Min psykolog har lärt mig telefon hygien. vilket innebär att jag inte behöver svara, inte alltid vara tillgänglig för andra hela tiden. i regel stänger jag numera av telefonen när jag går och lägger mig. man behöver inte alltid kunna nås på alla dygnets timmar.
när M.H miste huset i töreboda lovade M.H att förstöra mitt liv. M.H skickade ett mail till mig som var lika långt som ett lakan, där jag efter varje kapitel skulle skicka tillbaka en kod till M.H som bevis på att jag hade läst vad M.H hade skrivit. där stod det klart o tydligt vad som skulle ske, jag var livrädd för alla hot M.H uppgav. M.H skulle ge sig på både min familj och vänner och förklara vilken skit jag var. M.H kallade detta för Pandoras ask. det började med att det skickades ett sms till en av mina vänner, som tur var ringde hon upp mig för att höra om det var sant, det M.H skrev om mig. dessutom vidarbefodrade hon smset som M.H hade skickats till henne. det stod att jag hade cancer och att M.H önskade och hoppades att mina vänner skulle stötta mig genom denna hemska sjukdom. jag hade varit inne på sjukhus för att kolla upp min mage, efterom jag hade ont som bara den och spyorna innehöll diverse saker en människokropp innehåller. jag hade haft magkatarr förut och antog att det var det igen. jag ville inte berätta denna episod för min familj utan bad M.H om ett löfte att aldrig avslöja det för någon, jag ville ha detta för mig själv utan att oroa min mamma. M.H bröt ett löfte, ett hedersord, det är att sänka sig väldigt lågt och det skulle jag aldrig göra, vad än informationen var. återigen uppstod en konflikt mellan oss. för jag var rädd, rädd om vänner o min familj, jag vet vad M.H kan göra och jag, jag vet vad andra har blivit utsatta för....jag gick på nålar, varken sov eller åt, var rädd för fler repisalier. M.H har ett jävla humör, ett temperament jag aldrig sett hos någon annan, där hjärnan kopplas in långt senare. stubinen är kort, blir tvärilsk för att sedan ångra sig och be om ursäkt. skadan är redan skedd men det förstod inte M.H, det var normalt att visa sina känslor, helt normalt.
men det humöret visades aldrig mot barnen, de var frisläppta individer utan en ledande hand, som sätter gränser och förbereder barnen för framtiden. jag kunde säga nej att de inte fick åka rushkana utför trappen på mina madrasser, men M.H sa emot mig för att barnen skulle få sin vilja igenom. vilket var att gå över mina gränser angående mitt hem och mina prylar, utnyttja min snällhet. dessutom nyttjade pojken sina handikapp som en ursäkt för sitt beteende. jag sa till honom att det är fel och at han måste ta sitt ansvar till andra människors känslor. och inte använda detta som en utväg ur osämja där andra barn blev sårade. han svarade att det kunde han visste och dessutom tyckte han om att göra så.
M.H anklagade mig för att ha Borderline och tyckte att jag skulle söka hjälp för det. jag frågade givetvis min psykolog om W delade den uppfattningen. W svarade, att den diagnosen går jag aldrig med på i så fall får det ske över min döda kropp. enligt M.H har alla en psykisk störning, speciellt om man är annorlunda och inte tycker likadant, inte håller med ell rättar sig efter M.H´s liv och tankar. varför måste en människa alltid hävda sig, dåligt självförtroende? ifrågasätta allt och säga fruktansvärda saker som sedan tas tillbaka pga att hemska ord slinker ur någons mun fort som fan, utan eftertanke. otal är de gånger som M.H har bett mig om ursäkt och trodde därmed att allt var bra, att orden inte hade sårat ell lämnat öppna sår i hjärtat, allt skulle fortgå som vanligt. för varje förlåt som M.H sa till mig, blev jag mer o mer skeptisk mot M.H´s förmåga att uppträda normalt inte fanns. att helt enkelt köra över folk och bara se sig och sina barn som det viktigaste som fanns i vårt samhälle. är man född med ett jävla temperament, måste man tänka efter före, inte slänga ur sig ord som man sedan inte står för. det hjälper inte alltid att säga förlåt....
det finns inte en chans att du kan leva med en människa som alltid ska ha rätt, se sig själv som en bättre individ än andra, som ser sina fel o brister som sonsens, där alla andra motarbetar och förstör. mitt råd är, gå bara gå, börja om med ditt eget liv, ta hänsyn till dig själv, du har lika mycke rätt att få leva utan att bli anklagad för att vara en sämre människa, för en sådan vänskap är inte sunt, varken för det mentala ell psykologiska. man ska inte leva för någon annan, inte genom någon annan, man ska leva med varandra! återigen ge och få på samma promisser.
jag vill numera vandra denna okända stig alldeles ensam, möta vägskäl där mitt agerande avgör vilken stig jag ska välja, där jag tar mina egna första kliv så att det är mina fotspår som enbart syns i sanden....carpe diem, quam....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar