva kämpa och slåss mot mitt eget förakt och hat som jag bar ständigt med min, inom mig. kanske slippa umgås med mig själv....visst ville jag köra fort, bort från det som var jag, minnen av både folk och händelser. jag ville inte längre vara en trasdocka, för vart hamnar sådana, på soptippen, glömda trasiga ligger dom där, de som en gång haft en betydelse i någons liv men nu var förbrukade, för något annat roligare hade dykt upp, något intressantare. en trasig själ, en förbrukad människa.
jag packade min väska, min bror och min vän M.S skulle ta hand om Hobbes matintag under några dagar, kanske veckor. jag ville inte vara ensam hemma denna nyår, ett år sedan G förolyckades, jag ville inte vara ensam!! men vart skulle jag fara, vem kunde jag vara hos denna högtid, vart ville jag vara? ja, jag åkte till M.H och var där några dagar. men allt var som vanligt, energitjuven hade inte förändras ett dugg, pratade exakt om samma saker, fast att jag hade mycket väl förstått första gången de berättades. hur jobbig deras framtid var, denna ständiga kamp för framtiden....jag kände hur döden smög sig på mig, min vän sedan länge som tog mig alltid i handen när livet kändes hopplöst, du ständigt trogna följeslagare, dig kunde jag alltid lita på.
jag erkänner efter ett par dagar att detta var inget bra för mig, jag ville inte prata om tråkiga saker, det var ju jul. jag ville inte heller inte längre köpa dessa vinboxar, hur visste personalen att det inte var jag som förbrukade denna ohyggligt stora konsumtion? jag ville absolut inte förknippas med vin, vin ger mig ångest och dålig smak i munnen. ett liv som byggs upp av denna röda fruktiga dryck, vad är det för liv? att ständigt hålla jämn balans i kroppen så inte ens ryggsäck skulle öppnas. är man då inte på flykt? jag var oxå på flykt, men jag ville inte springa åt någon annan. jag orkade inte ta på mig någon annans olycka. varför skulle mina öron vara öppna hela tiden och höra på denna låt av klagan, om o om igen. destruktivt beteende av mig och det kändes i hela kroppen. jag orkade inte se tre par ögon som hela tiden krävde min uppmärksamhet, medans jag kvävdes inombords. ångesten slog som en hammare i bröstet, jag ville vara ensam i en hög, inte höra dessa röstet mer, deras önskningar och viljor om vad vi skulle göra. kan inte du ta med dig barnen ut så de får åka pulka, kan inte du åka och handla, kan inte du ge barnen mjölk, kan inte du kolla pannan om den har rätt temperatur, kan du inte....NEJ, jag kan inte, vill inte o orkar inte!! jag ville verkligen inte passa upp på två tioåringar för att de inte orkade ta sig till kylskåpet, bortskämda barn som har vuxit fast framför tv:n.
jag ville bara bort, jag ville inte längre axla denna roll som uppassare, min kraft var slut likadant mitt intresse för hur de skulle överleva och klara alla sina motgångar, min energi var puts väck. jag packade min väska, gav M.H en het kyss och åkte därifrån, bort från krav o förväntningar, dålig stämning och pikar. vart skulle jag ta vägen? snön vräkte ner men jag såg den knappt jag hade tunnelseende och körde på allt vad jag kunde, för hade jag tur skulle jag få sladd o förhoppningsvis köra ihjäl mig. vem skulle bry sig, inte jag i alla fall. det enda jag visste var att detta var sista gången jag o M.H sågs. jag ville ha det så och det var rätt beslut, men varför gjorde det då så ont? jag hörde M.S ord i min skallen, det är ditt dåliga samvete som talar, ja så var det. skulle jag ha gett ännu mer av mig själv till dom? nej det var omöjligt då kunde jag lika gärna säga, adjö världen.
varför hade jag åkt dit?? jag måste ha luft....
Denna nyårsafton på G´s dödsdag befann jag mig någonstans i vårt avlånga land. jag tände ett ljus för honom i minneslunden. jag var alldeles ensam, det var så jag ville ha det. jag ringde min mamma och vi grät tillsammans, jag ville höra att hon var ok. tyvärr orkade jag inte vara hemma med henne och naturligtvis gav det mig dåligt samvete. jag ringde också min bror J och då i denna stund av sorg berättade jag om det bipolära....lika bra att ta allt ont och svårt på en dag tänkte jag. jag tillbringade över en timme på kyrkogården, grät och saknade G fruktansvärt mycket. jag hoppas han såg mig och kände att jag tänkte på honom, att jag var med honom fast att det nu var en himmel mellan oss. jag ville ringa hans fru men det blev inte så, jag ville att familjen skulle få vara ifred denna dag, de hade det otroligt svårt och jag tänkte, låt dom sörja ifred. men mina tankar var hos dom och jag hoppades att de skulle finna ett sätt att gå vidare. att de skulle kunna bygga upp ett liv tillsammans....
jag måste ha luft, jag kan inte andas....
you don´t have to see what i turn out to be....
jag packade min väska, min bror och min vän M.S skulle ta hand om Hobbes matintag under några dagar, kanske veckor. jag ville inte vara ensam hemma denna nyår, ett år sedan G förolyckades, jag ville inte vara ensam!! men vart skulle jag fara, vem kunde jag vara hos denna högtid, vart ville jag vara? ja, jag åkte till M.H och var där några dagar. men allt var som vanligt, energitjuven hade inte förändras ett dugg, pratade exakt om samma saker, fast att jag hade mycket väl förstått första gången de berättades. hur jobbig deras framtid var, denna ständiga kamp för framtiden....jag kände hur döden smög sig på mig, min vän sedan länge som tog mig alltid i handen när livet kändes hopplöst, du ständigt trogna följeslagare, dig kunde jag alltid lita på.
jag erkänner efter ett par dagar att detta var inget bra för mig, jag ville inte prata om tråkiga saker, det var ju jul. jag ville inte heller inte längre köpa dessa vinboxar, hur visste personalen att det inte var jag som förbrukade denna ohyggligt stora konsumtion? jag ville absolut inte förknippas med vin, vin ger mig ångest och dålig smak i munnen. ett liv som byggs upp av denna röda fruktiga dryck, vad är det för liv? att ständigt hålla jämn balans i kroppen så inte ens ryggsäck skulle öppnas. är man då inte på flykt? jag var oxå på flykt, men jag ville inte springa åt någon annan. jag orkade inte ta på mig någon annans olycka. varför skulle mina öron vara öppna hela tiden och höra på denna låt av klagan, om o om igen. destruktivt beteende av mig och det kändes i hela kroppen. jag orkade inte se tre par ögon som hela tiden krävde min uppmärksamhet, medans jag kvävdes inombords. ångesten slog som en hammare i bröstet, jag ville vara ensam i en hög, inte höra dessa röstet mer, deras önskningar och viljor om vad vi skulle göra. kan inte du ta med dig barnen ut så de får åka pulka, kan inte du åka och handla, kan inte du ge barnen mjölk, kan inte du kolla pannan om den har rätt temperatur, kan du inte....NEJ, jag kan inte, vill inte o orkar inte!! jag ville verkligen inte passa upp på två tioåringar för att de inte orkade ta sig till kylskåpet, bortskämda barn som har vuxit fast framför tv:n.
jag ville bara bort, jag ville inte längre axla denna roll som uppassare, min kraft var slut likadant mitt intresse för hur de skulle överleva och klara alla sina motgångar, min energi var puts väck. jag packade min väska, gav M.H en het kyss och åkte därifrån, bort från krav o förväntningar, dålig stämning och pikar. vart skulle jag ta vägen? snön vräkte ner men jag såg den knappt jag hade tunnelseende och körde på allt vad jag kunde, för hade jag tur skulle jag få sladd o förhoppningsvis köra ihjäl mig. vem skulle bry sig, inte jag i alla fall. det enda jag visste var att detta var sista gången jag o M.H sågs. jag ville ha det så och det var rätt beslut, men varför gjorde det då så ont? jag hörde M.S ord i min skallen, det är ditt dåliga samvete som talar, ja så var det. skulle jag ha gett ännu mer av mig själv till dom? nej det var omöjligt då kunde jag lika gärna säga, adjö världen.
varför hade jag åkt dit?? jag måste ha luft....
Denna nyårsafton på G´s dödsdag befann jag mig någonstans i vårt avlånga land. jag tände ett ljus för honom i minneslunden. jag var alldeles ensam, det var så jag ville ha det. jag ringde min mamma och vi grät tillsammans, jag ville höra att hon var ok. tyvärr orkade jag inte vara hemma med henne och naturligtvis gav det mig dåligt samvete. jag ringde också min bror J och då i denna stund av sorg berättade jag om det bipolära....lika bra att ta allt ont och svårt på en dag tänkte jag. jag tillbringade över en timme på kyrkogården, grät och saknade G fruktansvärt mycket. jag hoppas han såg mig och kände att jag tänkte på honom, att jag var med honom fast att det nu var en himmel mellan oss. jag ville ringa hans fru men det blev inte så, jag ville att familjen skulle få vara ifred denna dag, de hade det otroligt svårt och jag tänkte, låt dom sörja ifred. men mina tankar var hos dom och jag hoppades att de skulle finna ett sätt att gå vidare. att de skulle kunna bygga upp ett liv tillsammans....
jag måste ha luft, jag kan inte andas....
you don´t have to see what i turn out to be....
Fakta om bipolär sjukdom
jag vill skriva fakta om detta pga att ge mina vänner och bekanta en chans att förstå. för många liksom jag, har ingen aning om vad bipolär menas ell vad som händer i ens huvud ell hur man fungerar.
Vid bipolärt syndrom upplever en person maniska episoder eller växlingar mellan depression och manisk eufori. dessa ibland extrema växlingar i humör, motivation, energi och allmän funktionsförmåga kan utgöra ett allvarligt funktionshinder. vid en manisk episod är patienten överaktiv, uppvisar koncentrationssvårigheter, har minskat sömnbehov. personen växlar inte sällan mellan upprymdhet och djup förtvivlan och detta även samtidigt.
självmordsrisken bland personer med bipolär sjukdom är förhöjd med 10-25% och hälften av alla bipolärt obehandlade utför självmordsförsök, vilket oftast vanligen sker under den depressiva faserna. bipolär sjukdom läker inte med tiden och de depressiva faserna är både fler o längre än de maniska.
funktioner som fallerar är förmågan att bl.a bromsa känslor och värdera dessa med logisk slutledningsförmåga. beslut fattas utan rimlig värdering av följder och personen tar inte intryck av negativa utfall av sina handlingar. mediciner och stressreduktion återställer i bästa fall balansen mellan nedbrytande och uppbyggande ämnen i hjärnan. detta tar dock sin tid och det kan förklara varför en person som varit sjuk, ofta inte återfår sin fulla hjärnfunktion.
oftast tar det måndader upp till över ett år innan full funktion är åter. mycket tyder på att funktioner av viktiga signalsubstanser i hjärnan ( serotonin, nordadrenalin, dopamin ) är förändrad. ärftliga faktorer spelar stor roll för utveckling av bipolär sjukdom.
när man är manisk kan man förlora omdömet och bete sig på ett sätt som skapar problem när det gäller, t.ex arbete, relationer ell ekonomi. när man är deprimerad kan allt kännas svårt och man kan förlora livsglädjen. mellan perioderna kan man oftast leva som vanligt. många andra omständigheter som personlighet, långvarig stress och omgivningens sätt att reagera på sjukdomen kan påverka sjukdomen på sikt.
det kan också vara att acceptera att man fått en livslång sjukdom. symptomen vid både mani o deression kan bli så allvarligt att man behöver vård på sjukhus. vid depression kan det röra sig om svårigheter att klara vanligtvis enkla uppgifter, som att äta o sköta om sin personliga hygien. i mycket svåra fall är risken för självmord stor. vid mani kan det handla om att man blir uppvarvad och aggressiv, att man blir farlig både för sig själv och mot andra.
Detta var tufft att skriva men så här är sanningen, bara att inse för mig och förhoppningsvis så accepterar jag det en dag.
over and out
Vid bipolärt syndrom upplever en person maniska episoder eller växlingar mellan depression och manisk eufori. dessa ibland extrema växlingar i humör, motivation, energi och allmän funktionsförmåga kan utgöra ett allvarligt funktionshinder. vid en manisk episod är patienten överaktiv, uppvisar koncentrationssvårigheter, har minskat sömnbehov. personen växlar inte sällan mellan upprymdhet och djup förtvivlan och detta även samtidigt.
självmordsrisken bland personer med bipolär sjukdom är förhöjd med 10-25% och hälften av alla bipolärt obehandlade utför självmordsförsök, vilket oftast vanligen sker under den depressiva faserna. bipolär sjukdom läker inte med tiden och de depressiva faserna är både fler o längre än de maniska.
funktioner som fallerar är förmågan att bl.a bromsa känslor och värdera dessa med logisk slutledningsförmåga. beslut fattas utan rimlig värdering av följder och personen tar inte intryck av negativa utfall av sina handlingar. mediciner och stressreduktion återställer i bästa fall balansen mellan nedbrytande och uppbyggande ämnen i hjärnan. detta tar dock sin tid och det kan förklara varför en person som varit sjuk, ofta inte återfår sin fulla hjärnfunktion.
oftast tar det måndader upp till över ett år innan full funktion är åter. mycket tyder på att funktioner av viktiga signalsubstanser i hjärnan ( serotonin, nordadrenalin, dopamin ) är förändrad. ärftliga faktorer spelar stor roll för utveckling av bipolär sjukdom.
när man är manisk kan man förlora omdömet och bete sig på ett sätt som skapar problem när det gäller, t.ex arbete, relationer ell ekonomi. när man är deprimerad kan allt kännas svårt och man kan förlora livsglädjen. mellan perioderna kan man oftast leva som vanligt. många andra omständigheter som personlighet, långvarig stress och omgivningens sätt att reagera på sjukdomen kan påverka sjukdomen på sikt.
det kan också vara att acceptera att man fått en livslång sjukdom. symptomen vid både mani o deression kan bli så allvarligt att man behöver vård på sjukhus. vid depression kan det röra sig om svårigheter att klara vanligtvis enkla uppgifter, som att äta o sköta om sin personliga hygien. i mycket svåra fall är risken för självmord stor. vid mani kan det handla om att man blir uppvarvad och aggressiv, att man blir farlig både för sig själv och mot andra.
Detta var tufft att skriva men så här är sanningen, bara att inse för mig och förhoppningsvis så accepterar jag det en dag.
over and out
Kapitel 35
jag funderade väldigt mycket på OM jag skulle berätta det för någon, skulle det lätta på trycket i mitt bröst? skulle jag kunna säga det på ett bra sätt, med en formulering som var lätt att förstå för den jag sa det till. jag ville inte krångla till det, jag ville inte få för många frågor just nu eftersom allt var så nytt även för mig. skulle jag ty mig till någon och få respons på mina tankar och funderingar? hur skulle det bli bemött? skulle jag orka, skulle motparten orka?? många frågor på en gång och det fanns absolut inga givna svar. kanske skulle jag kämpa på ensam som jag gjort hittills. ingen av mina vänner var ett givet val, vem var tillräckligt mogen för att förstå....den enda jag litade på var ju W. skulle jag verkligen anförtro mig till ytterligare en ell ett par människor?
Kanske skulle det räcka att jag pratade av mig varje fredag hos W, men hur skulle jag må därimellan? skulle jag stå ut med att bära denna vetenskap ensam, ensam mot världen? vem kunde jag lita på, att det inte sprang från mun till mun och till slut visste alla det, fast med massa pålagor folk hittat på under tiden. jag hörde ytterligare en låt i min skalle denna gång av Hammerfall:
in the distans maze i see two doors, one leads to change one leads to were i been before. i´m an angel on broken wings. trapt between two worlds. i wish i felt something at all, lost and never found, without a home.
Min medicin ska göra det lättare att jag tänker efter före, jag ska få ett par sekunder på mig att avgöra, om det är rätt ell fel, kommer jag råka illa ut, kommer det att göra ont ell skadar jag mig av denna impulsiva tanke? ja jag kommer att få äta medicin livet ut, bipolär går tyvärr inte över men förhoppningsvis kan man hålla den på en nivå som blir mer behaglig för mig, och kanske andra. varje gång jag är riktigt glad tänker jag....är jag bipolär nu ell är det ett normalt uppträdande.... hela tiden går de tankarna runt i skallen, jag vill inte göra fel, jag vill heller inte göra rätt hela tiden, jag vill bara vara den jag är ämnad att vara. även om jag har psykiska handikapp, vill jag fortfarande bli sedd som en människa med alla olika sinnestämningar. min hjärna är lite skadad men den fungerar alldeles utmärkt i många lägen men har en viss tendens att vilja springa o rusa i tankarna, den stänger aldrig av, den bara fortsätter o mala om och om igen, det är min hjärna det är fel på....
jag brukar säga att min Gud har humor ( jag är inte religiös men samtidigt tror jag på något ) men just nu har han en sjuk o svart humor, utan alla härliga färger så tar han endast fram den gråa och svarta färgen. jag kan dem!! jag har sett dem!! ge mig nya att titta på och njuta av, hela spektrat vill jag ha! jag vet att det finns massor med människor på denna jord som har det enormt mycket värre än mig, med diagnoser, krig, svält och sjukdomar, jag vet! men just nu orkar jag inte bry mig, jag vill bara finna en enda anledning till att gå vidare, endast en....som släcker min törst och hunger, som får mig att njuta av vardagliga saker och händelser. njuta av att fåglarna sjunger, citron fjärilen som flyger utanför mitt hus men jag ser den inte för jag har inga ögon längre. de är alldeles kladdiga av gråt, panik och ångest. precis som med min hjärna så har jag ingen kontakt med min syn, den är bara grå och svart hela tiden. min ångest tar inte hänsyn till om det är vår, sommar, höst ell vinter, den attackerar mig när jag minst anar det och river min kropp itu.
jag vill se havet o solen på sommaren, känna blomdoft på våren, alla röda och gula löv på träden på hösten och njuta av domherren på vintern. men jag gör inte det, jag ser knappt om det är dag ell natt för jag bryr mig inte längre, jag har full sjå med att få min kropp att känna och tycka om livet igen. jag vill få den utanför dörren så ny luft kommer ner i mina lungor. men den gör inte längre som jag vill....den är för stressad o trasig, den vill bara vila gömd i soffan under ett par filtar, för jag fryser hela tiden. fryser om både kropp o själ, det enda som är varmt är min kokande hjärna. den enda gången den slappnade av var om jag tittade på film i mörkret långt bort från verkligheten, då jag bara hade filmen att koncentrera mig på. många nätter låg jag framför tv:n och försvann bort i fantasiernas värld, där det inte för en gångs skull handlade om mitt liv. då fann jag ro, bara jag o den mörka natten. då slutade hjärnan att snurra som en torktumkare.
jag visste att jag var trygg i mörkret men att så fort det ljusnar är helvetet tillbaka. men för míg var dessa nätter livskvalité även om det många timmar så var det värt det, just då. vad skulle jag annars göra? jag var tvungen att sluta upp med att hitta andledningar att hacka på mig själv, jag njöt dessa timmar för min egen skull, skulle jag då ta bort det, skulle jag sluta upp med det som gjorde mig trygg??
Vid denna tidpunkt på året, december, hörde M.H av sig igen. vi pratade mycket om bipolärsjukdom eftersom M.H´s son haft det hela sitt liv, hade M.H en väldigt kunskap. vi redde samtidigt ut våran senaste konflikt, jag orkade inte tjaffsa mer jag ville bara ha lugn o ro, en vänskap som flöt på och inte körde på grund hela tiden. M.H tycker att jag ska komma ner o hälsa på, byta miljö och se hur det gick med deras hus. jag var mycket tveksam, vill jag? orkar jag? vi hade gjort varann illa så många gånger oftast över bagateller. och det gjorde fortfarande förbannat ont när jag tänkte på de hot jag fått flera gånger av M.H. där andra människor hade blivit inblandade kors och tvärs. fanns det någon anledning till att jag skulle ta mig i kragen o köra dessa 35 mil, när jag visste hur skör den tråden var mellan oss. hur lättpåverkad jag var i M.H´s närhet och gjorde alltid tvärsemot min egen vilja.
där jag alltid tog på mig ett större ansvar än vad jag egentligen behövde. jag visste ju att mitt psyke skulle ta stryk och hade jag råd med det, fast var mitt liv så viktigt att jag inte kunde bita ihop o ta på mig min mask igen? för visste hade dom det värre än mig....kanske kunde jag åka bara en dag ell få, du längtar ju efter M.H fast att du inte borde sa min hjärna, lyssna på mig istället på ditt hjärta, båda dessa kroppsdelar drog och slet allt vad de orkade för att vinna över mig, ett bortalag och ett hemmalag, om vi ändå hade spelat i samma match kära kropp o knopp....
W hade sagt till mig en gång, du måste förstå att din kropp o ditt huvud hör ihop, du kan inte kräva arbete av din kropp om hjärnan säger nej, allt detta är ju du, det innehåller ju hela dig, kämpa inte emot utan försök att förstå....för mig kändes det som om hjulet snurrade men hamstern var död sen länge, dessutom började även hjulet att knaka i fogarna, hjullagren var snart tömda på fett o skulle snart skära ihop. men visst skulle jag väl orka åka ner till M.H och barnen, visst skulle jag? jag var ju hon som alltid orkade ställa upp för andra, och sedan ensam ta hand om sina egna spillror, sitt eget liv o underbara framtid....bit ihop och jag bet ihop....
Kanske skulle det räcka att jag pratade av mig varje fredag hos W, men hur skulle jag må därimellan? skulle jag stå ut med att bära denna vetenskap ensam, ensam mot världen? vem kunde jag lita på, att det inte sprang från mun till mun och till slut visste alla det, fast med massa pålagor folk hittat på under tiden. jag hörde ytterligare en låt i min skalle denna gång av Hammerfall:
in the distans maze i see two doors, one leads to change one leads to were i been before. i´m an angel on broken wings. trapt between two worlds. i wish i felt something at all, lost and never found, without a home.
Min medicin ska göra det lättare att jag tänker efter före, jag ska få ett par sekunder på mig att avgöra, om det är rätt ell fel, kommer jag råka illa ut, kommer det att göra ont ell skadar jag mig av denna impulsiva tanke? ja jag kommer att få äta medicin livet ut, bipolär går tyvärr inte över men förhoppningsvis kan man hålla den på en nivå som blir mer behaglig för mig, och kanske andra. varje gång jag är riktigt glad tänker jag....är jag bipolär nu ell är det ett normalt uppträdande.... hela tiden går de tankarna runt i skallen, jag vill inte göra fel, jag vill heller inte göra rätt hela tiden, jag vill bara vara den jag är ämnad att vara. även om jag har psykiska handikapp, vill jag fortfarande bli sedd som en människa med alla olika sinnestämningar. min hjärna är lite skadad men den fungerar alldeles utmärkt i många lägen men har en viss tendens att vilja springa o rusa i tankarna, den stänger aldrig av, den bara fortsätter o mala om och om igen, det är min hjärna det är fel på....
jag brukar säga att min Gud har humor ( jag är inte religiös men samtidigt tror jag på något ) men just nu har han en sjuk o svart humor, utan alla härliga färger så tar han endast fram den gråa och svarta färgen. jag kan dem!! jag har sett dem!! ge mig nya att titta på och njuta av, hela spektrat vill jag ha! jag vet att det finns massor med människor på denna jord som har det enormt mycket värre än mig, med diagnoser, krig, svält och sjukdomar, jag vet! men just nu orkar jag inte bry mig, jag vill bara finna en enda anledning till att gå vidare, endast en....som släcker min törst och hunger, som får mig att njuta av vardagliga saker och händelser. njuta av att fåglarna sjunger, citron fjärilen som flyger utanför mitt hus men jag ser den inte för jag har inga ögon längre. de är alldeles kladdiga av gråt, panik och ångest. precis som med min hjärna så har jag ingen kontakt med min syn, den är bara grå och svart hela tiden. min ångest tar inte hänsyn till om det är vår, sommar, höst ell vinter, den attackerar mig när jag minst anar det och river min kropp itu.
jag vill se havet o solen på sommaren, känna blomdoft på våren, alla röda och gula löv på träden på hösten och njuta av domherren på vintern. men jag gör inte det, jag ser knappt om det är dag ell natt för jag bryr mig inte längre, jag har full sjå med att få min kropp att känna och tycka om livet igen. jag vill få den utanför dörren så ny luft kommer ner i mina lungor. men den gör inte längre som jag vill....den är för stressad o trasig, den vill bara vila gömd i soffan under ett par filtar, för jag fryser hela tiden. fryser om både kropp o själ, det enda som är varmt är min kokande hjärna. den enda gången den slappnade av var om jag tittade på film i mörkret långt bort från verkligheten, då jag bara hade filmen att koncentrera mig på. många nätter låg jag framför tv:n och försvann bort i fantasiernas värld, där det inte för en gångs skull handlade om mitt liv. då fann jag ro, bara jag o den mörka natten. då slutade hjärnan att snurra som en torktumkare.
jag visste att jag var trygg i mörkret men att så fort det ljusnar är helvetet tillbaka. men för míg var dessa nätter livskvalité även om det många timmar så var det värt det, just då. vad skulle jag annars göra? jag var tvungen att sluta upp med att hitta andledningar att hacka på mig själv, jag njöt dessa timmar för min egen skull, skulle jag då ta bort det, skulle jag sluta upp med det som gjorde mig trygg??
Vid denna tidpunkt på året, december, hörde M.H av sig igen. vi pratade mycket om bipolärsjukdom eftersom M.H´s son haft det hela sitt liv, hade M.H en väldigt kunskap. vi redde samtidigt ut våran senaste konflikt, jag orkade inte tjaffsa mer jag ville bara ha lugn o ro, en vänskap som flöt på och inte körde på grund hela tiden. M.H tycker att jag ska komma ner o hälsa på, byta miljö och se hur det gick med deras hus. jag var mycket tveksam, vill jag? orkar jag? vi hade gjort varann illa så många gånger oftast över bagateller. och det gjorde fortfarande förbannat ont när jag tänkte på de hot jag fått flera gånger av M.H. där andra människor hade blivit inblandade kors och tvärs. fanns det någon anledning till att jag skulle ta mig i kragen o köra dessa 35 mil, när jag visste hur skör den tråden var mellan oss. hur lättpåverkad jag var i M.H´s närhet och gjorde alltid tvärsemot min egen vilja.
där jag alltid tog på mig ett större ansvar än vad jag egentligen behövde. jag visste ju att mitt psyke skulle ta stryk och hade jag råd med det, fast var mitt liv så viktigt att jag inte kunde bita ihop o ta på mig min mask igen? för visste hade dom det värre än mig....kanske kunde jag åka bara en dag ell få, du längtar ju efter M.H fast att du inte borde sa min hjärna, lyssna på mig istället på ditt hjärta, båda dessa kroppsdelar drog och slet allt vad de orkade för att vinna över mig, ett bortalag och ett hemmalag, om vi ändå hade spelat i samma match kära kropp o knopp....
W hade sagt till mig en gång, du måste förstå att din kropp o ditt huvud hör ihop, du kan inte kräva arbete av din kropp om hjärnan säger nej, allt detta är ju du, det innehåller ju hela dig, kämpa inte emot utan försök att förstå....för mig kändes det som om hjulet snurrade men hamstern var död sen länge, dessutom började även hjulet att knaka i fogarna, hjullagren var snart tömda på fett o skulle snart skära ihop. men visst skulle jag väl orka åka ner till M.H och barnen, visst skulle jag? jag var ju hon som alltid orkade ställa upp för andra, och sedan ensam ta hand om sina egna spillror, sitt eget liv o underbara framtid....bit ihop och jag bet ihop....
fredag 14 maj 2010
Kapitel 34
W var fantastisk och ödmjuk när W såg mitt ansiktsuttryck och den hårda röst jag hade mot mig själv, jag borde sitta bakom lås o bom, jag var bipolär!!
W förklarade sakta och lugnt att jag fortfarande var densamma, för så här hade jag ju alltid varit hela mitt liv. Tänk på att du är unik och helt normal, du har ett psykiskt handikapp men med hjälp av medicin, ska vi få dig att få ett drägligt liv. jag hade väldigt svårt att ta till mig denna diagnos fast att jag tänkt i dom banorna i flera veckor, men nu fanns det skrivet på papper, alltså fanns det ingen återvändo, dom procenten jag hade att inte ha någon psykiskt handikapp var väldigt små. men att sitta där och höra vad jag hade för fel, kändes som ännu en förlust. jag hade därmed två diagnoser som båda gällde mitt psyke och kanske skulle jag få en till. om livet ändå vore vackert.
Efter en lång betänke tid från min sida sa jag till W, jag skiter fullständigt i vad jag har, bara jag får hjälp med att må bättre. den gången när jag gick ifrån W kramade jag nästan ihjäl W, för nu skulle jag ut i verkligheten, det kändes som om alla tittade på mig o att det satt en lapp i pannan min, varning bipolär på ingång!
jag åkte direkt hem fast att jag behövde verkligen handla, kylskåpet var som vanligt tomt endast Hobbe hade mat, just då kändes det som viktigast. jag tänkte, du kan göra som vanligt dämpa din hunger med kaffe. för denna dag var jag inte vatten värd, jag hade återigen förlorat fast jag visste oxå, att det skulle ha varit helt omöjligt att vinna denna match. jag var oxå fruktansvärt förbannad, varför hade ingen sett så hade jag fått en drägligare liv för länge länge sedan....fast jag vet, att på den tiden skrevs det bl.a inte ut antideppresiva tabletter förrän man gjort sitt första självmordsförsök.
Den 25 november träffar jag min läkare K.H, vi går igenom testerna och vad K.H tror att det är, K.H tycker att det lutar åt det bipolära. K.H talar med en len o go röst, för att jag skulle känna mig avslappnad och kunna ta emot den information som gavs. W hade säkert pratat med K.H om hur jag hade reagerat inför W när det hemska ordet hade sagts. K.H säger att jag har alldeles rätt i att puckopiller kan ge motsatt effekt och därför ska vi ta bort den men sakta, eftersom min kropp var van med denna tablett. jag ska istället gå på medicin för bipolära, den ska oxå slussas in pö om pö. K.H förklarar oxå att jag inte kommer att gå upp i vikt av dessa tabletter och det var mycket skönt att höra. det fanns vissa biverkningar som K.H var rädd för och därför skulle vi börja på en låg dos. det gäller oxå att vi hittar den dos som passar dig, det kan ta tid innan vi gör det, så du måste ha tålamod. Hmmm tålamod är verkligen inte min starka sida....
ganska omgående börjar min hjärna äntligen att snurra saktare, det kändes som om den låg på bomull. jag började känna mig mer harmonisk och lugnet spred sig i min kropp. jag ville fortfarande dö men tanken började komma mer sällan och när den kom o knackade på, var inte djupet på känslan den samma. istället fanns den längre bort och jag kunde styra den mer, slå bort den och tänka på något annat. men min sömn var fortfarende dålig.
tyvärr slutar K.H som läkare pga att K.H skulle gå i pension, detta var en stor förlust tyckte både jag o W. nu skulle jag få en ny läkare igen och dra hela historien om ifrån början, det kändes som om vi var tillbaka på ruta ett. Medicinen för det bipolära ska göra så att jag bli mer som en "normal" människa, utan dessa otroligt höga toppar, och naturligtvis ska jag inte heller rasa lika mycket när jag har mina dåliga dagar ell veckor. det kallas ups and downs. jag ska bli jämnare i humöret och som jag ser det, en mera grå människa. jag visste att jag skulle sakna mina ups himla mycket, då man svävar i det blå, har en härlig energi och dagarna är blå. då det inte finns några problem i hela världen, då livet leker. men jag skulle absolut inte sakna mina helvetes dagar när man har en ångest som slår en så man däckar ihop och man funderar vilket sätt man ska göra slut på eländet, gas eller rep?
efter ett par månader gick jag ner mig igen, medicinen räckte inte till tillräckligt för att balansen mellan ups and downs skulle komma mer sällan. nu var den tillbaka med samma kraft, återigen satt jag i duschen och försökte med varmt vatten få monstren som fanns i mitt huvud att försvinna och lämna mig ifred. ångesten åt upp mig med en bottenlös smärta. skulle jag orka resa mig en gång till och ta upp kampen att välja livet? var det värt att kämpa på och intala mig själv, det vänder snart, snart måste det vara din tur att bli frisk. snart var allt som vanligt igen....jag tänkte, om inte OM fanns så vore det mycket lättare att leva detta jordeliv. jag stänger åter in mig själv, blir mer o mer osocial. fick mer o mer samma känsla som förut, ge upp! vad fan ska hända för att jag ska känna hoppet rinna till och ge mig tröst o ro, jag ville ju bara komma hem, hitta hem! Gotthards låt snurrade i min skalle och jag tänkte precis så är det, kanske ska jag sjunga den om och om igen....
Let me find my peace of heaven, let me find my way back home....
W förklarade sakta och lugnt att jag fortfarande var densamma, för så här hade jag ju alltid varit hela mitt liv. Tänk på att du är unik och helt normal, du har ett psykiskt handikapp men med hjälp av medicin, ska vi få dig att få ett drägligt liv. jag hade väldigt svårt att ta till mig denna diagnos fast att jag tänkt i dom banorna i flera veckor, men nu fanns det skrivet på papper, alltså fanns det ingen återvändo, dom procenten jag hade att inte ha någon psykiskt handikapp var väldigt små. men att sitta där och höra vad jag hade för fel, kändes som ännu en förlust. jag hade därmed två diagnoser som båda gällde mitt psyke och kanske skulle jag få en till. om livet ändå vore vackert.
Efter en lång betänke tid från min sida sa jag till W, jag skiter fullständigt i vad jag har, bara jag får hjälp med att må bättre. den gången när jag gick ifrån W kramade jag nästan ihjäl W, för nu skulle jag ut i verkligheten, det kändes som om alla tittade på mig o att det satt en lapp i pannan min, varning bipolär på ingång!
jag åkte direkt hem fast att jag behövde verkligen handla, kylskåpet var som vanligt tomt endast Hobbe hade mat, just då kändes det som viktigast. jag tänkte, du kan göra som vanligt dämpa din hunger med kaffe. för denna dag var jag inte vatten värd, jag hade återigen förlorat fast jag visste oxå, att det skulle ha varit helt omöjligt att vinna denna match. jag var oxå fruktansvärt förbannad, varför hade ingen sett så hade jag fått en drägligare liv för länge länge sedan....fast jag vet, att på den tiden skrevs det bl.a inte ut antideppresiva tabletter förrän man gjort sitt första självmordsförsök.
Den 25 november träffar jag min läkare K.H, vi går igenom testerna och vad K.H tror att det är, K.H tycker att det lutar åt det bipolära. K.H talar med en len o go röst, för att jag skulle känna mig avslappnad och kunna ta emot den information som gavs. W hade säkert pratat med K.H om hur jag hade reagerat inför W när det hemska ordet hade sagts. K.H säger att jag har alldeles rätt i att puckopiller kan ge motsatt effekt och därför ska vi ta bort den men sakta, eftersom min kropp var van med denna tablett. jag ska istället gå på medicin för bipolära, den ska oxå slussas in pö om pö. K.H förklarar oxå att jag inte kommer att gå upp i vikt av dessa tabletter och det var mycket skönt att höra. det fanns vissa biverkningar som K.H var rädd för och därför skulle vi börja på en låg dos. det gäller oxå att vi hittar den dos som passar dig, det kan ta tid innan vi gör det, så du måste ha tålamod. Hmmm tålamod är verkligen inte min starka sida....
ganska omgående börjar min hjärna äntligen att snurra saktare, det kändes som om den låg på bomull. jag började känna mig mer harmonisk och lugnet spred sig i min kropp. jag ville fortfarande dö men tanken började komma mer sällan och när den kom o knackade på, var inte djupet på känslan den samma. istället fanns den längre bort och jag kunde styra den mer, slå bort den och tänka på något annat. men min sömn var fortfarende dålig.
tyvärr slutar K.H som läkare pga att K.H skulle gå i pension, detta var en stor förlust tyckte både jag o W. nu skulle jag få en ny läkare igen och dra hela historien om ifrån början, det kändes som om vi var tillbaka på ruta ett. Medicinen för det bipolära ska göra så att jag bli mer som en "normal" människa, utan dessa otroligt höga toppar, och naturligtvis ska jag inte heller rasa lika mycket när jag har mina dåliga dagar ell veckor. det kallas ups and downs. jag ska bli jämnare i humöret och som jag ser det, en mera grå människa. jag visste att jag skulle sakna mina ups himla mycket, då man svävar i det blå, har en härlig energi och dagarna är blå. då det inte finns några problem i hela världen, då livet leker. men jag skulle absolut inte sakna mina helvetes dagar när man har en ångest som slår en så man däckar ihop och man funderar vilket sätt man ska göra slut på eländet, gas eller rep?
efter ett par månader gick jag ner mig igen, medicinen räckte inte till tillräckligt för att balansen mellan ups and downs skulle komma mer sällan. nu var den tillbaka med samma kraft, återigen satt jag i duschen och försökte med varmt vatten få monstren som fanns i mitt huvud att försvinna och lämna mig ifred. ångesten åt upp mig med en bottenlös smärta. skulle jag orka resa mig en gång till och ta upp kampen att välja livet? var det värt att kämpa på och intala mig själv, det vänder snart, snart måste det vara din tur att bli frisk. snart var allt som vanligt igen....jag tänkte, om inte OM fanns så vore det mycket lättare att leva detta jordeliv. jag stänger åter in mig själv, blir mer o mer osocial. fick mer o mer samma känsla som förut, ge upp! vad fan ska hända för att jag ska känna hoppet rinna till och ge mig tröst o ro, jag ville ju bara komma hem, hitta hem! Gotthards låt snurrade i min skalle och jag tänkte precis så är det, kanske ska jag sjunga den om och om igen....
Let me find my peace of heaven, let me find my way back home....
torsdag 13 maj 2010
Kapitel 33
Från den kommande fredagen skulle jag under några veckor gå igenom olika tester, W ska göra dem o bara för att vi inte ska sitta på W´s kontor som vi brukar, byter vi lite miljö. Det är både slitsamt, tröttsamt och frustrerande. hjärnan får jobba på högtryck för att jag skulle kunna ge så rättvisa svar som möjligt. dessutom var vi tvugna att göra testerna två gånger, först hur jag var innan utmattningsdepressionen och hur jag var som person nu idags läget. för det är en skillnad och vi ville båda kunna jämföra från min barndom och nuet. vem var jag?? skulle jag få reda på detta av dessa tester? skulle jag få reda på varför jag var så impulsiv, odödlig, svart ell vitt, död ell levande, inte ha en bra förhållning till pengar?? varför jag accelererade i mitt prat lika fort som min hjärna snurrade, att jag pratade en sak en sekund men bytte samtalsämne fort, naturligtvis hängde inte de andra med....varför fick jag ups and downs? kanske skulle proven visa mig, äntligen varför jag var så annorlunda....
när jag kom hem var jag helt tömd i skallen och var därför tvungen att lägga mig ner en stund, samtidigt som frågorna fortfarande haglade omkring i mina funderingar, hade jag svarat rätt, hade jag ordentligt förstått frågan, ja men det hade jag ju, W hade ju förklarat så fort jag såg tveksam ut o la pannan i flera veck. W visste mer om mina funderingar än mig, W hade ju mycket mera erfarenhet av detta och såg väl undan för undan hur W´s misstankar växte fram. jag kände mig bara tom i bollen....
efter att W och min läkare K.H hade gått igenom mina resultat väldigt noga skulle jag då få ta del av dem. den fredagen var inget roligt att åka in till Mariestad. jag var jätte nervös, för ville jag höra vad det var? ville jag höra sanningen? hur skulle jag reagera på om de båda hade kommit fram till, att jag bar på något mer i mitt psyke. jag vet ju själv hur jag reagerar på psykiska åkommor så hur skulle då inte mina vänner och min familj reagera. skulle jag kunna bära det inom mig utan att tala om det i så fall, eller skulle jag då återigen börja packa ner saker i min ryggsäck? jag visste innerstinne vad de skulle säga, jag visste men ville jag se och höra, skulle inte mitt liv få en ny vändning och jag fick börja om med något annat utöver det jag fortfarande inte var fri ifrån.
W och jag sätter oss till rätta, W har mina svar på pappren som W håller i handen. likt en blombukett sitter dom där, men dom doftade inte lika gott och gav mig inte några färger. klart att W såg hur jag såg ut, jag deltog i en krigszon inom mig, vem skulle vinna, mitt förstånd ell hon som alltid rymde o stack när det började bli jobbiga saker. för hur många gånger hade jag inte stuckit ifrån tandläkaren när jag satt i väntrummet....jag hade en talang där men jag kanske inte skulle nyttja den idag. nu skulle ingen bända mig i munnen men däremot skulle mitt psyke vändas ut och in. skulle jag få en diagnos som jag accepterade att leva med ell skulle dt bara bli för mycket....
W börjar att berätta vad jag absolut inte uppfyller krafen få just den diagnosen, flera avverkas och ju fler som togs bort blev jag mer o mer säker på mina misstankar. W tittar mig i ögonen och säger, att jag hade haft rätt i det jag trodde att det var. jag visste det!! för första gången i mitt liv ville jag inte ha rätt.
K.H och W var helt överens dessutom alltså fanns det ingen återvändo, jag var helt enkelt psyskia handikappad, antingen en, eller båda ell den andra. alla dessa diagnoser går mycket i varandra så vilken ell vilka jag hade fick tiden utvisa. jag satt tyst, ville inte veta men samtidigt var det lika bra att få det svart på vitt, här och nu, nu eller aldrig....
nu är det dags, detta är svårt för mig att skriva, jag drar mig för att skriva ner eftersom jag vet hur gemeneman kan reagera, hur det kan sprida sig som en löpeld och växa från mun till mun, som alltid rykten gör, eftesom sanningen är obehagligare än den man finner i sitt eget huvud. jag visste ju att det skulle pratas hejvilt, skulle jag orka möta folk, vänner och familj efter att jag berättat, skulle jag kunna se någon i ögonen helt ärligt och stå upp för mig själv utan att hamna i en försvars ställning, eller skulle jag ta på mig min älskade mask o inte säga någon överhuvudtaget?? skulle den jag i så fall berättade det för ha viljan att förstå ell skulle det återigen mötas med de ord jag fick när jag berättade om min utmattningsdepression, USCH DÅ!! skulle jag känna skam? skulle jag känna mig ännu mindre värd som människa?? skulle jag skoja bort det och ta det med en nypa salt?
den diagnos vi tror i första hand att det är heter bipolär, förut mer känd som manodepressiv. precis som mina tester på datorn så visade även dessa på bipolär. jag var inte alls glad och nöjd. W säger då, att det oxå kan vara en lättare variant av adhd....men i dagsläget koncentrerar vi oss på det bipolära. min första reaktion blev nu, jaha, det var fel på mig, skulle jag kunna gå vidare, jag hade genast ord på det jag kände i hela mig, jag var psykiskt störd!! jag ville inte leva men jag ville heller dö. i walk alone every step i take....
när jag kom hem var jag helt tömd i skallen och var därför tvungen att lägga mig ner en stund, samtidigt som frågorna fortfarande haglade omkring i mina funderingar, hade jag svarat rätt, hade jag ordentligt förstått frågan, ja men det hade jag ju, W hade ju förklarat så fort jag såg tveksam ut o la pannan i flera veck. W visste mer om mina funderingar än mig, W hade ju mycket mera erfarenhet av detta och såg väl undan för undan hur W´s misstankar växte fram. jag kände mig bara tom i bollen....
efter att W och min läkare K.H hade gått igenom mina resultat väldigt noga skulle jag då få ta del av dem. den fredagen var inget roligt att åka in till Mariestad. jag var jätte nervös, för ville jag höra vad det var? ville jag höra sanningen? hur skulle jag reagera på om de båda hade kommit fram till, att jag bar på något mer i mitt psyke. jag vet ju själv hur jag reagerar på psykiska åkommor så hur skulle då inte mina vänner och min familj reagera. skulle jag kunna bära det inom mig utan att tala om det i så fall, eller skulle jag då återigen börja packa ner saker i min ryggsäck? jag visste innerstinne vad de skulle säga, jag visste men ville jag se och höra, skulle inte mitt liv få en ny vändning och jag fick börja om med något annat utöver det jag fortfarande inte var fri ifrån.
W och jag sätter oss till rätta, W har mina svar på pappren som W håller i handen. likt en blombukett sitter dom där, men dom doftade inte lika gott och gav mig inte några färger. klart att W såg hur jag såg ut, jag deltog i en krigszon inom mig, vem skulle vinna, mitt förstånd ell hon som alltid rymde o stack när det började bli jobbiga saker. för hur många gånger hade jag inte stuckit ifrån tandläkaren när jag satt i väntrummet....jag hade en talang där men jag kanske inte skulle nyttja den idag. nu skulle ingen bända mig i munnen men däremot skulle mitt psyke vändas ut och in. skulle jag få en diagnos som jag accepterade att leva med ell skulle dt bara bli för mycket....
W börjar att berätta vad jag absolut inte uppfyller krafen få just den diagnosen, flera avverkas och ju fler som togs bort blev jag mer o mer säker på mina misstankar. W tittar mig i ögonen och säger, att jag hade haft rätt i det jag trodde att det var. jag visste det!! för första gången i mitt liv ville jag inte ha rätt.
K.H och W var helt överens dessutom alltså fanns det ingen återvändo, jag var helt enkelt psyskia handikappad, antingen en, eller båda ell den andra. alla dessa diagnoser går mycket i varandra så vilken ell vilka jag hade fick tiden utvisa. jag satt tyst, ville inte veta men samtidigt var det lika bra att få det svart på vitt, här och nu, nu eller aldrig....
nu är det dags, detta är svårt för mig att skriva, jag drar mig för att skriva ner eftersom jag vet hur gemeneman kan reagera, hur det kan sprida sig som en löpeld och växa från mun till mun, som alltid rykten gör, eftesom sanningen är obehagligare än den man finner i sitt eget huvud. jag visste ju att det skulle pratas hejvilt, skulle jag orka möta folk, vänner och familj efter att jag berättat, skulle jag kunna se någon i ögonen helt ärligt och stå upp för mig själv utan att hamna i en försvars ställning, eller skulle jag ta på mig min älskade mask o inte säga någon överhuvudtaget?? skulle den jag i så fall berättade det för ha viljan att förstå ell skulle det återigen mötas med de ord jag fick när jag berättade om min utmattningsdepression, USCH DÅ!! skulle jag känna skam? skulle jag känna mig ännu mindre värd som människa?? skulle jag skoja bort det och ta det med en nypa salt?
den diagnos vi tror i första hand att det är heter bipolär, förut mer känd som manodepressiv. precis som mina tester på datorn så visade även dessa på bipolär. jag var inte alls glad och nöjd. W säger då, att det oxå kan vara en lättare variant av adhd....men i dagsläget koncentrerar vi oss på det bipolära. min första reaktion blev nu, jaha, det var fel på mig, skulle jag kunna gå vidare, jag hade genast ord på det jag kände i hela mig, jag var psykiskt störd!! jag ville inte leva men jag ville heller dö. i walk alone every step i take....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)