tisdagen den 27 april ska jag infinna mig på af i mariestad. det ska hållas ett överlämningsmöte, mitt ärende ska gå över från af´s ansvar mot mig o istället landa hos fk. eftersom bl.a min läkare o psykolog tycker att jag ska bli sjukskriven igen. min utmattningsdepression är inte över och dessutom har jag det bipolära att brottas med. jag bävar för detta möte, där min framtid skulle avgöras och en massa papper skulle skrivas under för att ligga som underlag hos fk. återigen skulle min sjukdoms historia berättas, mina framtidsplaner läggas fram och mina möjligheter att komma tillbaka till ett normalt liv. hur var det bäst, vad var bäst? på dessa papper som skulle skickas till fk i östersund måste det stå klart o tydligt vad mina kontakter tyckte och vi var tvungna att få med så mycket för att det skulle tas på allvar. för att min chans att komma tillbaka till det sociala livet skulle underlättas för mig.
jag ville absolut inte gå dit!! jag hade ingen bra dag, tårögd åkte jag in men jag ville vända om hela tiden. det som gjorde att jag fullgjorde min färd var den visdom om att veta, W skulle vara med, det kändes oerhört lättande för mig och jag skulle känna att jag hade W´s kunskap o trygga hand på min sida. det skulle komma någon från fk o min handläggare på af skulle oxå vara med för att hålla i denna roliga tillställning. hela jag var full av ångest men jag visste att jag måste bita ihop, jag måste bara klara av det för det handlade ju om mig o mitt framtida liv. jag visste att jag skulle få kämpa mot tårar, förstod att det skulle bli en jätte kamp men jag måste, jag måste!! jag satt där o väntade som vanligt i god tid. precis när af dök upp för att ta in mig på sitt kontor dök W upp, vi hann inte alls prata med varann innan men jag vet att W såg hur jag mådde. jag sätter mig på stolen längst in mot väggen, liten bit ifrån dom andra. jag ser hur W tittar på mig o jag vet att W har uppfattat hur det ligger till eftersom jag inte kan dölja något för W, det har jag ju lovat mig själv.
min handläggare börjar prata om hur vi har tänkt och vad vi kommit fram till. hon från fk är en ung tjej o det gör mig lite orolig, har hon tillräcklig kunskap för att sätta sig in i mitt ärende, jag kände mig halv skeptisk, var hon kunnig nog?? jag svarar på frågor medans jag sitter o tittar ut genom fönstret, hade jag tittat på dom andra hade klumpen i bröstet lossnat och jag skulle börja gråta offentligt inför människor som jag inte kände. istället tog jag på mig min bubbla och försökte intala mig själv, du klarar detta för du har en inre styrka. W tog över pratandet och hjälpte till med dom svar som behövdes. jag får ytterligare en fråga men jag säger som det är, jag minns inte vad vi kommit fram till....det var sant o jag kunde inte finna de ord som behövdes, som jag visste men just då inte hade tillgång till. min handläggare läser då upp från ett papper hur våran plan såg ut, hur vi tänkt för att komma fram till detta, en lösning som var bra för just mig. jag ser i ögonvrån hur W fokuserar sig på mig hela tiden utan att tappa tråden i vad som sas. hade inte W varit med, hade jag lämnat rummet för länge sedan. jag ville inte vara där och jag gillade inte hela situationen. jag ville gå ut i det fria dra in luft i mina lungor o släppa mina känslor fria, gråta o vara förbannad....
jag säger förlåt men idag är en rutten dag för mig, jag har en urkass dag så jag kan inte göra mer än vad jag gör, kan inte fokusera på vad ni säger och min hjärna har gått i ide. jag kände att min handläggare var oxå på min sida och hon engagerade sig mer än vad jag hade förväntat mig. W var som vanligt väldigt vaksam på vad som sas och styrde hela tiden upp det hela. W sa precis vad W tyckte, utan att för den delen visa sig stöddig, utan helt underbart kunnande o brinna för sitt yrke. jag önskade hela tiden att jag hade tagit med mig hjärnan denna dag, istället kände jag mig mer dum än vanligt, fan det var ju om mig det handlade och jag gjorde ingenting åt situationen, utan precis tvärtom, jag sket i det. jag orkade inte spela ett spel, vara duktig o intelligent. sviterna från klassåterträffen satt fortfarande i, jag var både psykiskt och fysiskt trött o sliten. batterierna var precis tomma jag ville bara hem o krypa under täcket o vakna upp till en solig dag. en blå dag, idag var inte livet vackert....
efter mötet när vi kommer ut W och jag, frågar W om vi inte ska ta en kopp kaffe tillsammans på café ströget. jo säger jag efter en viss tvekan jag vet ju vilka frågor W kommer att ta upp och jag hade inga bra svar att ge. väl inne när vi satt oss ner, drar W ur mig orden med frågor o blickar. jag berättar allt om festen, jag erkänner rätt ut hur dum jag hade varit. jag berättar oxå hur jag hade flippat ut när jag kommit hem och hur N hade pratat med mig i flera timmar. W sa en hel del man kan sammanfatta det så här, återigen hade jag tänkt mer på andra än att ta hänsyn till mig själv. jag skulle känt efter vart min gräns gick o tagit lärdom av min vishet. W skäller inte på mig det gör aldrig W överhuvudtaget utan via frågor o kloka ord får W mig att tänka i andra banor. öppna mitt sinne, använda min kunskap, tro på mig själv o viljan att lära mig nya saker hela tiden, att utvecklas.
ute i luften igen ger jag W en bamse kram, denna fantastiska individ som inte dömer mig som inte ser ner på mig utan accepterar mig totalt för den jag är. vi har inte alltid samma uppfattning framför allt inte när jag har en dålig dag då jag är full av ilska och besviken över livet. W vill att jag ska be andra om hjälp, oavsett om det är stora ell små saker, jag säger aldrig i livet, det inte folk kan räkna ut själva tänker jag inte hjälpa dom med. vi går åt skilda håll, W till sitt arbete och jag styr mot bilen.
ibland är det inte bra att vara envis att inte vilja rucka på sina tankar. jag visste att hemfärden skulle innehålla både tårar och en massa funderingar. jag går alltid igenom vad W har sagt under den tiden vi tillbringat tillsammans. för det mesta har W rätt, ja kanske alltid men det vill jag inte erkänna denna dag....fast att jag vet....
denna hemfärd bävade jag inför, vad skulle mina tankar koncentrera sig på, positiva saker ell negativa? på gröna ängar ell döda träd? jag visste svaret helt klart inom mig men det var en obehaglig tanke o känsla, skulle jag ell skulle jag inte....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar