jag gör en sista resa denna jul och nyår. jag ville inte vara hemma och kanske såg jag det som en chans, att åka ifrån mig själv, att lämna det som var jag hemma. slippa se den gråa vardagen och istället försöka umgås med människor. kanske skulle jag lyckas glömma sanningen om jag tog mig ut ur huset. kanske skulle det onda stanna kvar där, och jag fick bara med mig det goda. jag ville känna nya smaker få nya intryck, ja leva som en normal människa under några dagar. utan att behöva kämpa och slåss mot mitt eget förakt och hat som jag bar ständigt med min, inom mig. kanske slippa umgås med mig själv....visst ville jag köra fort, bort från det som var jag, minnen av både folk och händelser. jag ville inte längre vara en trasdocka, för vart hamnar sådana, på soptippen, glömda trasiga ligger dom där, de som en gång haft en betydelse i någons liv men nu var förbrukade, för något annat roligare hade dykt upp, något intressantare. en trasig själ, en förbrukad människa.
jag packade min väska, min bror och min vän M.S skulle ta hand om Hobbes matintag under några dagar, kanske veckor. jag ville inte vara ensam hemma denna nyår, ett år sedan G förolyckades, jag ville inte vara ensam!! men vart skulle jag fara, vem kunde jag vara hos denna högtid, vart ville jag vara? ja, jag åkte till M.H och var där några dagar. men allt var som vanligt, energitjuven hade inte förändras ett dugg, pratade exakt om samma saker, fast att jag hade mycket väl förstått första gången de berättades. hur jobbig deras framtid var, denna ständiga kamp för framtiden....jag kände hur döden smög sig på mig, min vän sedan länge som tog mig alltid i handen när livet kändes hopplöst, du ständigt trogna följeslagare, dig kunde jag alltid lita på.
jag erkänner efter ett par dagar att detta var inget bra för mig, jag ville inte prata om tråkiga saker, det var ju jul. jag ville inte heller inte längre köpa dessa vinboxar, hur visste personalen att det inte var jag som förbrukade denna ohyggligt stora konsumtion? jag ville absolut inte förknippas med vin, vin ger mig ångest och dålig smak i munnen. ett liv som byggs upp av denna röda fruktiga dryck, vad är det för liv? att ständigt hålla jämn balans i kroppen så inte ens ryggsäck skulle öppnas. är man då inte på flykt? jag var oxå på flykt, men jag ville inte springa åt någon annan. jag orkade inte ta på mig någon annans olycka. varför skulle mina öron vara öppna hela tiden och höra på denna låt av klagan, om o om igen. destruktivt beteende av mig och det kändes i hela kroppen. jag orkade inte se tre par ögon som hela tiden krävde min uppmärksamhet, medans jag kvävdes inombords. ångesten slog som en hammare i bröstet, jag ville vara ensam i en hög, inte höra dessa röstet mer, deras önskningar och viljor om vad vi skulle göra. kan inte du ta med dig barnen ut så de får åka pulka, kan inte du åka och handla, kan inte du ge barnen mjölk, kan inte du kolla pannan om den har rätt temperatur, kan du inte....NEJ, jag kan inte, vill inte o orkar inte!! jag ville verkligen inte passa upp på två tioåringar för att de inte orkade ta sig till kylskåpet, bortskämda barn som har vuxit fast framför tv:n.
jag ville bara bort, jag ville inte längre axla denna roll som uppassare, min kraft var slut likadant mitt intresse för hur de skulle överleva och klara alla sina motgångar, min energi var puts väck. jag packade min väska, gav M.H en het kyss och åkte därifrån, bort från krav o förväntningar, dålig stämning och pikar. vart skulle jag ta vägen? snön vräkte ner men jag såg den knappt jag hade tunnelseende och körde på allt vad jag kunde, för hade jag tur skulle jag få sladd o förhoppningsvis köra ihjäl mig. vem skulle bry sig, inte jag i alla fall. det enda jag visste var att detta var sista gången jag o M.H sågs. jag ville ha det så och det var rätt beslut, men varför gjorde det då så ont? jag hörde M.S ord i min skallen, det är ditt dåliga samvete som talar, ja så var det. skulle jag ha gett ännu mer av mig själv till dom? nej det var omöjligt då kunde jag lika gärna säga, adjö världen.
varför hade jag åkt dit?? jag måste ha luft....
Denna nyårsafton på G´s dödsdag befann jag mig någonstans i vårt avlånga land. jag tände ett ljus för honom i minneslunden. jag var alldeles ensam, det var så jag ville ha det. jag ringde min mamma och vi grät tillsammans, jag ville höra att hon var ok. tyvärr orkade jag inte vara hemma med henne och naturligtvis gav det mig dåligt samvete. jag ringde också min bror J och då i denna stund av sorg berättade jag om det bipolära....lika bra att ta allt ont och svårt på en dag tänkte jag. jag tillbringade över en timme på kyrkogården, grät och saknade G fruktansvärt mycket. jag hoppas han såg mig och kände att jag tänkte på honom, att jag var med honom fast att det nu var en himmel mellan oss. jag ville ringa hans fru men det blev inte så, jag ville att familjen skulle få vara ifred denna dag, de hade det otroligt svårt och jag tänkte, låt dom sörja ifred. men mina tankar var hos dom och jag hoppades att de skulle finna ett sätt att gå vidare. att de skulle kunna bygga upp ett liv tillsammans....
jag måste ha luft, jag kan inte andas....
you don´t have to see what i turn out to be....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar