jag tänder alla tre utelampor, tänder lampan i köksfläkten och en liten lampa i vardagsrummet. jag tar inte min medicin, var livrädd för att somna. jag halvlåg i soffan stel som en pinne och spänd som en fiolsträng. jag frös så tänderna skallrade fast att jag hade träningsoverall på mig o även ett duntäcke runt mig. ingenting hade lugnat de kroppsliga reaktionerna. varenda litet ljud reagerade jag på, alla vanliga ljud som fanns i huset blev min fiende. bredvid mig hade jag en kniv, mobilen där jag lagt in 112 på snabbnummer och o högra näven hade jag en bit av ett avgasrör från en av bilarna som står o ruttnar i trädgården. hela natten satt jag där, ögonen svepte från fönster till fönster. varje rörelse utanför av buskar som svajade ell träd som rörde på sig blev hemska skuggor i mörkret.
krampaktigt höll jag röret i handen, fingrarna höll jag fast så hårt att knogarna vitnade. men jag var så jävla rädd!! Hobbe påpekade flera ggr under natten att han ville ut, men jag vågade fanimej inte öppna, jag vågade inte ha dörren öppen och jag ville inte släppa ut honom utan att han kunde komma in igen. till slut la han sig hos mig, uppe i famnen och slickade mina kinder torra från tårar, men det rann på hela tiden och jag kunde inte hålla dem tillbaka. utan medicin kan jag vara uppe i ganska många dygn i sträck. jag kan inte bli trött på egen hand, min knopp kommer inte längre ihåg hur den ska koppla av, stänga av för natten o bara somna in. tankar rusar kors o tvärs, om allt möjligt från dagen och från det förflutna. den ger mig ingen ro, det är min hjärna som inte funkar längre, som den ska o borde....
när kl är 9 på morgonen, när jag hör traktorer som åker på gården och en av snickarna står o slår i brädor i ett av uthusen, släppte jag röret, sjunker ner för att äntligen få slappna av i hela kroppen. äntligen få stänga ögonen som var röda o svullna, det värkte i hela kroppen, jag hade feber och en fruktansvärd huvudvärk. denna jävla långa natt....den längsta jag varit med om och detta var ju bara början på alla nätter som ska komma....
jag låg och funderade över, varför ingen har avslöjat mitt spel? varför har ingen sett denna oroliga själ, en själ som hela tiden är rädd, svag o olycklig? en sorgsen vilsen själ....alla har fullt upp med sitt, jag vet, ingen hinner ell vill ta notis om hur en annan människa egentligen mår. någon borde ha sett, att jag ständigt är på flykt..
jag funderade oxå på, varför ingen häromkring hörde av sig, ingen erbjöd sig att komma hit o sova över, ingen erbjöd sig att jag skulle komma dit så jag kunde slappna av. ingen ringde ens o frågade hur jag mådde, jo fel av mig, en 14-åring gjorde det E.H....jag måste ha varit och är en dålig vän, jag har antagligen oxå varit självupptagen o egoistisk under dessa år här nere. som man bäddar får man ligga, och jag ligger inget bra alls. den största trösten fick jag från vänner som inte bor häromkring, gamla trogna vänner.
Men en sak har jag lärt mig under dessa år som sjukskriven, är du i kris står du ensam, helt jävla ensam!! människor tröttnar helt naturligt, vänner försvinner o kompisar ger upp. det är fakta o så är det, och der beror naturligtvis på mig själv mest, för jag spelar mitt spel o lurar alla till månen.
deep in the heart I feel sorrow and pain, can´t find the words it´s to hard to explain, bridges we build will burn down....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar