Kapitel 41

Sista mötet med B.H på tumanhand gör vi upp en plan, hur vi från dagsläget ska nå mitt mål som jag under flera år har längtat efter, att bli redo för. B.H stöttar mig totalt, tycker att det är ett underbart mål och håller med om att det verkligen vore något för mig. vi är väldigt nöjda med var vi åstakommit och för mig kändes det som om någonting äntligen var på gång i mitt liv. dessutom skulle jag då få flytta härifrån, för det är verkligen inte min by. det var alldeles rikgtigt att flytta hit för snart fyra år, men jag har aldrig trivts här, varken som tonåring ell nu. men för 4 år sedan var det tryggt, för både mamma och min bror fanns ju kvar. jag ser verkligen inte ner på dom som bor här, jag gläds att de funnit sin trygghet, sitt hem, sin trygghet o liv, kärlek och gemenskap. de har byggt upp sitt liv här sedan de föddes, deras tillvaro. jag har alltid känt mig som en utböling, jag är inte som dom, jag är rastlös och söker hela tiden något annat.

glada i hågen ska jag o B.H träffa min psykolog tillsammans den 8 april. därefter ska vi till af och lägga fram våran plan för att bevisa att vi har kommit fram till vad jag vill göra, och att det finns en planering över hur det ska gå till. de tre månaderna var slut och jag hade två val, använda mitt sjukskrivnings intyg från min läkare ell fortsätta med att ingå i ett annat program som af håller i.

vi börjar prata med W hur vi tänkt och om våran genomtänkta och helt logiska planering,i alla fall i våra ögon....jag känner med en gång vad W tänker o tycker, jag känner vid detta laget igen W´s ansiktsuttryck. W ställer massor av frågor, klipsk som vanligt. W frågar mig, om jag tror att det är möjligt att jag skulle klara av att gå från 0 till att studera på heltid 100% redan i augusti? jag förstår mycket väl vad W menar och jag känner att vi har varit alldeles för optimistiska, kanske jag mest, jag ville ju så gärna. W säger, att jag inte får åka X2000 än, utan jag får åka godsfinka ett tag till. ett vanligt uttryck mellan W och mig, en underbar formulering som jag älskar. W säger, du ska flytta dit bohag, finna en ny bostad där du kan ha med Hobbe, bryta upp från det trygga och börja studera i Vindeln. är du redo för det?? det är redan april, dessutom har jag semester hela juli vilket innebär att vi april, maj och juni på oss. vi ska få bukt med din utmattningsdepression, finna rätt dos på din medicin för det bipolära och vi vet ännu inte om det finns någon mer diagnos, eller kanske båda, eller kanske bara den andra. Hmmmm säger jag och förstår vad W vill att jag ska fokusera på istället, och inte springa i 200 igen utan ta allt i den takt det tar för mig att läka helt och få hjärnan lugn och fin. få min kropp att hitta sin gamla form. jag ville ju springa allt vad jag orkade, jag har ju bråttom, springa allt jag orkar för att kanske ta slut o vi får börja om igen. åhh jag ser och förstår. dessutom säger W att vi har då möjliget att ses 2 ggr i augusti innan du i så fall flyttar, sen ska du klara dig själv.

W fortsätter, du har inte börjat med ditt Aria test, där det kommer av visa exakt hur du ligger till just nu i din förmåga att ta emot information och kunna koncentrera dig. din uttmatt.depression är inte ens över, du får fortfarande ångest, blir stressad i vissa situationer mm mm....denna kloka psykolog, vad skulle jag göra utan dig.
Ja sa både jag o B.H, W hade naturligtvis helt rätt. W lägger fram sin plan. W tycker att jag ska vara sjukskriven till sista augusti, sen börja läsa ett ämne som jag har både nytta av inför mina studier och som tilltalade mig så jag skulle kunna vara med i huvudet hela tiden. jag var ju dessutom anmäld till en bipolärskolan som börjar i höst, den ville jag ju gärna gå. allt för att föstå mig själv bättre och lära mig vad det innebär inför framtiden. till våren tyckte W att jag ska lägga till ytterligare ett ämne och kanske gå en kurs i att "starta eget". Alltså sa W, vi siktar på att du ska vara fullt redo och förberedd till att börja studera hösten 2011. det första jag tänkte var, vilket nederlag, vilket bakslag men som alltid var W mer närvarande i mina möjligheter än vad jag är. W ser mina begränsningar medans jag som vanligt vill ösa på utan bara den.

W och B.H pratar en hel del och kommer överens om vad vi ska säga till af. jag sitter mest o glor ut genom fönstret, i min egen lilla skyddade värld. mina drömmar hade spruckit men jag såg ju hur skör jag fortfarande var. jag vill inte vara skör, jag vill vara stark och ta del av världen. jag vill möta nya vänner, bekanta och utvecklas. vara annonym igen och starta från noll med denna härliga utbildning. jag insåg vidden av det bipolära, jag visste ju knappt själv vad det innebar och jag erkänner för mig själv, tyst naturligtvis, att jag skulle inte klara av att studera till hösten, inte ens på halvtid....min hjärna var fortfarande rökt, där inne rörde det sig fortfarande för fort, jag ville bara att det skulle sluta snurra. det kändes som om jag förlorat alla mina kunskaper, logiskt tänkande och sunt förnuft. vem var jag?? varför var jag så himla onormal?

B.H lägger fram för min handläggare på af vad W hade sagt och tyckte. jag vill här passa på att säga, att alla jag mött under denna period jag har träffat W, allt från läkare till mina kontakter i arbetslivsresurs, säger att jag har haft en himla tur som fått W som psykolog. Det visste jag redan men blev glad över att höra att W hade ett namn utanför de väggarna på vuxenpsyk. jag framförde detta till W vad folk sa, jag ville att W skulle veta, det är faktiskt inte ofta som en människa får positiv kritik. min handläggare på af är med direkt och förstår absolut hur W har tänkt. tillsammans formar vi en plan över min väg till målet, mitt syfte. allt skrivs ner och formuleringarna är väldigt viktiga tydligen för att fk ska fatta och förstå vidden av det hela. jag lämnar över mitt sjukintyg från min läkare M.A. för den 27 april ska detta överlämningsmöte med fk hållas. både jag och B.H är nöjda över mötet, min handläggare är bra och inger mig förtroende i sina kunskaper och vilja hjälpa varje individ. eloge till båda!

jag vill få kontakt med mina personliga resurser, mod, förlåtelse, vishet, talang, sociala färdigheter och förmågan att älska. livsgläje är någonting vackert och åtråvärt och det måste man känna ödmjukhet inför. vi har ju en oändligt mycke större potential än vi tror. tankar, känslor och handlingar hör ihop och vårt inre reflekteras i dessa. det är kunskap som möjliggör förändringar. vi kan motivera och lyfta fram oss själva. vi kan använda våra styrkor på bästa sätt om vi bara känner till dom. jag tror att styrkan finns inom oss, vi måste bara finna den och förstå. jag börjar förstå men den är så stor o stark, svår att få tag i men den finns där hos varje individ. att våga känna, jag duger som jag är. jag är värd att leva detta jordeliv precis lika mycket som någon annan. jag ska hjälpa andra men inte ta för mycket av min buffert. alla borde vi någon ell några gånger under vårat liv, ta hjälp av en psykolog ell coach, för att utvecklas o se sina möjligheter, rensa skallen och öppna vårat sinne. man behöver inte göra som jag köra slut på sig innan man tar kontakt med en psykolog. utan man kan göra det i förebyggande syfte, det är inget negativt att gå hos en psykolog, utan gemeneman ska se det som att göra något bra för sig själv, att öppna ögonen och få andra vyer. vi kör så lätt fast i ett mönster, vårat ekorrhjul. varför vara nöjd med det när vi har chans att få det ännu bättre, våga och vinn, vad har man att förlora??

denna text fick jag av distriktsjuksköterskan på livsresurs:

giv mig styrka att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.