Söndagen den 16 maj

Denna söndagsmorgon kommer jag aldrig att glömma, tyvärr! jag gick och lade mig ganska sent runt 01 på natten, tog mina tabletter tillsammans med en ljuvlig mugg kaffe. av någon konstig anledning vaknar jag redan 06.24, jag borde ha sovit till runt 10 på morgonen med den dos jag tar varje kväll, för att lugna min hjärna o få ro. jag försöker att somna om men det går inte, jag har ingen aning om hur länge jag ligger skruvandes och allmänt irriterad över att jag inte kan somna om. jag sover i soffan i vardagsrummet sen en tid tillbaka, jag kände mig mer trygg där och sov absolut bättre. den senaste månaden har jag känt av en konstig känsla inom mig, jag började bli mörkrädd och jag tyckte inte om att komma hem när det var mörkt ute. jag har aldrig varit mörkrädd i hela mitt liv, inte ens när jag var liten. jag tycker om att bo avsides, men nu helt plötsligt kände jag mig orolig. tyckte inte om att vara hemma, en obehaglig känsla fanns inom mig hela tiden. jag bad igen om lås i dörrarna, varför gjorde jag det precis nu?? två veckor tillbaka innan denna söndag, sa jag till min psykolog, att jag började bli rädd för mörkret istället för att ha den vanliga känslan, att mörkret gjorde mig lugn o trygg. jag älskade ju att sitta uppe på natten och njuta av tystnaden, men inte nu, varför?

utåt sett håller jag god min, men egentligen var jag rädd. denna jävla morgon när jag ligger där och inte kan somna om, hör jag en mansröst utanför min bakre dörr, han talar finska. framsidan var låst men bakdörren hade jag öppet ungefär 10 cm för att Hobbe ska kunna gå ut och in på natten hur han vill. jag har knutit ett rep runt handtaget och den andra änden sitter fast i en bult på väggen. för att repet inte ska glida av och dörren ska fara upp när det blåser, satte jag för någon vecka sedan ett ullsnöre runt repsknuten på handtaget. jag drog snöret väldigt hårt för handtaget är ett gammalt utan krusidduler på.

när jag hör mansrösten utanför min dörr går jag upp. innanför den dörren har jag hängt ett lakan som lite skydd mot alla flugor som vistas här på sommaren. alltså ser jag inte han som står utanför, utan att ens tänka FARA och SE UPP, gick jag dit utan ens ett tillhygge i näven. jag drar lakanet åt sidan, där står han och försöker få upp knuten. jag ser att han har koll på de andra husen hela tiden, han har ett headset i örat och pratar med någon. jag fattade fortfarande ingenting, påverkad av min medicin går jag liksom i dvala till dörren och jag tror ju gott om alla människor. jag borde ha blivit skitskraj och skrikit allt vad jag orkade, men jag står och tittar på hur han ser ut och handen som hela tiden försöker lösa mysteriet med denna knut. han får syn på mig och drar iväg som ett skott. alltså har våra ögon mötts men jag minns inte hans ansikte bara att han är väldigt blond. hade det varit innan min utmattningsdepression hade jag kommit ihåg varje detalj, jag hade registrerat exakt hur han såg ut, men eftersom både det ena och andra sviker mig i min kropp, har jag inte längre den förmågan.

efter några minuter fattar jag vad fan som höll på att hända, vad han tänkte göra och var ute efter, han skulle in objuden i mitt hem!! jag låser dörren, går inte ens till fönstret för att kolla vart han tog vägen, om han hade en flyktbil på min uppfart ell längre bort på grusvägen. jag vaknar upp ordentligt, vad hade hänt om jag inte av mig själv hade vaknat upp denna jävla morgon?? var det G som väckte mig, ja jag tror det till fullo, han vakade över mig o detta var inte första gången han gjort det.... det första jag tänker på är att skicka ett sms till min bror J. jag skulle naturligtvis ha ringt 112, men det föll mig inte in, skulle jag be om hjälp, skulle jag våga ringa, kom inte de ut bara om gärningsmannen var kvar, skulle starka jag sänka mig så lågt, att jag bad om hjälp, JAG?? Bror ringer med en ggn upp mig, han är förståndigare än mig, talar om att jag ska både ringa poliset och hyresvärdarna. 11.03 ringer jag snuten och blir slussad via växeln till Umeå, hon frågar om jag vill göra en anmärlan? samtidigt som hon påpekar att den inte kommer att leda någonstans.... jag la på, jag stod inte upp för mig själv igen, jag skulle naturligtvis ha krävt att bli kopplad till Mariestads polisen. jag ringde min hyresvärd kl 11.10. det första dom frågar är, om det skett någon åverkan....på huset, inte ens en fråga hur jag mådde mm. jag svarar, nä men de slog inte ihjäl mig heller!! hon säger att vi får hjälpas åt att hålla koll, hålla ögonen öppna....ett människoliv är ingenting värt om man jämför med skador på en fastighet....

jag lägger på och då kommer attacken, chocken o en våg av obehag. samma reaktion kommer som vanligt, ångestattack. jag gråter som en gris, skakar, spyr, benen vill inte bära mig, händerna är som asplöv, pulsen rusar o ligger på över 140 slag i minuten och skallebanken kommer som på beställning. mitt uppe i detta kaos förstår och inser jag, att jag måste preparera dörrarna med fler säkerhetsanordningar. jag försöker med darriga händer byta glödlampa på framsidan men får inte till det. jag letar efter laddaren till min stora ficklampa men hittar den inte. springer in på toa och spyr igen. springer uppför trappen till andra våningen och letar förbrilt efter både laddare och låsartiklar, jag vet att jag har men kommer inte ihåg vart jag lagt dom. min bror får tag i mig o säger, jag kommer snart upp. jag säger, tror inte du kan få igång lampan för jag har försökt....varför sa jag inte, gud vad skönt och tack för att du vill hjälpa mig!! men jag har ju rödsprängda ögon av all panik gråt, kämpa kämpa, att ta på sig en annan mask går helt automatiskt, jag behöver inte ens tänka på´t det sker som den naturligaste saken i hela världen, jag gjorde precis som vanligt.



J fixar utebelysningen som inte jag fick till, glödlampan jag provat med var trasig fast att den var helt ny och det hördes inget skrammel inifrån den. han fixar även så att min trädgårdsbelysning fungerar. den har legat i gräset sen förra sommaren då ägaren körde omkull den med gräsklipparen. dom skulle snart fixa en ny....vilket brukar ta flera år innan tummen åker ut!! J fick den lagad på fem minuter, fem minuter så stod den där och lös så mycket den orkade, fem minuter!!!! vi går runt huset o det är nedtrampat lite här och där i gräset. jag har inte gått där sen förra hösten, innan snön kom. vi tar en fika innan bror åker hem. inom mig är det kaos, jag var så jävla rädd, men sa jag det till honom?? nä jag behöver ju aldrig hjälp, jag har ju hår på bröstet.

den natten sover jag ingenting, jag låser dörren när Hobbe kommer in vid 22 tiden. första ggn jag låser mina dörrar på över två år! vågar inte ta mina tabletter, ville inte sova, kunde inte sova, jävla finne.... du förstörde sååå mycket genom att stå på min utetrappa och försöka komma in där jag bor, så fruktansvärt kränkande!

fortsättning följer....