Begravningen hölls i mars i hans hemstad. jag var absolut inte beredd på hur hårt o mycket jag skulle reagera inne i kyrkan. jag hade aldrig varit på en begravning innan o visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. givetvis visste jag att tårarna skulle rinna. Men när jag kom in i kyrkan och ser hans fotografi ståendes på kistan, brast allt. för det första var den en underbart vacker bild på honom, hans finurliga leende o glada blick, för det andra var det ett sådant stort arrangemang, väldigt många kransar, blombuketter, poliser som höll fanor o polisens flagga uppepå kistan. otroligt vackert.
vi satt där med tårarna forsandes, allt från hans familj till släkt, vänner o arbetskamrater. det var väldigt mycket folk o alla grät, det fanns inte ett torrt öga i hela kyrkan, t. o .m prästen fick torka ögonen o sorgen låg tung i kyrkan som ett täcke över oss. begravningen var hur underbar vacker o genomtänkt. Prästen rabblade inte en massa saker om gud o kristus, utan detta blev verkligen G´s begravning, där han stod i centrum o allt var för att hedra hans minne. det spelades hårdrock så fönstren skallrade, tack för att G´s favoritmusik spelades o inte en massa krams.
att gå fram till kistan o lägga en röd ros vid hans fotografi var otroligt smärtsamt, jag sa saker till honom o det tror jag att alla gjorde, tyst o lugnt i sitt eget huvud o tankar. något som jag aldrig kommer att glömma, det kändes som om man var i ett vaccum, att man var där men ändå inte, svårt att förklara om man inte har varit med om känslan som innfinner sig. för mig var det overkligt jag ville inte tro att det var sant, att jag var på min egen brors begravning. jag ville verkligen lyfta på locket o kontrollera att han var där, se honom en sista gång o krama om G för att säga, jag älskar dig kära bror!! att stå vid hans kista så nära, jag kunde vidröra den men jag ville oxå se....
jag ville inte gå därifrån, plötsligt skulle allt vara över och min bror skulle försvinna bort för alltid. vilken fasansfull upplevelse han skulle åka iväg i likbilen på en sista resa och jag fick inte följa med! G kremerades o ligger idag i minneslunden vid kyrkan där begravningen skedde. tänker inte säga kyrkans namn, det vill jag ha för mig själv. men vart jag än befinner mig i Sverigen, kan jag alltid gå till närmsta kyrka, besöka deras minneslund och prata med honom. ibland ler jag, ibland skrattar jag men mest gråter jag. jag känner att han är där o lyssnar på vad jag säger. han hör mina tankar o känner min inre smärta. den sorg jag känner av att aldrig få prata mer med honom och den ångest jag känner över, att jag under dessa år stängde inne mig själv och inte hade någon kontakt med honom mer än genom mammas telefonsamtal.
när man har det jobbigt o svårt borde det självklara valet vara att man söker tröst o hjälp i ens egen familj. att känna gemenskap och få stöd, förståelse o kärlek. men jag valde inte det, jag valde att klara mig själv avskärma mig från min egen familj och vänner. men det fanns inte i min värld att jag skulle söka upp någon av mina nära och kära för att försöka förklara, få någon att förstå vad jag gick igenom. man skäms!! man skäms över sig själv så otroligt mycket att man vill döda den varelsen som man blivit. istället för att öppna sig inför andra, drar man täcket över huvudet o hoppas att nästa dag ska bli bättre....nästa dag....nästa dag....veckor....månader....som blir till år.
jag är oerhört tacksam att jag fick vara med o uppleva denna vackra begravning. att jag fick ta ett sista farväl, även om jag aldrig hann säga de mest självklara orden i världen till honom i livet, så säger jag det igen, jag älskar dig kära bror.
det kommer att gå många nyår innan jag kommer att se glädje i dom. jag kommer att finnas vid denna tidpunkt på året i en minneslund någonstans i Sverige....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar