Efter denna tragiska händelse på nyårsafton 2009, fick jag o M.H lite bättre kontakt, M.H har oxå varit med om tragiska livsöden, det kändes som om M.H stannade upp och försökte verkligen förstå hur precis jag kände mig. jag minns den natten mycket väl, hur vi riktigt pratade med varann på ett riktigt djup. jag var inte speciellt intresserad av att ha ett ytligt samtal om vardagliga sysslor eller händelser just då. vi hade en underbar natt, den bästa vi upplevt tillsammans enligt mig. visst vi pratade ju mycket om sorg men det var uppfriskande o skönt att vara ledsen o dela det med någon. en natt jag aldrig glömmer....
jag fortsatte att hämta hit hela familjen, har ingen aning om hur många resor det till slut blev. allt började rulla på som vanligt igen när vi träffades, jag tog ansvar över barnen o M.H drack vin, naturligtvis inte det enda M.H gjorde, mat lagades oftast av M.H, eftersom jag handlade o M.H lagade de mest fantastiska maträtterna. helt från noll o göra det till en underbar måltid. vi försökte att äta mycket vegetarisk mat för jag började intressera mig för egenodlad föda. M.H stöttade mig helt o vi provade olika rätter med ibland väldigt udda ingredienser, i alla fall för mig. helt plötsligt var jag ute på andra vägar än mina makaroner :) ibland sa jag, nej det där kommer jag aldrig att äta, helt säker naturligtvis. efter några dagar säger M.H att jag har ätit av den varan i flera dagar nu utan att uppfattat det o dessutom sagt att det var riktig gourmémat. så var det helt klart, M.H´s mat är det bästa o godaste jag ätit hittills i mitt liv, än finns det ingenting att jämföra med. jag erkänner jag har ätit tång utan att veta om det, vaaa??
Vi gör varandra illa med småsaker flera ggr, jag anser idag att det berodde på, att vi inte hade en rak kommunikation. båda hade dåligt självförtroende även om en av oss inte erkände det så där bara, och det var faktiskt inte jag, som ni nu säkert trodde. M.H sökte hela tiden en bekräftelse från alla M.H mötte i sitt liv. alla människor som kom i M.H´s väg skulle charmas och förhoppningsvis bli kära och kunde då nyttjas, liksom jag, för egen vinning. och lyckades oftast i sitt syfte att få en till att göra precis vad som helst. jag hörde ju M.H´s historier om sitt förflutna o tänkte, jag ska bannemej aldrig bli den som sviker. jag visste varken ut ell in, slets bland känslor som jag delevis trodde mig ha o ett ständigt dåligt samvete, kunde jag göra mer, orkade jag göra mer, var det värt allt? för jag var hemskt ledsen o besviken många gånger, vi ville olika jag o M.H. jag började lära mig att säga nej....huvva det är som att ta död på allt levande i någon annans ögon, hon sa nej??!! M.H och jag blir osams under våren av en bagatell, men jag hade sagt ifrån för min gräns var redan nådd, jag ville inte mer bli trampad på ell utnyttjas. jag stod denna ggn på mig även fast jag visste att ensam hemma, då skulle helvetet åter bryta loss inom mig. men jag hade inget val, kuraget började komma tillbaka och jag tänkte, kan det bli värre än att mista sin bror? svar nej. vi bryter kontakten. orsaken var, för att jag för första gången på mycket länge stod upp för mig själv.
Hemma var jag jätte ledsen, kände mig taskig och elak, ångrade naturligtvis allt jag hade sagt men jag var tvungen visste jag men skulle jag vara kapabel att genomföra mitt beslut helt ut? det som var jobbigast att erkänna var att det var ju M.H´s kontakt o närhet jag sökte o saknade. jag saknade inte barnen på det sätt man kan önska. dom fick jag med men jag visste att jag aldrig skulle klara av att leva i den turbolenta miljön. jag var där en vecka o var helt slut, hur skulle det då bli om vi skulle leva tillsammans hela tiden, 24 timmar om dygnet? jag insåg att det skulle bli en omöjlig uppgift för mig, det gjorde ont att erkänna men jag var tvungen att vara sann mot mig själv. att leva totalt för två barn, glömma bort sig själv o lägga allt krut o energi på dessa energitjuvar? när skulle jag hitta min egentid? jag behöver den otroligt mycket, för att bli hel, rannsaka sig själv o återhämtning. men det skulle tyvärr aldrig finnas någon sådan, jag fick inte ens vara ifred på toaletten....
åhh vad jag slets bland alla känslor! jag tyckte ju inte direkt bättre om mig själv efter detta. jag fick tillbaka attackerna av självförakt. jag var ju så van att krypa för någon att göra allting bra igen o jag visste, att om jag gjorde det denna gång skulle jag såra min själ ytterligare, var det värt allt? sökte jag efter problem? varför drogs jag hela tiden till människor som ville styra över mig? som bara tog över och visade klart att de var mer värda än mig, var fanns då min trygghet, vart skulle jag då finna det som var jag, ifall andra hela tiden skulle ändra på min personlighet. jag var tvungen att göra en inre resa i mig själv, finna samhörighet mellan kropp och huvud, och förstå att det var jag, hela jag.
jag började läsa boken: att nudda vid botten av Sally Brampton. kommer idag inte ihåg vem som rekomenderade den för mig, i boken fann jag en samhörighet, äntligen någon som levt i samma helvete o dessutom klarat av att återgå till ett "normalt" liv. det blev min bibel, läste om och om igen vad hon skrev. vart jag än for låg den i min väska som en trygghet, där jag fann en likasinnad med samma otroliga självhat. jag började oxå äntligen förstå, att jag kanske inte var så onormal, jag var sjuk o genomgick en kris, som inte hade blivit bättre av att min bror dog. inte heller bättre av att andra människor sög på mig som iglar. jag rekommenderar varmt att alla som har en närstående som gått in i utmattningsdepression köp boken o få en inblick i hur det kan vara och är. hur livet kan rinna ur en människa som på ytan verkar vara stark. depression kallas ensamhetens sjukdom och jag håller helt med. vi drar oss undan , stänger av oss o isolerar oss från omvärlden. jag anser att denna sjukdom ska mötas med stor respekt, för om ni bara visste hur skör den livslinan är som man har i sig, hur smal den stigen man vandrar på är och hur avgörande det kan vara att få känna att man duger som man är. jag får ha sorg lika mycket som andra.
nyttja inte människors snällhet bara för att den individen inte är stark nog att ställa upp för sig själv. ta ditt eget ansvar i kontakten med andra människor. väx upp!! kliv inte på någon annans gräns ell värderingar, ett nej är ett nej alltid! ljug inte och försök att ha en så rak kommunikation som möjligt, så andra människor färstår helt o klart vad som sägs. red ut missuppfattningar med en gång, gå inte o irritera dig i din ensamhet, det är bara att ödsla med energi som man behöver till så mycket viktigare saker, framför allt sitt eget välmående. bry er om varandra för helt plötsligt rycks någon ifrån er för förr ell senare får vi alla uppleva denna hemska smärta, säg de förlösande orden inte bara till din käraste utan också till vänner du bryr dig extra mycket om. jag gjorde det för första gången, inte alls länge sedan, skrev jag till N i ett sms, jag älskar dig....och förstod att det är ok att säga det till en underbar vän....för vad är livet utan vänner?? både goa vänner och dom som man vet, att man kan ringa till mitt i natten o de finns där, nu och för alltid, en underbar känsla att ta in i hela sig, prova, det är himla mysigt och kanske räddar du den vännens dag :) det var svårt men jag gjorde det för att jag verkligen ville, från djupet av mitt hjärta så kändes det så fantastiskt, kontakt med sina känslor o vetskapen om att N förstår hur mycket N betyder för mig....ifall det skulle hända mig något så har jag denna ggn öppnat mig innan....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar